Dark Shadows

Titel: Dark Shadows
Regi: Tim Burton
År: 2012
IMDb | Filmtipset

Återigen var det dags för den månatliga träffen med Filmspanarna då ett gäng svenska filmbloggare går på bio och efteråt snackar film (*host*Prometheus*host*) över en öl eller två. Efter diverse turer blev det Tim Burtons Dark Shadows som blev den film som skulle ses. Ett tag var skräckisen Chernobyl Diaries aktuell och jag var ganska sugen på den men efter att ha läst omdömen om den så blev det nog bra i slutändan även om jag tror att jag skulle uppskatta de miljöer som Chernobyl-rullen utspelas i.

Dark Shadows bygger på en för mig helt okänd amerikansk gotisk tv-såpa. Handlingen, i alla fall handlingen i filmen, går ut på att en tjänstekvinna vid namn Angelique Bouchard (Eva Green) blir svartsjuk då hennes älskare, den unge master Barnabas Collins (evige Tim Burton-kompanjonen Johnny Depp), kärar ner sig i den unga skönheten Josette (Bella Heathcote). Angelique visar sig vara häxa och dödar i sin svartsjuka både Barnabas föräldrar och hans käraste Josette. Barnabas försöker i sin förtvivlan ta livet av sig men se det gick inte. Angelique har nämligen med nån sorts häxkonst förbannat honom till ett evigt liv i plåga som vampyr. Hon ser till att han blir levande begravd i kista (så levande som nu en vampyr är) och koncentrerar sitt tydligen eviga liv (hon är ju häxa, mind you) på att göra livet surt för familjen Collins ättlingar.

Efter en prolog som utspelas på 1700-talet då vi får se familjen Collins anlända till USA från England och där grunda en framgångsrik fiskeriverksamhet (plus att Barnabas Collins alltså blir vampyr och begravd dårå) hoppar handlingen fram till år 1972 och det lilla samhället Collinsport där vi träffar den dysfunktionella familjen Collins som bor på godset Collinwood Manor. ”Familjen” består av matriarken Elizabeth (Michelle Pfeiffer), hennes dotter Carolyn (Chloë Grace Moretz från Kick-Ass), hennes bror Roger spelad av Jonny Lee Miller (Sick Boy från Trainspotting, tack för den informationen, Vrångmannen!), Rogers son David och slutligen Helena Bonham Carters psykiater Dr. Julia Hoffman.

Enter vampyren Barnabas som släpps lös ur sin kista av en grupp byggjobbare som var ute på grävjobb och av en slump stötte på Barnabas fängelse i trä. Arma byggjobbare säger jag. Det var fel kista att gräva fram.

Haha, alltså jag hade faktiskt riktigt trevligt en ganska stor del av filmen. Vi får se åtminstone två av Burtons vapendragare i form av Johnny Depp och frugan Helena Bonham Carter och jag hade väl farhågor om att Depp skulle gå på tomgång eller att hela filmen skulle gå på tomgång som jag bitvis tyckte ändå godkända Alice i Underlandet gjorde. Det jag gillar mest med Dark Shadows är när vampyren Barnabas dyker upp i det amerikanska 70-talssamhället med sin gammalmodiga stil och mustiga språk. Det uppstår humor när Barnabas inte säger ”Kiss my ass!” utan istället väljer formuleringen ”You may strategically place your beautiful lips upon my posterior and kiss it repeatedly”. Enkla komeditricks möjligen, men det funkar för mig. Jag fullkomligt älskar Barnabas formuleringsförmåga och val av ord.

En sak som jag blev lite konfunderad över men fann underhållande på ett udda sätt är att ingen som får reda på att man har en vampyr bland sig blir speciellt överraskad, rädd eller tvivlande till att det faktiskt är en äkta vampyr det handlar om. Nej, istället så bara ”jaha, du var vampyr du, jaha, och vad ska du göra i helgen?”. Eller så tar man tillfället i akt att fylla sig själv med vampyrblod för att bli evigt ung. Men det är inget annat att vänta. Den här filmen är inte direkt fylld till bredden med logisk handling. Nej, den är bara en skojig mysig gotisk såpamatiné (ordet skräck hör inte hemma nånstans när man beskriver filmen).

Efter filmen framkom det att vissa Filmspanare inte uppskattade Eva Greens insats som svartsjuk häxa. Jag tyckte hon funkade riktigt bra som slemmig häxa med sitt stora grin och ögon som har nåt svartsjukt över sig. Nej, jag gillar henne. Johnny Depp är bättre än han var i Alice i Underlandet. Han verkade helt enkelt ha haft roligt här.

Jag märker nu att jag helt glömt att nämna att i handlingen som utspelas på 1970-talet så dyker en kopia av Barnabas käraste Josette upp. Hon har fått tjänsten som unge Davids guvernant. Att jag glömde det är inte så konstigt eftersom filmen är alldeles för spretig och vissa handlingsspår glöms bort under stora delar av filmen för att krystat dyka upp igen när allt ska knytas ihop.

Förutom en förvirrad handling som inte är nån handling utan bara en ursäkt för att Johnny Depp ska prata rolig gammal engelska och känna sig udda i ett modernt samhälle (och minst tre gånger skämta om det kvinnliga i Alice Coopers namnn) så är filmens stora problem den sista kvarten då allt fullkomligt ballar ur och bara blir en soppa med plötsligt uppdykande varulvar som kommer in från vänster och tråkiga datoranimerade träfigurer som plötsligt får liv inne i Collinwood Manor i en väldigt tråkig och förvirrad slutuppgörelse. Här sjönk filmen rejält. Det finns två scener till som drar ner betyget. Den första är en ”sexscen” med Barnabas och Angelique som mest blir en sorts fånig brottningsdans som ska vara rolig och häpnadsväckande men bara blir trött. Den andra scenen är en scen som är rolig fram till slutet då plötsligt Barnabas beslutar sig för att han måste döda sina nyblivna vänner vilket inte kändes fair. Det gick inte ihop helt enkelt.

Det finns en massa andra logiska luckor och konstigheter men jag kan inte låta bli att ge filmen en svag trea vilket betyder 2,5 Filmspanar-ikoner. Läs nu vad mina vänner tyckte om Dark Shadows: Jessica, Sofia, Henke, Fiffi, Har du inte sett den? (podcast!) och Vrångmannen (som hade sett filmen tidigare men anslöt senare under kvällen).

Betyg på Dark Shadows:

eller uttryckt i siffror 3-/5

Betyg på den efterföljande diskussionen om Prometheus: