Life Aquatic

Titel: Life Aquatic
Regi: Wes Anderson
År: 2004
IMDb | Filmtipset

Jag trodde jag hade gamla recensioner av alla Wes Andersons filmer som jag har sett tidigare men jag upptäckte att jag inte har skrivit om The Royal Tenenbaums. Jag minns att jag faktiskt såg den på bio när den kom och att jag inte alls gillade den. Jag minns också att jag såg den tillsammans med några kollegor på mitt förra jobb och samtliga tyckte att den var trist och tråkig och jag fick en del pikar efteråt eftersom det givetvis var jag som hade valt den. Nu får jag får helt enkelt se om den och sen skriva om den som en del av temat. Nu hoppar vi över den och landar istället i plurret tillsammans med Life Aquatic.

Wes Anderson är tillbaka efter The Royal Tenenbaums med denna vattniga dramakomedi om äventyrsfilmaren under vatten, Steve Zissou (Bill Murray). Zissous senaste produktioner har inte blivit några succéer. Han är på lite på dekis. När en haj äter upp hans kollega samlar han ihop sitt team för en undervattensjakt på den mystiska hajen. Förutom sitt ordinarie man/kvinnskap ansluter även en tidigare okänd (?) son (Owen Wilson) och en journalist (Cate Blanchett, den sköna).

Nja, jag vet inte, jag tror inte jag gillar Wes Andersons filmer helt enkelt. Den hyllade The Royal Tenenbaums tyckte jag var en såsig soppa som inte gjorde mig glad. I och för sig, Rushmore såg jag för länge sen och den gillade jag faktiskt en hel del efter vad jag minns. Men, precis som när det gäller The Royal Tenenbaums så känns Life Aquatic ytligt djup (eller djupt ytlig). Den innehåller coola scener och coola karaktärer men jag känner ingenting för dem. Allt känns plastigt och inte på riktigt. Jag fattar inte vad som är komedi och vad som är drama. Det blir varken eller (kanske är jag för dum helt enkelt). Det är liksom så gjort för att vara coolt att det blir fel.

Ett återkommande grepp i Andersons filmer är att använda musik. Det brukar vara melankoliska, ganska sköna låtar. Här blir det lite för mycket av det goda tycker jag. Allt borde ju vara bra egentligen: udda karaktärer, snygga 60-talsinspirerade miljöer och så då det perfekta ljudspåret till råga på allt. Nja, jag vet inte, jag berörs inte det minsta. När filmen är slut känner jag ett stort ”jaha, och?”. Om jag jämför med t ex Sideways (kanske orättvist men jag har nyligen sett den), så har den en helt annan äkta värme i sin humor som inte den här filmen är i närheten av. Life Aquatic känns kall och tillgjort cool.

Jag tycker emellertid att Cate Blanchett är skön att skåda men samtidigt frågar jag mig ”jaha, och varför var hon med egentligen?”. Varför är vem som helst av rollfigurerna med? Varför är filmen gjord? Jag skrattar inte, jag berörs inte. Filmen är skön att se och lyssna på. Den puttrar liksom på men det hela rinner igenom mig utan att fastna. Tyvärr, det kan inte bli godkänt… och nej, jag har inte glömt Willem Dafoe som var halvrolig, men han kan inte bära hela filmen.