The Marvels (2023)

4 november, 2025 6 kommentarer

The Marvels är den 33:e (!) MCU-filmen och tydligen den som gått allra sämst ekonomiskt. Vad kritikerna sa har jag inte koll på men jag misstänker att den inte fick några hyllningar i alla fall.

Filmen är en uppföljare till Captain Marvel (2019) och spinner även vidare på tv-serierna WandaVision och Ms. Marvel. Jag har sett alla dessa tre skapelser och tycker de förtjänar epitetet ”helt ok”. Trots det ”försprånget” hade jag väldigt svårt att hålla reda på vad som egentligen hände i The Marvels.

Det börjar i rymden, vilket aldrig bådar gott vad gäller MCU. Då vet man att det kommer vara en film mer åt fantasy-hållet och dessutom väldigt cgi-tung. Inget fel med fantasy men i MCU så brukar filmerna med den inriktningen inte funka lika bra som, låt oss säga, Captain America: The Winter Soldier.

Kree, Hala, Skrulls, Tarnax… ok? Förutom dessa olika raser och planeter bjuds vi på förvirrad action helt utan insatser där vår hjältetrio bestående av Carol Danvers (Kree Larsen, förlåt, Brie Larsen), Monica Rambeau (Teyonah Parris) och Kamala Khan (Iman Vellani) byter plats med varandra varannan sekund vilket leder till att saker och ting blir än mer förvirrade.

Nick Fury är också med på ett ganska stort hörn och spelas av en Samuel L Jackson som gör sin roll sömngångaraktigt.

Handlingen är fånig. Vår tjejtrojka som ständigt gnabbas med varandra på ett inte så underhållande sätt färdas till en planet där man endast kommunicerar medelst sång. Har vi sett det förut? Ja, både i Buffy och Star Trek: Strange New Worlds.

Vad som tog priset i fånighet var nog nån typ av kattvarelse (Flerken?) som skulle käka upp folk och mellanlagra dem i munnen/ett annat universum så att de skulle klara sig när en rymdstation gick under.

Sa jag att det förekommer flera parallella universum? Ja, det gör det, och det hoppas friskt mellan dessa, vilket förstås gör att insatserna blir ännu lägre. Jag vet inte varför jag delar ut ett så högt betyg men jag hade nog inte supertråkigt under titten.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Action, Äventyr, Betyg 1, Film, Recension, Science fiction, Serietidningsfilm, Superhjältefilm Tagged with , , , , , , , , , , , , , ,

Perfect Days (2023)

21 augusti, 2024 4 kommentarer

Wim Wenders, vilken gubbe! 1985 gjorde han en av mina absoluta favoritfilmer i och med Paris, Texas. Och nu är han här igen och gör an av mina topp-10-filmer för 2023. Nu gjorde han ju även filmer långt tidigare än 1985 men för mig är det Paris, Texas jag tänker på när jag tänker Wim Wenders.

När jag nu kollar upp Wenders filmografi visar det sig att han är en oerhört produktiv regissör. Gubben har gjort 24 långfilmer och en drös med kortfilmer och dokumentärer.

Själv har jag inte sett speciellt många av hans filmer. Förutom Paris, Texas så är det nog bara Im Lauf der Zeit (1976) och Der amerikanische Freund (1977). Och, neeeeej, jag har inte sett Himmel över Berlin. Skäms!

Perfect Days är en stillsam film om en stillsam man som utspelar sig Tokyo. Under den första halvtimmen får vi följa med Hirayama under en dag. Hur han genomför sina morgonrutiner, hur han tar sin lilla skåpbil och ut till Tokyos publika toaletter för att städa, hur han tar sin lilla lunchpaus i en liten park, hur han efter jobbet sätter sig på sin vanliga plats på en liten restaurang, hur man på kvällen läser sin pocketbok tills han börja somna. Och nästa morgon börjar cykeln igen. Stillsamt.

Hirayama har en yngre helt hysterisk kollega som inte tar sitt jobb på samma allvar som Hirayama. Två mer olika personligheter är svåra att hitta. Hmm, nej, jag ledsnade ganska snabbt på den där pajasen. Skönt att han försvann ur handlingen efter ett tag. Puih.

Hirayama lever på ett sätt i det förflutna. Han har ingen mobil och han lämnar klockan hemma när går till jobbet på morgonen. Han följer sin vanliga rytm istället. Han använder enbart kontanter, ananloga filmrullar när han fotar och kassettband när han lyssnar på musik i bilen. Han lever också ett med naturen och uppskattar trädens sus under sin lunchpaus.

Jag ställer mig frågan om vad det egentligen är för fel på Hirayama. Vad har hänt tidigare i hans liv? Eller är det nåt fel? Hirayama verkar ju nöjd med livet men det känns ju ändå som att nåt fattas. En djupare samvaro med andra människor. Nånting måste ju komma och bryta upp hans tillvaro och störa lugnet. Ja, det gör det ju förstås i filmens andra halva.

När filmen var slut kände jag ett stillsamt lugn och tänkte att japaner är bra på det här med film. Ja, eller Wim Wenders då.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Arkiverad under Asiatiskt, Betyg 4, Drama, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , ,

Das Lehrerzimmer (2023)

6 augusti, 2024 7 kommentarer

Das Lehrerzimmer (eller Lärarrummet på svenska) är en tysk psykologisk dramathriller om läraren Carla som inleder en egen undersökning kring pengastölder (vissa elever är mer misstänkta än andra, if you catch my drift) som skett från lärarrummet på en skola. Det skulle hon inte ha gjort kan man säga. Eller?

Hon målar in sig i ett hörn efter att utan nåns vetskap använt sin laptop som kamera och fångat en stöld på film. Den ena pinsamma situationen leder till den andra än mer jobbiga situationen (och tredje och fjärde situationen) och Carla inser snart att hon tagit sig vatten över huvudet. Finns det ens ett sätt att ta sig ur det hela?

Jag gillade verkligen filmen. Den har kanske både lite Michael Haneke och Ruben Östlund över sig. Skådisarna är överlag strålande, och det gäller både vuxna som ungdomar. Leonie Benesch är perfekt som Carla, den nya läraren på skolan, som vill väl men ställer till det för själv pga sin naivitet. Trots att det mesta går åt skogen för Carla så ger hon ändå inte upp utan är kanske till slut den som räddar situationen just pga av sin… idealism.

Filmens format är 4:3 och som så ofta så används det för att förstärka känslan av klaustrofobi (hej, Meek’s Cutoff). Väggarna känns som att de kommer närmare för varje sekund à la Star Wars.

Jag noterar att lärarna kallar varandra för Herr und Frau. Det känner jag igen från jobbresor till Tyskland för möten med underleverantörer. Det var Herr Brill und Herr Baldig som gällde, inget annat. Ja, alltså det var så det lät när de tilltalade varandra. Vi svenskar använde deras förnamn. Roligt.

I filmen framställs skolungdomarna som de vettiga och både lärare och en del föräldrar som mer eller mindre falska, fega, fördomsfulla och förtalande (de fyra f:en). Jag kom nu att tänka på Richard Linklaters bästa film The School of Rock.

Bitvis förekommer det, främst mot slutet, scener som jag tolkade som rent surrealistiska. Jag undrar om andra som ser filmen håller med mig om denna tolkning. Jag menar alltså att vissa scener vi ser i filmen i själva verket inte händer utan är en sorts gestaltning av en stämning eller känsla.

Das Lehrerzimmer (en tysk titel är alltid lite mer nervig, otäck) var nära att ta sig in på min topp-10-lista när vi spelade in avsnittet om 2023 års bästa filmer med Shinypodden men blev till slut bara en bubblare.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

PS. Jag skulle gärna höra vad min filmbloggarkollega Filmitch har att säga om filmen! DS.

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Recension, Surrealism, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , ,

The Taste of Things (2023)

18 juli, 2024 4 kommentarer

The Taste of Things är en rar liten film om relationen mellan gourmeten (ja, det stavas så i bestämd form) Dodin Bouffant (Benoît Magimel) och hans kock Eugénie (Juliette Binoche).

Filmen inleds med en kanske 25 minuter lång scen där Eugénie och Dodin lagar mat. Inga ord sägs i princip och samspelet mellan de båda är vackert. Inga ord behöver sägas. Båda vet instinktivt vad den andra vill.

Ord som poppar upp i min hjärna medan jag avnjuter inledningen: lugn, ro, stilla, livet, mat, matlagning, omsorg, paradis.

Filmen utspelar sig på 1880-talet och jag älskar att se hur man lagade mat på den här tiden. Hur kastruller och stekpannor ser ut. Hur man använder en vedeldad spis. Jag känner igen teknikerna. Hur man gör på samma sätt som idag för att stoppa tillagning av grönsaker genom att lägga dem i isvatten. Jag gillar att Eugénie har en speciell panna enbart gjord för att laga plattfisk (piggvar kanske). En gammaldags glassmaskin. Fint.

Dodin har en gourmet-klubb ihop med några andra gelikar och de träffas typ en gång i veckan för att avnjuta Eugénies kokkonster. Vid ett annat tillfälle undrade jag vad i h-e gubbarna höll på när de satt vid bordet med handdukar över huvudet och smaskade på nåt. Det visade sig vara ”delikatessen” ortolansparv och tydligen ska handduken förhöja njutningen (eller nåt sånt). En märklig sekvens.

I slutet av filmen är det istället Dodin som lagar en måltid till Eugénie och jag fick tårar i ögonen av hela den scenen. Det måste vara höjden av kärlek och omsorg att laga mat åt någon.

The Taste of Things är vacker och romantisk så det blir över. Jag älskar miljöerna. Mot slutet blir stämningen melankolisk. Men det är en melankoli som övergår i en känsla av nystart. Saker börjar om, återkommer, som årstider.

Jo, förresten, det höll jag på att glömma. Filmen är regisserad av en av mina gamla favoriter, Vietnamfödda Tran Anh Hung som bl a gjort mästerverket När solen står som högst.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Kärt barn har många namn. The Taste of Things är även känd som La Passion de Dodin Bouffant, The Pot au Feu, The Way to the Heart, och i Sverige En doft av kärlek – Pot au Feu.

Arkiverad under Betyg 4, Drama, Film, Matfilm, Recension, Romantik Tagged with , , , , , , , , , , , , ,

Anatomy of a Fall (2023)

11 juli, 2024 Lämna en kommentar

En tankeströmsrecension av Justine Tries Anatomy of a Fall (aka Anatomie d’une chute aka Fritt fall) följer nu.

Varför går hon inte upp och stänger av musiken?! Den kan ju driva en till vansinne (P.I.M.P.).

Sandra Hüllers rollfigur känns som en hal person. Lite som Ingmar Bergman som tar över sina intervjuer.

Ok. Vi har ett mysterium. Vad hände egentligen?

Har vi inte ledsnat på det här med en svart bild men med ljud under inledningen av en film? Tydligen inte: The Zone of Interest. Men även ordinära matdokumentärer på Netflix använder detta grepp.

Vad har advokaten och Sandra för bakgrund?

Vad i h-e: killen (Sandras son Daniel) är blind! Jag undrade lite varför hans rörelsemönster kändes lite off och vad som var grejen med hans ögon.

Det förekommer lustiga kameraval där skådisarna går rätt in i kameran så att den skakar till (meta!). Så klart helt medvetet. Men varför?

Språk är viktigt i filmen. Franska, engelska. Det finns en prestige här.

Det är lite Rashômon över filmen som blir ett intensivt rättegångsdrama där vi blir presenterade vad som har hänt ur flera perspektiv.

Är det Adam Driver som barn som spelar sonen Daniel. Kylo Ren? Han (Milo Machado-Graner) är i vilket fall en riktigt bra skådis.

Man använder som sagt ett lustigt kameraarbete i filmen, och det känns självsäkert och medvetet. Samtidigt gör det att filmen inte känns som en filmfilm eftersom jag lite får känslan av användningen av en gimmick. Nåt som sticker ut och tar en ut ur filmen.

Haha, det är som en teateruppsättning i rättegångssalen och jag gillar det.

Filmen stannar kvar i min hjärna trots att den känns lite kall. Eller kanske just därför.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Kylo Ren som ung och vuxen

Arkiverad under Betyg 3, Brott, Drama, Film, Recension, Tankeström Tagged with , , , , , , , , , , ,

The Zone of Interest (2023)

20 juni, 2024 4 kommentarer

Jag undrar om inte The Zone of Interest är sån där film som man bara ser en gång. Det räcker liksom. En titt gjorde i alla fall tillräckligt med avtryck (intryck?) för min del. En omtalad detalj kring filmen är ljudet, och det är fantastiskt… obehagligt. Mer om det senare.

Det hela inleds i ett grönskande sommarparadis. En familj sitter i gröngräset längs med floden och njuter av årstiden. Man plockar hallon varefter man strosar hemåt. Hem till vad? Ja, till en vacker villa precis utanför murarna till koncentrationslägret Auschwitz förstås. Familjen består av lägerchefen Rudolf Höss (Christian Friedel), frun Hedwig (Sandra Hüller), barn och en hund.

Filmens handlingen är egentligen ganska banal. Det handlar om vardagsliv för familjen Höss. Trädgården ska skötas om, Hedwigs mor kommer på besök, Rudolf har jobbmöten med nya leverantörer, Hedwig provar vackra pälsar, etc. En bit in i filmen blir Rudolf förflyttad. Åh, vad jobbigt, måste vi flytta från vår vackra villa nu i paradiset, tycker Hedwig.

Mm, men verkligheten sipprar ju in hela tiden, i alla fall för oss tittare, och det har den gjort från första minuten. Det är ljuden. Hela tiden hörs ett dovt brummande, brinnande ljud. Är det ugnarna tro? I bakgrunden hörs skrik och pistolskott och tuff-tuffet från ångloket med den nya leveransen.

Då och då förekommer det nåt som jag inledningsvis tolkade som surrealistiska drömsekvenser där vi får se en flicka trycka in vad som verkar vara äpplen i en lerhög. Musiken eller ljudbilden kanske är mer rätt, av Mica Levi, var helt underbar under dessa sekvenser. Trollbindande och jag satt som ett fån.

Jag insåg senare att det var filmat med nån typ av nattkamera vilket gjorde att det blev en sorts inverterat svartvit bild. En stund senare fick vi se flickan komma hem efter sina nattliga äventyr och då insåg jag också att det hon pysslade med var att lägga ut mat åt fångarna.

Jag skulle kunna skriva mer om filmen. Om Hedwigs mamma som inte klarar av att stanna kvar. Om Rudolf som får en fysisk reaktion då verkligheten kommer ikapp honom. Men jag orkar inte det just nu.

Jag tyckte The Zone of Interest var en förhäxande film, en ytterst kall och obehaglig film. Jag vill absolut inte ha den osedd men jag vet inte om jag vill se om den nån gång. Nu ser jag i och för sig väldigt sällan om filmer i vanliga fall ändå.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Arkiverad under Betyg 4, Drama, Film, Historisk film, Recension Tagged with , , , , , , , , , , ,

American Fiction (2023)

6 juni, 2024 2 kommentarer

American Fiction är en helmysig hängfilm om den svarte författaren Thelonious Ellison (men som alla kallar Monk) som stör sig på att just kallas för en svart författare. Han är författare, punkt. Men det accepteras inte av bokbranschen. Monk är en svart författare och han ska skriva svarta böcker om svarta problem. Till slut, i nån sorts desperation, skriver Monk på pin kiv en SVART bok under pseudonym., och se på fan, nu blev bokförlagen plötsligt intresserade (till Monks förtret).

Monk är även lärare på ett universitet. Det går inte speciellt bra för Monk där heller och han uppmanas att ta ledigt och åka från L.A. till hemstaden Boston för att gå på ett bokseminarium och träffa sin familj som består av en mamma på demensens gräns, en underbar syrra som ser igenom Monk, och lite senare en storebror med sina egna problem.

Ja, det här är alltså en kanske lite ovanlig blandning av satir och familjedrama och jag gillar det skarpt. Det var väldigt roligt att se Jeffrey Wright i en huvudroll. Jag kan bara komma på Basquiat (vilket var evigheter sen) och Hold the Dark. Wright är som klippt och skuren för rollen som bitter men ändå rolig författare som inte hittar rätt i livet. Rollfiguren påminner kanske en aning om den man som Paul Giamatti spelade i The Holdovers. De kommer liksom inte loss.

Monks syster (Tracee Ellis Ross, dotter till Diana Ross, det visste jag inte!) var en underbar karaktär som jag gärna hade velat hänga mer med. Jag tyckte det var synd att hon försvann ur handlingen så snabbt. Samtidigt var det ju en del av historien som ledde till att Monk behövde ta mer ansvar, bl a för sin mamma. Plus att brorsan (spelad av Sterling K. Brown) dök upp som en följd av att syrran försvann. Det är bara att tugga i sig.

Jag vet inte om jag gillade satir-bitarna eller familjedramat bäst. Det var lite som att det pågick två filmer parallellt med olika ton. Satiren var rolig medan dramat var rörande. Man skulle kunna störa sig på detta, att filmen inte vet vilken film den vill vara. Men för mig funkade båda delarna även om jag kände av tonskiftena. En klockren fyra blir det till American Fiction.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Arkiverad under Betyg 4, Drama, Film, Komedi, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , ,

Dream Scenario (2023)

25 maj, 2024 6 kommentarer

Min första tanke under inledningen av denna Norgehistoria var: ”Oj, oj, jag gillar det här!” Mina tankar gick direkt till Adaptation, en film skriven av Charlie Kaufman, regisserad av Spike Jonze och med Nicolas Cage i en dubbel huvudroll. Även Quentin Dupieuxs filmer känns som förebilder även om Dream Scenario inte är riktigt lika vrickad.

Filmen är full av pinsamma och obekväma situationer där en nedtonad Cage spelar universitetsläraren Paul som är en snäll, osäker och lite ledsen figur som inte kommer loss i livet. Lite som Paul Giamatti i The Holdovers, för övrigt. Jag älskar när Cage får spela på det här sättet. Då är han perfekt, precis som i Pig.

En gammal chef jag hade på Ericsson berättade en gång att han hade ett jobbmöte med några amerikaner och han råkade nämna att han tog sin frus efternamn när de gifte sig. Oj, oj, vad han fick höra om det efteråt. Vilken toffel!

Paul i Dream Scenario tog givetvis sin frus efternamn när de gifte sig. Julianne Nicholson, som spelar Pauls fru, var har jag sett henne förut? Jag känner igen henne så väl. Jag undrar om det är den sevärda August: Osage County som jag minns henne ifrån.

En annan film jag kom att tänka på under titten var Mother!. Min tolkning av den filmen var att den handlade om sociala medier och dess mörka sidor. I Dream Scenario är det mer uppenbart att det är just det som det handlar om. Paul trivs inledningsvis med sin nyfunna berömmelse. Vad berömmelsen handlar om? Jo, folk börjar plötsligt se Paul i sina drömmar, vilket gör att Paul förvandlas till en kändis över hela jorden.

Varför inte smida medan järnet är varmt tänker Paul och försöker en gång för alla få ut sin bok om hur ett myrsamhälle fungerar med hjälp av en PR-byrå. Det går så där. Och här gick mina tankar till American Fiction och Monks interaktioner med representanter från ett bokförlag.

Problemet med Paul är att han inte kommer till skott med sina idéer. Det är mycket snack och liten verkstad och då går det liksom inte att klaga på att en f.d. kollega släpper ett pek om antelligence.

Dream Scenario är väl en sorts uppgång-och-fall-historia som länge funkade klockrent för mig. Kanske filmen tappar lite fokus mot slutet. Vad handlar den egentligen om och hur ska vi avsluta det hela? Ändå en klar fyra.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Norgehistoria? Manus och regi av Kristoffer Borgli! Ser fram emot fler av hans filmer.

Arkiverad under Betyg 4, Drama, Film, Komedi, Recension, Surrealism Tagged with , , , , , , , , , , , , ,

The Holdovers (2023)

19 maj, 2024 13 kommentarer

Om man hade kunnat tidstransportera The Holdovers till början av 1970-talet och visat den för en biopublik då så är jag ganska säker på att de hade köpt filmen rakt upp och ner som en film som var gjord i deras samtid.

Det enda som skulle förvirra dem är väl att de inte skulle känna igen nån av skådisarna i huvudrollerna: den gamla räven Paul Giamatti, nykomligen Dominic Sessa och Da’Vine Joy Randolph som jag har sett i den underbara Dolemite Is My Name.

Giamatti spelar Paul, en lärare på en internatskola för pojkar som får det inte alls ärofyllda uppdraget att ansvara för de elever som inte ska åka hem över jullovet, varav en är Angus (Sessa). Kvar är också kokerskan Mary (Randolph). Pga orsaker (som man säger nuförtiden) hamnar de tre i knät på varandra och blir ensamma kvar på skolan då de andra studenterna åker på skidsemester.

De tre totas alltså ihop och bildar en motvillig found family. Alla har de sitt livsbagage och har byggt murar för att ingen ska se några svagheter. Men murar är till för att rivas och här sker det delvis med hjälp av en julfest och en road trip till Boston.

Ja, det är som jag antydde i början helt underbara 70-talsmiljöer i ett till råga på allt snöigt (!) New England. Även musiken sätter stämningen helt perfekt. Filmen är på plus redan efter fem minuter.

De tre huvudpersonerna är kanske inte de mest älskvärda, framförallt inte den bittre läraren Paul som älskar att kararktärsmörda sina elever med den ena vältaliga harangen efter den andra. Underbart!

Jag mjuknar dock mer och mer för dem och i slutet av filmen älskade jag att hänga med dem, precis som de gillade att hänga med varandra.

Kanske är detta en av regissören Alexander Paynes varmaste filmer (?) och kanske beror det på att han inte ligger bakom manus själv. Det är istället skrivet av David Hemingson och det bygger på Hemingson egna erfarenheter från en liknande internatskola. Jag fann filmen rolig, dråplig och samtidigt hade den en ton av melankoli och sorg i bakgrunden. En bra ton.

The Holdovers är en härlig blandning av The Shining, Döda poeters sällskap och The Station Agent.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Arkiverad under Betyg 4, Drama, Film, Found family, Komedi, Recension Tagged with , , , , , , , , , ,

Past Lives (2023)

17 april, 2024 Lämna en kommentar

Barndomsvännerna Na Young och Hae Sung skiljs åt som barn när Na Youngs familj emmigrerar från Sydkorea till Kanada. Tolv år senare ”träffas” de igen via Facebook. Nu bor Na Young i New York och har bytt namn till Nora Moon (Greta Lee). De håller en ivrig kontakt under en tid. Man kan nästan säga att de inleder ett distansförhållande. Men det hela rinner ut i sanden när ingen vågar eller vill ta steget att besöka den andra.

Tolv år passerar igen och nu har båda gått vidare i livet. Hae Sung (Teo Yoo) har träffat en tjej (som vi som tittare knappt får se) och Nora har gift sig med Arthur (John Magaro) efter att ha träffat honom på ett författarläger. Nu bestämmer sig Hae Sung för att åka till New York för att träffa Nora. Bättre sent än aldrig. Eller?

Jag tyckte Past Lives var en helt underbar film. Det känns otroligt att det är Celine Songs debutfilm. Song har en bakgrund som pjäsförfattare men att kliva in och lyckas som regissör på det sättet hon gör i Past Lives är imponerande.

Att Song är pjäsförfattare i grunden känns rimligt med tanke på att Past Lives är en film som fokuserar på människor som pratar med varandra. Vi får många långa scener med fin dialog, mellan Nora och Hae Sung och mellan Nora och Arthur.

Det är även en vacker film rent visuellt. Miljöerna känns inlevda. Parker, speglar, fönster, vattenpölar och regn, allt känns levande. Som vanligt regnar det på film i Sydkorea. VSB!

En detalj jag gillade var hur Hae Sung i de olika tidsperioderna hänger med samma kompisar i Seoul. Först är det häng på den lokala syltan där man dränker sina sorger i sprit. Senare är det mer ordentliga sammakomster på BBQ-restaurang i kostym.

Noras man Arthur skulle kunna vara en rollfigur som man ska ogilla i en annan film. Här är han en sympatisk, ödmjuk och lite osäker snällis. Han vill lära sig koreanska för att förstå Nora när hon pratar i sömnen på koreanska. Höjden av romantik. (Eller creepy?). Det är som Hae Sung säger till Nora: ”Jag visste inte att det skulle göra så ont att tycka om din man”.

Jag är en sucker för den här typen av bitterljuv melankoli och filmen var inneboende i min hjärna några dagar efter titten. Det blir ett högt betyg.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Past Lives hamnade faktiskt på första plats på min lista när jag var med i Shinypodden (yay!) och pratade om 2023 års bästa filmer. På bloggen kommer min slutliga 2023-lista lite senare när jag sett alla 2023-filmer jag vill se. Då får vi se om Past Lives fortfarande toppar listan. Här hittas avsnittet av Shinypodden där vi pratar om Past Lives: Spotify.

Arkiverad under Asiatiskt, Betyg 4, Drama, Film, Recension, Romantik Tagged with , , , , , , ,

← Äldre inlägg