Hillman-filmerna + Sommartempo

För flera år sen köpte jag en box med Arne Mattssons fem filmer om det svenska detektivparet John och Kajsa Hillman, spelade av Karl-Arne Holmsten och Annalisa Ericsson, baserade på Folke Mellvigs kriminalromaner. Jag såg filmerna men det blev aldrig av att jag skrev om dem på bloggen. Jag hittade dock några korta notiser om filmerna så här kommer en väldigt kort och upprepande sammanfattning om vad jag tyckte. En sak jag noterar så här i efterhand är att Ingmar Bergmans husfotograf Sven Nyqvist stod bakom kameran i den första filmen och att sen Hilding Bladh, som fotade Bergmans Gycklarnas afton (tillsammans med Nykvist för övrigt), fotade tre av de andra filmerna.

 

Damen i svart (1958)
Harmlöst ospännande och med en töntig humor.

betyg_helbetyg_tombetyg_tombetyg_tombetyg_tomsep

Mannekäng i rött (1958)
Harmlöst ospännande och med en töntig humor.

betyg_helbetyg_tombetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Ryttare i blått (1959)
Harmlöst ospännande och med en töntig humor. Tredje delen är väl varken bättre eller sämre än de första två. Holmsten är knappt med utan på eget uppdrag i London och Annalisa Ericsson löser mysteriet på egen hand.

betyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tombetyg_tomsep

Vita frun (1962)
Harmlöst ospännande och med en töntig humor. Det är nog den bästa av Hillman-filmerna bl a med ett snyggt foto på fina träskmarker. Här är Annalisa inte med alls och Holmsten dyker enbart upp mot slutet och spelar ingen större roll

betyg_helbetyg_halvbetyg_tombetyg_tombetyg_tomsep

Den gula bilen (1963)
Harmlöst ospännande och med en töntig humor. Ingen Annalisa här heller. 😦

betyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tombetyg_tomsep

I övriga nyheter så kanske de som följer bloggen märkt att inläggen inte kommer så frekvent som tidigare. Det beror helt enkelt på att jag ÄNTLIGEN är ikapp. Jag har publicerat inlägg med alla gamla texter som skrevs innan jag startade bloggen och jag har dessutom betat av den backlogg med filmer jag sett men inte skrivit om efter att jag startade bloggen. Jag ser inte ens i närheten så många filmer nuförtiden som jag gjorde för 20 år sen. Då var det en typ en film om dagen. Det här innebär att tempot kommer att gå ner från tre inlägg i veckan till ett inlägg… när det kommer ett inlägg, helt enkelt. Dessutom är det snart sommarsemester för min del så det passar väl på ett sätt bra att gå ner i tempo och känna lugnet. Ha det!

Ride the High Country (1962)

Det verkar som att SVT hade nån form av western-tema under sommaren 2003 och att jag såg några av filmerna. En var The Searchers som jag inte gillade alls. En annan var dagens film Ride the High Country. Min preblogg-text om filmen skrevs i augusti 2003.

Jag har sett Ride the High Country (1962) regisserad av Sam Peckinpah. Den handlar om två gamla revolvermän/sheriffer, Stephen och Gil, som jobbat ihop tidigare för länge sen och som nu åtar sig att frakta guld från en gruva till en bank. Med sig har de också Heck, en yngre kollega till Gil. De får också en kvinna med sig av en slump. Komplikationer uppstår då Gil vill att de ska ta guldet för egen del.

Jag tyckte det här var en seg film. Den är aldrig spännande egentligen förutom lite i slutet då det blir lite pang-pang och uppgörelse. Det handlar om att gamle Stephen vill göra rätt för sig på äldre dar medan Gil vill bli rik efter flera års slit. Gott så men ack så tråkigt faktiskt. Detta var nog ingen vanlig western men jag tror ändå inte det är min genre riktigt. Ok, betyg för Ride the High Country blir 2/5. Jag ska dock se åtminstone För en handfull dollar när den visas och kanske också Pale Rider. Det var ett tag sen jag såg dessa filmer så det är väl inte helt fel med en omtitt.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Kniven i vattnet (1962)

Roman Polanski, vad har vi på honom? Eh, ja, en hel del saker av olika slag. Men för att snacka film så dyker han ju bl a upp i Quentin Tarantinos senaste film Once Upon a Time… in Hollywood där han ju är gift med stackars Sharon Tate. Innan Polanski drog till drömfabriken så gjorde han film hemma i Polen och det är en sån det handlar om idag. Min preblogg-text om Kniven i vattnet skrevs i augusti 2003. Filmen såg jag på Cinemateket på den tiden man körde på biografen Sture, och filmen var textad på danska!

Det här var Polanskis debutfilm efter filmskolan. Den handlar om tre personer. Faktum är att det bara är tre skådisar med i filmen. Ett par, en lite yngre kvinna och en medelålders man, åker bil på väg till sin segelbåt. Mitt på vägen står plötsligt en ung man som vill lifta. Han får åka med och det slutar med att han även följer med paret ut i segelbåten. Det är tänkt de ska göra en dagstur, men det blir oväder och turen tar lite längre tid.

Varför han åker med i segelbåten förstod jag inte riktigt, mest beroende på att filmen var textad på danska och skådisarna pratade polska. Hur bra var det? Det var inte helt lätt att hänga med i dialogen, även om man tycker att man borde förstå skriven danska någorlunda. Jag tycker de (Cinemateket) borde ha kunnat få fram en svensktextad version, men kanske fanns bara den danska och då var det väl bättre att visa den i och för sig.

Lite kul med filmen är att man inte vet nånting om personerna. Man får reda på väldigt lite under filmens gång så man försöker resonera ut varför de agerar som de gör. Filmen är till en början en sorts dramakomedi och de gör inte så mycket mer än seglar, badar och äter lunch. Mot slutet blir det lite spännande då de två männen leker herre på täppan (eller på båten). Det var en sevärd film som får 3/5 i betyg.

Ungefär ett år senare, i juni 2004, såg jag och skrev om filmen igen då SVT körde ett tema med tidiga Polanski-filmer. Jag tror att det kommer att dyka upp fler texter om dessa filmer under den kommande tiden.

Jaha, det här var andra gången jag såg filmen, och denna gång med svensk text. Förra gången var på Cinemateket med dansk text vilket gjorde det lite svårt att hänga med i det polska snacket. Nu gick det lättare.

I filmen finns vissa scener och sekvenser som är bra eller roliga, men som helhet känns den lite seg och inte tillräckligt skarp. Jag gillade inledningen med skön saxofonjazz (min kommentar: skriven av Krzysztof Komeda och framförd av svenske jazzgiganten Bernt Rosengren) när paret sitter i sin bil på väg till båten. Sen tyckte jag det var roligt när de skulle spela plockepinn, och frun skulle sjunga en liten sång men hennes man ville lyssna på sport på radion. Samspelet mellan den unga frun och den lite äldre äkta mannen är bitvis kul. En eloge ändå till Polanski som med enkla medel och bara tre skådisar (och en båt) lyckas bygga upp lite spänning mot slutet. Man vet aldrig riktigt vad personerna håller på med eller vad deras motiv är. Men som helhet är det knappt godkänt.

Det kan vara värt att nämna att varken den unga pojken eller frun gör sina egna röster. Pojkens röst står för övrigt Roman Polanski själv för.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Advise & Consent (1962)

decadesCharlesNär förtexterna till Advise & Consent började rulla tänkte jag att det här nog är en väldigt gubbig film. Men så dök Gene Tierney upp i rollistan (två l) och jag tänkte att det kanske inte skulle bli så gubbigt ändå. Det blev gubbigt eftersom Tierney knappt är med och när hon är med så ser man knappt att det är hon. Nåväl. Filmen handlar om det politiska spelet bakom valet av en ny amerikansk utrikesminister. Den gamle och sjuke presidenten vill ha en ganska omstridd person, Robert Leffingwell (spelad av Henry Fonda). Nu är det upp till hans medarbetare att se till att tillräckligt många i senaten röstar för förslaget.

Ett annat namn som gjorde mig glad som dök upp i förtexterna var Charles Laughton. En härligt sliskig men ändå skön skådis som även regisserade den gotiska film noiren The Night of the Hunter. Laughton fick vi se desto mer av och för mig var han nog filmens behållning. Han spelar en sydstatssenator (i vit, fladdrig, tunn kostym) som motsätter sig valet av Leffingwell, och han gör det bra och med humor. Tyvärr var han sjuk under inspelningen och dog kort därefter och Advise & Consent blev alltså hans sista film.

Jag stannar kvar lite vid förtexterna. Musiken. I gamla filmer så tycker jag aldrig riktigt musiken passar. Undantaget är huvudstycket i det japanska originalet till Godzilla från 1954. Det är underbart. I Advise & Consent och i de flesta andra gamla filmer jag ser så känns det som fel känsla som förmedlas. Det blir för käckt. Här förde musiken under förtexterna mina tankar till romantisk komedi snarare än till politiskt drama. Men, men, det kanske bara är jag?

En annan detalj är att den amerikanska flaggan agerar bakgrund under förtexterna, vilket är helt rätt eftersom det är en film om USA och hur amerikansk politik fungerar. Det jag funderar över är varför det aldrig skulle fungera att använda samma grepp i Sverige. Låt oss göra en film om Sveriges Riksdag och låta den svenska fanan vaja under förtexterna? Nej, eller hur.

En sista sak om förtexterna. Jag vet inte varför jag tänkte på så många saker under förtexterna men så var det. Det blev ju nästan en analys av filmens förtexter nu. Jo, jag tyckte det var otroligt skönt – befriande – att det stod att this story is a work of fiction. I dessa BOATS-tider känns det som det är undantaget snarare än regeln.

Nu till filmen som helhet. Ja, det var en riktigt intressant film det här. Vi får följa en ganska stor grupp personer som på ett eller annat sätt påverkas av valet av utrikesminister. Henry Fondas rollfigur är inte huvudperson utan det är personerna runt omkring som är i fokus. Jag undrar om inte filmen faktiskt hade blivit lite mer spännande och annorlunda om inte Fondas rollfigur var med alls? Nu är han ändå som ett sorts spöke, även om han är med en del mot slutet.

Filmens mest osympatiska person är den lismande Fred Van Ackerman (George Grizzard). En person som inte är med i ”klubben” men som gärna vill vara med i klubben men inte fattar att man kommer med i klubben om man är ärlig, jobbar hårt, förtjänar det. Nej, han tror man kan köra med genvägar och att om man backas upp av ett gäng ja-sägare så är man cool. Inte cool, skulle jag säga. Filmens avslutning visar också att Fred aldrig var med i klubben och aldrig skulle kunna vara med där, hur mycket han än försöker.

Mot slutet av filmen så blev jag oväntat ganska indragen i händelserna. Det hela utvecklade sig till en politisk thriller i stil med nutida The Ides of March. Speciellt är det en viss persons förflutna som har att göra med hans sexuella läggning som spelar roll. Jag undrar om det här var ett ovanligt ämne på den här tiden? I t ex Hasse Ekmans härliga Flicka och hyacinter så missade ju tydligen hälften av publiken filmens underliggande tema. Här går det inte att missa men jag undrar vad dåtidens publik tyckte.

Gene Tierney då? Ja, hon var faktiskt med i en av filmens roligare scener. Tillsammans med en annan dam försöker hon, när de sitter på läktarplats i senaten, att beskriva hur amerikansk politik fungerar för en utländsk besökare. ”Sitter inte vänstern till vänster i salen?”, ”Nej, vänster och höger existerar egentligen inte, det finns vissa liberaler men annars är alla ganska lika”. Det förekommer en hel del humor, kanske lite satir t ex när en sovande senator väcks för att avge sin röst. Han vaknar upp från sin sömn och låter höra ett reflexmässigt ”Opposed”! men får sen veta att han ska säga Ja!

Advise & Consent var en film som växte. Den påminde mig en litet om en del film noirs jag sett. Det är filmer där man får en inblick i hur det fungerade i samhället förr i tiden. Det handlar om en sorts procedural-filmer där man får ta del av ett praktiskt skeende. En sån film är t ex The Naked City där vi får följa en mordutredning i New York. Den kan jag rekommendera precis som Advise & Consent.

betyg_hel betyg_hel betyg_hel betyg_halv betyg_tom

Hur röstar nu mina decenniespanarkompisar? Yes or no?

Fripps filmrevyer
Movies – Noir

To Kill a Mockingbird (1962)

Truman Capote…

decadesJag måste erkänna att jag efter min slutspurt när det gällde 2013 års filmer och att få till en topplista kände jag mig lite trött i filmhuvudet. Därför har jag på sistone mest kollat på Star Trek: Voyager och inte skrivit några filmrecensioner, därav det avbrott på några dagar efter att topplistan publicerades i söndags. Nu är det dock fredag, det är maj månad och därmed gör Christians och Henkes decennietema comeback. Den här gången är det 60-talet som ska avhandlas och jag hakar på som den vicesheriff jag är när det gäller de gemensamma fredagsfilmerna.

Först ut är en s.k. klassiker: To Kill a Mockingbird starring Gregory Peck från 1962. Efter att jag sett filmen och skulle betygsätta den på Filmtipset så upptäckte jag att jag redan hade satt ett betyg på den. För tio år sen! Aha. Jag kanske har skrivit om den t.o.m.? Jag sökte lite och hittade mycket riktigt min gamla recension. Så jag tänkte att det kunde vara kul att jämföra vad jag tyckte då med vad jag tycker nu. Så här skrev jag om To Kill a Mockingbird för tio år sen.

Det här var tydligen Gregory Pecks favorit bland de filmer han gjorde. Den handlar om advokaten Atticus Finch (Peck) som bor i Södern i 30-talets USA med sina två barn (vars mamma dött några år tidigare). Han får ett fall där han ska försvara en svart man som är anklagad för våldtäkt. Det blir inte helt lätt i och med de stämningar som råder i det fattiga samhället under Depressionen. Synen på svarta är inte den bästa, den är nog den sämsta skulle man kunna säga, och han får i princip hela byn emot sig.

En riktig bra svartvit rulle som påminde mig en del om Trasdockan (The Night of the Hunter, 1955). Även i den filmen har två barn framträdande roller, och de spelar dessutom bra, vilket inte är så vanligt. Vi får uppleva själva historien genom deras ögon. Ibland kan barn i filmer kännas helt fel. Men inte i Trasdockan eller Skuggor över Södern. I början händer till synes inte så mycket, det är inte förrän rättegången börjar som det blir riktigt intensivt, men det är inget som stör. Skådisarna gör bra insatser, inte minst Peck, och det är ett härligt svartvitt foto. Sen dyker Robert Duvall upp och gör en annorlunda insats. En del intressanta moraliska frågeställningar tas upp. När kan det vara rätt att tänja på (juridiska) regler?, är det nånsin rätt?, döm inte hunden efter håret, etc.

Jaha, jag var tydligen väldigt förtjust i filmen och jag verkar ha blivit exalterad över det svartvita fotot. Vid den här titten var inte fotot nåt jag egentligen reflekterade över. Men visst, det finns en viss mysighet i det svartvita. Speciellt förtexterna är underbara och av nån anledning lite obehagliga. Kanske de där ”voodoo-dockorna”?

Parallellerna till The Night of the Hunter håller jag med om. Detta att historien skildras ur barnens ögon. Fast just det tyckte var en sak som To Kill a Mockingbird kanske fibblade bort lite i filmens andra del. I inledningen kände jag att det var barnen som var i fokus, och det gillade jag. Jag drog även paralleller till en film som Stand By Me där, lite äldre, barn är ute på äventyr en sommar.

Jag ser att jag tyckte att det inte hände så mycket i början och det inte började hetta till förrän kring rättegången. Hmm, jag som tyckte inledningen var riktigt intressant. Jag var intresserad av familjen Finch. Den ensamstående pappan (Peck) och hans två barn, och så då mamman som gått bort när filmens berättare, Scout (Mary Badham) var två (tror jag). Nu är Scout sju (tror jag) och ska börja skolan. Hur hanterar familjen mammans bortgång? Det finns en rörande scenen när barnen (dottern Scout och sonen Jem) har gått lagt sig, ligger i sängen och pratar om mamman. Pappa Atticus Finch sitter ute på verandan och hör de två prata. Här ville jag se mer, veta mer. Men det försvann under filmens andra hälft när rättegången tar fokus.

Apropå familjen Finch så var det lite märkligt att barnen kallade sin pappa för… inte Pappa utan Atticus. Det här är säkert nåt som tas upp mer i Harper Lees roman To Kill a Mockingbird som filmen bygger på. I filmen nämns det och man gör en grej av det (känns det som) men man går aldrig på djupet med det.

Rättegångsscenerna då? Hmm, ja, det är väl inget man inte har sett förut. För tio år sen kanske jag tyckte dessa var det bästa med filmen men nu vet jag inte. De är inget dåliga, inte alls men känns lite lättviktiga och inte så dramatiska (”You can’t handle the truth!”).

Rasismen? Hmm, kanske tycker jag även detta är sånt jag sett förr och därför inte blir jätteengagerad. Hela byn är i princip mot Atticus, som tror på alla människors lika värd. Det finns en ganska rörande scen där byn är på väg att övermanna Atticus och bryta sig in i arresten där den anklagade sitter. Då dyker Atticus barn plus deras sköne kompis med tänderna upp…

En av filmens karaktärer, spelad av en ung Robert Duvall, är en viss Boo Radley. Vafan Boo Radley? Var inte det ett popband, tänker jag när jag hör namnet? Googlar… Japp, The Boo Radleys var ett britpopband som aktivt på 90-talet.

Är inte filmen lite övertydlig? Atticus är kanske fööör god. Världens bästa pappa… och världens mänskligaste och godaste advokat. Scenen när de svarta på balkongen i rättssalen reser sig upp när han lämnar rummet är kanske lite väl. Det som funkar är att han inte själv ser att de reser sig.

Jag kan inte riktigt bestämma mig för om filmen funkar fullt ut eller om den är övertydlig. Därför blir det ett lite lägre betyg denna gång.

Betyg 2004:

betyg_hel betyg_hel betyg_hel betyg_hel betyg_tom

Betyg 2014:

betyg_hel betyg_hel betyg_hel betyg_halv betyg_tom

Vad tyckte nu mina decenniespanarkompisar? Klassiker eller klassiskt överskattad klassiker?

Fripps filmrevyer
Movies – Noir

Tidigare har även Fiffi skrivit om filmen och Sofia om både filmen och (som sig bör) boken.