Mordet på Orientexpressen (1974)

9 mars, 2022 6 kommentarer

Varje jul brukar jag välja ut en biofilm som familjen ser på Annandagen. 2017 års val skulle ha blivit The Shape of Water men av nån märklig anledning hade den inte premiär förrän i februari. Då föll valet istället på Kenneth Branaghs nyfilmatisering av Agatha Christies Mordet på Orientexpressen.

Den första filmatisering av Christies Hercule Poirot-mysterium kom 1974 och har en hel kader med kända skådisar. Under förtexterna insåg jag att det här är en gammal film då alla inblandade i filmen listas. Det är inte som idag där det görs i eftertexterna. Men det är ju orimligt att inleda en film med rad på rad med cgi-folk.

Jag undrar om kidnappnings-temat har hämtat inspiration från fallet där Charles Lindberghs lille son rövades bort. Christies roman kom ut 1934 och Charles Jr försvann två år tidigare. Ja, det måste ju vara så.

Vad är det Albert Finney håller på med?! Han spelar Poirot som en stelopererad galning. Är det nån form av spel från Poirots sida för att förvirra sina ”motståndare”? Nåväl, det är ett märkligt val av Finney får jag lov att säga. Men han gjorde i alla fall ett val.

Det är ett multikulturellt tåg. Vi har afrikaner, asiater, muslimer, en svenska (spelad av Ingrid Bergman som vann en Oscar för sin roll!) och så rika amerikaner och britter. En av passagerarna var prinsessan Dragomiroff. Hon borde väl hetat Dragomirova egentligen? Prinsessan var i vilket fall ganska obehagligt vitsminkad i ansiktet och mina tankar gick till Gary Oldman som Dracula.

Anthony Perkins är med. Han var riktigt bra. Det är lite synd att han blev så pass starkt förknippad med en enda roll. En roll som han gjorde väldigt bra, men ändå. Det var i alla fall kul att se honom här.

Som helhet så gillar jag originalet en aning mer än Branaghs version.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Arkiverad under Betyg 2, Brott, Drama, Film, Mysterium, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Conte de printemps (1990)

6 mars, 2022 2 kommentarer

”Snackelisnack”

Nu blir det fransk snackfilm i form av ett nytt regissörstema. Éric Rohmer, eller Maurice Schérer som han föddes som, var en av fronfigurerna inom den franska nya vågen. Han var under flera år chefredaktör för det klassiska franska filmmagasinet Cahiers du Cinéma där han träffade ”kändisar” som Jean-Luc Godard, François Truffaut och Claude Chabrol. På 60-talet började han göra egna filmer och fortsatte med det resten av livet. På 90-talet gjorde han sina årstidsfilmer, helt naturligt fyra till antalet, och det är dem det kommer handla om i detta tema. Först ut är Conte de printempts (En vårberättelse) och min preblogg-text om den skrevs i juli 2004.

Filmklubben i SVT har visat fyra filmer av den franske regissören Éric Rohmer. Det handlar om Rohmers s.k. årstidsfilmer. Vad årstiderna har med filmerna att göra har jag inte förstått förutom att de utspelas under just vår, vinter, sommar och höst. Den första heter alltså En vårberättelse och handlar om filosofiläraren Jeanne som inte vill bo i sin pojkväns lilla lägenhet när han är bortrest. Av en slump träffar hon den unga Natacha och får bo hemma hos Natacha och hennes pappa eftersom pappan alltid bor hos sin flickvän. Lite förvecklingar uppstår.

Jag skulle kunna sammanfatta den här filmen med ett ord (och ett utropstecken): prat! Mmm, det snackas alltså en väldig massa, som vanligt i franska filmer kan jag väl tillägga. Man är oftast i en lägenhet eller ett hus på landet, dricker lite vin, äter lite middag och snackar skit i princip. Inget händer egentligen. Det blir lite förvecklingar kanske men det känns bara konstigt. Oftast brukar franska filmer kännas ganska realistiska och down to earth och handla om vanliga människor. Det gör det väl delvis här också men mest är det bara jobbigt prat som inte känns intressant för mig. Kanske beter sig fransmän så här men filmen får underkänt.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Betyg 2, Drama, Film, Komedi, Nouvelle vague, Recension, Snackfilm Tagged with , , , , , , , , , ,

Flickan från tändsticksfabriken (1990)

4 mars, 2022 Lämna en kommentar

”Happy days!” eller ”En familj har roligt tillsammans”

För två veckor sen drog jag igång ett nytt litet regissörstema. Det handlar om finländaren Aki Kaurismäki och det blir fem filmer som ingår i temat. Idag fortsätter jag med hans film från 1990 med titeln Flickan från tändsticksfabriken. Originaltiteln på finska är förmodligen den bästa titeln nånsin: Tulitikkutehtaan tyttö. Enbart på grund av den titeln så hamnade filmen på plats 6 på min lista över 1990 års bästa filmer. Min text om Tulitikkutehtaan tyttö skrevs i augusti 2005.

Jag har sett ytterligare en film av Finlands svar på Akira Kurosawa. Denna gång var det dags för den tokroliga bananskalskomedin Flickan från tändsticksfabriken… hehe, nä, skämtar bara. Aki Kaurismäki gör varken filmer i stil med De sju samurajerna eller Dum & dummare-komedier. Det är som vanligt frågan om en film med en svart, stram och melankolisk humor som man liksom låter sig sjunka in efter ett tag. Nu såg jag i och för sig att jag i min recension av Kaurismäkis Bohemernas liv jämförde med just Kurosawas filmer… och stämmer faktiskt när det gäller just den rättframma enkelheten i de bådas filmer.

Flickan från tändsticksfabriken handlar om en flicka, Iris, som har ett dötrist jobb på en tändsticksfabrik och bor hemma hos sina föräldrar i en stensunkig lägenhet. Förutom att laga mat till mammsen och pappsen så betalar hon även en rejäl hyra. Hon drömmer om ett annat liv och en dag köper hon en klänning för att ha på sig när hon går ut på en av Finlands mytomspunna dansställen. Efter detta blir livet inte sig riktigt likt för Iris.

Mmmm, jag tror nog kanske att det här var den bästa filmen, eller i alla fall den som är mest Aki Kaurismäki, av de tre som jag nyligen har sett. Kanske beror det på att den utspelas i Finland; de andra filmerna jag har sett, Bohemernas liv och I Hired a Contract Killer, har haft handlingen förlagd till Paris respektive England. Som vanligt är det en vacker film i det avseendet att Kaurismäki tar parti för den enkla snälla människan. Iris vill bara vara fri och leva sitt eget liv och hitta nån att älska. Det blir inte enklare än så. Som vanligt är också scenografin och fotot väldigt enkelt. Det hela utspelas på barer eller i trista lägenheter. Folk röker en hel del. Även om det är enkelt allting så känns det ändå väldigt genomtänkt.

Just en regissör som Kaurismäki har kanske inte så stora problem att göra en film på andra språk än sitt modersmål eftersom dialogen är sparsam och enkel. Den är inte oviktig utan väldigt kärnfull i sin enkelhet. Men ofta är det i stället tystnaden som talar. Humor finns i Flickan från tändsticksfabriken som i de andra av hans filmer som jag har sett. Det är en lite absurd och ganska mörk humor men ändå rolig och mänsklig på nåt sätt. Håhåjaja, ett betyg – mja, det får bli en stark trea. Det är en vacker och sorgsen film som vanligt när det gäller Aki, men som vanligt när det gäller Aki är det inte heller nån fullträff. Jag måste även säga att originaltiteln är en av de skönaste nånsin: Tulitikkutehtaan tyttö.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Komedi, Recension Tagged with , , , , , , , , ,

Nätrullarna – Parallella mödrar

2 mars, 2022 Lämna en kommentar

Nu är det femte avsnittet av film- och tv-podcasten Nätrullarna ute! Den här gången pratar jag och min tenniskompis Daniel om Pedro Almodóvars senaste rulle ”Parallella mödrar” med bl a Penélope Cruz i en av huvudrollerna. Kommer åsikterna gå isär som vanligt eller kommer vi tycka mer lika för en gångs skull?

Förutom Almodóvar blir det tips och varningar om David Lynch-rullar och en ny Star Trek-serie.

Podden hittas på Spotify eller i din vanliga poddspelare.

Vi finns på Instagram, Facebook och har även en e-postadress: natrullarna@gmail.com om du vill komma med feedback den vägen.

Arkiverad under Film, TV Tagged with , , , ,

Abre los ojos vs. Vanilla Sky

27 februari, 2022 Lämna en kommentar

Idag skickar jag upp en gammal preblogg-text där jag ställer två filmer som har nåt gemensamt mot varandra och tar reda på vilken jag gillar mest. Jag har några liknande inlägg på bloggen sen tidigare: Post Apocalypse Now: The Road vs. The Book of Eli och The Dan Brown movies vs. National Treasures. Den här gången handlar det om ett original som tävlar mot en remake och min text om Abre los ojos och Vanilla Sky skrevs i maj 2003.

Jag har genomfört ett litet specialprojekt som vi kan kalla Abre los ojos vs. Vanilla Sky. Då vet ni förmodligen att det handlar om den spanske regissören Alejandro Amenábars film Open Your Eyes (Abre los ojos) från 1997 och den amerikanska remaken med Tom Cruise i huvudrollen som Cameron Crowe gjorde några år senare.

Grundhistorien är identisk i de bägge filmerna. Det handlar om en ung man, César/David, som ärvt ett affärsimperium av sin far. Han lever livets glada dagar, har inget fast förhållande, tar inte seriöst på sitt jobb, etc. På sin egen födelsedagsfest träffar han så Sofia (som hans bästa kompis tagit med på festen) och blir kär. Den smått psykotiska tjej, Nuria/Julie, som han har ett oseriöst förhållande med blir avis vilket får otrevliga följder, inte minst för César/David. Men vad är det som händer egentligen? Är det bara en dröm alltsammans? Dröm och verklighet glider ihop för César/David.

 

Abre los ojos (1997)

Jag såg denna först eftersom det trots allt är originalet. Det är kanske lite orättvist mot remaken men så fick det bli. Jag gillar den här filmen. Amenábar som senare gjorde The Others visar även här att han har en förmåga att med relativt små medel skapa småkusliga stämningar. Césars väg in i galenskap skildras väldigt bra. Betyget blir 4/5.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

 

Vanilla Sky (2001)

Crowes version är faktiskt väldigt lik originalet. Den är lite mer spektakulär och ”flashig” och lite mer av det märkliga som händer förklaras. Det är mer musik. Cruise spelar sin roll som David bra. Penélope Cruz spelar Sofia, precis som i originalet, men inte lika bra tyckte jag. Hennes engelska kändes lite inläst på nåt sätt och inte lika naturlig som hennes spanska (min kommentar: nämen, vad konstigt!). Betyget till remaken blir 3/5. Godkänt men jag tyckte originalet gav en mer obehaglig stämning.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

 

I både filmerna gillar jag bäst sekvensen där César/David går på nattklubb för att träffa Sofia. I början av filmerna råkar César/David ut för en olycka och han har inte träffat Sofia på ett tag. Han dricker sig full på tequila, ragglar runt och snackar skit. Allt till skön klubbmusik.

En parentes: jag insåg precis att jag gillar ovan nämnda sekvenser även i andra filmer. T ex i Spike Lees 25th Hour som jag såg nyligen finns en skön nattklubbssekvens där en berusad Philip Seymour Hoffman ragglar omkring och gör bort sig. Eller varför inte Ewan McGregor på disco i Trainspotting till tonerna av Underworld. Betyder detta att jag gillar dansen i Zions rave-grotta i The Matrix Reloaded? Jag återkommer till det på lämpligt ställe så snart jag hinner (min kommentar: här finns svaret på frågan).

Arkiverad under Övernaturligt, Betyg 3, Betyg 4, Drama, Film, Mysterium, Recension, Romantik, Versus Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

I Hired a Contract Killer (1990)

25 februari, 2022 Lämna en kommentar

”Happy days!” eller ”Vuxna män har roligt tillsammans”

Förra fredagen drog jag igång ett nytt litet regissörstema. Det handlar om finländaren Aki Kaurismäki och det blir fem filmer som ingår i temat. Idag fortsätter jag med hans film från 1990 med titeln I Hired a Contract Killer som får mig att tänka på John Cassavetes The Killing of a Chinese Bookie. De filmerna har nog inget speciellt gemensamt men titlarna ger samma känsla. Min text om Kaurismäkis film skrevs i juli 2005.

Då så, då har jag sett ytterligare en av de Aki Kaurismäki-filmer som SVT visat. Det handlar om den delvis brittiskproducerade I Hired a Contract Killer där en inflyttad fransman i England lever ett tråkigt liv. Han har jobbat i 15 år vid samma firma och när han en dag blir uppsagd tycker han att han inte har nåt att leva för utan beslutar sig för att ta sitt liv. Det är bara det att han misslyckas första gången han försöker och sen är han för feg för att genomföra det. Då kommer han på idén att anlita en yrkesmördare för att genomföra mordet på sig själv. Det är bara det att han träffar en tjej och blir kär och vill stoppa mordet, vilket är lättare sagt än gjort.

Jag känner igen stilen från den förra filmen jag såg, Bohemernas liv. Kaurismäki har en egen stil som just i den här filmen påminner lite om i känslan om Terry Gilliams, ändå helt annorlunda, Brazil. Jag tänker även på den humor och det bildspråk som man ser i Roy Anderssons filmer. Det är ganska långsamt och den humor som finns känns som den inte är gjord för att vara humor men ändå skrattar man då och då för att det är så udda. Vissa repliker är klockrena. Mmm, Kaurismäki gör klart annorlunda filmer med helt orealistisk dialog och avskalad scenografi. Det känns som om han vill fokusera på enbart det som han vill säga och göra det så enkelt som möjligt. Detta är både en styrka och svaghet tycker jag. Det är kärnfullt och tydligt men nästan för enkelt och ganska tråkigt ibland.

Av de hittills tre Kaurismäki-rullar jag har sett så har inte nån fått mer än en trea i betyg från mig. Det är bra filmer men det blir aldrig den där riktigt sköna intensiva filmkänslan som jag vill ha. I just den här filmen är det kul att återigen se Jean-Pierre Léaud (han var även med i Bohemernas liv) och filmen blir mot slutet faktiskt lite dramatisk och man vill veta vad som ska hända. Som vanligt är det en film som står på den lilla människans sida och det handlar om losers som försöker få ordning på sina liv. Bitvis tänkvärt också men, som sagt, riktigt bra blir det aldrig.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Komedi, Recension Tagged with , , , , , , , , , , ,

King Richard (2021)

23 februari, 2022 7 kommentarer

King Richard är en biopic som påminner mig om Dolemite Is My Name och The Pursuit of Happyness. Alla tre är filmer om svarta män som kommer från fattiga och enkla förhållanden men som när på en dröm om att make it big (gurgel, varför kommer jag inte på nåt bra svenskt uttryck?).

Nu har jag i och för sig inte sett The Pursuit of Happyness men jag vet det är Will Smith som spelar huvudrollen som en pappa som kämpar för att få jobb så att han kan försörja sin son. I King Richard är det Smith som spelar titelrollen som Richard, pappan till systrarna och tennisfenomenen Venus och Serena Williams.

Systrarna själva är med som producenter av filmen och det är förmodligen en av anledningarna till att det hela känns alldeles för tillrättalagt. Skildringen av familjen Williams är för myspysigt glad. Man kan ana mörkare inslag där nånstans men det är inget som lyfts fram. Jag har egentligen inget problem med det per default utan ser filmen mer som en saga än nåt annat. Men det går inte att komma ifrån att jag får en lite bitter eftersmak. Nu har inte jag hjärnkoll på Richards Williams men nån helyllefamiljefar var han inte. Och det framställs han inte som här heller… men nästan.

Will Smith då? Jo, han funkar väl. Men jag känner att det handlar om ett solklart Oscarsfiske här. Jag riktigt ser hur han anstränger sig för att likna den verklige Richard Williams så mycket han bara kan, och om man ser det så tydligt så faller det lite. Försök inte göra rollen så lik som möjligt utan försök fånga känslan och gör din grej är mitt tips. Jag blir nästan aldrig imponerad av porträttlika rollprestationer, i alla fall inte bara av porträttlikheten.

Skådisarna som gör Venus och Serena gör det riktigt bra. Mest i fokus är Venus som är äldst och som ska lotsas fram till att bli världsstjärna. Hennes dröm är att vinna Wimbledon vilket hon har gjort fyra gånger vid det här laget. Serena får stå lite i skymundan i filmen. Men vi vet ju alla att hennes tid komma skall. Ja, grejen är ju faktiskt att det var lillsyrran som tog hem den första Grand Slam-titeln i 1999 års upplaga av US Open.

Hur är tennisen i filmen? Riktigt bra faktiskt. Det ser ut som det gör på riktigt. Dessutom har man speciellt fått till Venus rörelsemönster, hennes serverörelse, hur hon väntar en aning innan hon kastar upp bollen, hur drar tillbaka racket tidigt innan hon slår en backhand. Här har man tittat på många matcher och tränat för att få det… så porträttlikt som möjligt. Haha, ja, jag är imponerad.

Slutligen. Här kommer några fler tennisfilmer: Borg, Wimbledon, Match Point och Strangers on a Train. Har vi några fler?

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Recension, Sportfilm Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , ,

Jungle Cruise (2021)

20 februari, 2022 4 kommentarer

Jungle Cruise är som en barnvariant eller en disneyfierad version av The Lost City of Z. Det är herrklubbar där kvinnor inte är välkomna 1916 i London och det diskuteras förlorade skatter som man vill återupptäcka. En skillnad här är att doktor Lily, en kvinna spelad av Emily Blunt, smyger sig in bland männen och vill ge sig ut på sin egen expedition. Med hjälp av en skattkarta och en mystisk pilspets ger hon sig av till Amazonas tillsammans med sin stissige bror McGregor. I hälarna har hon dock en ondskefull tysk prins (Jesse Plemons). Hmm, en elak tysk, tänka sig?!

Vem träffar Lily på i Amazonas? Dwayne Johnson, vem annars? Han spelar Frank som driver nån typ av båtturer i djungeln där man får uppleva ett amazonskt vatten- och djuräventyr kryddat med ordvitsar. De slår sina puns… påsar ihop på jakt efter Yggdrasil (ja, eller Amazonas version i alla fall) vars blommor förmodligen hade eliminerat Corona på ett kick.

Jag har hört en del som klagat på att Amazonas infödingar skildras dåligt eller kanske som en kliché. Hmm, jag vet inte, är det så upprörande att skildra dem i höftskynken och med spjut och pilbågar? Hade de inte pilbågar och höftskynken? Nåväl, jag kommer i alla fall att tänka på en del andra filmer som t ex Aguirre, the Wrath of God och Cannibal Holocaust om man nu vill snacka upprörande skildringar. Men det är ju filmklassiker…

Då tyckte jag snarare att en del gay-skämt som förekom inte var helt lyckade. McGregors stissige figur är ju en vandrande kliché hela han. Nja, det blev för överdrivet och funkade dåligt.

Jaha, men det var väl harmlöst det här. Det är Disney, det är lättsamt, det är cgi-djur, cgi-conquistadorer och tyska protonazister med steampunk-ubåtar. Ja, det är väl kanske inte att räkna med nåt mer när Jungle Cruise, precis som Pirates of the Caribbean-filmerna, bygger på en Disneyåktur. Och man kan väl säga att filmen är just en åktur, en (c)harmlös åktur.

Ja, just det, det höll jag på att glömma. Den romantiska kemin mellan Dwayne Johnson och Emily Blunt är lika med… noll. De kändes mer som gnabbande kompisar.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Action, Äventyr, Betyg 2, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , , ,

Bohemernas liv (1992)

18 februari, 2022 6 kommentarer

”Happy days!” eller ”Vuxna män har roligt tillsammans”

Den här fredagen drar jag igång ett nytt litet regissörstema. Jag har en del såna här gamla texterna liggande som jag inte publicerat tidigare och jag tycker det är kul att återbesöka dem samtidigt som jag skickar upp dem på bloggen. Den här gången handlar det om finländaren Aki Kaurismäki och det blir fem filmer som ingår i temat. Jag börjar med den film jag såg först, nämligen Bohemernas liv och min text om den skrevs i juli 2005.

Aki Kaurismäki är en för mig ganska okänd filmskapare om man går efter de filmer jag har sett. Jag såg den uppmärksammade Mannen utan minne när den kom på bio men det är allt. Jag tyckte den filmen vara helt ok men inte mer än en trea. Jag blev inte helt engagerad av den trots att jag insåg att den hade både värme och underfundig humor. Den svartvita filmen Bohemernas liv utspelar sig i Paris och vi får följa tre fattiga konstnärer (en författare, en målare och en musiker) som lite av en slump blir vänner. Tillsammans försöker de få pengarna att räcka för att kunna ägna sig åt sina konstnärliga ambitioner. Målaren Rodolfo är från Albanien och blir kär i en tjej men när de ska till att flytta ihop blir han utvisad eftersom han är olagligt i Frankrike.

Det tog ett tag innan jag kom underfund med den underfundiga humorn (ehe). Kaurismäki har en egen stil med ofta ganska långsamma scener där det inte sägs speciellt mycket (sparsmakad dialog alltså). Det tar ett tag innan man anpassar sig till det. Humorn skulle jag vilja kalla för lite sträv och kärv, eller finsk kanske om ni förstår vad jag menar. Några gånger skrattade jag faktiskt rätt ut åt några klockrena repliker eller sköna scener, t ex när en av de tre tar fram en flaska sprit under ett samtal med orden ”Låt oss fukta diskussionen”. Haha, skönt. Såna där små repliker eller ögonblick dök upp då och då. De tre huvudpersonerna är sköna typer och både skildringen av deras vänskap och filmen i stort har en varm ton. Det är en film som står på den lilla människans sida.

Själva historien och hur den berättas är i grunden enkel (och lite sorglig). Just det här med enkelheten hos filmen och i viss mån hos karaktärerna fick mig att tänka lite på Akira Kurosawas filmer (min kommentar: även deras namn har ju en viss likhet). Det är nog enkelheten som gör att det tar ett tag att komma in i filmen. Man får helt enkelt låta den växa och ha lite tålamod. Det kändes som den blev bättre och bättre. Hmmm, vad ska jag säga mer…? Jo, att en av rollerna spelas av en viss Jean-Pierre Léaud som nog Harry Lime (min kommentar: en gammal filmforumkompis som var ett franska nya vågen-fan) känner till. Det är nämligen Léaud i ung ålder som förgyller Monsieur Limes avatar! Nåväl, betyget till filmen blir en stark trea pga dess sköna humor och värme. När jag sett dem kommer det recensioner av två andra Kaurismäki-filmer (I Hired a Contract Killer och Flickan från tändsticksfabriken) som SVT nyligen visat. Även Mannen utan minne visades men den hade jag redan sett så jag skippade den.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Komedi, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , ,

Eternals (2021)

16 februari, 2022 2 kommentarer

Det var väl inte så pjåkigt det här. På Twitter skrev jag efter att ha sett filmen: ”Såg precis Eternals… och den var ju bättre än väntat! En DC-film i MCU-kläder eller en MCU-film i DC-kläder. En udda och något uppfriskande kombination. Mycket natur à la regissör Chloé Zhao. 3/5. Men varför ingen blind Eternal?!”

Ja, det är nog ganska bra beskrivet. Det är en MCU-film men det känns som en DCEU-film. Det är betydligt mer högtravande och pompöst än i de andra MCU-filmerna. Inledningen var nog bland det värsta jag har sett i den ligan. En skapelseberättelse ska gestaltas och det görs bl a med en berättarröst som försöker låta som Cate Blanchett i Sagan om ringen. Det gör berättarrösten inte, vem det nu var som gjorde den.

Inledningen är fullkomligt obegriplig, det måste sägas. Det oreras om The Six Singularities (det måste ju vara Evighetsstenarna?) and The Dawn of Creation, Celestials, Eternals och Deviants. Det är en röra. Vad det i slutändan kokar ner till är att våra hjältar (Eternals) slåss mot elaka cgi-hundar (Deviants) för att rädda jorden.

Det finns dock nåt mer i filmen som jag tyckte var en intressant idé. Fajter mot cgi-monster är ganska ointressanta. Däremot tyckte jag om hela idén med att dessa Eternals påverkar jordens utveckling i viss mån. De bidrar med idéer som gör att utvecklingen tar små skutt framåt då och då. Hjulet, jordbruksredskap, kärnkraf… eller kanske kärnvapen. Oooops! Där gick det fel.

Egentligen får dessa Eternals på order av sin Celestial-chef inte påverka jordens utveckling eller hjälpa till vid katastrofer förutom om det är Deviants inblandade. Jag antar att det har med att behålla en korrekt tidslinje att göra, eller nåt sånt. Det hela påminner mig om det för de flesta kaptener irriterande The Prime Directive i Star Trek.

Min raljerande kommentar i tweeten ovan om att jag saknade en blind Eternal hade att göra med att en av dessa Eternals var döv. Det kändes kanske som ett något märkligt val av Celestial-chefen när jordens framtid står på spel. Dessutom hade vi en barn-Eternal. Barnarbete! Nå, alla ska ju bidra och just dessa två kan säkert bidra med nåt som de andra inte kan.

Roligast och förmodligen bäst i filmen var Karun (Harish Patel) som var nån form av assistent till Kumail Nanjianis rollfigur Kingo. Det förekom även en snygg fajt i Amazonas djungler som jag uppskattade.

Det här var en udda, och bitvis bra, MCU-film som utspelar sig på annorlunda platser. Vi får mycket natur, vilket inte är så konstigt då regissören alltså heter Chloé Zhao. Efter att ha hört mest dåligt om Eternals så får jag lov att säga att jag blev positivt överraskad.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Action, Äventyr, Betyg 3, Film, Recension, Serietidningsfilm, Superhjältefilm Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , ,

← Äldre inlägg

Nyare inlägg →