Death Wish (1974)

23 mars, 2022 4 kommentarer

Dags för en kortis om Death Wish. Nej, jag pratar inte om remaken med Bruce Willis från 2017 utan originalet med Charles Bronson från ’74.

Det här var en annorlunda film som inte riktigt var som jag förväntade mig. Det är väl 70-talet det handlar om kanske. Man gjorde inte filmer på samma sätt då. Genrefilmer var mer av vanliga filmer då. Det var inte lika stor uppdelning mellan ”vanliga” filmer och genrefilmer känns det som. Jag kanske har fel men min känsla är att det var så.

Vad är det som är annorlunda med Death Wish? Ja, jag vet inte varför men jag förvånades över att den var så pass välgjord. Bilderna på ett slitet New York är hur snygga som helst och stilen på fotot påminde mig om filmer som Prisoners och Blood Simple.

Tunnelbanan är givetvis fullkomligt nedklottrad. Allt känns äkta, genuint, autentiskt (har vi några fler synonymer?). Det förekommer en begravning i filmen som är inspelad i ett riktigt snöfall vilket bidrog till känslan av att det var just på riktigt.

Charles Bronsons vigilante lever i en sorts egen westervärld och är som en lugn grizzlybjörn, och han dricker mjölk precis som Fantomen. En ung Jeff Goldblum är med som en slemmig typ. När jag kollar på IMDb så visar det sig att det var Goldblums första roll och han listas som ”Freak #1”.

Musiken! Herbie Hancock! Riktigt bra och jazzigt funkig precis som det ska vara. Det kändes även lite experimentell och satte en speciell stämning, precis på samma sätt som Hancocks musik gjorde i den svenska filmen Pojken i trädet (med Tomas ”Tintin” Bolme i titelrollen).

Rättelse: musiken i Pojken i trädet gjordes av en ung Quincy Jones.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

PS. Death Wish hamnade för övrigt på plats 6 på min lista över 1974 års bästa filmer.

Arkiverad under Action, Betyg 3, Brott, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , ,

Conte d’été (1996)

20 mars, 2022 Lämna en kommentar

Nu blir det fransk snackfilm i form av ett nytt regissörstema. Éric Rohmer, eller Maurice Schérer som han föddes som, var en av fronfigurerna inom den franska nya vågen. Han var under flera år chefredaktör för det klassiska franska filmmagasinet Cahiers du Cinéma där han träffade ”kändisar” som Jean-Luc Godard, François Truffaut och Claude Chabrol. På 60-talet började han göra egna filmer och fortsatte med det resten av livet. På 90-talet gjorde han sina årstidsfilmer, helt naturligt fyra till antalet, och det är dem det kommer handla om i detta tema. Tredje filmen ut är Conte d’été med den svenska titeln En sommarsaga och min preblogg-text om den skrevs i juli 2004.

Del tre i Rohmers årstidsfilmer handlar om den unge Gaspar som har semester. Han är i Bretagne och väntar på sin tjej som ska komma senare. Under tiden träffar han två andra tjejer och när väl hans flickvän kommer har han målat in sig i ett flickvänshörn.

Nä, inte bra åter igen. Jag fattar inte vad folk ser i dessa filmer egentligen och det här tjafset med att det ska vara årstidsfilmer?! Richard Hobert-varning (min kommentar: hmm, jag antar att jag syftar på Hoberts filmer om de sju dödssynderna).

Som vanligt handlar det om nån kille eller tjej som har nåt sorts kärleksproblem. Haken är att det hela känns fullständigt ointressant. Ok, om det hade varit roligt på nåt sätt men här händer liksom inget speciellt och personerna beter sig dessutom väldigt märkligt. Men, ja, ja, helt värdo var det väl inte. Den puttrade på lite småtrevligt och slutet var lite halvkul, det vill säga hur killen lyckades lösa sina problem utan att tappa ansiktet helt. Men, som sagt, icke godkänt, monsieur Rohmer!

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Betyg 2, Drama, Film, Komedi, Nouvelle vague, Recension, Romantik, Snackfilm Tagged with , , , , , , , , , ,

Ljus i skymningen (2006)

18 mars, 2022 Lämna en kommentar

”Happy days!” eller ”Vi har roligt på dejten”

För fyra veckor sen drog jag igång ett nytt litet regissörstema. Det handlar om finländaren Aki Kaurismäki och det blir fem filmer som ingår i temat. Idag avslutas temat med Ljus i skymningen från 2006. Som jag skriver i nedan så ingår den i Kaurismäkis Finlandstrilogi där de andra filmerna är Moln på drift och Mannen utan minne. Min text om Ljus i skymningen (Laitakaupungin valo) skrevs i juni 2009.

Ljus i skymningen är sista delen i den s.k. Finlandstrilogin där Aki Kaurismäki berättar om den lilla människan som är vilse i det hårda (finska) samhället. Här handlar det om nattvakten Koistinen som (nästan) inte ses av någon. Han försöker så smått bli kompis med sina kollegor men han blir mest ett mobboffer. Stum går han och tar en koskenkorva på den lokala baren och försöker säga hej till en tjej. Det går så där. Plötsligt dyker en vacker blondin upp i Koistinens liv och han kan ju inte annat än släppa in henne. Tyvärr visar det sig att hon jobbar för några gangsters som vill utnyttja Koistinen för att stjäla juveler.

Jag hade hört att den här delen skulle vara mörkare än de två övriga (Moln på drift och Mannen utan minne). Men jag vet inte, jag tycker den var ganska lika och dessutom finns det som sagt ljus även när det börjar skymma. Stilen känns igen. Det är stramt och enkelt. Vissa scener är fantastiskt snygga. Scenografin är så enkel och ”tråkig” att den blir snygg. Filmen är nästan som en parodi på sig själv. Det känns som en surrealistisk bild av Finland där Kaurismäki har skruvat allt ett eller två varv extra. Men jag gillar det! Koistinen är en karaktär som man gillar. Han är naiv, gör inget väsen av sig men ändå envis. Och kanske kommer allt gå bra trots allt.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

PS. Som vanligt är även den finska filmtiteln underbar… Laitakaupungin valot.

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , , ,

Truck Turner (1974)

16 mars, 2022 Lämna en kommentar

Idag blir det en kortis om en film som hamnade på min topplista över 1974 års bästa filmer.

Oj, oj, det här var en ovanligt gritty blaxploitation-rulle med Black Moses himself Isaac Hayes i titelrollen som prisjägaren Truck Turner som ska fånga in en galen hallick.

Det förekommer mängder med klassiska bilder där Truck står i skjutställning med en gigantisk revolver. ”Dodge this!” som Trinity skulle ha sagt, och säger.

Totalt oväntat var att se den i Star Trek så städade löjtnanten Uhura (Nichelle Nichols) som en stenhård och grovmunnad bordellmamma. Underbar insats! Musiken av Hayes själv är (förstås!) helt underbar (funky!) och snäppet bättre än den i Pam Grier-rullen Foxy Brown. Truck Turner släpptes för övrigt ursprungligen som en double feature ihop med just Foxy Brown.

Istället för att skriva så mycket mer så hänvisar jag till ett underhållande inlägg med roliga bilder och kommentarer hos bloggen Udda film. Hoppa över dit och roas, vettja!

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

”He’s out to get before he’s got!”


Nichelle Nichols dominerar som bordellmamma

Arkiverad under Action, Betyg 3, Blaxploitation, Brott, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , ,

Conte d’hiver (1992)

13 mars, 2022 Lämna en kommentar

Nu blir det fransk snackfilm i form av ett nytt regissörstema. Éric Rohmer, eller Maurice Schérer som han föddes som, var en av fronfigurerna inom den franska nya vågen. Han var under flera år chefredaktör för det klassiska franska filmmagasinet Cahiers du Cinéma där han träffade ”kändisar” som Jean-Luc Godard, François Truffaut och Claude Chabrol. På 60-talet började han göra egna filmer och fortsatte med det resten av livet. På 90-talet gjorde han sina årstidsfilmer, helt naturligt fyra till antalet, och det är dem det kommer handla om i detta tema. Andra filmen ut är Conte d’hiver med den svenska ”hej kom och hjälp mig”-titeln Tre män och en kärlek och min preblogg-text om den skrevs i juli 2004.

Ookie dookie, det här är del två i Rohmers årstidsserie. Det är vinterdelen men i Sverige fick filmen en idiotisk titel. Ett pinsamt försök att locka folk till bion genom att koppla ihop den här filmen med den franska komedin 3 hommes et un couffin vars mer kända amerikanska remake på svenska fick heta Tre män och en baby (min kommentar: notera att det franska originalet i Sverige kallades Ungkarlsbabyn). Åh, jag hatar såna här svenska titlar. Jag har inget emot bra svenska titlar, jag tycker det översätts för lite faktiskt, men titlar som denna eller När toffelfabriken tystnar, bara för att Anthony ”Hannibal Lecter” Hopkins är med, är under all kritik.

Hur som helst, En vintersaga (som jag föredrar att kalla filmen) handlar om en jobbig tjej som hoppar mellan pojkvänner som vi byter strumpor. Hon bor hos sin morsa, har en unge efter en semesterförälskelse för fem år sen. Nu lämnar hon sin pojkvän och flyttar med sin chef på frisörsalongen där hon jobbar till en annan stad. Ganska snart ångrar hon sig, och så här håller hon på…

Till viss del är detta annorlunda jämfört med den första filmen, En vårberättelse. Det är lite roligare och tjejen i huvudrollen känns ganska knäpp (jag förstår inte riktigt hennes motiv). Snackigt är det förstås! Inte lika tråkigt pratig som den första filmen dock. Jag såg på Filmtipset att de flesta tyckte att den var realistisk men för mig kändes den inte realistisk. Jag kan inte tänka mig att många skulle bete sig som tjejen det handlar om. Men, hur som helst, hon var ändå ganska tragikomisk och slutet är lite småkul men helt orealistiskt. Romantiskt, javisst, men realistiskt, pyttsan. Snäppet bättre än En vårberättelse är det men ändå inte godkänt. Jag hoppas på bättring i de resterande två filmerna men jag har svårt att tro det. Tyvärr måste jag se dem också, det är en principsak.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

När jag letade efter filmaffischer från filmen stötte jag på några som jag tyckte var riktigt fina….

Arkiverad under Betyg 2, Drama, Film, Nouvelle vague, Recension, Romantik, Snackfilm Tagged with , , , , , , , , , , , ,

Moln på drift (1996)

11 mars, 2022 Lämna en kommentar

”Happy days!” eller ”Vi har roligt på jobbet”

För tre veckor sen drog jag igång ett nytt litet regissörstema. Det handlar om finländaren Aki Kaurismäki och det blir fem filmer som ingår i temat. Idag fortsätter jag med hans film från 1996 med titeln Moln på drift. Som jag skriver i nedan så ingår den i Kaurismäkis Finlandstrilogi där de andra filmerna är Mannen utan minne och Ljus i skymningen. Min text om Moln på drift (Kauas pilvet karkaavat) skrevs i maj 2009.

SVT visade nyligen Aki Kaurismäkis s.k. Finlandstrilogi och nu har jag sett den första av den här trojkan med filmer om den lilla människan vilse i det stora anonyma samhället. I Moln på drift möter vi ett vad det verkar ganska lyckligt par där hon är hovmästare på en gammaldags dansrestaurang och han är spårvagnsförare. De har inte mycket pengar men hankar sig ändå fram. Ända fram tills att båda blir av med jobben vill säga. Då börjar det gå utför. Men kanske finns det ljus i tunneln.

För några år sen såg jag en rad Kaurismäki-filmer. Nu kände jag direkt igen stilen, främst från Flickan från tändsticksfabriken. Kaurismäki har en ganska egen avskalad och enkel stil. Ofta handlar det om den enkla människan i hopplös kamp mot samhället. I Moln på drift får vi även en hel del lågmäld humor. Skådespeleriet är ett sorts icke-skådespeleri. Det är lite åt Roy Andersson-hållet fast inte lika extremt. Stora känslor förmedlade med små medel. Musiken är cool och sentimental och ger rätt stämning.

Vissa dialoger är helt underbara. T ex när paret diskuterar möblemanget (som är köpt på avbetalning) i vardagsrummet och mannen säger ”Nu kan vi köpa böcker till bokhyllan om fyra år”. Eller när kvinnan söker jobb som servitris och följande dialog utspelar sig:

”Du är väl lite gammal för att vara servitris”
”Jag är 38”
”Precis, du kan dö när som helst”

Slutomdömet är att det är en snygg, stilren, rolig och sentimental rulle. Nackdelen med allt avskalat är att det kan bli lite väl torrt men Moln på drift får nästan en fyra av mig.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Komedi, Recension Tagged with , , , , , , , , , , ,

Mordet på Orientexpressen (1974)

9 mars, 2022 6 kommentarer

Varje jul brukar jag välja ut en biofilm som familjen ser på Annandagen. 2017 års val skulle ha blivit The Shape of Water men av nån märklig anledning hade den inte premiär förrän i februari. Då föll valet istället på Kenneth Branaghs nyfilmatisering av Agatha Christies Mordet på Orientexpressen.

Den första filmatisering av Christies Hercule Poirot-mysterium kom 1974 och har en hel kader med kända skådisar. Under förtexterna insåg jag att det här är en gammal film då alla inblandade i filmen listas. Det är inte som idag där det görs i eftertexterna. Men det är ju orimligt att inleda en film med rad på rad med cgi-folk.

Jag undrar om kidnappnings-temat har hämtat inspiration från fallet där Charles Lindberghs lille son rövades bort. Christies roman kom ut 1934 och Charles Jr försvann två år tidigare. Ja, det måste ju vara så.

Vad är det Albert Finney håller på med?! Han spelar Poirot som en stelopererad galning. Är det nån form av spel från Poirots sida för att förvirra sina ”motståndare”? Nåväl, det är ett märkligt val av Finney får jag lov att säga. Men han gjorde i alla fall ett val.

Det är ett multikulturellt tåg. Vi har afrikaner, asiater, muslimer, en svenska (spelad av Ingrid Bergman som vann en Oscar för sin roll!) och så rika amerikaner och britter. En av passagerarna var prinsessan Dragomiroff. Hon borde väl hetat Dragomirova egentligen? Prinsessan var i vilket fall ganska obehagligt vitsminkad i ansiktet och mina tankar gick till Gary Oldman som Dracula.

Anthony Perkins är med. Han var riktigt bra. Det är lite synd att han blev så pass starkt förknippad med en enda roll. En roll som han gjorde väldigt bra, men ändå. Det var i alla fall kul att se honom här.

Som helhet så gillar jag originalet en aning mer än Branaghs version.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Arkiverad under Betyg 2, Brott, Drama, Film, Mysterium, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Conte de printemps (1990)

6 mars, 2022 2 kommentarer

”Snackelisnack”

Nu blir det fransk snackfilm i form av ett nytt regissörstema. Éric Rohmer, eller Maurice Schérer som han föddes som, var en av fronfigurerna inom den franska nya vågen. Han var under flera år chefredaktör för det klassiska franska filmmagasinet Cahiers du Cinéma där han träffade ”kändisar” som Jean-Luc Godard, François Truffaut och Claude Chabrol. På 60-talet började han göra egna filmer och fortsatte med det resten av livet. På 90-talet gjorde han sina årstidsfilmer, helt naturligt fyra till antalet, och det är dem det kommer handla om i detta tema. Först ut är Conte de printempts (En vårberättelse) och min preblogg-text om den skrevs i juli 2004.

Filmklubben i SVT har visat fyra filmer av den franske regissören Éric Rohmer. Det handlar om Rohmers s.k. årstidsfilmer. Vad årstiderna har med filmerna att göra har jag inte förstått förutom att de utspelas under just vår, vinter, sommar och höst. Den första heter alltså En vårberättelse och handlar om filosofiläraren Jeanne som inte vill bo i sin pojkväns lilla lägenhet när han är bortrest. Av en slump träffar hon den unga Natacha och får bo hemma hos Natacha och hennes pappa eftersom pappan alltid bor hos sin flickvän. Lite förvecklingar uppstår.

Jag skulle kunna sammanfatta den här filmen med ett ord (och ett utropstecken): prat! Mmm, det snackas alltså en väldig massa, som vanligt i franska filmer kan jag väl tillägga. Man är oftast i en lägenhet eller ett hus på landet, dricker lite vin, äter lite middag och snackar skit i princip. Inget händer egentligen. Det blir lite förvecklingar kanske men det känns bara konstigt. Oftast brukar franska filmer kännas ganska realistiska och down to earth och handla om vanliga människor. Det gör det väl delvis här också men mest är det bara jobbigt prat som inte känns intressant för mig. Kanske beter sig fransmän så här men filmen får underkänt.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Betyg 2, Drama, Film, Komedi, Nouvelle vague, Recension, Snackfilm Tagged with , , , , , , , , , ,

Flickan från tändsticksfabriken (1990)

4 mars, 2022 Lämna en kommentar

”Happy days!” eller ”En familj har roligt tillsammans”

För två veckor sen drog jag igång ett nytt litet regissörstema. Det handlar om finländaren Aki Kaurismäki och det blir fem filmer som ingår i temat. Idag fortsätter jag med hans film från 1990 med titeln Flickan från tändsticksfabriken. Originaltiteln på finska är förmodligen den bästa titeln nånsin: Tulitikkutehtaan tyttö. Enbart på grund av den titeln så hamnade filmen på plats 6 på min lista över 1990 års bästa filmer. Min text om Tulitikkutehtaan tyttö skrevs i augusti 2005.

Jag har sett ytterligare en film av Finlands svar på Akira Kurosawa. Denna gång var det dags för den tokroliga bananskalskomedin Flickan från tändsticksfabriken… hehe, nä, skämtar bara. Aki Kaurismäki gör varken filmer i stil med De sju samurajerna eller Dum & dummare-komedier. Det är som vanligt frågan om en film med en svart, stram och melankolisk humor som man liksom låter sig sjunka in efter ett tag. Nu såg jag i och för sig att jag i min recension av Kaurismäkis Bohemernas liv jämförde med just Kurosawas filmer… och stämmer faktiskt när det gäller just den rättframma enkelheten i de bådas filmer.

Flickan från tändsticksfabriken handlar om en flicka, Iris, som har ett dötrist jobb på en tändsticksfabrik och bor hemma hos sina föräldrar i en stensunkig lägenhet. Förutom att laga mat till mammsen och pappsen så betalar hon även en rejäl hyra. Hon drömmer om ett annat liv och en dag köper hon en klänning för att ha på sig när hon går ut på en av Finlands mytomspunna dansställen. Efter detta blir livet inte sig riktigt likt för Iris.

Mmmm, jag tror nog kanske att det här var den bästa filmen, eller i alla fall den som är mest Aki Kaurismäki, av de tre som jag nyligen har sett. Kanske beror det på att den utspelas i Finland; de andra filmerna jag har sett, Bohemernas liv och I Hired a Contract Killer, har haft handlingen förlagd till Paris respektive England. Som vanligt är det en vacker film i det avseendet att Kaurismäki tar parti för den enkla snälla människan. Iris vill bara vara fri och leva sitt eget liv och hitta nån att älska. Det blir inte enklare än så. Som vanligt är också scenografin och fotot väldigt enkelt. Det hela utspelas på barer eller i trista lägenheter. Folk röker en hel del. Även om det är enkelt allting så känns det ändå väldigt genomtänkt.

Just en regissör som Kaurismäki har kanske inte så stora problem att göra en film på andra språk än sitt modersmål eftersom dialogen är sparsam och enkel. Den är inte oviktig utan väldigt kärnfull i sin enkelhet. Men ofta är det i stället tystnaden som talar. Humor finns i Flickan från tändsticksfabriken som i de andra av hans filmer som jag har sett. Det är en lite absurd och ganska mörk humor men ändå rolig och mänsklig på nåt sätt. Håhåjaja, ett betyg – mja, det får bli en stark trea. Det är en vacker och sorgsen film som vanligt när det gäller Aki, men som vanligt när det gäller Aki är det inte heller nån fullträff. Jag måste även säga att originaltiteln är en av de skönaste nånsin: Tulitikkutehtaan tyttö.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Komedi, Recension Tagged with , , , , , , , , ,

Nätrullarna – Parallella mödrar

2 mars, 2022 Lämna en kommentar

Nu är det femte avsnittet av film- och tv-podcasten Nätrullarna ute! Den här gången pratar jag och min tenniskompis Daniel om Pedro Almodóvars senaste rulle ”Parallella mödrar” med bl a Penélope Cruz i en av huvudrollerna. Kommer åsikterna gå isär som vanligt eller kommer vi tycka mer lika för en gångs skull?

Förutom Almodóvar blir det tips och varningar om David Lynch-rullar och en ny Star Trek-serie.

Podden hittas på Spotify eller i din vanliga poddspelare.

Vi finns på Instagram, Facebook och har även en e-postadress: natrullarna@gmail.com om du vill komma med feedback den vägen.

Arkiverad under Film, TV Tagged with , , , ,

← Äldre inlägg

Nyare inlägg →