Malmö Filmdagar 2013 – Filmerna

31 augusti, 2013 9 kommentarer

Malmö Filmdagar Malmö Filmdagar är slut och jag med dem. Jag fortsätter att sammanfatta och nu med fokus på filmerna. Jag tar dem i den ordning som jag såg dem.

Fast det är lustigt det där med att vara slut. Just nu, efter två nätters sömn, så känns det som jag har fått en filminjektion som bara ökat suget att se på film (på bio) och att skriva om filmerna. Tack för det SFI, och tack för inbjudan och jag hoppas verkligen att filmdagarna fortsätter och att jag kan och får vara med nästa år. Det är oslagbart!

****

Monica ZRushFruitvaleMud

Monica Z (Regi: Per Fly, Premiär: 13 september)
En riktigt välgjord biopic om Monica Zetterlund. Edda Magnason i titelrollen kommer att bli nominerad för en Guldbagge, trust me. Att det här var den enda film som lockade fram en tår hos mig säger en del om filmens kvalitet och att Kjell Bergqvist var bra i rollen som Monicas pappa.

Rush (Regi: Ron Howard, Premiär: 4 oktobber)
Rush-embargot är över och vad tycker jag då om Rush? Hmm, det är väl just det som är problemet. Jag tycker inte speciellt mycket. Det är hyfsat spännande, mest beroende på att jag inte visste hur kampen mellan Lauda och Hunt slutade i verkligheten. I övrigt konstaterar jag att Ron Howard är en av de mest framgångsrika och samtidigt mest ointressanta regissörerna.

Fruitvale Station (Regi: Ryan Coogler, Premiär: 3 januari)
En imponerande debutfilm som är baserad på verkliga händelser. Michael B. Jordan spelar den unge svarte Oakland-killen Oscar som onödigt och idiotiskt sköts till döds av polis på nyårsnatten 2009. Jobbig och välgjord med en domedagskänsla hängande över sig från början skildrar filmen Oscars sista dygn i livet.

Mud (Regi: Jeff Nichols, Premiär: 15 november)
Regissören av den strålande Take Shelter är tillbaka med Mud där pånyttfödde Matthew McConaughey imponerar. Filmen blir en sorts saga eftersom den är berättad ur 14-årige Ellis (fyndet Tye Sheridan) perspektiv. White trash-miljöerna kring Mississippi-floden älskar jag förstås och filmens foto gör det inte svårare. Det är så skönt med en film som faktiskt bygger på ett originalmanus (av Nichols).

Before MidnightDon JonThe Summit

Before Midnight (Regi: Richard Linklater, Premiär: 19 september)
Äntligen är den här. Vissa har längtat länge. Själv såg jag de två första delarna (Before Sunrise och Before Sunset) för en vecka sen. Kanske är det därför som jag aldrig blir riktigt riktigt riktigt berörd, även om jag blir imponerad av Ethan Hawke och Julie Delpy och tycker filmen är hur bra och mysig som helst.

Don Jon (Regi: Joseph Gordon-Levitt, Premiär: 25 oktober)
Joseph Gordon-Levitts regidebut är en klart sevärd film som nånstans ändå kanske är en bagatell. JoGo spelar titelrollen som porrsurfberoende Don som först träffar ScarJo och sen Julianne Moore i sin önskan att förlora sig själv i något eller någon. Filmen känns bitvis som en skruvad SNL-sketch på repeat. Under sista tredjedelen byter den skepnad.

The Summit (Regi: Nick Ryan, Premiär: 1 november)
Historien som berättas i The Summit är fascinerande. 2008 dog 11 klättrare under 48 timmar när de försökte bestiga berget K2. Tyvärr är den här dokumentären taffligt gjort. Den är för lång, dåligt klippt med onödiga tidshopp och upprepningar à la amerikanska reklam-tv-filmer.

HotellThe GrandmasterAfter LuciaMig äger ingen
Hotell (Regi: Lisa Langseth, Premiär: 4 oktober)
Oj! Det här var utan tvekan filmdagarnas överraskning för min del. Det är dessutom den film som dröjt sig kvar mest så här några dagar efteråt. Det börjar med misär men precis när man tycker att man har fått nog så tar filmen en vändning som innefattar svärta, obevämligheter, humor och skratt. Alicia Vikander och David Dencik har redan sina Guldbaggenomineringar klara.

The Grandmaster (Regi: Wong Kar-wai, Premiär: 13 september)
Jag såg fram emot den här filmen med viss förväntan blandad en stor portion skepsis. WKW hade nämligen tidigare i och med Ashes of Time stått för ett episk misslyckande i martial arts-genren. Hur lyckades han nu? Ja, säg så här: trots skådisar som Tony Leung och Zhang Ziyi så byttes min förväntan ganska snart ut mot förfäran.

Smärtgränsen (After Lucia) (Regi: Michel Franco, Premiär: 13 september)
Under filmdagarna såg jag en del jobbiga filmer och kanske var här min smärtgräns nådd när det gäller misär. Trots ett starkt ämne och ett bra hantverk så blev jag aldrig riktigt berörd, i alla fall inte hjärtat, bara i hjärnan. Kanske bidrog en statisk betraktande Haneke-lik kamera och frånvaron av ljudspår till min relativa kallsinnighet. Ett mästerverk jämfört med The Grandmaster dock.

Mig äger ingen (Regi: Kjell-Åke Andersson, Premiär: 8 november)
En film gjord efter formuläret Svensk Film 1A. Det är inte en dålig film egentligen men för mig kändes den för konventionell och lite tråkig. Den överraskade inte alls, speciellt inte eftersom vi bara för några år sen sett i princip samma story i Svinalängorna. Jag gillade dock Mikael Persbrandt som alkad pappa samt Saga Samuelsson som spelade den tonåriga Lisa.

Arkiverad under Film Tagged with , , , , , , , , , , , , , , ,

Malmö Filmdagar 2013 – Seminariet

30 augusti, 2013 8 kommentarer

goodiebag

Goodie bag

Malmö Filmdagar Malmö Filmdagar är slut och jag med dem. Känslan inuti den filmbubbla som är Malmö Filmdagar är helt underbar. Känslan när det är slut är tomhet. Ett gäng filmbloggar från nätverket Filmspanarna åkte ner till Malmö och sammanstrålade där för tre dagar fyllda med film, film, film, mingel och några seminarier, och så lite film till. Andra dagen stod fem filmer på schemat och de flesta tvekade på om man verkligen skulle klara det. Det visade sig gå alldeles utmärkt. Visst, att se en gripande film som verkligen berör, och sen smita in på muggen, norpa med sig en mugg kaffe och bänka sig för nästa rulle, det kräver sin filmbloggare. 😉 Men känslan att tillsammans med andra filmälskare avnjuta film efter film och sen livat diskutera dem är oslagbar. Det positiva och en liiiiten detalj som hjälpte var att det till övervägande delen handlade om väldigt bra filmer. Visst, det fanns bottennapp men det kommer vi till senare…

Jag tänkte i det här inlägget lite kort gå igenom de filmer jag såg. Det blev elva filmer totalt för min del. Det blir väldigt korta omdömen utan betyg. Senare under hösten/vintern när filmerna har biopremiär kommer matigare recensioner.

En lite trött panel

En lite trött panel

Men först blir lite om det seminariet som jag gick på. Det hade titeln Filmkritik för vem?. Panelen bestod av representanter från tre papperstidningar (DN, Svd och Sydsvenskan) och så ”det svarta fåret” Alexander Dunerfors från MovieZine. Utgångspunkten var ett blogginlägg som Jens Lanestrand skrivit där han kritiserade avsaknaden av en livfull debatt om film. Jag tror i alla fall det var utgångspunkten. Seminariet kändes nämligen ofokuserat, saknade röd tråd och ett driv. Papperstidningarna pratade mest om hur man skulle överleva som papperstidning. MovieZine-Alexander sa inte så mycket trots att den sajt han står bakom faktiskt slår de andra på fingrarna t ex när det gäller att locka yngre läsare. Jag vet inte, han kanske (med all rätt) kände sig lite utsatt där mellan drakarna.

När panelen pratade kändes det mest som att de sa sin sak en och en utan att det ledde till nån debatt (kanske samma problem som Jens pekade på?). Det hela väcktes till liv när publiken fick komma till tals och ställa lite ”svårare” frågor. Bl a frågade dokumentärfilmaren Fredrik Gertten om varför dokumentärfilmer nästan alltid kritiseras med filmens ämne som utgångspunkt istället för att titta på själva filmhantverket. Filmbloggar och andra former av sociala medier avfärdades som vanligt som att vara helt utan betydelse. För mer snack kring seminariet, lyssna på den här Har du inte sett den?-podcasten där Fiffi och Jessica gästar.

Vet ni vad? Jag känner att jag börjar bli lite långrandig så jag tar och delar upp det här inlägget i två delar. Nästa del kommer imorgon och då fokuserar jag helt på de filmer jag såg.

Arkiverad under Film Tagged with , , , , , , , , , ,

Jojjenito på Malmö Filmdagar

26 augusti, 2013 Lämna en kommentar

Malmö FilmdagarSvenska Filminstitutet ordnar Malmö Filmdagar och Jojjenito tar tåget ner från Stockholm. Tillsammans med ett gäng av filmspanarna kommer det ses på film så det står härliga till i dagarna tre. Vad som kommer hända på bloggen är oklart men nånting blir det. Vi får se helt enkelt. Följ med på Twitter också.

De andra filmspanarna på plats är Rörliga bilder och tryckta ord, Fripps filmrevyer, The Velvet Café, Har du inte sett den?, Plox och Fiffis filmtajm.

Arkiverad under Film Tagged with , , ,

Tenebre

24 augusti, 2013 16 kommentarer

TenebreTitel: Tenebre
Regi: Dario Argento
År: 1982
IMDb | Filmtipset

Jag postar den här gamla och korta recensionen av Tenebre med anledning av att Movies – Noir precis skrivit om filmen. En sak som slår mig när jag tar en en titt på de Dario Argento-filmer jag har sett är att Argento för mig hade en topp i slutet av 70-talet med filmer som t ex Suspiria (4/5) men sen verkar det som det har gått utför, i alla fall så har de 80-talsfilmer jag har sett varit… dåliga. Tenebre blev den första Argento jag såg vilket kanske inte var den bästa starten. Dels var det en 80-talsfilm och dels var jag helt grön när det gäller Argentos stil. Andra Argento-recensioner.

Tyvärr måste jag säga att jag blev lite besviken. Filmen blandar och ger skulle man kunna säga – ibland höga toppar men däremellan (och för ofta) ganska djupa dalar i mitt tycke. De toppar som finns är bl a en häftig kameraåkning utefter ett hus, upp på dess tak och sen ner igen. Detta var riktigt snyggt gjort. Jag gillade även inledningen som på nåt sätt lovade gott. Sen är ju även morden som förekommer i filmen fascinerande och eggande på nåt sätt. Slutet är också det relativt bra.

Men för övrigt tyckte jag inte det var nåt speciellt faktiskt. Det är snyggt filmat mest hela tiden men skådespeleri och handling är helt enkelt för dåligt för att det ska kunna bli godkänt. Hmmm, när jag tänker efter nu så här i efterhand så finns det nåt rått och brutalt med filmen som jag kommer ihåg och det är nära att jag ger en trea, men, nej, jag känner ändå att jag hade lite för tråkigt bitvis när jag såg filmen. Känslan försvinner helt mellan de bra scenerna pga de träiga skådespelarna. Jo, just det, musiken är väldigt bra.

2+/5

Arkiverad under Betyg 2, Film, Mysterium, Recension, Skräck, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , , ,

Hotel Rwanda

23 augusti, 2013 5 kommentarer

RwandaTitel: Hotel Rwanda
Regi: Terry George
År: 2004
IMDb | Filmtipset

Elysium var ju en film med ett tydligt politiskt budskap som delade upp kritiker i två eller fler läger. Hotel Rwanda valde att skildra vår samtid rakt av, direkt, utan att göra en science fiction-film av det. Jag skrev om filmen i juli 2005.

Vi är i Rwanda 1994, samtidigt som Sverige förbereder sig för fotbolls-VM i USA. Hotelldirektören Paul i huvudstaden Kigali är en slipad affärsman som inte blandar sig i politik. Han vet hur man ska få gästerna att trivas på hotellet, han vet hur man ska få de bästa varorna levererade, en liten muta hit och en liten muta dit. Det är så det funkar och han har ett ok jobb och kan försörja sin familj. Men politik, rebeller och stundande inbördeskrig är inget han vill tänka på. Paul lever i tron att allt ordnar sig bara man inte gör nåt väsen av sig. Skygglapparna på med andra ord. Det är bara det att Pauls fru och många av hans vänner inte är hutu som han själv, utan tutsi. Skillnaden mellan hutu och tutsi? Ja, tutsi sägs vara längre och mer ljushyade…

Hotell Rwanda är en stark och gripande film som ändå aldrig blev för sentimental eller Hollywoodmelodramatisk. Den bygger på en sann historia och Paul och hans familj finns på riktigt. Det är förstås en dramatisering av verkliga händelser men det känns aldrig oäkta. Vissa dramatiska grepp kändes möjligtvis lite konstruerade för att få till en thrillerstämning (vilket sänker betyget en aning), men det är ju trots allt en film det handlar om. Det enda sättet (tror jag) att skildra en sån här fruktansvärd händelse är att fokusera på en grupp människor, i det här fallet Paul och hans familj. Det gör att det som sker känns mer verkligt och att vi som tittare identifierar oss med huvudpersonerna (även om det som händer förstås känns avlägset och obegripligt). Våldet/dödandet visas i viss mån rätt ut, men mycket av det hemska låter regissören Terry George oss bara ana, eller bara se följderna av. Det blir inte mindre starkt för det, snarare tvärtom.

Don Cheadle gör en helhjärtad insats som Paul, precis som Sophie Okonedo som spelar hans fru. De lyckas båda verkligen fånga känslorna hos sina rollfigurer. Det är förnekan, förtvivlan, förvirring, rädsla och mod om vartannat. Nick Nolte som FN-officer funkar också, men jag tyckte han spelade sig själv lite för mycket. Det kanske beror på att han har ett speciellt sätt att uttrycka sig på, bl a med en udda darrande röst. Jean Reno och främst Joaquin Phoenix gör helgjutna insatser i små biroller. När det gäller foto, klippning och musik finns inget att klaga på egentligen. Det är en film med ett starkt tema och det ska mycket till för att sabba det med fel musik eller dåligt foto. Det räcker att det är ok, eftersom man ju inte vill att t ex ett annorlunda – om än bra – foto ska stjäla fokus från vad en sån här film försöker berätta. Eller vad fan, det går väl att kombinera både ett unikt foto med ett starkt tema, titta bara på Requiem for a Dream (ursäkta att jag resonerar med mig själv).

Det finns mycket att säga om filmen, om vad som hände i Rwanda, och om hur omvärlden reagerade, eller snarare om hur omvärlden inte reagerade. När det gäller jämförelser med andra filmer så tänker jag t ex på Ett rop på frihet (om den sydafrikanske aktivisten Steve Bikos vite vän, journalisten Donald Woods), även om den filmen främst fokuserar på en vit och hjältemodig mans problem i Sydafrika. Missförstå mig rätt, Ett rop på frihet är inte en dålig film, men att den fokuserar på en vit familjs problem i Sydafrika gör att den känns anpassad till Hollywoodmarknaden. I Hotell Rwanda hade det känts fel om t ex hotelldirektören hade varit en vit ”godhjärtad” västerlänning. Schindler’s List är förstås också en film som man tänker på i det här sammanhanget.

Sen har vi då vad som hände i Rwanda. Efter vad jag har läst mig till så fanns det två stammar, hutu och tutsi, som levde i någorlunda fred i Rwanda (även om minoriteten tutsi underkuvat hutu genom historien, så problem fanns uppenbarligen innan kolonialtiden). När kolonialmakten Belgien bestämde så lät man tutsi få makten, få välbetalda jobb, behandlas bättre etc. Tutsi var en styrande adel och av belgarna betraktades tutsi som ”bättre”. När sen belgarna skulle ge Rwanda sin frihet (1962) så lämnade de makten till minoriteten tutsi. Majoriteten hutu störtade den styrande tutsi-regimen och tusentals tutsi dödades eller flydde till grannländer under åren som följde.

Barnen till tutsi-flyktingarna bildade en rebellgrupp och regelrätt inbördeskrig startade 1990. I och med att hutupresidenten dödas när hans flygplan skjuts ned så startar folkmordet 1994 och upp till en miljon tutsi dödas (även liberala hutu dödas). Filmen skildrar väldigt bra hur det obegripliga hatet och rädslan sprider sig, bl a med hjälp av radioutsändningar där hutuer uppmanas att rensa bort alla ”kackerlackor”. Till slut ”segrade” ändå tutsi-rebellerna vilket resulterade i miljoner hutu-flyktingar. Snyggt jobbat, Belgien!

När detta folkmord ägde rum under tre månader 1994 så valde resten av världen att blunda. Man visste vad som pågick, men valde att bara rädda västerlänningar ut ur landet. Sen var man nöjd. FN, som hade folk på plats (på tok för få och utan mandat), funkade uppenbarligen inte alls. Nåt som inte tas upp i filmen, men som jag har läst mig till efteråt, är att den kristna västvärlden (europeiska kristdemokrater) tydligen försvarade, och fortfarande försvarar, folkmordet. Come again? Sen var det absurt att höra hur västerländska media diskuterade vad man skulle kalla händelserna, vilket också återges i filmen. Var det ”genocide” (folkmord) eller ”acts of genocide” (folkmordshandlingar)? Jaha, var det inte ”genocide” utan bara ”acts of genocide”. Nä, men då är det inte så farligt, då behöver västvärlden inte ingripa… och förresten har de ingen olja, bara bergsgorillor…

Och vad gjorde jag när detta hände? Tittade på fotbolls-VM förstås.

4/5

Arkiverad under Betyg 4, Biografifilm, Drama, Film, Krig, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , ,

We Steal Secrets: The Story of WikiLeaks

22 augusti, 2013 5 kommentarer

AssangeTitel: We Steal Secrets: The Story of WikiLeaks
Regi: Alex Gibney
År: 2013
IMDb | Filmtipset

Efter att jag sett We Steal Secrets: The Story of WikiLeaks på Stockholm Filmfestivals förhandsvisning kände jag mig äcklig och trött. Jag ville åka hem och ta en dusch, vilket jag gjorde. Detta är historien om WikiLeaks. Det är historien om en grupp tragiska eller trasiga människor som ingår eller har ingått i den organisationen eller som påverkats av den. Vi får berättat för oss om hur Julian Assange (aka Den Vithårige Galningen) som tonåring med linux-hästsvans härjade på Internet innan Internet var Internet och så småningom grundade WikiLeaks. Till en början framstår Julian som en smart och (nästan) sympatisk figur som vill avslöja obekväma sanningar – och avslöja obekväma sanningar gör han eller han ser i alla fall till att de blir publicerade. Vi får bl a se den obehagliga filmen inifrån en amerikansk helikopter då dess skytt dödar civila i Irak. Det filmklippet ger mig en läbbig datorspelskänsla, kanske en känsla som delas av skytten på helikoptern, och kanske ett sätt att hantera situationen för samme skytt.

Den där helikopterfilmen var en del av ett stort material som läcktes av en den andra huvudpersonen i filmen, den sorgsna figuren Bradley Manning. Manning är bög, vill vara kvinna, tar värvning i armén, vantrivs i armén, klarar inte av allt material som han tar del av. Hans jobb gick ut på att leta efter information för att hitta terrorister. Detta gjorde att Manning hade tillgång till en stor mängd hemligt amerikanskt hemligt militärt material. Till slut, i nån sorts desperation, läckte han information till WikiLeaks samtidigt som han chattade om saken med den amerikanske gråhackaren Adrian Lamo. Lamo var typ den enda som han kunde tala om saken med.

Dokumentären är gjord av en snubbe som heter Alex Gibney som verkar vara en filmmakare som fokuserar på samtida historier om vårt samhälle, att försöka blottlägga sanningar som andra försöker dölja. Gibney fick en Oscar för dokumentären Taxi to the Dark Side som handlar om en afghanistansk taxichaffis som slogs till döds av amerikanska soldater i ett fångläger. Iiiiinte några lätta frågor direkt. Kan man säga att Gibney är en amerikansk Stefan Jarl? Ja, det kanske är en bra jämförelse.

Ju längre den långa filmen pågick ju mer funderade jag på om Gibney skulle ta upp Assanges sexskandal i Stockholm. Inledningsvis får man känslan av att det är en pro-Assange-film men efterhand ändras detta. Filmen är en objektiv skildring av Assange och detta är inte till Assanges fördel. Han är ett svin, det är inte svårare än så. Som sagt, jag kände mig äcklad av filmen.

En sak som fascinerad mig är hur filmen på ett väldigt bra sätt visar hur till synes små saker, till synes små människor hänger ihop med och orsakar stora globala världshändelser och hur dessa händelser sen påverkar andra ”små” människor. En annan bra sak med filmen är att den låter ”bägge” sidor att komma till tals och inga framställs som ”galningar” eller ”extrema”. En av de talking heads som förekommer i filmen var en en öppenhjärtig och underhållande amerikan. Någon som vet vem det var? Jag pratar inte om den f.d. militären utan om den andra.

Filmens problem är att den – hur intressant den än är, hur många ”sanningar” den än för fram – är för lång, för resonerande, för lik ett förlängt Rapport-reportage. Jag tycker heller inte riktigt uppdelning mellan Assange och Manning funkar. Vem fokuserar filmen på? Jag får träsmak, vilket i och för sig inte är så svårt på biografen Skandia. Jag hade hellre sett filmen hemma SVT Play-soffan. Jo, förresten, plötsligt, i slutet av filmen, så försöker Gibney få fram känslor när Lamo gråter över att han angav Manning. 2 little 2 late (istf 2 fast 2 furious), och det blev nästan provocerande och spekulativt än något annat.

3-/5

Andra som skriver om The Story of WikiLeaks idag är Henke och Fiffi.

Arkiverad under Betyg 3, Dokumentär, Film, Recension Tagged with , , , ,

Elysium

21 augusti, 2013 22 kommentarer

Elysium

Himmel

Titel: Elysiumfilmspanarna_kvadrat
Regi: Neill Blomkamp
År: 2013
IMDb | Filmtipset

Den första filmspanarträffen efter semestrar och annat trams inleddes efter en snabbfika med en titt på Neill Blomkamps science fiction-film Elysium. Först vill jag, precis som Jessica gjorde på det efterföljande pubhänget, konstatera att det är roligt att det kommer så många sf-filmer just nu. Vad har vi sett? Star Trek Into Darkness, Oblivion, After Earth, Pacific Rim bl a. Sen känns det även som att superhjältefilmerna har fått mer sf-inriktning vilket jag tycker är trevligt. Det gäller t ex Iron Man 3, Man of Steel eller The Wolverine.

Neill Blomkamp är en ung sydafrikansk regissör med bara en tidigare långfilm under bältet. Den filmen är i och för sig inte vilken film som helst. Blomkamps District 9 kom 2009 och gjorde succé bland kritiker (och publik också om jag minns rätt?). Själv tyckte jag den var riktigt bra även om jag inte kunde låta bli att störa mig lite på mockumentärstilen som filmen inleds med. Nu får man väl nästan kalla Blomkamp en sorts golden boy inom filmindustrin, speciellt med avseende på hans arbete med datoranimerade effekter (cgi på svenska).

District 9 var en politisk film som med hjälp av ett science fiction-scenario drog paralleller med vårt samhälle och pekade på problem som existerar (rasism, apartheid, flyktingar, mm). Elysium skiljer sig inte i det avseendet. Ungefär 150 år framåt i tiden är Jorden ett överbefolkat helvete, mer eller mindre. Miljöförstöring har gjort luften dålig, L.A. har förvandlats till en kåkstad, folk pratar spanska (som om det skulle vara nåt dåligt…), arbetslösheten är stor, osv, osv.

På en gigantisk rymdstation, Elysium, har de som kan, dvs de rika och privilegierade, tagit sin tillflykt. Här bor de med avancerad teknologi, sjukvård som i princip ger evigt liv vad det verkar, i en slick värld som till viss del liknar The Capitol i The Hunger Games. Max (Matt Damon) har precis kommit ut efter ett fängelsestraff och sliter nu på en fabrik som producerar robotar och annat teknologi för Elysiums räkning. Även om Max tycker livet är monotont, slitigt och tråkig så är han är en av få som har jobb. Men… efter en strålningsolycka på fabriken har Max plötsligt bara fem dagar kvar att leva. Hans enda hopp är att ta sig upp till Elysium för att där hela sig själv i en s.k. Med-Pod. Samtidigt på Elysium planerar (försvars?)ministern Delacourt (Jodie Foster) en kupp för att själv bli president. Även om man lever i fred, välstånd, hälsa så har man inte blivit av med girighet.

”I promise you, one day I’ll take you to Elysium.”

De första kanske 45 minuterna av filmen är jag helt uppslukad av filmen. Jag stortrivs. Jag älskar de båda miljöerna som vi får uppmålade för oss. Först det skitiga och överbefolkade Los Angeles där folk antingen är biltjuvar eller jobbar på robotfabriken. De flesta som jobbar för olika myndigheter är robotar, och det innefattar läkare, säkerhetspersonal och övervakare. Apropå övervakare så får vi en härlig scen när Max besöker sin för att försöka förklara ett tumult som uppstod vid en säkerhetskontroll när han skulle ta bussen till jobbet. Personlig service… NOT. Som kontrast har vi världen uppe på Elysium. Här har man skapat ett evigt förortsparadis med grönt gräs, blått vatten och vita hus i en artificiell jättebiosfär, eller ett jättebiohjul kanske det ska kallas.

Inledningen av filmen är i mångt och mycket ett socialrealistiskt drama om Max där han försöker hanka sig fram för att kanske nån gång få ihop pengar till att åka till Elysium. Det är nåt han har drömt om ända sen han var liten pojk, då han ofta tittade upp mot himlen och Elysium. Så nära men ändå så långt bort. När actionen väl sätter igång är jag länge helt med i filmen. Det är spännande, det är snyggt, det är en kamp mot klockan.

Som politisk allegori tycker jag filmen funkar. Att på det sättet som görs i filmen sätta samtida frågor i fokus funkar för mig. Det som skildras i Elysium är inte långt ifrån den värld vi lever i. Det är bara att titta på EU och de murar som byggs upp och de flyktingar som via livsfarliga rymdfär… eh båtturer försöker komma in via Medelhavet. Eller glutta lite på hur det funkar i USA med dess (sjuka) sjukvårdssystem.

LA

Helvete

Skurk i filmen är förutom Delacourt själv hennes hantlangare Kruger som nere på Jorden står redo att utföra hennes order. Kruger spelas av samme Sharlto Copley som gjorde huvudrollen i District 9. Kruger är en riktigt obehaglig karaktär, givetvis genomond och fullständigt galen.

Filmen är som sagt länge väldigt bra. För mig tappar den tyvärr mot slutet då händelserna blir mindre intressanta. Det blir mer av standardaction plus att det politiska budskapet målas med lite väl breda penslar (barn springande i slomo i vattenpölar, nja). Action i sig behöver inte betyda att det är nåt fel. Den action som förekom under första timmen var riktigt spännande och nervig. Problemet är att t ex slutfajten mellan Kruger och Max uppe på Elysium är filmad med superskakig kamera och klipparen fått fnatt i klipprummet.

Jag vet inte om filmmakarna inte riktigt vetat hur man skulle sy ihop slutet. Det stressas liksom igenom och vissa saker som händer känns ologiska. Jag ska inte gå in på några detaljer här men med tanke på antalet roboter vi sett under filmen känns det konstigt att de alla verkar ha tagit fikarast under de sista 20 minuterna. Delacourt (Jodie Foster som gör en solid insats) försvinner lite väl snabbt ur handlingen också utan nåt riktigt avslut.

Det är nära nära nära att jag delar ut en svag fyra men det landar till slut på en stark trea till Elysium, som jag tyckte var snäppet bättre än District 9 (ja, Sofia!). Förresten, att jag inte nämnt den kvinnliga rollfiguren Frey är ingen kritik mot Alice Braga, som spelade rollen, men det visar att det var en tråkigt skriven roll. Frey är Max gamla kärlek med en sjuk dotter, och som rollfigur är hon ganska meningslös och bara nåt för Max att rädda och skydda.

Betyg hel Betyg hel Betyg halv
eller uttryckt i siffror 3+/5

Vad tyckte mina bloggkompisar? Fågel, fisk eller mittemellan?

Filmparadiset
Har du inte sett den? (podcast)
Rörliga bilder och tryckta ord
Fripps filmrevyer
Fredrik on Film
The Velvet Café
Fiffis filmtajm
Movies – Noir

Arkiverad under Action, Betyg 3, Drama, Dystopi, Film, Recension, Science fiction, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Fast & Furious-filmerna via filmtjänster på nätet

18 augusti, 2013 2 kommentarer

ff_onlineSom en sista del av mitt The Fast and the Furious-tema ska jag nu redovisa hur projektet i projektet med att hitta filmerna via filmtjänster gick. Jag har helt slutat köpa dvd/bluray-skivor. Jag ser all film jag ser hemma i soffan via nätet på de olika tjänster som finns att tillgå. Det händer ibland (mer och mer sällan) att jag spelar in en tv-sändning av en film. Hur skulle det då gå med de fem första The Fast and the Furious-filmerna? Vilka tjänster skulle rycka ut till min hjälp? Här är resultatet. Jag redovisar bara den tjänst som jag använde för att titta på filmen. Det är möjligt, och troligt, att den även fanns på ytterligare nån eller några tjänster. Klicka på filmtitlarna för att komma till mina recensioner.

The Fast and the Furious – Headwebheadweb

2 Fast 2 Furious – Fanns inte på nån tjänst

The Fast and the Furious: Tokyo Drift – SF Anytimesfanytime (inte längre tillgänglig)

Fast & Furious –  Fanns inte på nån tjänst

Fast Five – Filmnetfilmnet

Furious 6 – Sågs på bio!

Furious 7 – Sågs på bio!

Därmed återgår bloggen till (mer) normal verksamhet. På onsdag kommer bl a en recension av den senaste filmspanarfilmen Elysium.

Arkiverad under Film, Filmtjänster på nätet Tagged with , , , ,

Furious 6

17 augusti, 2013 9 kommentarer

Furious 6

En stridsvagn… och flygekorren Tyrese

Titel: Furious 6
Regissör: Justin Lin
År: 2013
IMDb | Filmtipset

Jag vet inte, hur var det? Fanns det ens en enda regelrätt street racing-scen i den förra filmen. Jag tror inte det. Jag tycker mig dock minnas att man la in en liten blinkning med en sekvens där Brian eller Dom konstaterar att de behöver rejsa för att vinna en bil eller få ut nåt annat, vad det nu kan ha varit, av rejset. Sen klipper man till en scen efter rejset där givetvis Brian eller Dom har vunnit men utan att visa själva rejset. Kanske en markering att man nu i del fem hade lämnat den genren bakom sig och var en ren heistfilm.

I början av Furious 6 får vi ändå, trots det jag skrev ovan, en racingscen ganska så på direkten. Man luras att tro att det är Dom och Brian som är ute och rejsar, på skoj kanske, men de rejsar i alla fall. Sen visar det sig att de är på väg till Mia som ska föda Brians son och Doms systerson.

Men den absoluta inledningen av filmen är faktiskt ett collage med klipp från alla tidigare filmer, inklusive Tokyo Drift (just sayin’). Bara så att man är up to speed liksom. Ungefär som i vissa tv-serier, t ex Fringe som jag såg senast, då en dramatisk berättarröst konstaterar ”Previously on Fringe” och så får man en snabb sammanfattning innan avsnittet börjar.

Dom, Brian och Mia lever ljuva livet, i Italien tror jag det var (La dolce vita med andra ord). Sen dyker agent Hobbs (The Rock) upp och allt förändras. Av anledningar som jag inte ska gå in på (men det har med Lettys död att göra) så samlar Dom ihop sitt team igen (fast vi slipper Leo och Santos). Teamet består nu av: Dom, Brian, Gisele (Gal Gadot), hennes pojkvän Han (Sung Kang), jycklaren Roman (Tyrese Gibson) och nymagtränade Tej (Ludacris). Skurken som man är ute efter, Owen Shaw (Luke Evans), är en f.d. brittisk special forces-soldat som blivit kriminell och förmodligen galen (hur vanlig är inte den skurken på film?). Agent Hobbs jobbar ihop med Riley Hicks som spelas av MMA-fajtern Gina Carano (som jag inte har sett i Steven Soderberghs näst näst näst sista film Haywire).

LettyTyvärr gillar jag inte sexan lika mycket som femman. Storyn är alldeles för förvirrad och splittrad samtidigt som vissa av actionsekvenserna är för långa och även de en aning förvirrande. Det finns dock några galna scener där det görs galna stunts. Jag bara måste nämna en scen med Dom där han ”flyger” (likt Stålmannen) för att rädda en viss person och sen landar de båda på en… nej, inte på en luftmadrass. Men överlag tycker jag det mesta är sämre än i femman. Här blir både fajt- och bilscener för långa och för ryckiga och hoppiga. Den avslutande actionsekvensen är spektakulär, eller det är åtminstone vad man ska tycka. För mig var landningsbanan för bara lång, och då menar jag både scenen och landningsbanan i sig. Jag skulle kunna döpa filmen till The Fast and the Curious Landing Strip om jag skulle vilja göra en ordvits…

The Rock. Dwayne Johnson. Han är en naturkraft med både humor och badassness. Tur att han är med för hans partner som spelas av Gina Carano tycker jag inte har nån vidare karisma. Som skådis ger hon mig ingenting. Jag tror jag hellre ser en riktigt fajt med henne. (Och nu kom jag att tänka på Frida Wallberg och så blev jag lite ledsen.) Skurken Shaw är blek i mina ögon och bidrar inte heller med nåt speciellt förutom att han förstås är britt.

Det som var riktigt roligt var att LETTY för en gångs skull faktiskt ÄR MED I FILMEN. Lite synd då att filmen inte riktigt håller måttet. Spoiler Fast Letty och Dom har en ganska skön terapisession på hjul där Dom försöker få Letty att minnas Spoiler slut. Men om det är nåt som håller måttet så är det sekvensen med stridsvagnen på motorvägen. Den är sååå mycket bättre än avslutningen på landningsbanan som aldrig lyfter. I slutändan kände jag att filmen var lite tråkig vilket aldrig är ett bra betyg.

MEN, det som i slutändan gör att det bara blir en tvåa i betyg är en fullkomligt horribel scen som är tänkt att vara rolig (?) men som bara är tråkig och fylld med trams och fördomar. Agent Hobbs och Tej är på en lyxig bilutställning för att fixa några bilar. De blir bortmotade av en av värdarna eftersom de inte verkar höra hemma där med sitt vardagliga sätt och sina vardagliga kläder. Därefter, när de väl har övertaget, klär Hobbs och Tej bokstavligt talat av samme värd. Istället för att hota honom med humor och snitsiga ord så hotar de med våld. Det blev bara trött och tråkigt och det fanns ingen poäng.

tiretiretire_halv
PS. Det kom en intressant scen efter eftertexterna som skvallrar om vem som dyker upp som skurk i sjuan och dessutom att det här måste ha varit sista gången vi såg Han?

Arkiverad under Action, Betyg 2, Brott, Film, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Fast Five

16 augusti, 2013 10 kommentarer

JumpTitel: Fast Five
Regissör: Justin Lin
År: 2011
IMDb | Filmtipset

Jag vet inte varför jag blir förvånad över att filmen börjar direkt efter händelserna i fyran. Den filmen slutade ju mitt i ett skeende så det borde ha känts naturligt att ta vid där men det är inte så vanligt att man gör så. Inte så direkt i alla fall. Det brukar alltid börja med en flashback. Den inledande scenen i Fast Five är en ren fortsättning på den sista scenen i Fast & Furious.

Jag hade inte heller nån aning om att The Rock, ja, eller Dwayne Johnson som han kallar sig när han inte är brottningsskådis, skulle vara med. Jag hade ju sett att han skulle vara med i sexan men när han dök upp även i femman så var det en positiv överraskning. Jag kallar honom The Rock i fortsättningen. Det blir enklare så. Hur som helst, The Rock har en härlig charm, det är bara att medge.

Det första vi konstaterar är att Brian (Paul Walker) nu är en fullvärdig medlem av Doms gäng. Han är Doms syster Mias pojkvän (ja, och mer än så visar det sig) och han är den som leder fritagningen av Dom (Vin Diesel om nån missat det) i filmens inledning. Han har nu helt lämnat sin lojalitet med polisen, FBI, eller andra myndigheter, bakom sig. Han har hittat hem. Till sin familj.

Efter att ha räddat Dom från sitt 25+ år långa fängelsestraff styr gänget kosan till Rio. Där sammanstrålar man med Doms gamla kompis Vince (Matt Schulze i repris från första filmen). Efter diverse händelser får Doms team chansen att sno 100 miljoner dolares från en knarkkung (det är alltid en knarkkung; här heter han Reyes). För att lyckas med det så utökas teamet och vi träffar återigen Han Seoul-Oh (Sung Kang), Roman Pearce (Tyrese Gibson), Tej (Ludacris) samt pajasarna Leo (Tego Calderón) och Santos (Don Omar). Ny medlem i teamet är Gisele (Gal Gadot) som vi ju lärde känna i fyran. Hmm, det är verkligen många lojaliteter att hålla reda på här. Polisgänget, Doms gäng och sen finns det alltid ett skurkgäng, och folk byter gäng som man byter underkläder.

The Rock var det. Var kommer han in i bilden? Jo, han spelar en Luke Hobbs, amerikansk myndighetsagent med uppdrag att fånga in den förrymde brottslingen Dom. Han är snart Doms team på spåren och i Rio samarbetar han med den lokala polisen Elena Neves (Elsa Pataky) för att slutligen, efter envetet arbete och med passion, sätta dit Dom (lite The Fugitive-känsla här). Även när det gäller Hobbs och Neves så är det här med lojaliteter ett problem (alltså för rollfigurerna, inte mig). Vad är viktigast? Att fånga Dom eller kanske att sätta stopp för knarkkungen Reyes? Eller både och?

Solid as a...

Solid as a…

En sak jag kanske har lite problem med i filmen är att både Brian och Mia (Jordana Brewster) blivit ”kriminella” lite väl enkelt. Det finns ingen förklaring. Det skulle i såna fall vara det där med familjen. Dom är kriminell. Om man är en del av Doms familj så får man helt enkelt bli kriminell själv också. Jag tycker kanske det saknas (starka) uppgörelsescener här. Jag vill se Brian och Mia göra upp med Dom och sen acceptera faktum.

Vince var en punk i första filmen och han är en punk här också. Vince är helt enkelt en idiot (kärt barn har många namn) och jag gillade honom aldrig i den första filmen och jag gillar honom inte här. Han är bara irriterande. Nåväl, låt oss glömma Vince…

Jag släpper alltså den tanken och skrattar högt resten av filmen.

Hahaha, det är helt otroliga saker de sysslar med här. Doms team gör det inte enkelt för sig. Varför alltid råna saker som rör sig? Men visst, det är ju kanske mindre säkerhet då, bara man lyckas ”ta sig ombord”. Men som sagt, helt galna saker hittar de på. Jag gillade hela den långa sekvensen med tågrånet i början av filmen. En sekvens som avslutas på ett sagolikt sätt då Dom och Brian gör ett nätt litet bilhopp ner i en flodravin. Åh, det är bara för bra. När jag tittar på klippet nu igen så kan jag inte låta bli att le stort. Det är nästan så filmen får en fyra bara för den sekvensen.

Lite kul är att filmen i början kör såna där typiska spanska gitarrer (Babel-gitarrer brukar jag kalla dem; de förekommer även i Snabba Cash-filmerna) för att sätta en melankolisk ödesmättad stämning. Språket är dock portugisiskt i Rio och det bidrar till en mysig stämning. Jag förstår att man ofta använder portugisiska i reklamfilmer för vad det nu än är man gör reklam för (i svartvitt).

Rios favela gör sig väldigt bra på film. Jaktscenerna härifrån är underbara. Men varför måste man alltid luftspringa när man hoppar från ett hustak till ett annat? Well, jag får kanske fråga Carl Lewis, men som jag har förstått det så kan du inte påverka hopplängden i luften. Efter uthoppet handlar allt bara om att förbereda landningen. Nu vet jag att längdhoppare idkar sig av just den s.k. springstilen men den kräver träning, en träning som varken Vin Diesel eller Tom Cruise har.

När väl The Rock träder in i handlingen så är det The Rock vs. Vin Diesel som gäller. Dom har sitt krucifix runt halsen, Hobbs har sin agent-badge. De båda har en bra fajt (The Rock gör t.o.m. en kip-up) . De känner båda en respekt för varandra, ungefär som u-båtskaptener på film brukar göra (eller som Harrison Ford och Tommy Lee Jones gjorde i The Fugitive). Fast jag måste ändå säga att det nästan blir löjligt när Hobbs samarbetar med Dom och gör diverse ologiska eftergifter i slutet.

När det gäller de kvinnliga karaktärerna så måste man ändå säga att man har ryckt upp sig. Rio-polisen Elena, Gisele och Mia är riktiga rollfigurer. Nu är väl Mia lite väl Maria-lik återigen och dessutom är hon gravid (spoiler!) med Jesus-barnet och Dom är Fadern och Brian är pappan Josef och vem är Den Heliga Anden? Hobbs? Haha, ja, nu går jag kanske lite väl djupt där inget djup finns. Uppdatering: Givetvis är det Letty som är Den Heliga Anden.

I slutändan, det filmen handlar om är familjen, Familjen, FAMILIJEN. Dom är så himla glad och nöjd här, när hans familj börjar komma samman med Brian, Mia och barnet. Det är bara Letty som saknas (men om man bara kollar hela eftertexterna så…).

Vi bjuds även på over the top-action som är riktigt underhållande. Och eftersom det inte förekommer nån street racing (om jag minns rätt) så får vi ej heller scener med tjejer dansande i hotpants framför bilar innan racet ska börja. Fast jag kan minnas fel. 😉 Det är väldigt nära fyran här. Kanske en omtitt nån gång ge ett sista lyft?

tiretiretiretire_halv

Arkiverad under Action, Betyg 3, Brott, Film, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

← Äldre inlägg

Nyare inlägg →