Hearts of Darkness: A Filmmaker’s Apocalypse (1991)
20 mars, 2015 12 kommentarer
”My movie is not about Vietnam… my movie is Vietnam.”
Haha, med dessa ord från Francis Ford Coppola inleds den här dokumentären som också är den tredje gemensamma filmen som vi tar oss an när decennietemat nu är inne på 90-talet. Känns orden aaaaningen pretto, eller vad tycker ni? De yttras när Coppola ska presentera sin film Apocalypse Now på Cannes-festivalen 1979.
”There were too many of us, we had access to too much equipment, too much money, and little by little we went insane.”
Men om man lägger till det han sa vidare så handlar det väl mer om självinsikt. Inspelningen av Apocalypse Now var helt enkelt en galen tid och det är den inspelningen som Hearts of Darkness: A Filmmaker’s Apocalypse handlar om.
Apropå pretto så var Coppola under inspelningen fullständigt livrädd att Apocalypse Now skulle framstå som pretentiös. Detta framgår i det ”bakom kameran”-material som dokumentären visar upp. Förutom filmat material så spelade Francis fru Eleanor dessutom in intervjuer med sin man. Dessa var tänkta som komplement till en sorts dagbok som hon skrev under inspelningen. (Eleanor fungerar även som dokumentärens berättarröst.) I intervjuerna, eller snarare terapisamtalen, så är Francis helt öppen med hur han känner. Det var väldigt intressant att ta del av detta och inse hur förtvivlat läget var. Eller var det egentligen så farligt? Handlar det mer om gnäll, liksom för att ta bort pressen från sig själv?
Men faktum är att Apocalypse Now-inspelningen nog var ganska galen. Det finns så många märkliga saker att notera. För att nämna några…
- Coppola lyckades få till ett avtal med Filippinernas president/diktator Ferdinand Marcos om att låna ett antal militärhelikoptrar av armén. Dessa kunde dock med kort eller inget varsel plötsligt tas tillbaka om nåt kommunistuppror i närheten behövde slås ner.
- I början av inspelningen beslutar Coppola att huvudrollen inte ska spelas av Harvey Keitel trots att man redan börjat spela in scener. Coppola tycker inte Keitel funkar och anlitar istället Martin Sheen.
- En tyfon drabbade inspelningen som fick avbrytas under två månader och en stor del av filmteamet fick åka hem till USA. En stor del av de uppbyggda inspelningsplatserna var nu förstörda och fick byggas upp på nytt.
- Martin Sheen som till slut alltså gjorde huvudrollen som Willard var inte i bra form. Han drack sig stupfull innan inspelningen av den välkända hotellrumsscenen. Scenen spelades in, Sheen gjorde ett karateutfall mot en spegel skadade handen. Denna sekvens kom med i den färdiga filmen och jag minns den mycket väl. Sheen verkar fullkomligt galen och borta i den. En tid efter inspelningen av den scenen får Sheen en hjärtattack och Coppola står utan sin huvudskådis under flera veckor.
- Coppola har ingen aningen om hur han ska avsluta filmen. Rollfiguren Kurtz som träder in i handlingen i slutet av filmen ska vara en lång och smal, i princip undernärd, figur. När Marlon Brando som ska göra Kurtz dyker upp så är han kraftigt överviktig och fet. Dessutom har han inte läst kortromanen Heart of Darkness av Joseph Conrad som filmen löst bygger på. Det blir en mardröm för Coppola. Istället skriva ett slut och låta skådisarna spela in det så väljer Coppola att improvisera, att helt enkelt spela in scen efter scen, efter scen. Många hävdar att slutet inte riktigt funkar och de har nog rätt. Det är filmens svagaste del men jag gillar det ändå, till stor del beroende på musiken och stämningen.
Vilken bild…
För mig som håller Apocalypse Now som en av mina absoluta favoritfilmer (5/5) så var det här en mycket trevlig och intressant dokumentär. Det kan kanske verka lite konstigt att jag inte sett den förut, men ibland kan jag tycka att magin hos en film försvinner om man vet för mycket om den. Det är t ex därför som jag inte vill veta allt om hur man spelade in en film som Gravity. När det gäller Apocalypse Now och dokumentären om dess tillkomst så känns det inte så efter att jag nu har sett dokumentären. Jag tror det beror på att filmen och inspelningen liksom flyter ihop. Det är en enhet. Det är som Coppola själv sa i början om Vietnam. Filmen och inspelningen av filmen är ett. Jag ser fram emot att Apocalypse Now igen, och då givetvis INTE den förlängda Redux-versionen.
Bland det mest överraskande i dokumentären var att jag fick veta att Laurence Fishburne bara var 14 år när han fick rollen som en i flodbåtens besättning. Helt galet. 14 år och vara med i dessa galenskaper. Stackars Larry förstod nog inte riktigt vad som pågick här och jag tror inte han var mogen, vilket framgick när han blev intervjuad om vad han tyckte om Vietnamkriget.
En detalj jag saknade i dokumentären var att få se de scener som spelades in med Harvey Keitel. Men det kanske var för känsligt eller så ligger det rättighetsproblem eller nåt annat bakom. Hur som helst så hade det varit kul att se hur Keitel var jämfört med Sheen.
Den bästa sekvensen i hela dokumentären är den om inspelningen med Sheen i hotellrummet där Sheen är full så han inte kan stå, krossar en spegel och fortsätter blödande att spela in scenen. Och så får han en hjärtattack senare. En hjärtattack som Coppola tycks förneka eller åtminstone förtränga. Och även om den verkligen har hänt eller om Sheen t.o.m. dör så ska ingen säga nåt om det så att filmens producenter kan få reda på det.
”If Marty dies, I wanna hear that everything’s okay, until I say, ”Marty is dead.””
Var Coppola fullkomligt besatt av filmen eller var han bara fullkomligt besatt?
Jag tror Apocalypse Now i princip avslutade Coppolas karriär som framgångsrik och välkänd regissör. Filmen vann flera Oscars, bl a för bästa film, och Guldpalmen i Cannes men jag tror den brände ut Coppola själv. Om jag minns rätt blev en av Coppolas efterföljande filmer ett monumentalt fiasko, en film med en tokhög budget som blev ett publikt misslyckande. Coppola har givetvis fortsatt göra film men i mindre skala. Fast hans version av Dracula var en storfilm som funkade riktigt bra. Den gillade jag skarpt.
Som avslutning kan jag säga att jag gillade, och faktiskt blev rörd av, Coppolas slutord:
”To me, the great hope is that now these little 8mm video recorders and stuff have come out, and some… just people who normally wouldn’t make movies are going to be making them. And you know, suddenly, one day some little fat girl in Ohio is going to be the new Mozart, you know, and make a beautiful film with her little father’s camera recorder. And for once, the so-called professionalism about movies will be destroyed, forever. And it will really become an art form. That’s my opinion.”
Kolla nu in vad decennie-spanarna Henke och Christian tyckte om denna dokumentär. Apokalyps nu? Eller blev de mest hungriga och ville äta kalops?
Efter en skön skidvecka i 
1985 var ett svårt år för mig när det gällde att hitta filmer för min lista. År 1985 hade jag ännu inte fått det där riktiga filmintresset. Eller snarare, jag hade nog ett filmintresse men jag gick väldigt sällan på bio och var helt enkelt inte up-to-date. Av de filmer som hamnade på listan så såg jag inte någon när de var aktuella. Alla har setts senare, ibland kanske på tv några år senare och ibland relativt nyligen. Jag har gått väldigt mycket på känsla, som sig bör! Då kör vi. Här kommer The Back to the Future 1985 Top Ten Memorial List. 😉
Med anledning av recensionen av Richard Linklaters 
Med anledning av den nu aktuella snackisfilmen 
Jojjenito – om film... 
Vad säger folk?