Yay! En svensk genrefilm som levererar. Jag tog mig äntligen tid att se Crazy Pictures uppföljare till Den blomstertid nu kommer. Jag måste medge att jag var orolig med tanke på att Den blomstertid nu kommer inte alls höll för hajpen (min hajp är väl bäst att säga). Den var välgjord rent tekniskt men skådisar och manus var INTE bra. Dessutom var den så pass gravallvarlig att det nästan blev humoristiskt (på fel sätt).
UFO Sweden är däremot ett fartigt science fiction-äventyr om en tilltufsad grupp UFO-fältundersökare som får den mystiska myndigheten SMHI efter sig. I fokus står den unga tjejen Denise (Inez Dahl Torhaug) som misstänker att hennes försvunna pappa har kidnappats av utomjordningar. Hon tar hjälp av den lokala UFO-föreningen som hennes pappa tidigare var medlem i. Mysteriet med pappan tar gruppen runt om i Sverige och av nån anledning är en SMHI-anställd dem hack i hälarna. Dessutom håller gruppen på att slitas sönder av inre stridigheter.
Som sagt, det här var en fartig film och en rolig film med glimten i ögat. Den lilla gruppen vi får följa är ihopsatt av en udda skara figurer, den ena nördigare än den andra. Det gnabbas och pikas mest hela tiden. Jag gillar nästan alltid filmer som handlar om människor som bildar en egen liten familj, found family films kallas det väl? Vänner är det bästa som finns; det blir vi mot världen. När även skådisarna håller måttet och effekter (förutom kanske just i slutet) och action är minst lika bra som i Den blomstertid nu kommer så är det svårt att misslyckas.
Det förekommer en ganska meningslös kvinnlig polis som jag inte förstår poängen med. Men jag väljer att hellre fria än fälla och delar hastigt och lustigt ut en fyra till UFO Sweden. Yay!
Well, så mycket hanky panky kanske det inte blir i filmen om Barbie men däremot en hel del party, sång och dans vilket gjorde mig lite orolig under filmens inledning. Är det här en musikal? Vad har jag gett mig in på? Hmm, skulle jag ha sett Oppenheimer istället? Det har jag inget svar på men ångrar jag att jag såg Barbie? Nej! Jag hade hur kul som helst under visningen i en välfylld salong vid lunchtid en söndag på Sergel-biografen. Och publiken skötte sig också! Vad är det som händer?!
Det enda som störde var bristen på kaffe på biografen, vilket förstås är under all kritik. Men nu har jag i alla fall lärt mig: det är smuggelkaffe som gäller.
Sång- och dansnumren som förekommer är roliga och gjorda med glimten i ögat och därför funkar dem för mig. Margot Robbie och Ryan Gosling är perfekta i sina roller som Barbie och Ken.
Det jag gillade mest med filmen är dess metagrepp. Det finns ett Barbieland där alla Barbies, Kens och några andra dockor lever och så finns det en verklighet där barn leker. Det som händer i Barbieland har sitt ursprung i vår verklighet. Barbieland är plastigt och festligt men verkligheten kan ändå tränga sig på.
Hur tränger sig verkligheten på? Ja, vi har t ex Weird Barbie med klippt hår och benen i spagat. En bit in i filmen så får Stereotypical Barbie konstiga tankar i sitt huvud och kan plötsligt inte stå på tå längre. Läskigt! Enda sättet att bota Barbies ”depression” är att ta sig till verkligheten och söka upp barnet som leker med henne och ta reda på vad som är fel. Ken tar också chansen att haka på och gör en för honom revolutionerande upptäckt.
Väl på plats i verkligheten får Barbie reda på vad som är orsaken till de problem hon har och jag tyckte det var en fin twist filmmakarna fick till där.
Barbie är den perfekta blandningen mellan Toy Story och The Lego Movie och dessutom Greta Gerwigs bästa film som regissör.
Dessa bevingade ord yttrades av en viss John McEnroe i Stockholm Open 1984 då han spelade semifinal mot dubbelspecialisten Anders Järryd. Efter att inte ha fått nåt svar från den svenska domaren (däremot en varning) gjorde McEnroe under sidbytet kaos med vattenflaskorna och glasen som stod på ett bord bredvid hans stol. En underbar sekvens!
Dokumentären med det fantasifulla namnet McEnroe handlar bl a om just hans hetlevrade sinne och utbrott på tennisbanan. Man får egentligen ingen förklaring. Det är bara så han är, helt enkelt. Jag vet inte hur pass medvetet det är det han gör. Gör han det för att pumpa igång sig själv och samtidigt störa motståndaren eller kan han helt enkelt inte kontrollera det. En sak som dokumentären och McEnroe själv konstaterar är dock att McEnroe var expert på att efter utbrottet vara helt fokuserad på nästa poäng.
En stor del av dokumentären handlar om Björn Borg vs John McEnroe och hur det påverkade McEnroe när Borg slutade så tidigt. Det var som luften gick ur McEnroe totalt. Han var aldrig så bra som han var mot Borg.
En liten udda aspekt är att man spelat in intervjuer med McEnroe och andra på ett märkligt sätt. Jag vet inte om det är en studio eller om man varit ute på nätterna nånstans och filmat. McEnroe går omkring bland gatlytkor ute på stan, kommer till nån sorts tunnelbanestation, svarar när det ringer i en telefonkiosk (det är en person som pratar om McEnroe som en del av dokumentären). Det hela gav en suggestiv stämnning.
McEnroe pratar om relationen med sina föräldrar. Den verkar inte ha varit helt sund. McEnroes pappa, som även var hans coach, var tydligen en svår figur. Att John ville byta, och faktiskt bytte coach, var inte nåt pappan förstod eller nånsin förlät.
Som vanligt med dokumentärer så är det väldigt sällan det blir ett superbetyg eller underkänt. Likaså här. Det var ett intressant porträtt och så är det ju alltid kul att se gamla klipp från 70- och 80-talet. Nostalgi!
Dokumentären går för övrigt att se på SVT Play fram till 22 december. Passa på!
Bagdad Café (aka Out of Rosenheim) är väl vad man skulle kunna kalla en kultfilm. Jag har alltid, i alla fall efter 1987, känt till dess existens men jag kan inte påminna mig att jag har sett den. I mitt huvud bor den på samma hotell som filmer som Paris, Texas (det har väl med öknen att göra antar jag) och Betty Blue (europeisk ”konstfilm” från samma era). Bagdad Cafés färgstarka bildspråk får även tankarna att gå till Spike Lees filmer från 80-talet. Det är inte subtilt direkt men ofta vackert och med kulörer som poppar.
Filmen inleds fullkomligt galet och jag förstod inte mycket av vad som hände. Det visuella berättandet är inte… subtilt. Alls. Det är holländska vinklar på ett så extremt sätt som jag aldrig sett förut. Vad är det här tänker jag!? Så här kan det ju inte hålla på!? Det är ju en Åsa-Nisse-fars. Och nej, regissören Percy Adlon lugnar ner sig efter ett tag när vi anländer till titelns ökencafé.
Där träffar vi dock ägarinnan Brenda, spelad av CCH Pounder (vilket namn!), som är allt annat än lugn. Men så där kan hon ju inte hålla på!? Och nej, även hon lugnar sig när den tyska kvinnan och Jesusfiguren Jasmin (namnet kanske inte är en slump?) kommer till caféet och agerar frälserska för både ägarna och stammisarna.
Under de första kanske 30 minuterna var filmen ganska jobbig. Så fort Brenda skrek på sin, enligt henne själv, oduga till man eller på andra så fick jag huvudvärk. Och hon skrek högt och ofta. Efter hand så börjar dock folket runt Jasmin (Marianne Sägebrecht) mjukna inför hennes nästan nollställda men snälla stil.
Det mest kända på förhand med Bagdad Café för min del var låten ”Calling You” (skriven av Bob Telson) med den otroliga sångerskan Jevetta Steele. När jag läser på om filmen så ser jag att låten gick upp topp-10-listan i två länder: Frankrike och… Sverige, och där har vi väl svaret på varför den där låten var så välkänd för mig.
Filmen går för övrigt att se på SVT Play fram till 28 augusti. Passa på!
”Calling You” med Jevetta Steele. När jag nu lyssnar på låten (och framförallt texten) så inser jag att den i princip berättar filmens handling och jag tolkar det som att den ”sjungs” av Brenda som utan att veta det inombords ropar ut i desperation efter Jasmin när män inte lyssnar, bebisar skriker och kaffemaskiner behöver lagas. Steele sjunger ju bl a gospel så det känns ju logiskt. En sorts gospelsång som inte är direkt religiös (även om det förstås går att tolka det så). Fint.
För flera år sen köpte jag en box med Arne Mattssons fem filmer om det svenska detektivparet John och Kajsa Hillman, spelade av Karl-Arne Holmsten och Annalisa Ericsson, baserade på Folke Mellvigs kriminalromaner. Jag såg filmerna men det blev aldrig av att jag skrev om dem på bloggen. Jag hittade dock några korta notiser om filmerna så här kommer en väldigt kort och upprepande sammanfattning om vad jag tyckte. En sak jag noterar så här i efterhand är att Ingmar Bergmans husfotograf Sven Nyqvist stod bakom kameran i den första filmen och att sen Hilding Bladh, som fotade Bergmans Gycklarnas afton (tillsammans med Nykvist för övrigt), fotade tre av de andra filmerna.
Ryttare i blått (1959)
Harmlöst ospännande och med en töntig humor. Tredje delen är väl varken bättre eller sämre än de första två. Holmsten är knappt med utan på eget uppdrag i London och Annalisa Ericsson löser mysteriet på egen hand.
Vita frun (1962)
Harmlöst ospännande och med en töntig humor. Det är nog den bästa av Hillman-filmerna bl a med ett snyggt foto på fina träskmarker. Här är Annalisa inte med alls och Holmsten dyker enbart upp mot slutet och spelar ingen större roll
Den gula bilen (1963)
Harmlöst ospännande och med en töntig humor. Ingen Annalisa här heller. 😦
I övriga nyheter så kanske de som följer bloggen märkt att inläggen inte kommer så frekvent som tidigare. Det beror helt enkelt på att jag ÄNTLIGEN är ikapp. Jag har publicerat inlägg med alla gamla texter som skrevs innan jag startade bloggen och jag har dessutom betat av den backlogg med filmer jag sett men inte skrivit om efter att jag startade bloggen. Jag ser inte ens i närheten så många filmer nuförtiden som jag gjorde för 20 år sen. Då var det en typ en film om dagen. Det här innebär att tempot kommer att gå ner från tre inlägg i veckan till ett inlägg… när det kommer ett inlägg, helt enkelt. Dessutom är det snart sommarsemester för min del så det passar väl på ett sätt bra att gå ner i tempo och känna lugnet. Ha det!
I en av många vrår ute på the interwebs hittade jag en sammfattning av The Matrix-spinoffen The Animatrix som jag skrev för 20 år sen. 😱 Varför inte lägga upp det på bloggen så att jag har allt samlat om The Matrix på samma ställe. Här har The Wachowskis skrivit manus till nio kortfilmer och sen tagit hjälp av främst japanska anime-regissörer för berätta mer om det cinematiska The Matrix-universumet.
Final Flight of the Osiris
Detta var nog den bästa av alla kortfilmerna. Eftersom det handlar om just kortfilmer (under 10 min) så har man här satsat på action och det funkar. Men ändå inte mer än 3+/5. Saknade en knorr.
Kid’s Story
Nja, inte nåt mästerverk men ok. 3-/5. Sen kan man ju undra hur killen överlevde i den verkliga världen. Han dog ju i Matrix-världen. ”The body can not live without the mind” har ju Morpheus lärt oss.
The Second Renaissance Part I & II
Lite ologisk och hoppig utan vissa förklaringar. Varför gjorde robotarna uppror från början? Hur började de tänka själva? Kanske inte snyggast och bäst historia men intressantast eftersom man fick reda på bakgrunden till The Matrix. 3/5.
A Detective Story
Fel historia för en kortfilm men ändå godkänd. 3/5.
Program
Bästa animeringen av alla tror jag och med en schysst knorr på slutet. 3+/5.
Beyond
En av mina favoriter. Jag gillade historien som passade i det korta formatet. Kul att se hur ett fel i matrisen kan se ut. 3+/5. Katten fick mig att tro att vi skulle få lite déjà vu.
Matriculated
Flummig men intressant. Jag förstod inte riktigt upplösningen. Flummet ledde inte riktigt nånstans men en rätt så skön resa. 3/5.
World Record
En intressant idé men den ledde inte heller nånstans. 3-/5.
Enemy är nog en vajb-film. En film att vajba med. Antingen funkar känslan i den och då älskar man den eller så funkar inte känslan och då, ja, då gillar man den förmodligen inte. Filmen är som ett dystert och gulbeiget vakuum där Jake Gyllenhall spelar en lärare som upptäcker att det finns en kopia av honom själv. De är i grunden samma person rent fysiskt men de är olika och lever olika liv. De har samma ärr på kroppen men olika sinnen och olika jobb. De har samma typer av manér och rörelsemönster men i olika situationer. Kan man nånsin känna en person fullt ut? (Nej.) Ljuger man nånsin för sig själv? (Ja.) Scenen när de båda människokopiorna möter varandra är briljant och den gav mig rysningar. Såååå otäckt och obehagligt. Plötsligt händer det. 5/5. Tack för att du finns Denis Villeneuve.
Därmed önskar Jojjenito Glad Midsommar och tar semester en dryg vecka
Handlingen (om man kan kalla den för det): en känslokall Scarlett Johansson åker runt i Glasgow och plockar upp män i sin skåpbil.
Under the Skin har en märklig och obehaglig dokumentär känsla över sig samtidigt som det förekommer inslag av skräck (den svarta sörjan) och science fiction (är Scarlett en utomjording?). Det känns som att det är filmat med en Michael Haneke-kamera.
Framförallt så får jag samma vibbar av Under the Skin som jag får när jag tittar på musikvideor av mästaren Chris Cunningham, kanske främst videon till Portisheads ”Only You”, en briljant låt och video.
Så länge Scarlett förför män och får dem att bada i den svarta soppan som en baron Harkonnen så finns det inga stakes och jag fann det hela aningen tråkigt. Ändå är detta väldigt intressant. Men det når inte hela vägen fram.
On a side note så är ju regissören Jonathan Glazer nu tillbaka med sin nästa film The Zone of Interest. Han spottar inte ur sig filmer direkt.
Portishead – ”Only You” (regisserad av Chris Cunningham)
Lagom till sommarvärmen är Nätrullarna tillbaka med ett nytt avsnitt. Den här gången snackar Daniel och Johan om anime-rullen Suzume av Makoto Shinkai (som ligger bakom bl a Your Name).
Om ni bor i Stockholm så är ett tips att slinka in på Sveriges minsta (?) biosalong på Victoria och kolla in Suzume, både för att se en bra film och att undkomma värmen för en stund.
Det blir även tips från Daniel om ett bättre (?) sätt att uppleva konserter live. Dessutom, om ni inte fått nog av anime, så tipsar Johan om tre andra anime-filmer där två går att se på Netflix.
Podden hittas på Spotify eller i din vanliga poddspelare.
Handlingen (om man kan kalla den för det): en känslokall Scarlett Johansson åker runt i Glasgow och plockar upp män i sin skåpbil.
Jojjenito – om film... 
Vad säger folk?