McEnroe (2022)

”Answer my QUESTION. The QUESTION, jerk!”.

Dessa bevingade ord yttrades av en viss John McEnroe i Stockholm Open 1984 då han spelade semifinal mot dubbelspecialisten Anders Järryd. Efter att inte ha fått nåt svar från den svenska domaren (däremot en varning) gjorde McEnroe under sidbytet kaos med vattenflaskorna och glasen som stod på ett bord bredvid hans stol. En underbar sekvens!

Dokumentären med det fantasifulla namnet McEnroe handlar bl a om just hans hetlevrade sinne och utbrott på tennisbanan. Man får egentligen ingen förklaring. Det är bara så han är, helt enkelt. Jag vet inte hur pass medvetet det är det han gör. Gör han det för att pumpa igång sig själv och samtidigt störa motståndaren eller kan han helt enkelt inte kontrollera det. En sak som dokumentären och McEnroe själv konstaterar är dock att McEnroe var expert på att efter utbrottet vara helt fokuserad på nästa poäng.

En stor del av dokumentären handlar om Björn Borg vs John McEnroe och hur det påverkade McEnroe när Borg slutade så tidigt. Det var som luften gick ur McEnroe totalt. Han var aldrig så bra som han var mot Borg.

En liten udda aspekt är att man spelat in intervjuer med McEnroe och andra på ett märkligt sätt. Jag vet inte om det är en studio eller om man varit ute på nätterna nånstans och filmat. McEnroe går omkring bland gatlytkor ute på stan, kommer till nån sorts tunnelbanestation, svarar när det ringer i en telefonkiosk (det är en person som pratar om McEnroe som en del av dokumentären). Det hela gav en suggestiv stämnning.

McEnroe pratar om relationen med sina föräldrar. Den verkar inte ha varit helt sund. McEnroes pappa, som även var hans coach, var tydligen en svår figur. Att John ville byta, och faktiskt bytte coach, var inte nåt pappan förstod eller nånsin förlät.

Som vanligt med dokumentärer så är det väldigt sällan det blir ett superbetyg eller underkänt. Likaså här. Det var ett intressant porträtt och så är det ju alltid kul att se gamla klipp från 70- och 80-talet. Nostalgi!

Dokumentären går för övrigt att se på SVT Play fram till 22 december. Passa på!

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

McEnroe i Stockholm 1984.

Bagdad Café (1987)

Bagdad Café (aka Out of Rosenheim) är väl vad man skulle kunna kalla en kultfilm. Jag har alltid, i alla fall efter 1987, känt till dess existens men jag kan inte påminna mig att jag har sett den. I mitt huvud bor den på samma hotell som filmer som Paris, Texas (det har väl med öknen att göra antar jag) och Betty Blue (europeisk ”konstfilm” från samma era). Bagdad Cafés färgstarka bildspråk får även tankarna att gå till Spike Lees filmer från 80-talet. Det är inte subtilt direkt men ofta vackert och med kulörer som poppar.

Filmen inleds fullkomligt galet och jag förstod inte mycket av vad som hände. Det visuella berättandet är inte… subtilt. Alls. Det är holländska vinklar på ett så extremt sätt som jag aldrig sett förut. Vad är det här tänker jag!? Så här kan det ju inte hålla på!? Det är ju en Åsa-Nisse-fars. Och nej, regissören Percy Adlon lugnar ner sig efter ett tag när vi anländer till titelns ökencafé.

Där träffar vi dock ägarinnan Brenda, spelad av CCH Pounder (vilket namn!), som är allt annat än lugn. Men så där kan hon ju inte hålla på!? Och nej, även hon lugnar sig när den tyska kvinnan och Jesusfiguren Jasmin (namnet kanske inte är en slump?) kommer till caféet och agerar frälserska för både ägarna och stammisarna.

Under de första kanske 30 minuterna var filmen ganska jobbig. Så fort Brenda skrek på sin, enligt henne själv, oduga till man eller på andra så fick jag huvudvärk. Och hon skrek högt och ofta. Efter hand så börjar dock folket runt Jasmin (Marianne Sägebrecht) mjukna inför hennes nästan nollställda men snälla stil.

Det mest kända på förhand med Bagdad Café för min del var låten ”Calling You” (skriven av Bob Telson) med den otroliga sångerskan Jevetta Steele. När jag läser på om filmen så ser jag att låten gick upp topp-10-listan i två länder: Frankrike och… Sverige, och där har vi väl svaret på varför den där låten var så välkänd för mig.

Filmen går för övrigt att se på SVT Play fram till 28 augusti. Passa på!

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

”Calling You” med Jevetta Steele. När jag nu lyssnar på låten (och framförallt texten) så inser jag att den i princip berättar filmens handling och jag tolkar det som att den ”sjungs” av Brenda som utan att veta det inombords ropar ut i desperation efter Jasmin när män inte lyssnar, bebisar skriker och kaffemaskiner behöver lagas. Steele sjunger ju bl a gospel så det känns ju logiskt. En sorts gospelsång som inte är direkt religiös (även om det förstås går att tolka det så). Fint.

Hillman-filmerna + Sommartempo

För flera år sen köpte jag en box med Arne Mattssons fem filmer om det svenska detektivparet John och Kajsa Hillman, spelade av Karl-Arne Holmsten och Annalisa Ericsson, baserade på Folke Mellvigs kriminalromaner. Jag såg filmerna men det blev aldrig av att jag skrev om dem på bloggen. Jag hittade dock några korta notiser om filmerna så här kommer en väldigt kort och upprepande sammanfattning om vad jag tyckte. En sak jag noterar så här i efterhand är att Ingmar Bergmans husfotograf Sven Nyqvist stod bakom kameran i den första filmen och att sen Hilding Bladh, som fotade Bergmans Gycklarnas afton (tillsammans med Nykvist för övrigt), fotade tre av de andra filmerna.

 

Damen i svart (1958)
Harmlöst ospännande och med en töntig humor.

betyg_helbetyg_tombetyg_tombetyg_tombetyg_tomsep

Mannekäng i rött (1958)
Harmlöst ospännande och med en töntig humor.

betyg_helbetyg_tombetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Ryttare i blått (1959)
Harmlöst ospännande och med en töntig humor. Tredje delen är väl varken bättre eller sämre än de första två. Holmsten är knappt med utan på eget uppdrag i London och Annalisa Ericsson löser mysteriet på egen hand.

betyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tombetyg_tomsep

Vita frun (1962)
Harmlöst ospännande och med en töntig humor. Det är nog den bästa av Hillman-filmerna bl a med ett snyggt foto på fina träskmarker. Här är Annalisa inte med alls och Holmsten dyker enbart upp mot slutet och spelar ingen större roll

betyg_helbetyg_halvbetyg_tombetyg_tombetyg_tomsep

Den gula bilen (1963)
Harmlöst ospännande och med en töntig humor. Ingen Annalisa här heller. 😦

betyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tombetyg_tomsep

I övriga nyheter så kanske de som följer bloggen märkt att inläggen inte kommer så frekvent som tidigare. Det beror helt enkelt på att jag ÄNTLIGEN är ikapp. Jag har publicerat inlägg med alla gamla texter som skrevs innan jag startade bloggen och jag har dessutom betat av den backlogg med filmer jag sett men inte skrivit om efter att jag startade bloggen. Jag ser inte ens i närheten så många filmer nuförtiden som jag gjorde för 20 år sen. Då var det en typ en film om dagen. Det här innebär att tempot kommer att gå ner från tre inlägg i veckan till ett inlägg… när det kommer ett inlägg, helt enkelt. Dessutom är det snart sommarsemester för min del så det passar väl på ett sätt bra att gå ner i tempo och känna lugnet. Ha det!

The Animatrix (2003)

I en av många vrår ute på the interwebs hittade jag en sammfattning av The Matrix-spinoffen The Animatrix som jag skrev för 20 år sen. 😱 Varför inte lägga upp det på bloggen så att jag har allt samlat om The Matrix på samma ställe. Här har The Wachowskis skrivit manus till nio kortfilmer och sen tagit hjälp av främst japanska anime-regissörer för berätta mer om det cinematiska The Matrix-universumet.

 

Final Flight of the Osiris
Detta var nog den bästa av alla kortfilmerna. Eftersom det handlar om just kortfilmer (under 10 min) så har man här satsat på action och det funkar. Men ändå inte mer än 3+/5. Saknade en knorr.

betyg_helbetyg_tombetyg_tombetyg_tombetyg_tomsep

Kid’s Story
Nja, inte nåt mästerverk men ok. 3-/5. Sen kan man ju undra hur killen överlevde i den verkliga världen. Han dog ju i Matrix-världen. ”The body can not live without the mind” har ju Morpheus lärt oss.

betyg_helbetyg_tombetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

The Second Renaissance Part I & II
Lite ologisk och hoppig utan vissa förklaringar. Varför gjorde robotarna uppror från början? Hur började de tänka själva? Kanske inte snyggast och bäst historia men intressantast eftersom man fick reda på bakgrunden till The Matrix. 3/5.

betyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tombetyg_tomsep

A Detective Story
Fel historia för en kortfilm men ändå godkänd. 3/5.

betyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tombetyg_tomsep

Program
Bästa animeringen av alla tror jag och med en schysst knorr på slutet. 3+/5.

betyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tombetyg_tomsep

Beyond
En av mina favoriter. Jag gillade historien som passade i det korta formatet. Kul att se hur ett fel i matrisen kan se ut. 3+/5. Katten fick mig att tro att vi skulle få lite déjà vu.

betyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tombetyg_tomsep

Matriculated
Flummig men intressant. Jag förstod inte riktigt upplösningen. Flummet ledde inte riktigt nånstans men en rätt så skön resa. 3/5.

betyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tombetyg_tomsep

World Record
En intressant idé men den ledde inte heller nånstans. 3-/5.

betyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tombetyg_tomsep

Slutbetyg

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Mina inlägg om filmerna:

The Matrix
The Matrix Reloaded
The Matrix Revolutions
The Matrix Resurrections

Enemy (2013)

Enemy är nog en vajb-film. En film att vajba med. Antingen funkar känslan i den och då älskar man den eller så funkar inte känslan och då, ja, då gillar man den förmodligen inte. Filmen är som ett dystert och gulbeiget vakuum där Jake Gyllenhall spelar en lärare som upptäcker att det finns en kopia av honom själv. De är i grunden samma person rent fysiskt men de är olika och lever olika liv. De har samma ärr på kroppen men olika sinnen och olika jobb. De har samma typer av manér och rörelsemönster men i olika situationer. Kan man nånsin känna en person fullt ut? (Nej.) Ljuger man nånsin för sig själv? (Ja.) Scenen när de båda människokopiorna möter varandra är briljant och den gav mig rysningar. Såååå otäckt och obehagligt. Plötsligt händer det. 5/5. Tack för att du finns Denis Villeneuve.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Därmed önskar Jojjenito Glad Midsommar och tar semester en dryg vecka

Under the Skin (2013)

Handlingen (om man kan kalla den för det): en känslokall Scarlett Johansson åker runt i Glasgow och plockar upp män i sin skåpbil.

Under the Skin har en märklig och obehaglig dokumentär känsla över sig samtidigt som det förekommer inslag av skräck (den svarta sörjan) och science fiction (är Scarlett en utomjording?). Det känns som att det är filmat med en Michael Haneke-kamera.

Under filmens gång kommer jag att tänka på ett antal andra filmer: Starman, Upstream Color, Koyaanisqatsi, Elefantmannen och Jessica Hausners Hotel.

Framförallt så får jag samma vibbar av Under the Skin som jag får när jag tittar på musikvideor av mästaren Chris Cunningham, kanske främst videon till Portisheads ”Only You”, en briljant låt och video.

Så länge Scarlett förför män och får dem att bada i den svarta soppan som en baron Harkonnen så finns det inga stakes och jag fann det hela aningen tråkigt. Ändå är detta väldigt intressant. Men det når inte hela vägen fram.

On a side note så är ju regissören Jonathan Glazer nu tillbaka med sin nästa film The Zone of Interest. Han spottar inte ur sig filmer direkt.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Portishead – ”Only You” (regisserad av Chris Cunningham)

Nätrullarna – Suzume

Lagom till sommarvärmen är Nätrullarna tillbaka med ett nytt avsnitt. Den här gången snackar Daniel och Johan om anime-rullen Suzume av Makoto Shinkai (som ligger bakom bl a Your Name).

Om ni bor i Stockholm så är ett tips att slinka in på Sveriges minsta (?) biosalong på Victoria och kolla in Suzume, både för att se en bra film och att undkomma värmen för en stund.

Det blir även tips från Daniel om ett bättre (?) sätt att uppleva konserter live. Dessutom, om ni inte fått nog av anime, så tipsar Johan om tre andra anime-filmer där två går att se på Netflix.

Podden hittas på Spotify eller i din vanliga poddspelare.

Vi finns på Instagram, Facebook och har även en e-postadress: natrullarna@gmail.com om du vill komma med feedback den vägen.

Semesterstängt!

Nu tar Jojjenito semester och spenderar några dagar i den berömda nöjesmetropolen Knivsta. Bloggen (och jag) är tillbaka om en vecka. Det är i alla fall planen.

En och annan burgare från Knifetown Burgers kan det nog bli

Ant-Man and the Wasp: Quantumania (2023)

Ant-Man and the Wasp: Quantumania (ja, redan titeln är för mycket) är den första filmen i fas 5 av Marvels cinematiska universum. Filmen känns som en blandning av prequel-filmerna i Star Wars-världen, TRON: Legacy, Avatar och nån The Rock-film där han reser till jordens medelpunkt (eller kanske en mystisk ö).

Vi får en overload av en massa märkliga och lustiga cgi-varelser i en cgi-värld. Ja, Paul Rudd & Co spelar faktiskt sig själva, vad det verkar.

Ett problem med filmen är att det av nån anledning är förbaskat mörkt i The Quantum Realm. Det blev gråblaskigt istället för snyggt.

Filmmakarna har även helt slarvat bort poängen med Ant-Man: att få se honom som pyttepytteliten i en verklig värld. I The Quantum Realm har storleken ingen betydelse eftersom det är en fantasivärld. All bets are off.

Jonathan Majors (kancellerad?) som skurken Kang är med i en helt annan film, en Shakespeare-filmatisering. Men, konstigt nog, så gillade jag honom mest av alla. Majors har en plågad, intensiv och samtidigt lågmäld stil som gick hem för mig.

Jag har nog, som de flesta, drabbats av MCU-trötthet. Att det från fas 4 och framåt dessutom bjuds på en radda tv-serier som man ”måste” se för att hänga med gör ju inte saken bättre.

Jag kollade upp vilka av de åtta serier som ingick i fas 4 som jag har sett. Svaret? Alla! Haha, helt galet. I fas 5 ingår det sju serier/nya säsonger. Det skulle inte förvåna mig om jag ser dem också. Jag tror ändå det är ett misstag av Disney/Marvel och trycka ut så här pass mycket material.

Jag nämnde att det förekommer ett stort stort STORT galleri av märkliga varelser. Jag tyckte faktiskt en del var rätt så roliga. Den märkligaste av dem alla var ju det stora huvudet med små armar och ben: M.O.D.O.K.!

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Small Axe (2020)

Titeln, Small Axe, på denna miniserie på fem filmer gjorda för BBC av Widows-regissören Steve McQueen kommer från ett jamaicanskt ordspråk: ”If you are a big tree, we are a small axe”. Det är väl en variant av vårt eget ”Många bäckar små…”. Många små insatser leder förr eller senare till en positiv förändring. Nedan följer mina korta åsikter om de fem delarna och ett gemensamt slutbetyg.

 

Mangrove
En sorts systerfilm till One Night in Miami. Det handlar om hur man ska agera i ett samhälle fyllt med rasism. Ska man försöka förändra via våldsamt motstånd eller på ett mer medgörligt sätt (t ex genom att öppna en restaurang med västindisk mat). Sista delen av filmen är en rättegångsfilm och då blir den bättre. Jag saknar kanske ändå de mänskliga relationerna som jag hittade i One Night in Miami. Här blir det lite sterilt och ”viktigt” istället för berörande. Filmen är en BOATS och det var skönt att se att man inte visade bilder på de verkliga personerna i slutet. Nej, bara helt vanliga eftertexter.

betyg_helbetyg_tombetyg_tombetyg_tombetyg_tomsep

Lovers Rock
It’s a house party! Mat, musik, gräs och härliga vibes. Detta är en hängfilm. Som ett stort fan av dub så gick musiken verkligen hem. Vi bjuds på underbara dansscener med bl a ”Kung Fu Fighting” och den bästa av dem alla: ”Kunta Kinte Dub”. Filmen skildrar känslan av att vara på en fest. Toalettköer och dansgolv som man glider in och ut ur. Påminner mig om klubben Popcorn på V-Dala i Uppsala för läääänge sen.

betyg_helbetyg_tombetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Red, White and Blue
Vad syftar titeln på? USA? Apropå USA så konstaterar jag att rasism inom polisen inte bara är ett problem just i USA. I alla fall om man får lita på hur filmen framställer det. John Boyega spelar en ung man som vill bli polis och vi som tittare kan direkt konstatera att det inte kommer att bli lätt för honom. Är det polisen i sig som är problemet eller finns det ett problem i samhället som då helt naturligt finns i polisen? Jag tror att saker som mat och musik (kultur!) för folk samman och är lösningen.

betyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tombetyg_tomsep

Alex Wheatle
Klart intressant om en västindier i London som uppfostrats som ”vit” och som sen försöker komma till rätta med sin tillvaro. Hur skapas ens identitet? Mat och musik är viktiga element som jag konstaterat tidigare. Jag kommer att tänka på det bisarra avsnittet av Chappelle’s Show där en svart, blind snubbe är med i KKK. Alex, ja, han genomgår en förvandling och jag undrar var han hamnar till slut. Man får kanske läsa hans böcker för att få reda på det. Ja, detta är alltså också en BOATS.

betyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tombetyg_tomsep

Education
En rörande historia om en pojke som inte kan läsa och skriva. I inledningen gillar jag dock inte honom. Han är timid, blyg, vill inte väcka uppmärksamhet hos lärarna (eftersom han inte kan läsa). Samtidigt stör han under musiklektionerna genom att sjunga fula ord. Mm, ja, han vill imponera hos polarna antar jag (klassens pajas). Att kunna läsa är oerhört viktigt. ”Learn a trade!” får han höra. Ja, men man måste kunna läsa även som snickare. Under de sista tio minuterna blev det dammigt i rummet och därmed ett högt betyg till Education.

betyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tombetyg_tomsep

Helhetsintrycket är att detta är fem riktigt bra filmer och när det gäller ett totalt slutbetyg tvekar jag mellan en stark trea och en fyra. Men musiken, maten, kläderna, miljöerna, KULTUREN, gör att jag delar ut en fyra. Det är kultur som kommer att förena oss, inget annat.

betyg_helbetyg_tombetyg_tombetyg_tombetyg_tomsep