28 Weeks Later (2007)

17 januari, 2016 11 kommentarer

28 Weeks LaterJag hade inte så höga förväntningar när jag satte mig ner i soffan för att kolla in 28 Weeks Later. Visst, 28 Days Later gillade jag men den saknade nåt för att få ett toppbetyg. Sen hade jag hört att den här uppföljaren till viss det skulle fokusera på barn, och det är ju alltid lite vanskligt.

28 Weeks Later utspelar sig alltså som titeln antyder 28 veckor efter att smittan brutit ut och hela Storbritannien har isolerats. Till slut har de smittade dött av svält och NATO-styrkor kontrollerar säkerheten. Nu är det dags att börja bygga upp samhället igen. Vissa personer tillåts komma tillbaka till London i vissa skyddade zoner, däribland Tammy (Imogen Poots från nyss aktuella Green Room) och Andy (Mackintosh Muggleton, hehe, vilket namn, som taget ur Harry Potter!). Deras pappa Don (Robert Carlyle, Begbie från Trainspotting, yay!) har lyckats överleva och kan nu återförenas med sina barn som var utomlands när katastrofen började. Mamman klarade sig dock inte. Eller? Muahahaha.

Jag älskade den här rullen! Jag säger det direkt så vet ni. Den börjar med en prolog som utspelar sig under smittospridningens inledning. Ett illavarslande lugn råder i ett hus dit några personer tagit sin tillflykt för att komma undan de galna smittade. Sen knackar det på dörren och vi går från 0 till 190 på några sekunder. En oerhörd spänning skapas med enkla medel. Jobbiga beslut måste fattas, The Walking Dead-style.

Den där prologen var intressant. Den sätter upp handlingen för resten av filmen. Det som händer här får stor betydelse för vad som komma skall. Speciellt Don får mycket att brottas med, speciellt när han senare får träffa sina barn. Dessutom får man klart för sig att om man blir biten av en smittad galning så har man bara några sekunder på sig innan man själv har förvandlats till en gurglande best. Det är inte som i The Walking Dead där det kan dröja en hel febrig natt innan du dör och sen återuppstår.

Förresten, om ni vill se en bokstavlig dödskyss så får ni exempel på en sån här, i en mycket otäck men bra scen.

Fasiken vad bra detta var! Tempot är högt. Ibland är det frenetiskt klippt och filmat med tokskakig kamera men det är stilfullt gjort, nästan vackert, och har ett syfte. Stämningen som förmedlas är kolmörk och förvirrande. Jag tycker det hela påminner om Steven Soderberghs Contagion fast med mer skräck och action. Svinbra.

Medan jag såg på filmen kunde jag inte låta bli att förvånas över vilken rackarns skådisensemble filmen har. Först har vi alltså Carlyle och Imogen Poots (som kanske inte var så känd vid den här tiden? Hon kanske fortfarande inte är så känd, men jag gillar henne.) Sen dyker Stringer Bell från The Wire (yay!) upp, dvs Idris Elba. Han får inte så mycket att göra men han är där. Rose Byrne är med! Jeremy Renner är med! Och sist men inte minst, eller kanske minst, Link från The Matrix-uppföljarna, dvs Harold Perrineau.

Alex Garland som skrev 28 Days Later är med som procucent. Garland verkar vara en sån som bara gör eller är inblandad i bra saker. Det kommer ett exempel till om ett tag här på bloggen. 28 Weeks Later får nästan toppbetyg!

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Arkiverad under Action, Betyg 4, Film, Postapokalyptisk, Recension, Skräck Tagged with , , , , , , , , , , , , , , ,

#SFF15: Office (2015)

20 november, 2015 2 kommentarer

sff_logoOfficeSista filmen under filmspanarlördagen blev den koreanska Office. Som väntat – eftersom det handlade om en korean – var det en ganska oväntad genremix. Office är i grunden en film om deprimerade kontorsarbetare som jobbar för mycket övertid, blir mobbade av chefer och kollegor. Efter för mycket press, stress och utfrysning slår det slint för en av medarbetarna på en arbetsplats och istället för att krama om sin familj när han kommer hem efter jobbet slår han ihjäl dem med en hammare. Därefter åker han tillbaka till jobbet men försvinner sen.

Huvudperson i filmen blir istället den unga kvinnan Mi-rye (Ko Ah-sung från både The Host och Snowpiercer, yay!). Mi-rye är en praktikant med provanställning som snart går ut. Kommer hon få en fast tjänst? Efter ett tag anställs en ny praktikant, en ung snygg tjej med toppbetyg som dessutom pluggat utomlands. Mi-rye som kommer från de norra delarna av Sydkorea (typ vischan) känner sig mer och mer nedtryckt. Hur mycket hon än försöker vara alla till lags så blir det fel.

Plötsligt sker ett ett mord på arbetsplatsen. Muahahaha…

Ja, mitt ”muahahaha” antyder att det som alltså är lite lustigt med Office är att det är en dramafilm med skarp (eller åtminstone tydlig) kritik mot hur det funkar på koreanska arbetsplatser men även i vissa scener samtidigt en ren skräckis. Folk hör konstiga ljud. Folk går i trappor där ljuset plötsligt slocknar och det blir beckmörkt. Folk blir slashermördade.

Just detta att liksom inte bry sig om hur en viss genre ska vara, eller blanda genrer hejvilt, är nåt jag lärt mig uppskatta när det gäller koreansk film. Jag blir ofta upplivad av det jag ser. Koreanska filmer, även, blockbuster-filmer, tar inga fångar, lägger inga fingrar emellan.

Nu kanske det låter som jag hyllar Office och det är dags att dela ut ett toppbetyg. Tyvärr tappade filmen mig nånstans på vägen. Jag kanske var trött men den sista halvtimmen ville jag bara att filmen skulle ta slut. Jag hade myror i benen och ville bara kasta mig ut från biografen, ut i kylan och luften och andas lite. Jag var ofantligt uttråkad. Varför? Ja, filmen var för lång. Den drog ut på sig på längden utan anledning. Det tajta, skarpa, fräscha försvann och det blev bara upprepningar. Jag vet inte hur jag ska förklara men ibland blir det så där. Jag förlorar intresset. Men ändå – nästan en trea.

betyg_helbetyg_helbetyg_halvbetyg_tombetyg_tomsep

Om visningen: Oj, vad minns jag från den här visningen som är värt att nämna? Inte mycket, förutom att jag bara ville springa ut från bion sista kvarten. Det var inte så mycket folk så det fanns inte så mycket som kunde hända kanske. Ja, jo, ja, vi hade ju en viss Fiffi som med mobillurar i öronen lyssnade på en viss fotbollsmatch under visningen. Helt galet tyckte jag. Välj EN grej, liksom! Men det beror väl på att vi män har så dålig simultanförmåga. 😉 Och hon satt inte i närheten av mig så det är bara att köpa! 🙂

Arkiverad under Asiatiskt, Betyg 2, Drama, Film, Recension, Skräck, Stockholm Filmfestival, Stockholm Filmfestival 2015, Thriller, Våld Tagged with , , , , , , ,

#MoF15: Hellmouth (2015)

8 november, 2015 Lämna en kommentar

Monsters of FilmHellmouthAj då, vad synd att det blev just Hellmouth som avslutar mina Monsters of Film-dagar. För även om det finns några filmer kvar att se hos SF Anytime så blev det det här tyvärr droppen som fick skräckbägaren att rinna över för min del. Det hade väl varit en sak om filmen hade varit så galet läskig eller uppskakande att jag fick nog pga det. Problemet med Hellmouth är att den är urbota tråkig. Så jävla trist och meningslöst, och med mestadels robotar som skådisar.

Filmen har bitvis en look som för tankarna till gamla 50-talsskräckisar och jag antar att det ska vara en hyllning till dessa. Ja, inledningen som utspelas i en kyrkogård har en viss stämning av en filmstudio från 50-talet, det kan jag medge.

Filmens huvudperson är Charlie Baker (en blinkning till Hellraiser-regissören Clive Barker?). Charlie är dödssjuk, jobbar som gravskötare, har en dag kvar till pensionen och ska flytta till Florida. Det blir dock ingen Florida-flytt eftersom hans chef är en elak jävel och skickar honom till en annan kyrkogård där den förre gravskötaren försvunnit spårlöst. På vägen dit träffar Charlie en mystisk kvinna som han ger lift. Muahaha. Eller nåt.

Nej, tyvärr, det här var alltså eländigt dåligt. Den största delen av filmen är inspelad framför greenscreen med datoranimerade miljöer. Tänk Sin City så får du lite av samma känsla. Fast tänk Sin City minus en faktor 1000 i snygghet, och då kan jag säga att jag inte ens gillar Sin City. Skådisarna är som sagt som robotar. Charlie spelas av Stephen McHattie som jag faktiskt kände igen och har sett i en del filmer, även om jag inte minns det själv. Han är som en Lance Henriksen light ungefär. McHattie är väl nånstans ok men resten av filmen är usel så det hjälper inte.

Apropå miljöerna så är det förutom cgi-miljöer då och då riktiga miljöer med berg, vägar och vatten, men då har man valt att köra med en horribelt ful färgsättning där man tagit bort alla färger utom en så att allt blir typ gult. Fult. I övrigt så är filmen mest svartvit förutom vissa saker som är i färg, som t ex en turistfolder om Florida eller bakljusen på en bil. Mja, ett trött grepp.

Men värst är som sagt att filmen är ett sömnpiller. Det ska vara en sorts historia om gott och ont och Charlie transporteras till nån form av Helvete där den mystiska kvinna är fast i limbo. Såna historier (tänk Constantine) brukar jag gilla. Här… not so much.

Jag nickade till efter ett tag men brydde mig inte om att försöka titta om på några scener, vilket jag oftast försöker göra för att inte missa nåt. Den här gången var det dock filmens fel, inte mitt, och det slår jag fast med 100 procents säkerhet.

betyg_helbetyg_tombetyg_tombetyg_tombetyg_tomsep

Arkiverad under Betyg 0, Film, Recension, Skräck Tagged with , , , , , , , , , , , , , ,

#MoF15: La casa del fin de los tiempos (2013)

6 november, 2015 Lämna en kommentar

Monsters of FilmLa casa del fin de los tiemposMonsters of Film-dagarna fortsätter! Filmerna som erbjuds via SF Anytime finns nämligen tillgängliga en helg till, fram till och med 8 november, så jag passar på att beta av några till. Jag noterar att de filmer som går att se via nätet kommer från olika länder. Själv har jag hittills sett brittisk, australiensisk, nyzeeländsk och tysk film. Nu var det dags för ett helt nytt filmland, nämligen Venezuela!

The House at the End of Time är i grunden en historia om ett spökhus. Ja, det hör man ju på filmtiteln som börjar med just The House… och hur många såna filmer om hemsökta hus finns det inte.

I just det här spökhuset bor Dulce (Ruddy Rodríguez) med sin man och två barn. Dulce upplever att konstiga saker händer i huset. Det är det vanliga: märkliga ljud, mystiska skepnader, röster. När filmen inleds är det värre än vanligt och Dulce vaknar upp efter att ha varit avsvimmad. Hon upptäcker att det otänkbara har hänt. Polisen anländer, Dulce grips och döms till ett långt fängelsestraff.

Nu spolar vi framåt 30 år i tiden. Dulce släpps från fängelset men ska, av nån anledning som jag inte riktigt förstod, bo i huset där allt ”det hemska” hände. Tror myndigheterna att hon ska ångra sig, be om förlåtelse och bli en bättre människa, eller hur tänker de? Nåväl, det dröjer i alla fall inte länge förrän konstiga saker börjar hända igen.

Ja, men det här var ju en ganska trevlig mysskräckis. Inledningen var mystisk och skapade en bra stämning. Spökhuset etableras direkt. Bl a har huset en ganska läskig källare, rena katakomberna.

En detalj jag noterade var att man använder dörrar på ett snyggt sätt. Det är nog ett ganska vanligt grepp i skräckisar, speciellt spökfilmer. Dörrar kan vara bra för att stänga saker ute, men kan också hindra protagonisten från att ta sig in i ett rum för att kanske hjälpa nån. Dessutom har vi handtag som kan röra på sig, knackningar som kan ljuda, och dörrspringor som man kan se saker igenom.

En sak som var lite synd var att man använde samma skådis både i scenerna för 30 år sen och de i nutid. I nutid har Ruddy Rodríguez ålderssminkats för att se ut som typ 75, och det var inget speciellt bra smink. Nu ska sägas att större delen av filmen ändå utspelas i dåtiden där vi får se vad som ledde fram till ”det hemska”.

Just detta att en film utspelas i två tidsperioder har vi just sett ganska ofta (både på film och i litteraturen). Jag tänker t ex på en film som Lone Star av John Sayles eller varför inte Stephen Kings It.

Som jag skrev så är det en, i alla till en början, klassisk historia om ett hemsökt hus. Efter hand så övergår kanske filmen till att vara mer av en thriller med övernaturlig inslag än en ren skräckis. Förutom det så får vi även avsnitt som gav mig lite vibbar av E.T. eller Stand by Me. Kids som leker, kärleksgnabbas, spelar baseboll och åker BMX.

En bit in i filmen dyker en präst upp. Han vill försöka hjälpa den gamla Dulce att hantera det som har hänt. Det leder till att han själv dras in i mysteriet och han börjar titta i gamla böcker och tidningsurklipp för att läsa på om husets historia. Japp, också det ett klassiskt skräckfilmsgrepp, och jag gillar det.

Jag kan inte låta bli att ge The House at the End of Time en trea. Det är svårt att undvika det när det handlar om religion, frimurare och seanser med blinda sierskor i rullstol. Det är absolut inget mästerverk men en sevärd liten mysteriefilm med Miss Venezuela 1985 i huvudrollen.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Sierskan!

Sierskan!

Arkiverad under Övernaturligt, Betyg 3, Film, Recension, Skräck, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , ,

#MoF15: German Angst (2015)

2 november, 2015 4 kommentarer

Monsters of FilmGerman AngstYtterligare en film från nätversionen av Monsters of Film avklarad! Den här gången blev det tysk skräck i form av antologifilmen German Angst. Tre kortfilmer som enligt filmens beskrivning på SF Anytime skulle återuppliva den tyska fantastiska filmen och få oss att minnas dess glansdagar på 1920-talet med titlar som Nosferatu, Das Cabinet des Dr. Caligari och Orlacs Hände. Jaha, då ska vi se om den levde upp till sin beskrivning…

 

Final Girl – Regi: Jörg Buttgereit
Jag fick tyvärr inte ihop vad den här filmen ville säga. Vi befinner oss i en lägenhet där en flicka vaknar upp i sin säng, plockar upp sitt marsvin och berättar att den har fått amputera sitt ena ben. Sen äter hon flingor med mjölk till frukost för att sen klippa av testiklarna på en man som ligger fastspänd i sängen i ett sovrum. Hennes pappa? Jag skulle kalla filmen en konstskräckfilm. Fotot ledsnar jag på direkt. Man använder en sån där effekt som man kan köra med på Instagram där bara en del av bilden är i fokus och resten är suddigt. Vilken tysk angst är det man syftar på här? Flickan lyssnar på radio om en invandrare som mördat och styckat sin fru innan hon gör detsamma med sin pappa. Rädsla för invandrare? Rädsla för vad som pågår bakom gardinerna hos vanliga svenssons? Pedofili, incest? Nej, det blev mest konstnärligt och tråkig. Dessutom blundade jag två gånger då det visades saker jag inte behövde se.

betyg_helbetyg_tombetyg_tombetyg_tombetyg_tomsep

Make a Wish – Regi: Michal Kosakowski
Make a Wish inleds i alla fall i schyssta miljöer med övergivna fabrikslokaler med snygg graffiti. Ett dövstumt nykärt par springer runt och gosar i lokalerna. Mannen visar upp ett annorlunda smycke och berättar en gammal historia om när hans släkt dödades av nazister under andra världskriget. Smycket tillhörde en av döttrarna och hade magiska egenskaper. Plötsligt dyker fyra fullblodsgalningar och tillika tyska nationalister upp. Ja, en av dem är engelsman men hatar i alla fall polacker – och det unga paret har polska namn. Nu tar en lång sekvens med tortyr vid. Det blir hafs, slafs, trams, stoj, skrik, stök och bök och inte speciellt intressant. En tjej i nazigänget är skogstokig och vrålskrattar hela tiden. Vart ska detta leda? Ja, det är väl en sorts uppgörelse med nazistskulden som tyskar har levt med och kanske fortfarande lever med idag. Fast speciellt bra film blev det inte tyvärr. Inte min typ av film.

betyg_helbetyg_tombetyg_tombetyg_tombetyg_tomsep

Alraune – Regi: Andreas Marschall
Den sista filmen inleds mer lovande. Den handlar om en man som efter att hans tjej blivit sur och lämnat honom ger sig ut i Berlinnatten på jakt efter äventyr, lite som Tom Cruise i Eyes Wide Shut. Efter att ha följt efter en kvinna som lockat honom hamnar mannen utanför en lägenhet med en stor röd port. Han knackar på… och släpps in av en äldre man som erbjuder honom medlemskap i en klubb. Det enda mannen behöver göra är att kyssa honom och vara medveten om att medlemskapet inte går att avsluta. Done deal! Mannen kysser honom och kliver på. Ah, här har vi ändå nåt som jag fann lite roligt. Mystiska demoniska sekter är alltid intressant. Vad är det man tillber här då? Ja, det verkar vara nåt sorts (kvinnligt) naturväsen som kallas alruna. Ja, nu efter filmen så läser jag på om alrunan och ser att det helt enkelt är en potatisväxt vars rötter har ett mänskligt utseende plus att dess frukter anses vara ett afrodisiakum. Den sista filmen av de tre var den längsta och den bästa men ändå bara en tvåa.

betyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tombetyg_tomsep

Helhetsintrycket efter de tre filmerna är tyvärr inte speciellt bra så det slutliga betyget blir bara en stark etta. Nu finns det säkert andra som kanske uppskattar filmerna mer, jag vet inte. Hoppa t ex över till Filmitch för att kolla vad han tycker. Det kan hända att det dyker upp fler recensioner från Monsters of Film eftersom filmerna bra nog den här gången ligger kvar till 8 november hos SF Anytime.

betyg_helbetyg_tombetyg_tombetyg_tombetyg_tomsep

Arkiverad under Antologifilm, Övernaturligt, Betyg 1, Film, Recension, Skräck Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

#MoF15: Spring (2014)

30 oktober, 2015 2 kommentarer

Monsters of FilmSpringFör tredje året i rad besöker jag skräckfilmsfestivalen Monsters of Film som just nu går av stapeln i Stockholm. Just denna gång kommer jag troligtvis inte se nån film på bio (men man vet aldrig, jag kanske får ett ryck i helgen). Men det trevliga med Monsters of Film är ju att det finns möjlighet att se en del av filmerna via nätet hos SF Anytime. Förutom några av de filmer som visas på bio under festivalen bjuds det på ett antal andra filmer som exklusivt, som det så fint heter, visas enbart via nätet.

Första filmen jag valde att se heter Spring och den handlar om Evan (spelad av Lou Taylor Pucci från Carriers som jag av en slump skrev om för några dagar sen). Evans liv är inte speciellt lyckat när vi träffar honom i filmen. Hans pappa har dött i en hjärtattack, hans mamma är döende i cancer. Efter mammans begravning hamnar han i ett krogslagsmål och får polisen efter sig. Då han inte känner att han egentligen lämnar nåt i USA så tar han första bästa plan till… Italien. Jag menar, det kan ju inte bli värre kan det?! Haha, jo, det var ju just det.

Evan hamnar alltså i Italien, i en helt underbart vacker pittoresk liten kuststad. Där tar han så småningom jobb som bonde hos en gammal man och träffar även en vacker, men givetvis mystisk, ung kvinna vid namn Louise (Nadia Hilker). De inleder efter ett tag ett förhållande men vad Evan vill ha ut av relationen kanske inte riktigt matchar det som Louise är ute efter. I alla fall till en början.

Min första tanke när filmen drar igång är att det måste vara nåt fel på ljudet. All dialog har ett eko. Varje gång nån pratar så kommer det ett eko nån sekund senare. Eller är detta ett konstnärligt grepp? Efter ett tag försvann det möjligen eller så tänkte jag inte på det. Men sen dök det upp igen, ibland väldigt tydligt och ibland svagt i bakgrunden. Det bara måste ha varit ett medvetet val. Filmen utspelar sig ibland i miljöer, som stora kyrkorum eller grottor, där det är helt naturligt att det förekommer ekon. Jag misstänker att regissörerna (Justin Benson och Aaron Moorhead) valt att ha med ekon även i andra scener, t ex i inledningen när Evan sitter med sin döende mor. Det gav i vilket fall en speciell stämningen till filmen som helhet.

I övrigt tyckte jag filmen inleddes med en tät stämning. Med väldigt enkla medel, få skådisar, små scener, små rum så berättar man sin historia. Istället för att visa mammans begravning så får vi scenen från gravölen efteråt.

Sen flyger Evan alltså till Italien och filmen öppnar liksom upp sig, bl a genom att använda drönare att fota ifrån. Drönare är det nya svarta vad det verkar. En fattigmans helikopter. Nyligen skrev jag om PTA:s nya och extremt svängiga musikdokumentär Junun och där användes drönare en hel del för att få till snygga flygbilder. (Nån som vill se Junun gratis och lagligt, hör av er till mig!) Det är likadant här. Det förekommer många, för många om jag ska vara ärlig, flygbilder av den charmiga italienska kuststaden. Efter ett tag vill jag skrika ”ja, vi vet, ni har en drönare!”.

Första halvtimmen av filmen tänker jag inte på att det ska vara en skräckis. Det känns mer som en film i stil med Before Sunrise där två personer strosar omkring och pratar om allt möjligt. Om skillnaden mellan USA och Europa t ex.

Så småningom får vi givetvis skräckinslag med hyfsade effekter. För mig är filmen dock mer av ett romantiskt drama än en skräckis. Det handlar om att våga välja livet, kärleken (och döden), om att inte stänga sig inne. Hela det budskapet blir lite väl övertydligt. Istället för att visa det så ska det förklaras. Kanske kan man även se det som en film om drogberoende och hur svårt det kan vara att ta sig ur det.

Förutom drönarfotot så var ett annat överanvänt grepp bilder på diverse insekter. Vi får se flugor, larver, spindlar, ja, alla möjliga kryp. Det blev klyschigt till slut.

Spring är en helt ok film men inte mer.

betyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tombetyg_tomsep

Arkiverad under Betyg 2, Film, Recension, Romantik, Skräck Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Dog Soldiers (2002)

29 oktober, 2015 8 kommentarer

Dog SoldiersTyvärr funkade inte Neil Marshalls Dog Soldiers riktigt för mig, vilket förvånade mig en aning då jag gillat Doomsday och framförallt grottfilmen The Descent. Vi följer ett gäng soldater på övning i skotska höglandet. Vad soldaterna inte vet är att den motståndare de ska bekämpa inte är en vanlig soldat. Nej, det handlar om nåt mer varglikt. Det känns att detta är en debut tycker jag. Den spretar för mycket. Det blir aldrig spännande eftersom det är för mycket humor. Det blir aldrig roligt eftersom jag inte tycker det är speciellt kul med folk som springer omkring med inälvorna hängandes utanför. Dock var det rätt kul med en ko som föll ner från en klippa samt filmreferenser till Zabriskie Point (explosioner!) och The Matrix (”There is no spoon!”).

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Arkiverad under Action, Betyg 2, Film, Komedi, Recension, Skräck Tagged with , , , , , , , , , ,

Carriers (2009)

27 oktober, 2015 8 kommentarer

CarriersJag blev tipsad om Carriers av min filmbloggarvän Filmitch. Det skulle vara en film i stil med Stake Land, dvs en sorts indiepostapokalypsrulle (och jag hoppades även på lite övergivna white trash-miljöer) och en sån film ville jag givetvis se. Så mellan några av av alla Johan Falk-filmer jag har sett på sistone så kollade jag in Carriers. Den är skriven och regisserad av bröderna Pastor som även ligger bakom Los últimos días som jag skrivit om tidigare.

Efter ett klassiskt inledningsgrepp med super 8-hemmavideofilm från lyckligare tider så kastas vi direkt in i handlingen. Vi befinner oss i en bil tillsammans med bröderna Brian (Chris Pine) och Danny (Lou Taylor Pucci), Brians flickvän Bobby (Piper Perabo) och Dannys skolkompis Kate (Emily VanCamp). De är på väg bort från en smitta som spridit sig världen över. Planen är att ta sig till ett ensligt beläget strandmotell för att där vänta ut viruset.

I Carriers har bröder Pastor bitvis fått till riktigt bra miljöer. Inledningen ute på en öde ökenlandsväg för tankarna till The Walking Dead och det är ju inte fel alls. Ja, det är bitvis ganska stark TWD-känsla över filmen. Skillnaden är att vi inte har några walkers här, bara smittade människor som hostar blod.

Vad är folk villiga att göra för att överleva? Hur förändras vi i såna här situationer? Eller vi kanske inte alls förändras? Det kanske är en naturlig del av oss som i vanliga fall är dold och i vila?

Ja, det finns en del intressanta frågor, och så snygga miljöer på det. Det borde bli högt betyg till filmen kan man ju tro. Det är bara ett problem. Carriers innehåller nämligen några av de mest idiotiska och irriterande rollfigurerna nånsin. Jag vet inte vem som är värst av Chris Pine eller Piper Perabo. Det är hugget som stucket. De beter sig som idioter i princip hela tiden. Piper Perabo kanske är värst. Precis som Movies – Noir brukar skriva så önskade jag att hon skulle dö så fort som möjligt. Det gällde även Pine.

Visst, ibland vill filmen på ett crazy sätt visa hur man nu när allt gått åt pipsvängen kan göra lita som man vill och bejaka sin anarkistiska sida eftersom det inte finns nån som säger ajabaja. Höhö, vad crazy det är att skjuta sönder fönster med golfbollar på den övergivna golfklubben. Men det blir bara meningslöst och fånigt.

Pine och Piper är alltså jubelidioter och det väljer filmen att balansera upp genom att göra Danny och Kate till Josef och Maria. Det var bara Jesusbarnet som saknades.

betyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tombetyg_tomsep

Arkiverad under Betyg 2, Drama, Film, Postapokalyptisk, Recension, Skräck Tagged with , , , , , , , , , , , , , ,

Crimson Peak (2015)

21 oktober, 2015 8 kommentarer

filmspanarna_kvadratCrimson PeakEfter visningen av denna månads filmspanarfilm Crimson Peak så konstaterade den tappra skaran filmspanare att den kan vara så att Pans labyrint faktiskt är undantaget som bekräftar regeln. Det var nog Sofia som först presenterade tesen. Vilken regel då undrar ni? Jo, att Guillermo del Toro är en rackare på att få till ett fascinerande utseende på och stämning i sina filmer men att den historia som berättas kanske inte alltid har det djup och den mening man skulle önska.

Jag älskar Pans labyrint. Den hamnade på plats fem på min topplista över 2006 års bästa filmer. Pans labyrint blandar med ett mörkt bildspråk fantasi och verklighet till en påträngande och obehaglig mix. Stämningen är både vacker och otäck på samma gång. Fantasin är brutal och verkligheten är än mer brutal. När jag läser igenom mina recension av Pans labyrint ser jag ändå att jag nämner att historien i sig egentligen inte är så speciell men att stämningen (bilderna, ljudet, scenografin) lyfter filmen till en fyra. Så vi kanske är nåt på spåren här.

Av del Toros övriga filmer har jag sett El espinazo del diablo, Hellboy, Hellboy II: The Golden Army och Pacific Rim. Samtliga har fått treor i betyg och den jag gillade bäst (3,5/5) var faktiskt Pacific Rim men det kanske beror på att jag såg den på bio med allt vad det innebär när det gäller maffighet. Det handlar alltså inte alls om några toppbetyg, snarare svaga treor på de övriga tre filmerna.

Crimson Peak skulle vara återkomsten var tanken. Ja, jag tänkte så i alla fall, speciellt eftersom det var jag som valde att just Crimson Peak skulle vara oktober månads filmspanarfilm.

Så vad handlar filmen om? I korthet kan man säga att det är en sorts remake av Alfred Hitchcocks filmer Rebecca och, den bättre, Gaslight. En ung kvinna, Edith (Mia Wasikowska), lämnar sitt liv i USA bakom sig och flyttar till England för att gifta sig med Thomas Sharpe (Tom Hiddleston). De bosätter sig i familjen Sharpes väldiga gotiska och slitna gods Allerdale Hall där även Thomas syster Lucille (Jessica Chastain) bor. Nånting står dock inte rätt till… och då pratar jag inte bara om hålet i taket.

Mia

Först ut: Crimson Peak är strålande vacker och gotiskt mysig. Allerdale Hall med alla sina vinklar och vrår är en underbar skapelse. Egentligen är det bara att vila ögonen på det man ser och njuta. Problemet är bara att jag efter ett tag faktiskt började VILA ögonen på riktigt och nästan nickade till. Filmen är nämligen ganska tråkig. Mysig men lite tråkig. Lustigt också hur det alltid singlade ner löv genom det där hålet i taket trots att det knappt fanns några träd i närheten av herrgården. Fast jag antar att det blåser mycket ute på den engelska landsbygden.

I filmens inledning säger Edith ”Ghosts are real, that much I know. I’ve seen them all my life…”, och jag tror att filmen ska vara en spökhistoria. Ja, nu är det förstås nånstans en spökhistoria men i grunden är det en mysteriethriller, och en sådan som hade funkat bättre utan spöken. Jag hade gärna sett en version av filmen nästan helt utan spökinslag. För mig kändes spökena mest som utfyllnad som återkom med jämna mellanrum utan att passa in eller föra handlingen framåt. Men det kanske berodde på att det handlade om tråkiga cgi-spöken som tagna ur remaken på The Haunting eller Stephen Kings avskyvärda Rose Red. De (gastarna) kändes fullkomligt oskrämmande och ospännande och förstörde mycket av den stämning som övriga delar av filmen byggde upp.

Filmens twist är ganska uppenbar redan från början. Bitvis roade jag mig ändå med tanken att Spoiler Thomas och hans syster Lucille hade kunnat vara vampyrer. Sharp teeth, ni vet? Kanske de borde ha varit vampyrer? Spoiler slut.

Mot slutet får vi plötsligt en hel del uppfriskande våld som livade upp mig ordentlig. Dessa våldsutbrott, såsom spadar som plattar till huvuden eller knivar i kinder, kändes som att de var från en annan film, ungefär som spökena fast på ett positivt sätt. Jag kunde inte låta bli att fnissa högt under dessa scener.

Crimson Peak är en njutning rent visuellt (förutom en viss guppande rumpa) men cgi- och historiemässigt finns det brister som gör att jag inte kan dela ut en trea.

    

Vad tyckte de andra filmspanarna om Crimson Peak? Är detta peaken på del Toros karriär eller får den rött kort?

Rörliga bilder och tryckta ord
Fiffis filmtajm
Fripps filmrevyer

Även skräckbloggen Fear Not The Dark har skrivit om filmen.

PS. Jaha, Charlie Hunnam var med? Damn it, jag kan aldrig hålla isär Charlie Hunnam, Chris Evans, Ryan Reynolds och Armie Hammer. För mig är det samma skådis. DS.

Arkiverad under Betyg 2, Film, Kostymdrama, Mysterium, Recension, Skräck Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Filmspanar-tema: Scener ur ett äktenskap – Honeymoon (2014)

3 juni, 2015 10 kommentarer

filmspanarna_kvadratScenerJaha, vad har vi här då? Scener ur ett äktenskap. Jag tror nog inte jag var med på filmspanarträffen där det bestämdes att vi skulle köra det här temat. Det kan hända att jag lagt in veto… eller åtminstone gnällt lite, haha. Inget klockrent kommer nämligen till mig förutom Ingmar Bergmans välkända tv-serie. Den serien började jag för övrigt titta på när SVT visade den för några år sen men av nån anledning fullföljde jag den inte och som jag minns det berodde det inte på kvaliteten. Nåväl. Vad ska jag se? Jo, Fiffi och Filmitch skrev i höstas om en film, en skräckis, som handlar om den första delen av ett äktenskap, eller kanske den andra efter bröllopsfesten. Jag pratar givetvis om smekmånaden…

 

Honeymoon (2014)

Ett ungt nygift par åker på smekmånaden till brudens familjs gamla sommarhus uppe i Kanada. Allt är frid och fröjd och de unga tu kan inte hålla fingrarna från varandra. Slut.

Närå, bara skojar. Mystiska ljus syns nattetid och bruden (Rose Leslie) är plötsligt inte i sin säng. Brudgummen (Harry Treadaway) hittar henne naken och förvirrad ute i skogen. Nästa morgon är dock allt som vanligt… eller är det? Bruden verkar nämligen inte riktigt vara sig själv. Muahaha.

De först 20 minuterna av Honeymoon är mest jobbiga. Att se ett barnsligt nojsande par tramsa runt är kul för paret i fråga men det är inte så roligt att titta på. Mer intressant blev det när de på en restaurang träffar på en gammal barndomsvän till bruden. Känslan av att nåt är fel blev mer påtaglig än tidigare.

Honeymoon tycker jag spelar ganska bra på idén om att du aldrig riktigt känner en annan människa fullt ut. Redan innan bruden tagit sin nattliga promenad och förändrats är detta nåt man leker med. Bruden visar sig ha dödat grodor som litet barn och brudgummen utbrister ”Vem är du?”. Underförstått: ”Vad är det för psycho jag har gift mig med?!”.

Om man ska skaffa barn eller ej och när man ska göra det är också ett tema, men det kan ju aldrig bli lika skruvat som i David Lynch-regisserade Eraserhead.

Honeymoon

En fundering som dök upp i min skalle under filmen var hur skräckisar kan vara uppbyggda på olika sätt. Ska en skräckis i början av filmen, innan den riktiga skräcken börjar, direkt referera till de skräckelement som senare kommer. T ex som i Honeymoon där man leker med idén om att man aldrig riktigt känner en person för att sen låta en av huvudpersonerna verkligen bli en annan. Det finns en risk att det blir övertydligt kan jag tycka. Å andra sidan kan det bli bra om det är gjort med finess. I andra skräckisar är det ju bara en grupp huvudpersoner som inte har några problem eller issues utan bara råkar illa ut. Min fråga är väl egentligen hur mycket av den ”normala” handlingen man ska låta flyta in i ”skräckhandlingen”. Just i Honeymoon funkade det hyfsad men ändå tyckte jag det blev lite väl uppenbart.

Honeymoon utspelas, fick jag intrycket av, i den fransktalande delen av Kanada. Det här var lite intressant då bruden och hennes barndomsvän använde det som ett hemligt språk som brudgummen inte förstod. Det här gjorde än mer att brudgummen framstod som en främling i dessa trakter. Förutom att han inte förstod franska så var han även en typisk stadsbo ute i skogen som inte vet hur man gör upp eld utan tändvätska. Han försöker tappert (nåja) men ger upp och sprutar tändvätska över veden.

Apropå skogen så fick jag lite vibbar av Twin Peaks. Skogen som nåt otäckt.

Det här hade kunnat bli riktigt bra men tyvärr knyter inte filmen ihop säcken alls. Slutet kommer för plötsligt och utan att jag känner tillräckligt med nån av huvudpersonerna. Jag förstår att man förmodligen har haft en väldigt låg budget men jag ville se nåt mer av vad som egentligen hände. Nu blev det som hemsökte dem bara mystiska nattljus från en stark ficklampa. (Ja, jag vet, less is more.) Slutet blev mest ett ”jaså, blev det inte mer än så?”. Att jag somnade efter 2/3 av filmen gör inte heller saken bättre.

    

Kolla nu in vad de andra filmspanarna skriver om. Skilsmässa eller silverbröllop?

Flmr
Rörliga bilder och tryckta ord
Fripps filmrevyer
Filmitch
Har du inte sett den?
Fiffis filmtajm

Arkiverad under Betyg 2, Film, Recension, Skräck Tagged with , , , , , , ,

← Äldre inlägg

Nyare inlägg →