His Girl Friday (1940)

15 oktober, 2025 4 kommentarer

Så här skrev jag om His Girl Friday (Det ligger i blodet på svenska) på ett filmforum för länge sen:

”Den har en underbar kulsprutedialog och är nog min favorit bland de klassiska screwballkomedierna som jag har sett! Det är lustigt, t ex The Philadelphia Story och Bringing Up Baby är ju också klassiska screwballkomedier men de gillar jag inte alls lika mycket som Det ligger i blodet.”

När den dök upp på SVT Play för ett tag sen så blev jag sugen på att se den igen. Skulle den leva upp till sitt rykte, eller snarare det rykte jag gav den? Mja, inte riktigt. Jag blev återigen påmind om att Cary Grant nog inte är en favorit. Länge levererade dock filmen som helhet. Dialogen mellan Grant och den kvinnliga huvudrollsinnehaverskan Rosalind Russell är härlig. Snabb, rapp och smart. De älskar att gnabbas med varandra och det är underhållande att ta del av. Även underbar kostym inklusive hattar.

Inledningsvis så trivdes jag men efter ett tag upplevde jag att det blev en överdos av snabb dialog. Jag tappade fotfästet och blev trött i huvuidet. Dessutom kände jag att filmen hade en ganska cynisk sida som jag inte mindes från den förra titten. Folk dör på dråpliga sätt och man ska tycka det är roligt. Hmm, nej, det funkade inte riktigt den här gången.

En trea blir det dock till His Girl Friday och den är fortfarande bättre än de två andra filmerna jag nämnde i citatet ovan. Plus att vi bjuds på ett klassiskt ögonblick som blivit ett gif-meme (eller en meme-gif om du så vill).

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Get out!

Arkiverad under Betyg 3, Film, Komedi, Recension, Romantik, Screwballkomedi Tagged with , , , , , , , , , , , , , ,

The Philadelphia Story (1940)

4 juli, 2021 2 kommentarer

Idag handlar det om en av de mest kända screwballkomedierna: The Philadelphia Story. Den är regisserad av George Cukor som bl a gjort Gaslight och Adam’s Rib och så blev han sparkad ur regissörsstolen under inspelningen av Gone with the Wind. Min preblogg-text om The Philadelphia Story skrevs i augusti 2003.

Katharine Hepburn spelar societetsdamen som ska gifta sig för andra gången. Denna gång med en torrboll som hon egentligen inte är kär i. Lagom till bröllopet anländer den f.d. mannen (Cary Grant) med en journalist (James Stewart) som ska försöka hitta nåt att skriva om för en skvallerblaska. Under en blöt fest kvällen innan bröllopet händer det saker.

Nja, det här kändes inte riktigt som min typ av film. Det är smarta dialoger och säkert imponerande skådespeleri från Hepburn & Co men det känns som det inte berör mig. Jag förstår inte riktigt hur den kan ligga så högt som 119 på IMDb:s topplista. Den känns överskattad men det är ju bara vad jag tycker. Stewart är lite rolig när han blir full på festen men jag skrattade inte en enda gång och då kan denna komedi faktiskt inte få godkänt. Tiden tog ut sin rätt denna gång kändes det som. Betyget blir 2+/5. Det kan vara ett orättvist betyg men så får det bli. Jag tror humor i mångt och mycket är en färskvara och anpassas automatiskt till nya tider mer än andra genrer inom filmen.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Betyg 2, Film, Komedi, Recension, Romantik, Screwballkomedi Tagged with , , , , , , , , , , ,

Kiss Kiss Bang Bang (2005)

28 december, 2017 Lämna en kommentar

Så här i lata mellandagar så passar jag på att posta ytterligare en preblogg-recension. Shane Blacks regidebut Kiss Kiss Bang Bang såg och skrev jag om i februari 2007. Jag ser i min text att jag redan vid den här tiden har identifierat Robert Downey Jr som en jobbig snacksalig besserwisser *host*Tony Stark*host*.

När jag såg Kiss Kiss Bang Bang fick jag lite vibbar av 30/40-talets screwball-komedier. Det är lättsamt men samtidigt smart. Robert Downey Jr gör sig mycket bättre här än i A Scanner Darkly, som jag såg nyligen av en slump. I A Scanner Darkly var han en jobbig snacksalig besserwisser. Här är han en tafatt inbrottstjuv som hamnar i Hollywood efter att ha råkat ramla in (bokstavligen) på en audition för en filmroll som detektiv. Väl i Hollywood paras han ihop med privatdeckaren Gay Perry (en härligt överlägsen Val Kilmer) för att utveckla sin rollfigur.

Michelle Monaghan visade sig efter ett tag passa bra i sin roll som en sorts femme fatale light. Jag kände till en början att hon kanske var lite lättviktig och collegefilms-aktig (min kommentar: ?????) men hon axlade sin roll bra. Samspelet mellan Kilmer och Downey Jr är det som är det mest underhållande med filmen, som är en metafilm egentligen då den liksom vet att den är en film och driver en del med hur det brukar gå till på vita duken. Ja, det är roligt helt enkelt. Jag kände mig underhållen mest hela tiden men mer än en stark trea blir det inte. Det är dock inte långt till en svag fyra. Just de här metafilmsinslagen överraskade mig lite. Jag gillade även Downey Jrs berättarröst.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Arkiverad under Betyg 3, Brott, Film, Komedi, Recension, Screwballkomedi Tagged with , , , , , , , , , , , ,

Bringing Up Baby

4 augusti, 2012 13 kommentarer

Jag skrev i min recension av 70-talsscrewballkomedin What’s Up, Doc? att Barbra Streisand i den filmen var ett älskvärt yrväder medan ikonen Katharine Hepburn inte var det i klassikern Bringing Up Baby. Det restes i alla fall ett ögonbryn efter det konstaterandet och min mentala hälsa ifrågasattes. Därför kommer här en gammal recension av just Bringing Up Baby.

Dinosaurieprofessor David Huxleys (Cary Grant) livsväg råkar korsas med yrvädret Susan Vance (Katharine Hepburn) och leoparden Baby. Det blir en prövande tid för David med förväxlingar och missförstånd som en del av vardagen. Regissör Howard Hawks, Katharine Hepburn och Cary Grant. Denna trojka skulle väl garantera en högtidsstund framför teven? Till råga på allt är IMDb-betyget 8.1. Men, nja, även om jag inte sågar filmen totalt så hade jag inte en så trevlig stund. Jag tyckte filmen var ganska frustrerande. Förvecklingarna och missförstånden kändes krystade (även om anledningen till mycket förklaras i slutet) och ibland vred jag mig av irritation i soffan. Filmen träffade inte den rätta komiska strängen hos mig helt enkelt. Hepburn var mest jobbig enligt mig. Hon visade dock prov på sin förmåga när hon på slutet spelade gangsterbrutta i fängelset. Det fanns alltså vissa ljusglimtar, främst var det väl Grant som var lite kul när han hamnade i den ena jobbiga situationen efter den andra. Men ibland kändes det som bara för mycket. Det blev löjligt. Jag vet inte om det är tidens tand som spelar in eftersom jag gillar andra filmer från samma tid och med samma skådisar.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Arkiverad under Betyg 2, Film, Komedi, Recension, Screwballkomedi Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , ,

What’s Up, Doc?

3 augusti, 2012 8 kommentarer

Titel: What’s Up, Doc? (Go’dag yxskaft?)
Regi: Peter Bogdanovich
År: 1972
IMDb | Filmtipset

En galen tjej (Barbra Streisand) infiltrerar en konferens för musikforskare genom att utge sig för att vara fru till Dr Bannister (Ryan O’Neal). Syftet med Streisands rollfigurs agerande är okänt. Ja, förutom att hon är galen då, eller bara ovanligt spontan och rebellisk. Parallellt med denna mänskliga förväxlingsorgie pågår en annan katt-och-råtta-lek med fyra likadana väskor inblandade, där en innehåller juveler och en hemliga papper.

Hoho, jag hade riktigt roligt när jag såg denna screwballkomedi i 70-talsmiljö. Handlingen med en tokig tjej som förföljer en lite torr och ordentlig man påminner om hur Katharine Hepburn förföljde Cary Grant i… var det Bringing Up Baby? Ja, det var det. Hur som helst, så tyckte jag Streisand, till skillnad från Hepburn, bara var skön i sin roll. Hepburn kändes ibland lite irriterande, vet inte varför men så var det. Streisand däremot är älskvärd med näsa och allt. En lite lustig detalj var det faktum att Ryan O’Neal ett antal gånger tittar rakt in i kameran och talar direkt till publiken, typ ”Hjälp mig!”, när Streisand försatt honom i ytterligare en jobbig sits.

Det var kanske en ganska simpel och löjlig film och inte speciellt smart, men den puttrade på i ett perfekt komeditempo med många förväxlingar hit och dit, personer som går in och ut genom dörrar, och dessutom en rolig biljakt (med ett klassiskt stort fönsterglas som ska bäras över gatan mitt i allt) mot slutet. Jag tyckte dessutom Ryan O’Neal passade bra i sin roll som ruggigt stel forskare som verkligen behövde ett yrväder i form av Streisand för slappna av lite. Under hela filmen så satt jag och tänkte ”var fan har jag sett den där skådisen O’Neal nånstans?!”. Efter en snabb koll på IMDb så stod det klart: Det var Barry Lyndon! För att knyta ihop säcken (om det nånsin funnits någon) så rekommenderar jag What’s Up, Doc? om ni vill se en 70-talsscrewballkomedi med rapp dialog, förväxlingar av människor och väskor, en lustiger biljakt, samt en riktigt rolig domare i en domstolsscen. Betyget blir en svag fyra, om ni undrar och inte kan läsa siffror.

4-/5

Arkiverad under Betyg 4, Film, Komedi, Recension, Screwballkomedi Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , ,