John Carter

21 februari, 2013 8 kommentarer

John CarterTitel: John Carter
Regi: Andrew Stanton
År: 2012
IMDb | Filmtipset

I somras var jag i Peru med min pappa. Under vad som förmodligen var min bästa semesterresa nånsin så besökte vi Lima och Cusco, vandrade längs Inkaleden till Machu Picchu och badade slutligen i Titicacasjön på 4000 meters höjd. Allt detta var riktigt häftigt men höjdpunkten på resan var ändå att John Carter visades på planet på väg till Peru. Eller kanske inte. 😉

Hur som helst, när man sitter på en långflygning så är det trevligt med lite förströelse. När det gäller att välja vilken film som man ska se så finns det en del regler att följa, åtminstone för mig. Det ska absolut inte vara en film som jag sett fram emot. Det ska helst inte vara nåt tungt drama. En lättsam komedi eller actionrulle är perfekt. John Carter kändes som det optimala valet. Jag hade inte hört mycket gott om filmen men den skulle väl ändå kunna göra flygningen lite roligare.

Inca KolaEtt problem var att jag inte lyckades se hela filmen innan det var dags att landa i Lima. Jag tror jag somnade ifrån den och sen kom det frukost och sen var det för sent. Jag tänkte att jag skulle se klart den på återresan, men se det gick inte för den var borttagen ur programmet då. Eftersom jag alltid vill avsluta nåt som jag påbörjat så letade jag upp filmen på Voddler när jag kom hem.

Ah, vafan det här var väl inte så dåligt. En del klagomål jag har hört gäller 3D:n. Det var inget jag hade problem med eftersom jag såg den hemma. En sak som jag tror gör att folk gnäller på John Carter är att det var en film med hög budget som sen inte håvade in speciellt mycket pengar. Det gör att den blir ett lätt byte för alla gnällspikar. Att folk inte gick man ur huse för att se filmen tror jag till viss del beror på filmens titel. John Carter? Vem fan är det? Låter ju hur tråkigt som helst. Jag hade ingen aning även fast jag är hyfsat intresserad av sf-litteratur. Filmen bygger på Edgar Rice Burroughs böcker om John Carter of Mars. Den första boken heter A Princess of Mars – och hade inte det varit en bättre titel. Bara ett förslag.

Alltså, jag gillar själva grundidén. En soldat från det amerikanska inbördeskriget åker igenom nån sorts portal till Mars. Ett Mars som visar sig vara hem för både människor och andra varelser. John Carter upptäcker att han på Mars är övermänskligt stark och kan hoppa orimligt högt och långt. Ungefär som en inverterad Stålmannen: En människa som får superkrafter på en planet med lägre gravitation. Efter att ha blivit tillfångatagen, men sen typ frisläppt, av några fyrhänta Jar Jar Binks-liknande varelser finner sig Carter indragen i en konflikt mellan två stridande sidor. På ena sidan har vi Zodanga med Dominic West (McNulty från The Wire, yay!). På den andra Helium med prinsessan spelad av Lynn Collins. För 100 poäng: Blir Carter kär i prinsessan? Sen har vi även några flummiga skalliga munkfigurer som verkar kunna färdas i både tid och rum eller åtminstone rum.

Storyn är flummig. Det blir aldrig spännande. Det är en blandning av Star Wars, serietidningsaction, Conan, äventyrsmatiné och… nåt sorts flum. Jag sitter och väntar på att Jabba the Hutt ska dyka upp. Disney har producerat och det känns. Det blir aldrig farligt, obehagligt, läskigt, smutsigt eller intensivt. Det är mellanmjölk helt enkelt och det blir en tvåa i betyg.

2/5

PS. Nu vet jag varför man i alla fall inte valde titeln A Princess of Mars. 2010 kom det nämligen en direkt-till-dvd-film som hette Princess of Mars som givetvis producerats av allas vår favorit The Asylum.

Arkiverad under Betyg 2, Fantasy, Film, Recension, Science fiction Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , ,

The Boys from Brazil

12 februari, 2013 6 kommentarer

Gregory PeckTitel: The Boys from Brazil
Regi: Franklin J. Schaffner
År: 1978
IMDb | Filmtipset

Med anledning av att Movies – Noir nyligen skrev om The Boys from Brazil kommer här min gamla recension av samma film som jag skrev i augusti 2009.

Nazi-doktor Mengele (Gregory Peck) bestämmer sig för att i ett ambitiöst projekt återupprätta Tredje Riket. En ung journalist (Steve Guttenberg!) får nys om det hela när han spionerar på gamla nazister som gömmer sig i Sydamerika. Han meddelar judiske nazijägaren Lieberman (Laurence Olivier) som dock först inte tror på det hela. När mystiska dödsfall börjar äga rum förstår dock Lieberman att nånting skumt är i görningen.

Jag gillar en hel del i filmen. Vi har en topptrio med skådisar i form av Peck, Olivier och James Mason (något av en personlig favorit). Peck är nog den jag gillar mest. Han är suverän som Mengele (som nästan är som ett barn om han inte får sin vilja igenom). Olivier kändes tyvärr lite väl virrig, utan pondus, även om det säkert var tänkt så. Jag vet inte, jag tog honom inte riktigt på allvar. (Olivier är klart bättre i samtida Marathon Man.) Sen dyker det även upp en del roliga skådisar i biroller, bl a Bruno Ganz och Prunella Scales (fru Basil Fawlty). Lite kul, och annorlunda, var att det inte var nån ung hotshot som var huvudhjälten. Nu var det tre gamla gubbar istället.

Sen är det ju alltid trevligt med konspirationsfilmer som utspelas på lite olika platser i Sydamerika, USA och Europa (Storlien t ex, haha). Det förekom några riktigt roliga Sverigereferenser, bl a nämns det lilla samhället Rasbo som ska ligga 15 km utanför Uppsala (vilket stämmer!). Nåt som inte stämmer är att det ska finnas en gigantisk kraftdamm i Storlien. Sett till hantverket så känns filmen ibland lite tv-mässig, t ex när det gäller vissa bildlösningar. Jag saknade även den där känslan av det faktiskt var en riktigt otäck konspiration på gång. Det hela kändes något långsökt. Som helhet är det dock en småcharmig film som mot slutet faktiskt blir ganska spännande.

3/5

PS. Som jag skrev ovan så var slutet faktiskt ganska spännande och även lite paradoxalt då

Spoiler
ju faktiskt ”Hitler” räddar livet på juden och nazijägaren genom att låta hundarna käka upp Mengele
Spoiler slut

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Recension, Science fiction, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Forbidden World

2 februari, 2013 8 kommentarer

Forbidden WorldTitel: Forbidden World (Mutant)
Regi: Allan Holzman
År: 1982
IMDb | Filmtipset

Roger Corman är en regissör och en filmmakare som jag hört mycket om och jag trodde att jag sett många b-filmer av honom. Det kändes så. När jag kollade på Filmtipset visade det sig att jag bara sett en: The Masque of the Red Death. Nåväl, han har i alla fall producerat Forbidden World!

Apropå det här med b-film. Jag lyssnade på podcasten MILFcast (Man, I Love Films betyder det, inget annat ;)) som hade besök av regissören och manusförfattaren Jose Prendes som bl a pratade om sin film The Haunting of Whaley House. Han hade fått chansen att göra filmen hos produktionsbolaget The Asylum som sprutar ur sig b- och c-filmer på löpande band, flera i månaden. Ofta handlar det om sämre kopior av för tillfället aktuella (a-)filmer. Men med The Haunting of Whaley House så skulle man tydligen göra nåt mer seriöst med lite högre budget… kanske. Prendes anlitade sin vanliga grupp med skådisar och filmarbetare, som inte hade jobbat med The Asylum tidigare. När inspelningen nästan var klar säger en chef från The Asylum till Prendes att ”jo, just det, du måste ha med en nakenscen också”, ”glömde jag säga det?”, ”kanske det, men det måste du ha med!”. Enligt Prendes väntade chefen med flit att säga detta bara för att retas (kanske med glimten i ögat). Prendes ville inte tvinga de skådisar som jobbade i filmen att droppa bh:n (det var givetvis kvinnlig nakenhet som avsågs) och dessutom gick det helt emot storyn i filmen att plötsligt kasta in en nakenscen. Men boobies måste det vara hävdade chefen, annars blir det ingen film. Prendes skrev då en ny scen, anlitade en ny skådis och spelade in en extra scen. Så går det till i filmbranschen.Vad har detta med Forbidden World att göra? Ja, det är väl ganska lätt att gissa.

Forbidden World är en typisk b-film som kom 1982 och som väldigt tydligt rider, eller försöker rida, på framgångsvågen efter Alien. En avlägsen rymdstation forskar inom biologi och får fram märkliga varelser som visar sig vara farliga. Man tror att man kan hantera dem men man har fel, fel, fel. Till stationen kommer problemlösaren Mike (Jesse Vint). Mike vill döda varelsen men stationens forskare protesterar då de givetvis vill fortsätta forska trots riskerna. Mike är en klassiskt machohjälte som skjuter först och frågar sen och som får ihop det med stationens två (och enda) kvinnor och labbassistenter.

Forbidden World är en dålig film, så enkelt är det. Det finns några roligheter men det är mer ofrivilligt än nåt annat. T ex så är monstret förstås väldigt likt Alien-monstret. Dessutom är Jesse Vint (som spelar Mike) en sämre kopia av Roy Scheider. Och så var det här med nakenscenerna. Mitt under slutuppgörelsen när det är som mest farligt får de två tjejerna för sig att det är dags att ta en gemensam dusch och skrubba varandra med badsvampar. Kändes det inslängt helt utan sammanhang? Nähä?! Det blir inte mer än en svag tvåa till Forbidden World.

2-/5

PS. Kul att se Lydia från V, dvs June Chadwick, i en av rollerna. Sen har vi har två vinnare i Lika som bär-tävlingen den här gången. Först Jesse Vint som alltså är en sämre kopia av Roy Scheider och sen monstret som är en (mycket) sämre kopia av monstret i Alien.

Jesse Vint Roy Scheider Forbidden World Monster Alien Monster

Arkiverad under Betyg 2, Film, Lika som bär, Recension, Science fiction, Skräck Tagged with , , , , , , , , , , , , ,

The Fly (1958)

23 januari, 2013 10 kommentarer

FluganTitel: The Fly (Flugan)
Regi: Kurt Neumann
År: 1958
IMDb | Filmtipset

Igår handlade det om en muterad jätteödla. Idag handlar det om nåt mindre med sex ben. Bzzzz bzzzzz… Jag såg och skrev om Flugan i februari 2005. Sen dess har jag sett fler filmer med Vincent Price och han har blivit något av en favorit. Kanske blir det ett litet tema med fler Vincent Price-filmer framöver. Vi får se.

Originalet till David Cronenbergs version från 1986 handlar även den om en forskare som försöker åstadkomma teleportering av först föremål och sedan levande varelser. Det ultimata testet blir förstås att pröva själv. Synd då att en fluga råkade slinka med in i maskinen… muahahaha.

Ja, haha, vad ska man säga. Det här är faktiskt ett exempel på en film då remaken bättre. Originalet är dock inte dålig. Bitvis är det underhållande men filmen lite för blek och det tar för lång tid innan det blir riktigt spännande. Den är annorlunda uppbyggt om man jämför med remaken. Här utspelas större delen av historien i form av en återblick. Det hela börjar med ett mystiskt mord och sen får man se vad som ledde fram till det.

Problemet är som sagt att det tar lite för lång tid innan återblicken börjar och första delen av historien är helt enkelt inte tillräckligt spännande, kanske för att jag förväntade mig en skräck/sf-film redan från början. Dock är Vincent Price med mest i det partiet, vilket förstås är positivt. Price gör en engagerad insats trots filmens b-stämpel, och det ju är beundransvärt. Nåväl, när väl vi får se vetenskapsmannens experiment, och experiment som går fel, väldigt fel, några roliga specialeffekter etc så blir det underhållande. Bra på riktigt blev det faktiskt under en jakt för att fånga in en viss fluga. Det hela mynnar ändå inte helt oväntat ut i en helt ok trea. (Oj, titta! Uttrycket ”helt ok” var populärt redan för åtta år sen. 😉)

3/5

Arkiverad under Betyg 3, Film, Recension, Science fiction, Skräck Tagged with , , , , , , , , , ,

Godzilla (1954)

22 januari, 2013 7 kommentarer

GodzillaTitel: Godzilla (Gojira)
Regi: Ishirô Honda
År: 1954
IMDb | Filmtipset

Ni vet väl att det kommer en ny Godzilla-film nästa år, va? Varför det frågar jag mig? Fast i och för sig, en sämre film än Roland Emmerichs Godzilla från 1998 med Matthew Broderick är ju svår att hitta. Hmm, nu ser jag också att Gareth Edwards (som ligger bakom Monsters) regisserar och Frank Darabont m.fl. skrivit manus. Intressant! Här kommer en gammal recension av det japanska originalet Gojira. Ordet gojira är förresten ett teleskopord bildat av gorira (gorilla) och kujira (val).

Då har jag sett det japanska originalet om jätteödlan Godzilla, en dinosaurie som levt gömd i havsdjupen men som tvingas upp till ytan pga av strålningen från provsprängningar med atombomber och som på köpet muterat, blivit 50 meter hög och fått radioaktiv andedräkt. Kurosawa-bekantingen Takashi Shimura spelar professorn som anlitas som expert. Själv vill han främst forska på den unika varelsen och låta den leva. Samtidigt är en forskare (Akihiko Hirata) en fasansfull kraft på spåren som skulle kunna användas för att ta kål på Godzilla. Forskaren vill dock hålla det hela hemligt för att hindra att vapnet hamnar i felaktiga händer.

Mmm, kul att se en sån här klassiker. Den har tyvärr åldrats en hel del när det gäller specialeffekterna. Det är ändå hyfsat bra gjort trots att det känns som om filmen stannar upp REJÄLT när det är dags för actionscener. Vissa scener upprepas gång på gång. Filmen är alltså som bäst mellan ”actionsekvenserna” då vi får se en intressant historia med bra skådespelarinsatser (om man är van vid ett visst mått av ”japanskt” överspel, främst från kvinnor). Både professorn och forskaren förmedlar samhällskritik med sina dilemman. Ska de använda sin kunskap för att hjälpa till att döda monstret? Monstret som bara reagerar instinktivt pga något som människan gjort.

Filmen är alltså helt ok i den lilla skalan, när det handlar om människorna och hur de ska agera i situationen. Kritiken mot hur världen såg ut vid den här tiden är tydlig. Det här var bara nio år efter atombomberna över Hiroshima och Nagasaki, och ett monster med radioaktiv andedräkt känns som en ganska självklar koppling. Det allra bästa med filmen var MUSIKEN. Fy fan, det här är det bästa soundtrack jag hört på länge. Huvudtemat som spelas under förtexterna är mystiskt till en början, sen pampigt och med härligt stegrande intensitet. Även ett skönt melankoliskt munspel direkt efter huvudtemat. Men filmen som helhet kan inte få mer än en trea.

3-/5

Arkiverad under Asiatiskt, Betyg 3, Film, Recension, Science fiction, Skräck Tagged with , , , , , , , , ,

Attack the Block

17 januari, 2013 12 kommentarer

Attack the BlockTitel: Attack the Block
Regi: Joe Cornish
År: 2011
IMDb | Filmtipset

Jag gillar Attack the Block. Det var faktiskt årets överraskning av de filmer jag såg förra året. Varför då frågar ni er? Jo, det var en film jag hade hört ganska mycket om innan såg den och mest handlade det om hyllningar eller åtminstone hejarop. Jag hade också hört att det var en sorts sf/skräck/komedi och det brukar nästan aldrig funka för mig. Antingen är det sf/skräck eller så är det humor. Kombinationer brukar nästan aldrig tilltala mig. Dessutom ser jag nu att regissören Joe Cornish är en debutant, det kan ju aldrig funka.

Handlingen är förlagd till en stadsdel i London där sjuksköterskan Sam (Jodie Whittaker) vandrar hemåt en kväll. Hon blir rånad av några lokala ligister men rånet avbryts när en meteorit (oväntat, nähä?) slår ner. Den där meteoriten kanske inte bara var en meteorit då det plötsligt dyker upp svarthåriga hungriga rymdkakmonster. Sköterskan och de unga ligisterna kommer att få lära sig att respektera varandra och samarbeta för att överleva. Till sin hjälp får de även en haschodlare spelad av Nick Frost och han kund (Luke Treadaway).

Som jag antytt så trodde jag inte det här var min typ av film men det visade sig vara en riktigt trevlig överraskning. Vi får härliga brittiska Londonmiljöer. Fotot är riktigt snyggt och musiken är njutbar den med. Alienmonstrena är riktigt snygga, med helt svart päls och lysande huggtänder. Filmen är rolig precis på rätt sätt, utan att bli töntig. Givetvis är det tokmycket samhällskritik då filmen kommer i lagom tid efter Londonkravallerna.

Det finns en scen som använder samma grepp som i den lysande (ja, i alla fall när jag såg den när den kom) kontorssatiren Office Space, där en bilköande mjukvaruutvecklare rappar med i Scarface’s No Tears. I Attack the Block lyssnas det på Sound of da Police med KRS-One medans det väntas på en hiss. När sen förortsligisterna dyker upp så drar man sig tillbaka: ”Jag tar nästa hiss, det är lugnt”.

Attack the Block är spännande, intensiv, rolig, annorlunda. Det var charmigt att se ligisterna sakta omvändas och börja jobba tillsammans med såna som de ska förakta. Och på samma sätt var det intressant att se de vita medelklasspersonerna inse att ”varför kan vi inte bara komma överens?”. Samtidigt som det är övertydligt är det charmigt och jag gillar Attack the Block.

4-/5

Arkiverad under Action, Betyg 4, Film, Komedi, Recension, Science fiction Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Stalker

13 januari, 2013 6 kommentarer

StalkerTitel: Stalker (Сталкер)
Regi: Andrej Tarkovskij
År: 1979
IMDb | Filmtipset

Andrej Tarkovskij är en regissör som för mig är det perfekta sömnpillret. Faktum är att jag inte har sett en enda Tarkovskij-film utan att somna vare sig det är på bio eller om jag ser den hemma utvilad och efter tre koppar kaffe. Jag. Somnar. Med det sagt så är jag ändå fascinerad av hans filmer, av stämningen, av fotot, av det låååångsamma tepot. Stalker såg jag och skrev om senast i januari 2005. Kanske dags att se igen om jag får sömnproblem?

En mystisk Zon har uppstått efter ett meteoritnedslag eller kanske ett besök av rymdvarelser. Människor försvinner när de besöker Zonen och det går rykten om ett Rum som uppfyller ens innersta önskningar om man träder in i det. Myndigheter har spärrat av Zonen, och vägen dit är inte lätt. Man måste få hjälp av en vägvisare, en stalker, som kan ledsaga en dit. Vi får följa en sån vägvisare, en professor och en författare på väg genom Zonen till Rummet.

Jag somnade bara en gång kan jag säga till att börja med, och till skillnad från när jag såg den på bio så kunde jag nu stoppa filmen och slumra till ett tag. Men bara en gång alltså. Fast jag tror jag ändå gillade den bättre när jag såg den på bio. Hur som helst, det här är Tarkovskij, det är ingen tvekan om det. Jag känner igen stilen från både Solaris och Andrej Rubljov. Det är snuskigt välgjort. Direkt från början så gillade jag musiken. Den gav helt rätt mystisk, ödesmättad stämning. Fotot är till en början nästan svartvitt men med en smutsig brun ton. Färg blir det när vi kommer in i Zonen. Snyggt gjort.

Vissa scener är väldigt maffiga. Finns några sekvenser då kameran sakta sveper på nära håll över ett vattentäckt golv där det ligger rester från vad man kan anta är tidigare expeditioner in i Zonen. Mycket märkligt men ändå effektfullt. Säkert mängder av symbolik här, då vi får se skjutvapen och religiösa bilder svepa förbi. Tarkovskij verkar smått besatt av vatten och regn. Jag gillade även kamerapanoreringen som följer jeepen i början (ni som sett filmen vet kanske vilken jag menar). Den kom överraskande och var snygg.

Sen har vi problemen med filmen, och det finns en hel del. De tre snubbarna envisas med att diskutera filosofiska frågor ovanför mitt huvud eller så säger de ingenting utan lägger sig och sover i stället… och absolut inget händer. Jo, förresten det dök upp en hund efter en kvarts dvala. Haha, nä, det här är helt enkelt för tungt. Totalt sett är det bättre än sömnpillret Andrej Rubljov i alla fall.

Nu när den ryska filmen Återkomsten är aktuell är det ju kul att notera att regissören Zvyagintsev jämförs med mästaren Tarkovskij. Det är väl svårt att undvika antar jag. Det påminner om det svenska Bergman-oket (som väl i och för sig är borta nu, vilket är bra). Hur som helst, så tycker jag det bara är löjligt att jämföra de två ryssarna: Zvyagintsev är nämligen två klasser bättre! Det blir dock knappt godkänt till Stalker.

3-/5

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Recension, Science fiction Tagged with , , , , , , ,

Super 8

2 januari, 2013 14 kommentarer

Super 8Titel: Super 8
Regi: J.J. Abrams
År: 2011
IMDb | Filmtipset

En grupp ungar i en småstad i USA bestämmer sig för att spela in en zombiefilm med en Super 8-kamera. Det här utspelas 1979 så det används inget digital junk. För att få till en dramatisk autentisk känsla väljer ”regissören” Charles (Riley Griffiths) att låta sina stjärnor, däribland Alice (Elle Fanning), agera på en övergiven perrong precis när ett tåg kör förbi. Ja, dramatiskt blir det då barnen blir vittne till världens tågkrasch. Och de har fångat allt på film. En film som det visar sig att militären är intresserad av. Vad för nåt var det som transporterades på tåget egentligen?

Apropå stjärnor, Elle Fanning är fanimej underbar i filmen och spelar skjortan av sina medspelare. Riktigt roligt ibland.

Oj, oj, nostalgifaktorn i den här filmen är hög. Super 8 fullkomligt stinker av nostalgi och en längtan till mer oskuldsfulla tider. Grejen är att det funkar, i alla fall för mig. I en ganska stor del av filmen händer egentligen inte så mycket, i alla fall inte den vanliga typen av actionhändelser men det är supermysigt och charmigt. Jag kommer att tänka på Stephen King-böcker som It eller Kingfilmatiseringen Stand By Me. Steven Spielberg, som producerat filmen, är en självklar inspiration med filmer som E.T. och Närkontakt av tredje graden.

Jag har läst att en del klagar lite på slutet då ”monstret” på sedvanligt vis ska visas och att filmen då tappar och blir fånig eller ospännande. Mm, ja, lite tappar filmen kanske men eftersom jag gillade så stora delar av den så kan jag inte låta bli att ge filmen ett högt betyg. Det är en supermysig rulle helt enkelt. Det är nåt med hur barn skapar sin egen hemliga värld som bara suger in mig. Barnens färdiga zombiefilm får vi förresten se under eftertexterna som en trevlig bonus.

4-/5

Arkiverad under Betyg 4, Film, Recension, Science fiction, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Push

15 december, 2012 2 kommentarer

DakotaTitel: Push
Regi: Paul McGuigan
År: 2009
IMDb | Filmtipset

Jag har insett att jag gillar Dakota Fanning. En del tycker hon är (eller snarare var) lillgammal men nu har hon vuxit upp och faktiskt blivit en ok skådis. I Push spelar hon tjej med speciella förmågor som jagas av hemlig myndighetsbyrå à la The Shop i Stephen Kings Firestarter. Filmen tar oss bl a till fina miljöer i Hongkong men är ganska intetsägande och blek trots färgstarka bilder. Captain America, Chris Evans alltså, är med också och han gör inte bort sig men är givetvis stel. Fanning är faktiskt den som håller filmen vid liv, även om man undrar hur hennes karaktär som är 13 år klarar sig själv i de svårigheter hon hamnar i. I slutändan är Push en snygg men tråkig film.

2/5

Arkiverad under Action, Betyg 2, Film, Recension, Science fiction Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , ,

Ghost in the Shell

9 december, 2012 2 kommentarer

Ghost in the ShellTitel: Ghost in the Shell (Kôkaku kidôtai)
Regi: Mamoru Oshii
År: 1995
IMDb | Filmtipset

För ungefär tio år sen hade jag knappt sett några filmer inom ”genren” anime. Ändå var jag ganska säker på att jag skulle gilla filmerna. Dels gillade jag stilen på teckningarna och dels verkade man fokusera på science fiction, ofta i form av dystopiska framtidsskildringar. Jag hade sett två filmer på Stockholm Filmfestival och så hade jag sett Æon Flux på MTV. Jag beslutade mig för att köpa några dvd-filmer för att prova på. Den första filmen jag såg blev den fullkomligt hjärtskärande Eldflugornas grav men den skriver jag om nån annan gång. Den andra filmen blev Ghost in the Shell som Fiffi skriver om idag.

När filmen började spela på min (på den här tiden nyköpta) dvd-spelare så kände jag direkt igen scenerna där den kvinnliga cyborgpolisen, Kusanagi, får sin nya kropp (om det nu var det som hände). Jag mindes att jag hade sett detta nån gång tidigare. Jag kände även igen scenen där Kusanagi är och dyker, och sakta stiger upp mot vattenytan och sin egen spegelbild. Jag gillade verkligen just denna scen. Ja, hela filmen är väldigt snyggt gjord och det var – efter att jag sett Ghost in the Shell 2: Innocence på filmfestivalen – skönt att slippa 3D-animeringar. Jag är kanske helt fel ute här men det här känns mer som äkta, lite skitig, anime. Alla actionscener med skottlossning är sköna. Framför allt en med Kusanagi och en robotstridsvagn i slutet. Scenerna med endast musik och miljöskildringar är ruggigt bra. Snyggt och med passande musik, hur bra som helst. Kanske blir filmen lite väl långsam och halvskum ibland men jag gillade hur det blåste i håret på Kusanagi.

Jag har ju hört att denna film gav bröderna (numera syskonen) W viss inspiration till The Matrix och det finns en del likheter i temat och stämningen. En lustig sak: I The Matrix finns en scen precis i början, under jakten på Trinity, då en agent hoppar och sen landar på ett hustak och böjer sig ned och tar emot sig lite med händerna. Exakt samma scen, precis samma kroppshållning, finns här. Det måste vara en medveten blinkning till Ghost in the Shell som bröderna lagt in i sin film.

Och så måste jag säga att de engelska rösterna var under all kritik, riktigt usla skådisar. Jag valde bort dessa direkt och körde med de japanska. Det passade stämningen och känslan i filmen mycket bättre. Jag brukar i och för sig alltid vilja ha originalspråket men här fick jag för mig att det kanske skulle vara engelska eftersom t ex textraderna i början (”In a near future the world has been computerized but still ethnic groups remain…” eller nåt liknande) inte var på japanska utan på engelska. Men de amerikanska (förmodar jag) skådisarna gick helt bort.

4-/5

Arkiverad under Action, Anime, Asiatiskt, Betyg 4, Film, Recension, Science fiction Tagged with , , , , , , , ,

← Äldre inlägg

Nyare inlägg →