Searching for the Wrong-Eyed Jesus

Titel: Searching for the Wrong-Eyed Jesus
Regi: Andrew Douglas
År: 2003
IMDb | Filmtipset

Jag vet inte riktigt varför men jag kom plötsligt att tänka på den här dokumentären om den amerikanska Södern som jag såg för ganska exakt två år sen. Kanske beror det på att jag nyligen sett en annan nu bioaktuell dokumentär, nämligen The Black Power Mixtape 1967-1975 som det kommer en recension på snart. Men just nu alltså om Searching for the Wrong-Eyed Jesus.

Jag råkade av en slump komma in i mitten av den här filmen när SVT visade den för nån månad sen och kunde inte slita mig. När den sen visades i repris såg jag hela från början. Det är en fantastisk dokumentär om amerikanska Södern och den atmosfär som råder där. Musiken (lyssna på tjejens underbara röst, en kort men fantastisk insats) spelar en stor roll och passar stämningen i filmen perfekt. Underbar melankolisk träsk-bluegrass. Dokumentär är egentligen fel beteckning. Filmen är för snygg och iscensatt för det. Att den är iscensatt är inget som stör mig. Miljöerna och fotot är sjukt snygga och tilltalar mig väldigt mycket. Det är bussvrak ute i Louisianas träskmarker, bilskrotar i Texas och små hålor i Mississippi. White trash-faktorn är hög och vi träffar minst en frireligiös pastor som skriker ”JEEEESUS-A!. Det handlar om religion, musik och meningslöshet. Rekommenderas starkt.

4+/5

PS. Ett klipp där författaren Harry Crews bl a berättar om ”them birds…” och ett litet längre klipp med musik av bl a Cat Power, Johnny Dowd och The Handsome Family. Och förresten, den till synes snälla gumman på bilden är… ja, titta på filmen så får du se. 🙂

Naqoyqatsi

Titel: Naqoyqatsi (Life as War)
Regi: Godfrey Reggio
År: 2002
IMDb | Filmtipset

Den tredje och avslutande delen i qatsi-trilogin är tyvärr sämre än sina föregångare. Här har regissören Godfrey Reggio valt att till största delen använda arkivmaterial som han sen efterarbetat på ett sagolikt fult sätt. Dessutom förekommer en del äckliga helt datoranimerade sekvenser. Bildkänslan från föregångarna lyser med sin frånvaro. Även i tvåan dök det upp några avsnitt som påminner om det som dominerar trean. Det är liksom bara en massa arkivmaterial som Reggio kört igenom en fulgörare. Jag tror inledningsvis att det är nåt fel på filmen. Det hela ser ut ungefär som negativ film med färgerna inverterade.

Naqoyqatsi
Men: musiken gör att filmen blir bättre. Philip Glass är en rackare på att få till en hypnotisk stämning. Den här delen känns därför som en musikvideo där musiken dominerar. Ibland är bilderna tillräckligt bra för att funka som komplement till bl a Yo-Yo Mas fina cello. Vad handlar det om: Ja, om människan som varelse som vanligt. I den här filmen inhämtar hon information, hon forskar, hon tävlar, hon bråkar, hon slåss och hon krigar.

Tyvärr kunde alltså inte Reggio hålla sina fingrar i styr utan var tvungen att göra en tredje del för att få till en trilogi. I de två första delarna har Reggio samarbetat med filmfotografer av yppersta klass (bl a Ron Fricke). I efterhand kan man konstatera att en stor del av magin med filmerna är just det utomjordiska fotot i kombination med musiken. Reggio borde ha nöjt sig med en duo makalösa filmer. Nu kom det ett fult sladdbarn som inte gör nån glad. I alla fall inte mig.

2+/5

Anima Mundi

Titel: Anima Mundi
Regi: Godfrey Reggio
År: 1992
Nähä, då gick jag rätt på en trampmina. Det här är ett sorts mellanspel i Godfrey Reggios qatsi-trilogi. Och den var inte bra. Det är ett samarbete mellan Reggio och Världsnaturfonden och redan där borde jag ha börjat ana oråd. Vad det handlar om är en sorts konstfilm som ska påminna oss människor om hur vacker vår värld är och det är fokus på djuren.

Jag satt hela filmen och hoppades att Philip Glass inte hade gjort musiken. Jag tänkte att så här dålig kan väl ändå inte Glass vara. Det måste vara nån annan, en usel efterapare. Men givetvis var det Glass. Musiken är med andra ord inte alls lika bra som i de två föregående långfilmsdokumentärerna i qatsi-serien. Här var det pompös orkestersynt som inte gjorde mig glad. Som lök på laxen är den redan från början dåliga musiken även uppblandad med ljudet av motorsågar (övertydligt, någon?). Jag blir bara trött.

Sen vet jag inte om det faktum att det är djur i fokus är det som gör att filmen är fullständigt ointressant. Då och då återkommer närbilder på främst kattdjurs ansikten som tittar stint på oss som en uppmaning om att inte förstöra Jordens miljö. Jahapp, jo, jag förstår. Jag gjorde det redan när jag hörde motorsågarna. Nej, det funkar inte. Att filmen bara är en halvtimme lång gör att det bara blir en tvåa.

2-/5

Powaqqatsi

Titel: Powaqqatsi (Life in Transformation)
Regi: Godfrey Reggio
År: 1988
IMDb
| Filmtipset

Jag fortsätter med andra filmen i Godfrey Reggios qatsi-trilogi. Den här gången får vi se magiska bilder från tredje världen, bl a Egypten, Indien och Peru. Vi får se människor arbeta, tvätta, åka båt och tåg, fiska, bygga, be och festa. Reggio visar upp människans olika sidor. Han börjar med människors arbete, och då är det inte maskiner i arbete. Här jobbar människor för hand: de bär på sandsäckar, ved, vatten, de hamrar, fiskar, sår, odlar, och gör mjöl. Vi får se människor i färgrika dräkter på olika typer av fester. Vi får se människor utöva sina olika religioner.


Efter detta förs vi in i stadens myller, bland kåkstäder och höghus. Det förekommer en nästan magisk sekvens där vi helt enkelt bara får se en mängd människor i olika stadsmiljöer till hypnotiskt bra musik av Philip Glass. Reggios ambitioner må vara pretentioner men jag gillar vad han försöker göra, eller vad jag tror han försöker göra. Reggio betraktar människan utifrån och låter oss förundras av allt vi gör i form av en naturlig eller onaturlig del av Jorden. Det är vansinne blandat med naturlighet.

Reggio försöker definiera människan som varelse vilket inte är en liten uppgift. Blandat med Glass repetetiva musik blir det en suggestiv upplevelse som suger in tittaren, i alla fall mig, i ett transliknande tillstånd. Powaqqatsi ger mig inte riktigt samma upplevelse som Koyaanisqatsi och ibland balanserar Reggio farligt nära pretto-stupet, så det blir ett lite lägre betyg.

4-/5

Surplus


Titel: Surplus: Terrorized Into Being Consumers
Regi: Erik Gandini
År: 2003
IMDb
| Filmtipset

Efter den hypnotiserande Koyaanisqatsi blev det svenska Surplus som fick fylla mitt plötsliga behov av att se dokumentärfilm. Surplus är en sorts lightversion av Koyaanisqatsi. Det är snygga bilder och snygg musik. I Surplus är kritiken mot dagens konsumtionssamhälle inte subtil utan tydlig, vilket möjligen gör den till en sämre film än Godfrey Reggios första qatsi-film. Klippningen i Surplus är bitvis skön och rolig. Gänget bakom Read My Lips har bidragit med en del underbara klipp. Microsofts CEO Steve Balmer gör några helt sjukt roliga (skrämmande?) uppträdanden. Producent och regissör av filmen är Erik Gandini som ju även ligger bakom t ex Videocracy. Och så kan upplysa jag upplysa min bloggkollega Martin, och alla andra, att vissa delar av musiken ibland påminner lite grann om Daft Punk.

3+/5

Koyaanisqatsi

Titel: Koyaanisqatsi (Life Out of Balance)
Regi: Godfrey Reggio
År: 1982
IMDb
| Filmtipset

Jag fick plötsligt ett sug efter att se dokumentärfilm. Kanske är det något som har legat och puttrat sen jag såg en dokumentärfilm om dokumentärfilmKunskapskanalen i höstas när de körde sitt film om film-tema. Sen tidigare hade jag lite då och då stött på en serie filmer med konstiga namn som inte gick att uttala. Filmer som jag aldrig riktigt tagit reda på mer om. Men nu var det dags. Det lilla jag visste var som sagt att filmerna hade märkliga namn och att det möjligen inte var nån dialog eller berättarröst utan bara bild och musik. Det var alltså upplagt för ett riktigt pretto-magplask. Eller?


Oj. Det här var en mäktig film. Storslagen, maffig, hypnotisk. Det känns som en blandning av Kampen om elden, 2001 och andra dokumentärer i samma genre som Koyaanisqatsi. Och vilken genre är det? Jo, typ genren om den globala världen, dess ekonomi och vad den gör med människorna. Nu är väl i och för sig inte kritiken mot vårt sätt att leva så där jättetydlig i Koyaanisqatsi. Människan är en märklig varelse helt enkelt, konstaterar filmen. Och den stadsvärld vi skapat är inte nödvändigtvis dålig utan snarare fascinerande. Filmen försöker kanske nånstans definiera på nån märklig nivå vad en människa är. Hmm, det känns nästan lite pretentiöst.


Filmen börjar med naturen och slutar med människor och stadsmiljöer, ibland i slowmotion och ibland i ett furiöst tempo. Däremellan är det bara att åka med på en resa med ett sagolikt ambitiöst foto på miljöer som jag liksom inte fattat att de faktiskt finns på vår Jord. Jag får nästan känslan av att se en science fiction-film. Jag sugs in i filmens sköna stämning och bilderna och musiken sköljer över mig. Hypnotiskt bra! Det var kul att se miljöer, människor, frisyrer och kläder från början av 80-talet. Och så har Philip Glass gjort sjukt bra musik — jag får ståpäls av den där orgeln — som passar perfekt med bilderna som filmfotografgurun Ron Fricke står för. Koyaanisqatsi (har ni lärt er filmtiteln nu?) rekommenderas! Förutom jag så rekommenderar även MartinRoyale with Cheese den.

4/5

PS. Koyaanisqatsi ingår i en serie med tre filmer av regissören Godfrey Reggio som brukar kallas qatsi-trilogin. Recensioner av de två återstående delarna samt Reggios kortfilm Anima Mundi är på g. ”Qatsi” är hopi (ett indianspråk) och betyder ”liv”. Koyaanisqatsi betyder ungefär ”galet liv” eller ”liv i obalans” som är några av de översättningar som filmen ger.

PPS. Ni som är Scrubs-diggare känner förmodligen igen dessa Evil Eye-scener, där musiken av Philip Glass alltså är tagen från Koyaanisqatsi.

Dave Chappelle’s Block Party

Om man gillar svart musik, i synnerhet östkust-hiphop, så är det här förmodligen en trevlig film. Det tyckte i alla fall jag — att det var en trevlig film alltså. Mest gillade jag nog Talib Kweli, han har ett fantastiskt flyt. Mos Def är också bra. Jag minns att jag tittade på Chappelle’s Show när det visades på MTV, och jag gillade den låga sofistikerade humorn. Chappelle har ett mysigt sätt. Med sin gnälliga röst droppar han skämt om rasskillnader och droger på ett ganska annorlunda sätt, biatch. Konsertscener blandas med snack med artister och lite andra upptåg av Chappelle. Ja, det är mysigt, helt enkelt. Erykah Badu dyker upp med jätteafroperuk (som hon tar av) i Back In The Day. Fugees comebackar med Killing Me Softly. Husband är The Roots, som jag såg live för evigheter sen på numera avsomnade klubben Gino i Stockholm. (The Roots i ett skönt jam som samtidigt är en satirisk hiphop-video.)

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Gråtvarning: Helen Sjöholm sjunger Du måste finnas

När jag letade efter ett YouTube-klipp på den där repetitionssången från Aniara så råkade jag stöta på ett klipp där Helen Sjöholm från en konsert i Minnesota sjunger Du måste finnas från Björn och Bennys musikal Kristina från Duvemåla. Jag såg faktiskt musikalen när den kördes i Stockholm (det måste ha varit på 90-talet) och jag minns att det var en viss sång som fick mig att svälja ett antal tårklumpar i halsen. Givetvis var det Du måste finnas. Jag skrev i recensionen av Aniara att Sjöholms ersättare nog var lika bra Sjöholm. Nu tvivlar jag. Sjöholm har ett så äkta och naket sätt sjunga, i alla fall Du måste finnas, att man blir beröd. Hon skulle kunna sjunga om prinskorvstillverkning och ändå skulle det få samma verkan. Gråtvarning, som sagt. Eller?

En rolig detalj med klippet är kvinnan i kören som syns uppe i högra hörnet, speciellt i slutet. Man ser att hon lever sig in i sången vilket inte är svårt att förstå. Hon har en stirrande blick som ser ut som en blandning av rörelse, beundran, kanske avundsjuka(?). Framåt 3:40 ser det nästan ut som hon har svårt att hålla tårarna tillbaka. Och samtidigt får man för sig att det finns en antydan till avundsjuka i den där blicken. ”Åh, tänk om det var jag som sjöng på det sättet och stod längst fram”.

Intressant är också att det är ateisten/humanisten Björn Ulvaeus som ligger bakom texten om Gud, tvivel på Guds existens. Fast själva innehållet är väl taget från Mobergs böcker, antar jag, men ändå.

Ett sevärd klipp är det i alla fall!

Aniara på Stadsteatern

Titel: Aniara
Text: Harry Martinson (1956)
Dramatisering och regi: Lars Rudolfsson
Musik: Andreas Kleerup och Carl Bagge
År: 2010

Det är inte alltför ofta, snarare alltför sällan, som jag går på teater. Nu har jag dock varit på Stadsteaaaaatern och sett Aniara med bl a Helen Sjöholm (eller inte, se längre ner), Sven Wollter, Eva Rexed, Claire Wikholm, Dan Ekborg, Helge Skoog, m fl. Ja, det är en salig och ganska namnkunnig blandning av skådisar och musikalartister som gör musikalteater av Harry Martinsons diktepos om rymdskeppet Aniara. Jorden, som Martinson kallar Doris, är skadad av krig och miljöförstöring och rymdskeppet fraktar emigranter till Mars. Men på just den här resan kommer Aniara ur kurs och störtar ut mot universums tomma mörker.

Innan föreställningen börjar kommer Helge Skoog fram på scenen och låter meddela att Helen Sjöholm är sjuk och inte kommer att kunna vara med. Ett besviken stön (neeeej) går genom publiken. Sjöholm ska ersättas av en musikalstjärna från Malmö (som jag tyvärr glömt namnet på) och standinen behöver vårt fulla stöd, tycker Skoog — vilket givetvis möts av en varm och urskuldande applåd.

Domedagskänslan i föreställningen är bitvis tung. Kleerups musik är en suggestiv stämningsmusik och bidrar till den känslan. Sångerna doftar av sorg och slut, precis som texterna. Föreställningen är på drygt tre timmar med en paus i mitten. Jag kände att första akten var bäst. Nu var Sjöholms ersättare så bra man kan vara; hon lät väldigt lik Sjöholm. Men kanske hade andra akten ändå varit bättre med Sjöholm eftersom det då var fler sånger för Poetissan. När andra akten skulle börja meddelades det att ett ljusrån (eller kanske en ljusramp?) hade ramlat ner, vilket gav ca tio minuters försening. Någon som vet vad ett ljusrån skulle kunna vara?

Det enda ljuset i det djupsinniga är väl kanske en kort och ganska rolig parentes av Dan Ekborg i svart sparkdräkt. Ekborg gjorde rollen som Högkomiker Sandon. Sven Wollter kändes trött och han röst är jobbig att lyssna på. Det är som att han gläfser fram sina repliker. Jag gillade Wikholm som spelade Miman. Höjdpunkten på föreställningen var nog när Dorisburg förintas och detta fångas upp av Miman som då får något sorts systemfel och kraschar. Eller så var det Poetissans mäktiga sång Den blinda/Den svarta hettan (klipp från repetitionerna). Det är något speciellt med att se sånt här live, det blir så mycket närmare.

Martinsons text är speciell att lyssna på. Det kryllar av påhittade och vackra science fiction-ord (fototurb någon?). Texten känns inte daterad, snarare tidlös och aktuell på samma gång. Det är möjligt att det kanske blir lite högtravande ibland (det kändes så precis i början i alla fall). Sammanfattningsvis: En riktigt mäktig föreställning med häftig text och suggestiv melankolimusik blandat med rymdtechno.

The Harder They Come

the-harder-they-comeJaha, då har jag sett en film som var usel ur de flesta aspekter. Den utspelas på Jamaica där Jimmy Cliff spelar en ung aspirerande musiker som kommer från landet till Kingston där han försöker spela in och leva på sin musik. Tyvärr är handlingen hoppig och ologisk. Skådisarna läser upp sina repliker. Vissa sekvenser känns som helt tagna ur sitt sammanhang. Man tror att det ska handla om Cliffs försök att lyckas som artist men det hela urartat till en märklig soppa med larvigt våld och knarkhandel. Det finns egentligen bara en bra scen och det är när Cliff i en studio sjunger in sin låt med samma titel som filmen. Cliff har inga som helst skådespelartalanger. Enda gången han känns rätt är som sagt när uppträder med sin låt, och då är det riktigt bra. Denna scen känns i och för sig också tagen ur sitt sammanhang. Miljöer och klädstil är helt underbart 70-talshärliga. Utan den sköna stämningen och viss bra musik hade det blivit en etta.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep