The Greatest Movie Ever Sold

7 oktober, 2012 Lämna en kommentar

Titel: The Greatest Movie Ever Sold
Regi: Morgan Spurlock
År: 2011
IMDb | Filmtipset

I The Greatest Movie Ever Sold tycker jag Morgon Spurlock lyckats bättre än i sina tidigare filmer (eh, well, jag verkar bara ha sett en till men whatever). Precis som i Super Size Me så är filmen i sig det fenomen som den ska gestalta. I Super Size Me handlade det om mat och McDonald’s. Här är det reklam, eller kanske mer rätt, produktplacering som står i fokus. Början av filmen är rolig och Spurlock åker runt och försöker ragga sponsorer till sin film. Det går sådär men några napp får han och han jublar. Snart rullar det på och fler och fler hakar på. Allt är bra men snart märker Spurlock hur han kanske börjar sälja sig. Vilka krav kommer sponsorerna ställa? Kommer han tappa kontrollen över filmen? Och det är här filmen börjar bli intressant.

Jag gillar att filmen är en metafilm. Jag tycker det är intressant att filmen är mer än bara själva filmen. Det är liksom hela grejen runt omkring filmen också. Att filmen gör reklam för sig, att andra gör reklam för filmen är en del av filmen. Det enda jag saknade i filmen var filmens trailer. Filmen i sig är nog bara en vanlig trea men jag tycker ämnet och de diskussioner som uppstår är intressanta så det blir en svag fyra… eller nej förresten, en stark trea blir det. Ett riktigt intressant sidospår handlar om São Paulo där man beslutat att ta bort all reklam på stan. Helt otroligt egentligen men tydligen hälsosamt och invånarna verkar gilla det.

3/5

Arkiverad under Betyg 3, Dokumentär, Film, Metafilm, Recension Tagged with , , , , , , , ,

Super Size Me

6 oktober, 2012 4 kommentarer

Titel: Super Size Me
Regi: Morgan Spurlock
År: 2004
IMDb | Filmtipset

För ett tag sen såg jag Morgan Spurlocks film The Greatest Movie Ever Sold. Det kommer en recension av den imorgon men först tänkte jag att kunde passa med en gammal text om hans film från 2004 om skräpmat.

Morgan Spurlock har tydligt inspirerats av Michael Moore i denna dokumentär om den amerikanska snabbmatsindustrin. Det hela börjar med att två tonårstjejer stämmer McDonald’s för att de serverar dålig mat som ger övervikt. Visst, det låter som ett ganska lönlöst och dumt försök att skylla på nån annan för att man äter dålig mat, men om nu McDonald’s påstår att deras mat är nyttig och kan ätas dagligen så finns det väl en poäng. I rättegången säger dock McDonald’s att det är allmänt känt (!) att deras mat inte är nyttig och att den som äter på McDonald’s får skylla sig själv. Det känns som något av en paradox att en restaurang säger nåt sånt (om de säger motsatsen så ger de ju de tjejerna rätt), men jag får nog hålla med att man får skylla sig själv. Bra reklam för McDonald’s i vilket fall som helst… NOT!

Morgan Spurlock slår in en del öppna dörrar för att visa att det förhåller på det viset också, dvs att McDonald’s mat inte är nåt som man ska leva på. Han käkar Big Mac, Chicken McNuggets och Quarter Pounder en masse i 30 dagar. Dessutom ska han inte röra på sig så himla mycket heller, utan vara ungefär lika stationär som medelamerikanen. Det kan bara gå på ett sätt: Spurlock går upp tio kg i vikt, får dåliga lever- och blodvärden, och mår allmänt dåligt. Parallellt med detta experiment får vi ta del av en del fakta om hur feta amerikanerna är, hur sjukligt överviktiga de faktiskt är. Själv tror jag en del av problemet är maten förstås, men viktigare är att folk inte rör på sig. Motionera mera!

Det som jag tyckte var intressantast var när Spurlock besökte amerikanska skolor för att titta på maten som serverades där. Det var ganska häpnadsväckande. Här käkades kakor, choklad, pizza-slices och läsk till lunch. Ja, ja, det ska väl börjas i tid antar jag, hehe, och det hela stöttas av den ondskefulla snabbmatsindustri-lobbyn. Javisst, det är förstås vinklat för att få fram en poäng (statistik över alla skolor i USA fick vi förstås inte), men jag tycker nog den går fram i just detta fall: den mat som serverades på den skola som besöktes var usel. Sen visade Spurlock också på ett bra sätt det här med att barnen liksom dras in i McDonald’s-världen redan som småttingar. Det ska vara ett mysigt äventyr att besöka McDonald’s: här är det trevligt, det är bollhav, det är lekhörna och leksak till maten. Smått äckligt om man tänker efter lite faktiskt. Eller – man behöver inte tänka efter så mycket. Det handlar om pengar som vanligt.

Som film är Super Size Me ok men blir efter ett tag lite enformig och upprepar sig. Vi förstår ganska snart att Morgan mår ruttet i och med sin McDiet och vi behöver inte se så mycket mer av det. Samtidigt är det just detta som har gjort att den har fått uppmärksamhet. En ”vanlig” dokumentär skulle inte få samma genomslag, helt klart. Därmed så fyller den väl sitt syfte men som film blir den inte bättre för det. Sen kände jag Michael Moores skugga hänga över filmen i scenerna där Morgan försöker få tag i en McDonald’s-representant för att ställa frågor och ständigt misslyckas efter otaliga telefonsamtal. Nu är det väl så att filmen faktiskt fick McDonald’s att t ex lägga av med sin Super Size-meny (den är grotesk, helt klart) och att börja tänka mer hälsomedvetet. Detta är förstås bra, men det gör, som sagt, inte Super Size Me till en bättre film. Själv har jag inte ätit på McDonald’s på ungefär fyra år. Det är inte gott, helt enkelt.

3/5

Arkiverad under Betyg 3, Dokumentär, Film, Recension Tagged with , , , , , , ,

Bill Cunningham New York

12 september, 2012 14 kommentarer

Titel: Bill Cunningham New York
Regi: Richard Press
År: 2010
IMDb | Filmtipset

Det var dags för Filmspanarna att träffas igen och den här gången handlade det om en genre som nog inte brukar förstavalet när man ska välja en film på bio. Som tur var för oss Filmspanare hade vi nån som kunde välja åt oss. Obersturmbannfilmspanare Henke (jag vet, det är lågt, men jag har nyligen sett Iron Sky) pekade med hela handen och sa att vi skulle gå på mysiga biografen Grand och se lågbudgetdokumentärfilmen Bill Cunningham New York.

Det enda jag visste om filmen var att den handlade om en äldre man, Bill Cunningham, i New York som fotade folk på Manhattan. Jag hade inte greppat att Bill var en modefotograf, jag trodde han var en fotograf som typ fotade människors dagliga liv i The Big Apple och sen hade fotoutställningar på museer. Men Bill är alltså helt besatt av mode och kläder. Varje dag i princip hela sitt vuxna liv har han gett sig ut med sin cykel på Manhattans gator och fotat det han ser i klädväg.

Alla i modebranschen vet vem Bill är och han har jobbat för många tidningar, just nu för New York Times där han har sin egen sida (eller egna sidor). Det är sidor fyllda med bilder på människor i kläder, alla sorters kläder, skor, byxor, baggy pants, högklackat, pälsar, hattar och mössor. Bill är som en mänsklig sensor som fångar upp trender som kommer och går, innan de har kommit och gått. Han älskar det han gör. Han fotar även på modeshower, både i New York och i Paris dit han åker flera gånger om året.

Det här låter ju som en trevlig men kanske intetsägande myspysdokumentär. Bill är en fascinerande och ödmjuk person med integritet. Han vill t ex inte ha betalt för sina jobb eftersom absolut inte vill låta sig styras av nån annan (trots att de han får betalt av inte skulle tänka sig att göra det). Faktum är dock att hur trevlig Bill än är (han har bl a ett smittande skratt) och hur charmig han än är när han åker runt på sin cykel så kände jag efter ett tag att det blev lite mycket modebilder eller sekvenser där Bill sitter med sin assistent och bestämmer utseendet på sin sida eller bilder på Bill när han är ute och fotar. Faktum är att jag faktiskt nickade till en period trots en gigantisk kopp kaffe innan visningen.

Men det tog sig, som tur var. Hela tiden har man en känsla av att nåt inte står helt rätt till, eller nej, det är fel uttryckt. Bill är helt enkelt en udda figur som lever sitt liv på sitt eget sätt. Men man anar att ju ändå att det måste finnas mörkare eller jobbiga sidor av Bills liv. Exempelvis bor han på typ 15 kvadratmeter i det gamla konserthuset Carnegie Hall. ”Lägenheten” har inget kök, han sover i en tältsäng och utrymmet är fyllt med arkivlådor där han förvarar alla sina negativ. Han verkar inte heller ha nåt vidare socialt liv förutom sina gamla kompisar, bl a gamla damen och fotografen Editta Sherman (född 1912), som än så länge bor kvar i Carnegie Hall.

Under en stor del av filmen, ja, den större delen, så tassar regissören och de han pratar med (talking heads brukar de kallas) runt ämnet om Bills privatliv. Och Bill själv verkar inte heller gärna prata om det. Till slut ställs dock de jobbiga frågorna och då blir Bill för andra gången i filmen rörd (första gången var när han mottog en utmärkelse i Paris). Varför blir Bill rörd? Hmm, det handlar hur han har levt sitt liv, om hans förhållandet med sin familj och hur de ser på hans liv, om kyrkan och religionen. Här vaknade jag plötsligt till och filmen ryckte upp sig och blev nåt mer än bara en film om en crazy figur som fotar människor på Manhattan. Det blev en film om att leva sitt liv som man vill och att det inte nödvändigtvis behöver vara nåt fel med det eller en bokstavsdiagnosstämpel på det, hur man än väljer att leva det. Dessutom fanns det plötsligt en en hel del att diskutera på väg till puben och det efterföljande filmsnacket vilket är ett gott betyg.


eller uttryckt i siffror 3/5

PS. En del av filmen handlar om att Bill och de andra bohemerna som bor i Carnegie Hall blir tvingade att flytta, som jag förstod det p.g.a. att deras lägenheter ska göras om till kontor. Det finns en dokumentär, en systerfilm till Bill Cunningham New York kan man nästan säga, om detta som heter Lost Bohemia där vi träffar både Bill och hans Carnegie Hall-vän Editta Sherman.

****

Läs nu vad andra Filmspanare har att säga om filmen:

Fripps filmrevyer
Har du inte sett den? (podcast)
Rörliga bilder och tryckta ord
The Velvet Café

Arkiverad under Betyg 3, Dokumentär, Film, Recension Tagged with , , , , , , ,

Searching for Sugar Man

23 augusti, 2012 4 kommentarer

Titel: Searching for Sugar Man
Regi: Malik Bendjelloul
År: 2012
IMDb | Filmtipset

Vill ni må bra? Vill ni få en mysig varm känsla i kroppen? Vill ni uppnå det utan att sticka ut på en löparrunda eller utföra nån annan fysisk aktivitet som ger denna känsla? Då har jag lösningen för dig. Gå och se den svenska dokumentärfilmen Searching for Sugar Man som har premiär imorgon fredag!

Jag vill inte skriva för mycket om handlingen eftersom Malik Bendjellouls film har en historia som upplevs bäst om man vet så lite som möjligt om den. Det gäller väl i och för sig de allra flesta filmer men speciellt en film som denna tror jag. Det hela börjar i alla fall i Detroit där musikern/byggjobbaren Sixto Rodriguez i början av 1970-talet spelar in två album för att sen försvinna spårlöst från musikscenen. Filmen tar oss sen till Sydafrika där vi möter några personer som undrar vad som egentligen hände med Rodriguez. Jag berättar inte mer än så tror jag.

En bit in i filmen fick jag nästan för mig att jag hade avslöjat den. Det här kan inte vara sant tänkte jag. Det är en skickligt gjord fejkdokumentär, det är vad det är. Det vore tråkigt, tänkte jag, om det vore så. Skulle det i såna fall betyda att de känslor som filmen väckte inte var äkta, bara för att de ödmjuka och sympatiska personerna vi möter i filmen inte var äkta. Nåväl, jag är väl i alla fall 99.99% säker på att filmen återger verkliga händelser och personer även om man brett på en del extra, och kanske utelämnat vissa detaljer, för bättre effekt.

En sak som slog mig är att det som hände i filmen (och bevisligen i verkligheten) aldrig skulle kunna hända idag. Idag blir man fascinerad av hur liten den globala och digitala världen är, av hur snabbt det går för information att sprida sig. Människor från olika delar världen, från motsatta sidor av Jorden, delar samma intressen och kommunicerar med varandra och världen krymper.

Då, på den tiden innan Internet var så utbrett som idag, kunde det hända att information inte spreds vidare till resten av världen. Det kunde hända att en artist som tror han har floppat överallt på Jorden inte vet om att han har legendstatus i ett avlägset land. Det kunde hända att människorna i det landet var säkra på att den där artisten som gjort de där omåttligt populära skivorna var död, att han i själva verket eldat upp sig själv på scen under en konsert.

Searching for Sugar Man är en fantastisk historia/saga om slump och tillfälligheter, om en ödmjuk man som är så jordnära att hans supermysiga döttrar klagar på att han har fötterna för djupt planterade i myllan. Regissören berättar det hela på ett smart sätt med en sakta stegrande spänning mot en höjdpunkt. Sen är vi på en platå ett tag för att sakta stiga uppåt igen mot en andra höjdpunkt och så en svag utförslöpa som bara känns skön på slutet. Dessutom har intervjuat helt rätt personer, inte bara personer som kommenterar nåt utan personer som har nåt att säga och gör det på ett roligt sätt.

En sak jag funderade på var om filmen bara funkar under förutsättning att man gillar musiken. Jag vet inte, det är väl troligt att den hade den funkat sämre. Men det är själva sagostoryn som är det intressanta. Är då hans musik så bra som de talking heads som förekommer i filmen påstår? Ja, den var skön, lite ojämn, lite muzakvarning, med bra texter och Rodriguez har en lite udda men bra röst. Att det skulle vara Guds gåva till människorna känns överdrivet. Alla i filmen säger att han är fantastisk, att albumen är fantastiska, men ändå sålde de ingenting. Well, förutom i ett land då.

4/5

Lyssna på Rodriguez på Spotify och avgör själv om sydafrikaanerna (pun intended) hade rätt.

Arkiverad under Betyg 4, Dokumentär, Film, Musik, Recension, Svensk film Tagged with , , ,

Darwin’s Nightmare

20 augusti, 2012 6 kommentarer

Titel: Darwin’s Nightmare (Darwins mardröm)
Regi: Hubert Sauper
År: 2004
IMDb | Filmtipset

Det här var en ganska hajpad dokumentärfilm när det begav sig för typ sju år sen som typiskt nog visades på den politiskt korrekta biografen Zita i Stockholm och det var där såg jag den. Som vanligt när det gäller dokumentärer så kunde jag gissa betyget redan innan jag såg filmen.

Darwins mardröm handlar om vad som händer kring Victoriasjön i Tanzania. På 30-talet inplanterades, nästan på skoj, den glupska rovfisken nilabborren. Nu 70 år senare har den gjort slut på i princip alla andra fiskar i sjön och den exporteras i stora lass till Europa. Transportplanen flygs av ryska piloter som, antyds det i filmen, kommer med vapen till diverse krig och lämnar Afrika med fisken, och där emellan hinner de besöka prostituerade. Allt pågår medan lokalbefolkningen svälter, eftersom de inte har råd att själva köpa fisken. Håhåjaja.

Ja, det vilar en obehaglig stämning över den här filmen. Det är faktiskt nästan en overklig stämning trots att det ju är en dokumentär. Vissa av personer som intervjuas i filmen känns overkliga, cyniska och smått läskiga, bl a några av de ryska piloterna eller mannen som är vakt vid ett sorts fiskforskningscentrum (och som blir något av vår guide i filmen). Några av dessa intervjuer är riktigt bra, t ex när vakten berättar om hur det är att vara vakt eller cyniskt konstaterar att ett krig inte vore helt fel (då får man ju bra betalt). Även när till slut en av de till en början oförstående och känslolösa ryska piloterna sänker garden och berättar ”en liten historia” om vapenhandeln är det bra film.

Obehagligt var också när man får se ett grupp barn slåss om det i en gryta nylagade riset som ska räcka till många. Desperation och hunger som får en att inse att vi har det rätt bra i Sverige… trots trängselskatter. Filmens brist tyckte jag var att den inte kändes helt fokuserad. Vad är det egentligen regissören Hupert Sauper försöker få fram? Eller vad han försöker få fram är väl ganska klart. Det är bara det att ibland blir det liksom som att slå in öppna dörrar. Att mitt i historien om fisk, svält och vapenhandel även visa en aidssjuk kvinna tar snarare fokus bort från historien i stället för tvärtom.

Det som skildras i filmen är helt absurt. Det är ganska självklart att det kommer in vapen med planen samtidigt som fisken exporteras och lokalbefolkningen svälter. Allt cirklar kring denna fiskindustri. Det är en ond cirkel med fattigdom, vapenhandel, globalisering och prostitution. Om ni har sett Hotell Rwanda och eXistenZ så tycker jag det är som en blandning av dessa två filmer. Det absurda i förhållandet mellan Europa och Afrika skildrat i Hotell Rwanda blandat med fiskfabrikscenerna från eXistenZ. Mitt i all misär finns ändå en livsglädje bland afrikanerna. De verkar liksom ta dagen som den kommer och leva i nuet på ett skönt sätt. Som sammanfattning så kan jag säga att som vanligt så betyder inte ett viktigt ämne detsamma som en bra film. I det här fallet är det dock en bra film, men inte en kanonbra film.

3+/5

Arkiverad under Betyg 3, Dokumentär, Film, Recension Tagged with , , ,

Grizzly Man

8 augusti, 2012 17 kommentarer

Titel: Grizzly Man
Regi: Werner Herzog
År: 2005
IMDb | Filmtipset

Den här dokumentären var faktiskt främst väldigt rolig/märklig. Det var underhållande/fascinerande att titta på Tim Treadwells egeninspelade filmer om björnar i Alaska, främst pga att det i själva verket är en sorts videodagböcker där allt handlar om Tim själv. Det hade lika gärna kunnat handla om blåvalar, knark eller rymdfärder. Nu var det björnar som Tim valde för att ändå på nåt vis sätta sina egna demoner i centrum. Herzog har gjort en ganska vanlig dokumentär om en fascinerande person. Tims egna filmer varvas med intervjuer av folk som kände honom och fram växer en bild av en excentrisk och egocentrisk person som man ändå inte kan låta bli att gilla. Det är bra att Herzog väljer att inte frossa i Tims död mer än nödvändigt. Det är väldigt sällan jag ger dokumentärer högre betyg än tre och även här får det bli en stark trea. Två dokumentärer som är värda fyror i mina ögon är t ex svenska Armbryterskan från Ensamheten och danska Armadillo.

3+/5

Arkiverad under Betyg 3, Dokumentär, Film, Recension Tagged with , ,

The King of Kong

17 april, 2012 4 kommentarer


Titel: The King of Kong
Regi: Seth Gordon
År: 2007
IMDb | Filmtipset

Som en del av sitt tisdagsdokumentärtema skrev Movies – Noir precis om den här rullen. Själv gillade jag filmen men högre betyg än en trea kan det nästan aldrig bli till den här typen av dokumentärer.

The King of Kong är en skön dokumentär som är något överdramatiskt berättad med en tydligt ond karaktär (Billy Mitchell) och en tydligt god karaktär (Steve Wiebe). Sanningen ligger väl förmodligen nånstans mittemellan men då hade det inte blivit en lika intressant film kan hända. Det är en film om ett riktigt nördintresse, i det här fallet gamla arkadspel och i synnerhet Donkey Kong. Den påminner kanske en del i upplägget om det svenska dokumentärmästerverket Plötsligt i Vinslöv (yes, Fiffi, I’m talking to you). Vi får ta del av en hel del sköna karaktärer, nördar — och så Billy Mitchell som sticker ut. Mitchell är en gammal mästare som vägrar släppa ifrån sig sin Donkey Kong-krona, och han tar till ganska fula knep för att behålla den. Dokumentärer får sällan nåt annat betyg än tre från mig. Jag brukar nästan alltid gilla filmerna men inte så mycket att det blir ett bättre betyg. Det finns nåt inbyggt i dokumentärformatet som hindrar detta.

3/5

PS. En klassisk replik från filmen: ”There’s a potential Donkey Kong kill screen coming up if anyone’s interested” sagd av nörden och trogne Billy Mitchell-supportern Brian Kuh, kanske lite motvilligt eftersom det var Steve Wiebe som var på väg att slå Donkey Kong-rekord. Och om ni vill veta vad en Donkey Kong kill screen är så får ni se filmen eller googla…

Arkiverad under Betyg 3, Dokumentär, Film, Recension Tagged with , , , , ,

Armbryterskan från Ensamheten

15 mars, 2012 2 kommentarer


Titel: Armbryterskan från Ensamheten
Regi: Lisa Munthe & Helen Ahlsson
År: 2004
IMDb | Filmtipset

Armbryterskan är en dokumentärfilm som spelades in under tre år där vi får följa Heidi Andersson och hennes familj som bor i den lilla byn Ensamheten i Norrlands inland. Här bor typ 16 personer och alla bryter arm. Heidi själv är världsmästare i armbrytning.

Ja, jag kan rekommendera filmen helt klart. Många rynkar säkert på näsan åt en svensk dokumentärfilm men det här var en må-bra-film av bästa sort, vilket Fiffi bekräftar. Det var ofta jag skrattade åt och med familjen vi möter, speciellt pappan som är hur cool som helst. Det förekommer många sköna scener, bl a när de tre bröderna Andersson snackar om livet, eller när Heidi är på typ järnhandeln och har uppvisning (karlarna tittar storögt på tjejen, ska de våga gå en match mot henne, haha). Riktigt kul också när pappan ska stryka Heidis byxor vid ett tillfälle. Här trodde jag nästan det var uppgjort men hur roligt som helst. Vafan höll han på med? Pappan: ”Det står 40 grader här på lappen på brallorna, men hur ställer jag in det på det här satans strykjärnet?!”.

Förutom att vi får ta del av den sköna familjen som visar hur viktigt det är med just en familj så får vi följa Heidis träning inför ett nytt VM, denna gång i Kanada dit hon åker med pappan som coach. Här blir filmen dessutom riktigt spännande. De ryska armbryterskorna har målats upp som de värsta motståndarna (ingen vet riktigt nåt om deras träningsmetoder), och så har vi då svenska utmanaren Heidi. Det var rena Rockina vs Ivana Drago. Jag visste inte heller på förhand hur det gick i det där mästerskapet och det blev ovisst och en direkt avgörande extraomgång mot ryskan. Hehe, svettigt värre.

4/5

Arkiverad under Betyg 4, Dokumentär, Film, Recension, Svensk film Tagged with , , ,

Sagolandet

5 december, 2011 6 kommentarer

Titel: Sagolandet
Regi: Jan Troell
År: 1988
IMDb | Filmtipset

I somras tipsade Plox om att Sagolandet visades på SVT Play så då tog jag chansen att se den. Filmen är en personlig dokumentär om Sverige av Jan Troell. Man skulle nästan kunna kalla det för en svensk The Tree of Life eller kanske den fjärde delen i Qatsi-trilogin (eller föregångaren till Plötsligt i Vinslöv). Troell berättar om ett Sverige där man tappat mystiken i tillvaron. Man ägnar sig åt bilbingo, det är typ det roligaste man kan syssla med.

Filmen försöker definiera begreppet frihet. Har vi trots synbar frihet i västvärlden förlorat just den? Amerikanske psykiatern Rollo May bidrar med sina åsikter som oftast framstår som sanna men lite mässande (ja, eller mycket mässande). Ingvar Carlsson och Tage Erlander kommer också till tals och inser politikens begränsningar. Politik kan inte göra människan lycklig eller få henne att känna glädje. Möjligen kan den skapa förutsättningnar för det.

Det är ju en viss skillnad på ett politiskt perspektiv på tillvaron jämfört med ett personligt. Troell exemplifierar den försvunna friheten på ett möjligen Stefan Jarlskt övertydligt sätt med motorvägsbyggen och en gammal änkeman som inte får resa sin icke reglementsenliga gravsten över hustrun på kyrkogården (stenen håller inte måttet helt enkelt, rent bokstavligt).

Troell är inne en hel del på naturmystik. Bl a ägnas ett helt avsnitt åt Träden som han anser (om jag tolkar honom rätt) att människan våldför sig på i och med dagens (80-talets då) moderna skogsbruk.

Sagolandet är i mycket en väldigt nostalgisk film vilket Troell själv lyfter fram och liksom erkänner. (Troell agerar själv berättarröst i filmen.) Det handlar om gamla landsbygdsorter där man slår igen sommarpensionatet och det är stamgästernas sista och bitterljuva vistelse där.

Det förekommer en del obehagliga strömningar med invandrarfientliga åsikter. Det här är inget Troell lyfter fram direkt utan det förekommer i bakgrunden då och då. Istället berättar han om galningar som går omkring och besprutar björnloka eftersom de är ”element” i Sverige som inte hör hemma där. Parallellen blir ganska tydlig. Bitvis råder det en lite äcklig stämning. Vi får se ett (gammalt?) Sverige som jag liksom inte känner igen. Jag vet inte om det är nåt speciellt med Skåne? Eller var jag politiskt inkorrekt nu?

Och så handlar det om Vargen. Vissa tycker att den inte hör hemma i Sverige. Vad Troell tycker står klart. Här finns ett visst inslag av naturromantik. En familj på landet driver minijordbruk och de förmår sig inte att skjuta vargen trots att den river deras får. Värmlands jaktförening vill utrota vargen. Tyvärr väljer Troell att visa lite omotiverat övertydliga scener där man flår en varg (ja, det brukar man göra, vilket djur man än slaktar).

Övertydligt tyckte jag dock inte de uppmärksammade kycklingscenerna var. Det var helt sjukt faktiskt. Det fanns nåt ytterst fel med denna verksamhet. En kycklingfarm anlitade en grupp japanska (!) experter som tydligen var de enda som kunde avgöra om kycklingen var en höna eller tupp. Om det var en tupp åkte den direkt ner i avfallskvarnen. Hönan fick leva vidare för att producera ägg. Eftersom kycklingarna var framavlade för att få ägg (om det nu blev en hona) och inte hade nåt vidare bra kött så var det destruering som gällde för hankycklingarna.

Nåväl, trots förlorade frihet, ett västerland i mentalt förfall, nostalgi, naturmystik så bjuds det även på några roliga scener som påminner mig om Plötsligt i Vinslöv. Om ni sett filmen så kanske ni kommer ihåg ”Koppla hunden!” sagd av skånsk hundinstruktör.

Sagolandet är ett härligt tidsdokument med underbara frisyrer och glasögon, åsikter och dialekter. Skånska! Jag önskar nästan jag hade haft textning ibland, Plox. 😉

4-/5

Arkiverad under Betyg 4, Dokumentär, Film, Recension, Svensk film Tagged with , , , ,

The Yes Men Fix the World

4 december, 2011 2 kommentarer


Titel: The Yes Men Fix the World
Regi: Andy Bichlbaum, Mike Bonanno & Kurt Engfehr
År: 2009
IMDb | Filmtipset

The Yes Men Fix the World är en hyfsat rolig, avslöjande och tänkvärd dokumentär. Det är TV3:s Blåsningen med ett samvete eller Bananas!* med humor. Det där samvetet är möjligen lite väl vinklat. Anti-kapitalisterna Andy och Mike utger sig för att vara representanter för olika globala företag. De agerar helt enkelt talespersoner för dessa företag. Man besöker konferenser och håller föredrag. De båda lägger ner ett ganska stort jobb på att skapa hemsidor, olika attiraljer och reklamprylar för företagen. På konferenserna och i intervjuer presenterar man förslag och idéer. Den ena idén är mer galen än den andra. Förslagen och idéerna går antingen ut på att man ska göra goda saker, väldigt goda saker, för världen eller så handlar det om rent onda idéer. Det roliga är att det är de onda idéerna som uppskattas mest. Då är alla plötsligt intresserade, nyfikna och vill veta mer. Här finns kanske en slant att tjäna tänker de. Bitvis är det en fascinerande film. Det är ganska häpnadsväckande hur mycket The Yes Men kommer undan med, hur man lyckas lura etablissemanget gång på gång.

Filmen finns att se i sin helhet på YouTube och där ingår även en nio minuter kort förfilm som visas innan huvudfilmen drar igång. Förfilmen handlar om hur The Yes Men utger sig för att komma från lobbygruppen The US Chamber of Commerce.

Andy och Mike gjorde redan 2003 filmen The Yes Men som jag har förstått går i samma stil som uppföljaren med det längre namnet.

3/5

Arkiverad under Betyg 3, Dokumentär, Film, Kortfilm, Recension Tagged with , , , ,

← Äldre inlägg

Nyare inlägg →