Söndagar med Bergman: Fårödokument (1970)

27 januari, 2019 3 kommentarer

Fårödokument (särskrivet i förtexterna, ajabaja) är en av Ingmar Bergmans få dokumentärfilmer och den handlar förstås om Bergmans älskade ö där han ju i Hammars hade sitt hem under många år (och hans bostad och personliga biograf finns ju fortfarande kvar och är nu en del av Bergmangårdarna). Materialet till dokumentären spelades in våren 1969 och den hade sedan premiär i svensk tv på nyårsdagen 1970.

Redan från början står det klart att det inte är en naturfilm det handlar, även om naturen, vattnet och djuren spelar en stor roll. Nej, filmen är tillägnad Fåröborna själva förkunnar förtexterna. Bergman agerar berättarröst och det var lite kul att höra hans röst och sätt att prata. Jag fick intrycket att han läste innantill. Ändå blev det inte tråkigt då han trots den uppläsande känslan har nåt skarpt där också.

Bergman åker runt på Fårö och träffar vanligt folk för att få reda på deras livssituation. Hur är det att bo och verka i glesbygd som Fårö? Det framkommer att Fåröborna känner sig ungefär på samma sätt som Gotlänningar känner sig gentemot fastlandet. Det är liksom bara ett pinnhål ner på stegen. Allt ska centraliseras och Fårö har slagits ihop med ett antal andra Gotlandskommuner och styrs numera från Fårösund som ju ligger på Gotlandssidan.

Vi träffar en kvinnlig bonde som inte gillar statlig inblandning i det hon gör. Hon gillar småskalighet och fri konkurrens. I det lilla glöms inte människan bort anser hon. Trots att hon är kritisk så är hon i grunden positiv och glad, en sorts naturkraft. Och som man brukar säga nuförtiden, en människotyp och ett sorts liv som man inte ser så ofta idag.

Ja, det är det klassiska som jag sett i ett antal dokumentärer som t ex Palme eller Jan Troells Sagolandet. Det handlar om ett Sverige som inte finns längre. Det som är speciellt med just Sagolandet och Fårödokument är att det inte är nygjorda dokumentärer utan de är filmade i den tid som det handlar om. Så det finns liksom två lager här. Först en svunnen tid som de i filmen saknar eller håller på att förlora. Men även den tid som jag som tittare idag upplever inte finns. Det finns potential för en hel del nostalgi här. Men det var det som var lite kul med de som intervjuades; de hade inte en nostalgisk syn på det hela utan mer praktisk.

En gubbe som intervjuas är 102 år gammal. Han föddes alltså på 1860-talet. Wow! Som tidsdokument den här typen av filmer obetalbara.

En stor fråga, och en evighetsfråga, är frågan om det ska byggas en bro mellan Gotland och Fårö. Fåröborna själva verkar vara för en bro, i alla fall om man ska tro på de som intervjuas i filmen. En uttrycker det så här:

”Många gånger har man nog önskat sig en bro, i synnerhet när man kommer i synnerligen god tid till nästa färja”. 😀

Brofrågan återkommer i Bergmans dokumentäruppföljare som kom 1979. Den kommer vi till framöver.

Det förekommer underbara klipp med skolungdomar på en buss. Bergman frågar hur de trivs på Fårö och om de vill flytta där ifrån. ”Det finns ingenting att göööööra!” låter de flesta svaren. Genomgående kändes det som att tjejerna är de som är mest benägna att dra till fastlandet. ”Här finns ju inga joooooobb!”. Killarna verkar tveka mer, och en kille säger att han måste se vatten, det blir ju så när man har vuxit upp på en ö tycker han. Stockholm, det kan han inte tänka sig. Vi återkommer även till honom i uppföljaren.

Inklippt med intervjuerna med ungdomarna i bussen får vi se och höra en präst oroa sig för sin församling. Kommer den överhuvudtaget finnas kvar om tio år? På gudstjänsterna är det ju mest gamlingar konstaterar han krasst.

Det kanske bästa i filmen är en intervju med en gammal gumma. Hon bröt benet när hon var ute och cyklade för flera år sen. Den bristfälliga vårdpersonalen som fanns på plats på ön sa dock åt henne att det bara var en stukning. I två månader låg hon hemma i sängen men benet läkte ju aldrig riktigt ordentligt. Det läkte liksom ihop fel. En tid senare fick en kunnig läkare se detta och hon skjutsades direkt till lasarettet (ett härligt gammal ord) på Gotland och man försökte fixa till benet. Men det lyckades inte utan man tvingades amputera det. Sorgligt. Men gumman, jo, hon berättade glatt historien med en glimt i ögat som är lite svår att förstå. En kärv krutgumma om man säger så, precis som lantbrukarkvinnan i inledningen.

Det Bergman har gjort är en partsinlaga och han avslutar själv filmen med en slutplädering för Fåröbornas sak. Eller är det jag som har gjort en partsinlaga i och med detta inlägg?

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Lantbrukaren Ingrid

Bibliotekarien Emilia

Poststationsföreståndaren Vera

Arkiverad under Betyg 3, Dokumentär, Film, Recension, Svensk film Tagged with , , , , , , ,

Citizenfour (2014)

25 september, 2018 Lämna en kommentar

Under Malmö Filmdagar 2016 såg jag Snowden, Oliver Stones biopic om visselblåsaren Edward Snowden. En återkommande punkt i den filmen är korta sekvenser som utspelar sig under fyra dagar på ett hotellrum i Hongkong. Dokumentären Citizenfour är resultatet av de intervjuer som filmaren Laura Poitras gjorde med Snowden under dessa fyra dagar (eller om det var åtta dagar, vilket det står på filmens Wikipedia-sida).

En detalj jag funderade på var hur regissören Laura lyckades dekryptera de krypterade mail som hon mottog från Snowden. Tydligen hade Snowden tidigare skickat samma mail till journalisten Glenn Greenwald men han hade inte lyckats dekryptera dem. Hur lyckades Laura? Skickade Snowden krypteringsnyckeln i ett separat mail? Nå, de vill givetvis inte avslöja sånt här. Jag blev intresserad av det eftersom jag håller på med just sånt här på jobbet då och då.

Det förekommer en berättarröst i filmen. Det är Laura själv som agerar denna berättarröst men det intressanta är att det är Snowdens mail som läses upp. När personen Laura själv säger nåt så gör hon det genom en textruta, t ex ”I moved to Berlin”.

Det som dokumentären tar upp är mycket intressant. Myndigheter avlyssnar allt? Är det så? Varför gör man det? Och är det rätt? Och de som vill avslöja denna avlyssning, vad är det man vill stoppa? Ja, givetvis att allt man gör och säger spelas in och lagras nånstans. Men den information som man läcker ut, vad händer med den? Det kan ju leda till att känsligt material, t ex agenters identitet kommer ut. Är det så bra? Eller vill man montera ner all underrättelseverksamhet? Många förvirrade frågor. Jag har inga svar.

Dokumentären bygger upp en bra stämning innan vi till slut får se vem som döljer sig bakom aliaset Citizenfour. Sen träffar vi plötsligt honom där i Hongkong och han är ju bara en helt vanlig snubbe. Åtminstone är det det intrycket jag får. Reportern som ska intervjua honom känner sig aningen nervös och hans penna går av när han krampaktigt griper om den. ”Är du nervös” frågar Snowden. Sen går brandlarmet mitt i allt. Paranoian växer. Är de avslöjade?

Aldrig har väl en så till synes betydelselös person orsakat så mycket rabalder. Det kan inte vara lätt att vara Edward Snowden. Hade han kunnat göra på nåt annat sätt? Som det är nu befinner han sig på okänd plats i Ryssland på obestämd tid. Jag vet inte, han kände väl helt enkelt att han var tvungen att göra det han gjorde.

Citizenfour är ett bra komplement till Stones biopic, eller biopicen kanske är ett bra komplement till dokumentären.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_halvbetyg_tomsep

Arkiverad under Betyg 3, Biografifilm, Dokumentär, Film, Recension Tagged with , , , , ,

RBG (2018)

17 september, 2018 5 kommentarer

RBG är en lite lustig titel på en film kan jag tycka, och lätt att förväxla med färgsystemet RGB. Att jag tycker så kanske beror på att jag som svensk och person med uppenbar noll koll inte kände till nånting om en viss dam vid namn Ruth Bader Ginsburg. Det är just detta jag gillar med dokumentärfilmer. Ja, eller det är ju snarare motsatsen jag gillar. Nu efter att ha sett dokumentären RBG så är jag nämligen en person MED koll. Jag vet vem Ruth Bader Ginsburg är och hur viktig hon har varit för det amerikanska rättssystemet och i amerikansk politik.

I dokumentären får vi följa Ruth från det att hon växer upp, läser juridik, träffar sin man, börjar jobba inom rättsväsendet och kämpa för lika rättigheter mellan män och kvinnor. Snabbspolning fram till 1993 när hon blir invald i USA:s Högsta domstol.

Det som fascinerar mig med dokumentären eller snarare det som fascinerar mig med Ruth är hur otroligt viljestark och envis hon är när det gäller att få saker gjort, och det samtidigt som hon i grunden är en ganska tillbakadragen och blyg person. När hon ger sig in i den extremt manliga rättsvärlden vet hon att det inte hjälper att skrika, att gnälla, att demonstrera, att tjafsa, att försöka få saker att hända på ett år.

Nej, det Ruth ställer in sig på är ett långsiktigt, tidskrävande, engagerat och envist arbete. Det är det som ger resultat. Tur att inte Twitter fanns på den tiden säger jag. Ja, eller Twitter är det väl inget fel på. Det är mer känslan av att ett tålamod saknas idag. Det ska vara snabba lösningar. Så funkar det inte. Så har det aldrig funkat. Då smälter lösningen bara bort som ett musselskum på en rimmad torskrygg.

Dokumentären som ett rent hantverk är inget speciellt. Det är de vanliga gamla fotona eller klippen från förr i tiden. Ett antal pratande huvuden berättar om Ruth och hur mycket de beundrar henne. Ja, det är svårt att inte beundra henne men det blir kanske inte så spännande att titta på.

En detalj som störde mig var att filmen inleddes med vad som i princip var en trailer för sig själv. De första minuterna var som en best of av det vi skulle få se. De pratande huvudena gjorde korta kärnfulla uttalande som hyllade Ruth. Snabba klipp visar höjdpunkterna från hennes karriär och vad filmen kommer att fokusera på. Nja, det kändes billigt och väldigt amerikanskt. Men så är det en dokumentär producerad av CNN också.

En gång under filmen så tryckte den plötsligt på de där känsloknapparna som verkar vara väldigt lätta att hitta just under filmdagarna i Malmö. Det är som att mitt motstånd sakta bryts ned och mitt hjärta är blottat för känslomässiga intryck när jag ser fem filmer per dag. Ögonblicket som fick mig tårögd är när Ruth besöker en militärskola i Virginia, en skola som fram till 1996 bara var för män. Det var inte tillåtet för kvinnor att utbilda sig där.

1996 upphävdes detta av Högsta domstolen, med Ruth i spetsen. Skolan öppnades upp för kvinnor och i filmen får vi se hur Ruth besöker skolan i nutid, blir hyllad, och en rad kvinnliga studenter berättar om hur mycket det betydde för dem att utbilda sig på skolan. Jag är en sucker för sånt här.

Slutligen måste jag bara nämna en smart grej som Ruth gjorde som en del av sitt arbete för kvinnors rättigheter. Hon vände helt enkelt på steken och satsade på ett fall där en man hade nekats vårdnadsbidrag efter att hans fru dött. Han var ju man! Han behövde ju inga bidrag! Ja, det vill säga fram tills att Notorious R.B.G. hade sagt sitt i rätten.

RBG som film:

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_halvbetyg_tomsep

RBG som person:

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_halvbetyg_tomsep

bioRBG hade premiär i fredags i Stockholm och man kan se den på den trevliga biografen Sture. Om du bor i Uppsala så har den premiär idag och den går på den anrika Fyrisbiografen.

Fler som skrivit om filmen: Rörliga bilder och tryckta ord.

Arkiverad under Betyg 3, Biografifilm, Dokumentär, Film, Recension Tagged with , , , , , , , ,

When We Were Kings (1996)

27 maj, 2018 Lämna en kommentar

1974 möttes Muhammad Ali och George Foreman i en klassisk boxningsmatch kallad The Rumble in the Jungle. Fajten ägde rum i Afrika, i landet som på den tiden gick under namnet Zaire. Dokumentären When We Were Kings är förutom ett väldigt intressant tidsdokument en skildring av matchen med stort M och allt som hände kring den.

Detta är fascinerande rörliga bilder att se. Efter ett tag glömmer jag vilket år det är och jag tror att det helt enkelt är 1974. Kvaliteten på klippen och fotot från vad som hände i Zaire före och efter matchen är strålande.

Historien kring varför matchen ägde rum i just Zaire är intressant. Här drar jag en del paralleller till mastodontdokumentären The Vietnam War som jag såg i vintras på SVT Play. Vi har ett land som blivit fritt från sin kolonialmakt (Belgien i det här fallet). En ”röd” premiärminister tillsätts men störtas sen av en militär med stöd av amerikanska CIA. Militären gör sig själv till diktatorisk president och styr landet med korrupta medel.

Denne nye president ser en chans till lite positiv uppmärksamhet och goodwill och köper därför till sig matchen för 10 miljoner dollar. Pengar som givetvis tas ur statskassan, på samma sätt som när ett olympiskt spel ska bekostas antar jag.

När Ali och Foreman anländer till Afrika är det uppenbart att Zaire älskar Ali men inte ger mycket för Foreman. Folket i Zaire gillar Ali eftersom han vägrade kriga i Vietnam. Foreman gör så gott han kan men ett misstag var att ha med sig en schäferhund, samma hundras som den belgiska kolonialmakten använde som polishund.

Filmen fokuserar en del på de svartas rättigheter. Ali gör en rad vad man skulle kunna kalla kontroversiella uttalanden. Bl a förklarar han varför han inte gillar vit eller kinesisk musik (bara en massa pling pling plong plong). Det är inte hans kultur, han förstår den helt enkelt inte. Svarta vill vara oberoende säger han. Men han hatar inte vita. Han kan visst samarbeta och göra affärer med dem. Fast svarta ska gifta sig med svarta. Ooook. Jag tror och hoppas att man visst kan förstå alla kulturer och då inse att alla (näst intill) har samma mänskliga sida. Men jag förstår vad han är ute efter. Det handlar ur Alis perspektiv om att först hitta en egen stabil identitet för sig själv. En identitet som Ali inte tycker afroamerikaner hade då.

Promotorn Don King. Vilken lirare! Han citerar Shakespeare samtidigt som han är oerhört medveten om the black struggle. Exempelvis kan nämnas att Ali flög till Zaire med ett plan med enbart afrikanska piloter och flygvärdinnor. Det är som att det svarta USA här återupptäcker Afrika som sitt moderland. Här kommer jag ju osökt att tänka på MCU-filmen Black Panther. When We Were Kings är lite som Black Panther fast på riktigt.

Musik! Det förekommer härlig musik i filmen. Don King & Co vill ju göra en jättegrej av det hela. Därför har man ordnat en stor musikfestival med de största svarta artisterna som ska äga rum i samband med matchen. Problemet är bara att Foreman i träning med en sparringpartner slår upp ett sår i pannan och matchen måste skjutas upp sex veckor. Musikfestivalen går dock av stapeln enligt plan. Vi får se en hel del klipp från konserterna med bl a James Brown (jag vill introduceras på samma sätt varje morgon när jag kommer till jobbet!), B.B. King, The Spinners och Miriam Makeba. Konserten skildras för övrigt i en separat dokumentär kallad Soul Power från 2008.

Efter musikfestivalen stannar Foreman och Ali överraskande nog kvar i Zaire och tränar under sex veckor fram till matchdatumet. Det känns inte som att det skulle hända idag. Zlatan skulle ta privatplanet hem.

Matchen då? Ja, mot slutet ägnar man tio minuter åt den fascinerande holmgången, där bl a författaren och journalisten Norman Mailer, som var på plats för att skriva om fajten, agerar engagerande berättarröst. Hur gick det? Ja, om jag säger så här: Ali boma ye!

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Arkiverad under Betyg 3, Boxning, Dokumentär, Film, Musik, Recension, Sportfilm Tagged with , , , , , , ,

The Latin Kings (2004)

21 maj, 2018 1 kommentar

The Latin Kings är inte bara namnet på en svensk hiphop-grupp utan även naturligt nog namnet på Maud Nycanders dokumentär om samma grupp.

Jag var själv aldrig så förtjust i TLK även om jag hörde en del av deras låtar och såg deras album fladdra förbi i skivbackarna. Skivbackarna? Ja, det här var under mitten av 90-talet på den tiden när det fanns skivbutiker med fysiska plastbitar som man köpte och tog med sig hem.

Jag vet inte om problemet var att de rappade på svenska och att det då kändes töntigt. Rim som ”snubben trodde han va’ cool för han hade en pistool” gick inte riktigt hem hos mig. Då var jag mer road av Infinite Mass (svensk G-Funk) vars medlem Rodde även inledningsvis var med i TLK.

Dokumentären handlar kanske inte så mycket om musik utan mer om hur det var att växa upp i Sverige och Botkyrka som invandrarbarn på 70- och 80-talet och sen hur Sverige förändrades under 90-talet bl a i och med Ny Demokratis intåg.

Maud Nycander gillar att berätta om en tid som flytt, ett svenskt folkhem som inte finns mer. 2012 gjorde hon tillsammans med Kristina Lindström dokumentären om Palme. Den dokumentären kryllade av nostalgiska klipp från ett gammalt och annorlunda Sverige. Här blandar Nycander nya och gamla klipp och kopplar ihop förortsliv, miljonprogram, främlingsfientlighet, Ny Demokrati och lasermän med TLK och deras karriär. Det är intressant och bra gjort och filmen känns väldigt aktuell även idag trots att den har många år på nacken.

Det förekommer en mängd härliga klipp från hur förortslivet såg ut förr och hur vissa tyckte det kanske borde se ut. I inledningen dyker det upp en cyklande centerpartist i Hallunda som beskriver det perfekta lokalsamhället. Cecilia, som hon heter, låtsas att hon bor ”här ute”. Hon har precis ätit lunch hemma, hunnit träffa barnen och nu ska hon cykla vidare till jobbet som givetvis ligger på cykelavstånd.

Nja, det funkade kanske inte riktigt som Cecilia hade tänkt. Salle berättar i slutet av dokumentären att han har flyttat från Botkyrka för att han inte vill att hans dotter ska växa upp där, gå i skolan där, inte lära sig svenska ordentligt, osv.

Vidare får vi se klipp från några lekplatser där barn, sjuåringar typ, inte leker så mycket. Nej, de slåss. Brutalt är det. Fasiken vad det gick hett till. Ett barn sparkar en unge i huvudet. Hårt. Kameramannen fortsätter lugnt filma. Barnet som blev sparkad i huvudet plockar upp en sten och kastar mot sin antagonist. Kameramannen fortsätter filma. Ja, det var en annan tid.

Det var kul att se de tidiga klippen på TLK och hur Dogge alltid skulle se arg ut med sin rynkade panna. Hade han fått denna stil från Ice Cube tro? För mig kändes det mest tillgjort. TLK blev bättre senare i karriären enligt mig och framförallt så är ju bröderna Salazar ena hejare till producenter. De driver fortfarande sitt skivbolag Redline Recordings.

I filmen ska TLK 2004 uppträda på Ullevi för storpublik. De har blivit stora och folkliga och turnerar och jobbar mer än nånsin. Samtidigt är Dogges fru dödssjuk i cancer. Detta är inget som berörs i filmen men jag läste om det i efterhand och kände att det nog var en väldigt jobbig tid för Dogge. En kort tid efter att dokumentären spelades in så upplöstes gruppen.

Jag tycke det var roligt var att se Janne Schaffer komma in i studion för att spela in några gitarriff. De hade ju samplat honom så mycket i sina tidigare skivor så de kände att det inte var mer än rätt att låta honom spela live också. Sämre var det när Håkan Hellström skulle vara med. Jag kände inte riktigt att det fanns nån kemi där.

Det bästa med filmen är nog att vi kommer nära alla medlemmar i gruppen. Som jag förstått det så träffade Nycander snubbarna första gången redan när de gick i högstadiet. Det känns att det finns en tillit här. Vi får se hur de grälar i studion om olika saker, som t ex diverse papper som ska skrivas på. Dogge visar möjligen divafasoner, åtminstone om man ska tro de andra medlemmarna. Men alla är trötta, alla har barn, och alla sover för lite. Det är man överens om.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Dokumentären går att se på SVT:s Öppet arkiv. Även Fiffi har skrivit om TLK.

Arkiverad under Betyg 3, Dokumentär, Film, Musik, Recension, Svensk film Tagged with , , , , , , , , ,

Avicii: True Stories (2017)

16 maj, 2018 Lämna en kommentar

Nu när the interwebs gått vidare till andra nyheter så postar jag mitt lilla inlägg om dokumentären om Avicii. Jag hade faktiskt tänkt se den under Malmö Filmdagar i höstas men dels var det en väldigt lång film och dels hade man ställt in det besök som skulle ha varit. Vi som var där nere i Malmö spekulerade i om det var Avicii själv som skulle ha kommit men hoppat av. Det där med längden är det möjligt att jag minns fel om, men jag har för mig att den version vi skulle få se var uppåt tre timmar och innehöll en del i slutet med hela Aviciis avslutningskonsert. Det kändes lite för mycket för min del.

Avicii: True Stories som dokumentären heter såg jag nu till slut på SVT Play efter att Tim Bergling (som Avicii heter ”på riktigt”) tråkigt nog lämnat jordelivet. Med den vetskapen så var det en speciell dokumentär att se. Det kändes väldigt lätt att läsa in negativa saker i allt man såg på ett sätt som man inte hade gjort utan den vetskapen. En sån sak som att Tim vid ett tillfälle säger ”jag kommer dö!” och att han inte kan fortsätta sitt turnerande liv känns ju extra tung. Om jag inte hade vetat vad jag nu vet så hade jag nog bara tänkt att det var ett talesätt. Som det var nu så blev det hela så tråkigt och tragiskt.

Jag drar paralleller till Michael Jackson och Prince. Precis som Tim så levde dessa artister liv med en mängd olika mediciner som skulle hålla dem flytande. Till slut så funkar det helt enkelt inte.

I dokumentären så framställs personerna runt omkring Tim som ett gäng dudes som inte verkar vara så… vad ska man säga… empatiska. När Tim försöker förklara hur han mår möts han mest av kommentarer som ”ja, ja, men bara en konsert till”. Jag är säker på att det finns en viss, eller förmodligen en stor del, sanning i det men jag är även säker på att filmmakarna valt att vinkla det på det sättet. De vill ju berätta en story. Precis som Malik Bendjelloul gjorde i Searching for Sugar Man. Jag köper det i bägge filmerna. Ibland är inte sanningen rakt upp och ner det som är mest äkta.

Det som ändå är uppenbart i filmen, hur mycket man än vinklat det, är att Tim inte mår bra. För honom var det helt rätt beslut att ställa in turnélivet och försöka hitta sig själv. Filmen slutar på ett hoppfullt sätt vilket kändes bra samtidigt som det ju gjorde saken än mer sorglig.

Vid tiden för sin död hade Tim i princip färdigställt ett helt nytt album. Det jag undrar nu är vad som kommer hända med det och vilka som kommer tjäna pengar på det. The show must go on.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Nej, jag har fortfarande inte hört en enda låt av Avicii förutom de korta delar man får höra i filmen. Den där avslutningskonserten som jag nämnde inledningsvis var inte med i den version som finns på SVT Play och som går att se där fram till 31 juli.

Arkiverad under Betyg 3, Dokumentär, Film, Musik, Recension, Svensk film Tagged with , , , , , , ,

I Trumpland med Filip & Fredrik (2016)

12 maj, 2018 Lämna en kommentar

Filip och Fredrik la jag märke till första gången i och med deras serie High Chaparall som började sändas 2003. High Chaparall gick ut på att det svenska radarparet åkte runt i USA och träffade b- och c-kändisar. Jag tyckte många av avsnitten var både roliga och fascinerande. Favoriterna är nog Gary Busey (det mesta), Fabio (Filips motorcykelkrock) och Philip Michael Thomas (Magic cookie-sången).

I dokumentären I Trumpland med Filip & Fredrik, som går att se på Dplay, försöker F&F ta reda på varför Donald Trump har så stort stöd i USA. De besöker gruvstaden Grundy, den plats i USA med högst Trumpsupporterdensitet.

Man kan säga att fördomarna om white trash-USA både bekräftades och kom på skam. F&F har ett nyfiket och öppet sinne när de snackar med folk, vilket gör att man får en förståelse för Grundy och dess invånare. Allt är inte svart och vitt. Vissa saker är dock svåra att förstå. De flesta vi träffar framhåller Gud som det absolut viktigaste i sina liv. Vi får höra från en man att en kvinna, ingen kvinna, skulle kunna ha en ledande position på vilken nivå det än gäller. Varför inte? Jo, det står ju i Bibeln att mannen ska styra i sitt eget hus.

Historiskt har stan varit beroende av sin gruvdrift. Nu har nästan alla kolgruvor stängt ner och folk lämnar Grundy. En stor andel av de äldre som jobbat i gruvorna dör i förtid i lungcancer eller är förtidspensionerade. Grundy är en dyster stad.

Om då Donald Trump kommer och säger att han ska satsa på kolgruvor och Hillary Clinton säger att hon ska fortsätta med nedstängningen och göra gruvarbetare arbetslösa. Ja, då är det inte svårt att förstå vem som får Grundys röst.

De röstar alltså för den person som vill fortsätta med den gruvdrift som gör alla som jobbar med den sjuka. Ja, för som de ser det så har de inget annat alternativ.

F&F träffar sin vana trogen en del härliga original och udda personligheter, och alla ska rösta på Trump i det kommande valet. Vi får träffa det gamla paret där mannen har väntat 60 år på att få sin ungdoms kärlek. Efter att hans bästa kompis dött får han chansen eftersom det var just den bästa kompisen som fick damen på kroken då för 60 år sen. Nu är det hans tur.

Vi får lära känna unge D-Train, Grundys förste rappare. Grundy, som ligger vid Appalacherna, är en stad fylld med bluegrass och country. Hip-hop… inte så mycket. Filmens klimax och det som allt leder fram till är D-Trains första live-uppträdande nånsin på Grundys årliga marknad. D-Train verkar fullkomligt livrädd.

Slutligen vill jag poängtera att filmen spelades in sommaren 2016, alltså några månader före presidentvalet. F&F (och regissören Karin af Clintberg!) ska ha kredd för att de inte gör nån nidbild av Grundy per automatik bara för att det är ett Trump-fäste. Man hade ju kunnat tänka sig det eftersom det då verkade galet och osannolikt att Trump faktiskt skulle vinna. I alla fall tyckte jag det som naiv svensk. Men, nej, de gör öppna porträtt av människor som gör att de som skildras framstår som just människor.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Arkiverad under Betyg 3, Dokumentär, Film, Recension, Svensk film Tagged with , , , , , , , ,

Weiner (2016)

29 april, 2018 2 kommentarer

Happy times…

Weiner var en sån där dokumentär som det kommer ett par stycken av varje år. En sån där som det snackas om de filmpodcasts jag lyssnar på. Det uppstår en buzz kring den. Grizzly Man, The King of Kong, The Cove, Searching for Sugar Man och Tickled är exempel på några andra.

Sen när jag väl ser dem så är det visserligen intressanta och fascinerande historier som berättas men rent filmiskt eller konstnärligt så brukar det inte vara nåt speciellt. Undantaget av de ovan nämnda är kanske Searching for Sugar Man som jag tyckte var vackert gjord.

Weiner handlar om den amerikanske politikern Anthony Weiner, hans fru Huma Abedin och Weiners kampanj för att bli borgmästare i New York 2013. Och så handlar det förstås om Weiners notoriska oförmåga att hålla sig bort från sexskandaler med honom själv som förövaren.

Jag hade velat veta mer (men kanske inte se mer) av den första sexting-grejen som hände 2011 då Weiner använde Twitter (smart – inte) för att skicka kalsongbilder på sig själv till en kvinna. Men det amerikanska folket har nog full koll på det och då behövdes det inte mer bakgrund. Eller förresten, vissa kretsar hade kanske full koll på vad som hänt men nog inte gemene man. I vilket fall, nu handlar ju filmen om och fokuserar på borgmästarkampanjen. Det kanske är jag som är bortskämd efter att ha sett The Vietnam War och O.J.: Made in America som ju är minst sagt ingående. Weiner är en helt annan typ av dokumentär.

Efter 2011 års klavertramp ska Weiner nu göra comeback och försöka bli borgmästare i The Big Apple. Det var fascinerande att följa med bakom kulisserna på en amerikansk valkampanj. Filmmakarna har verkligen fått full access. Som jag förstått det så hade de jobbat med Weiner tidigare. Därav öppenheten.

Jag noterade att det var väldigt många tjejer som jobbade med Weiners kampanj. Efter ett tag förstår man varför. De vill få chansen att jobba med Hillary Clinton i det kommande presidentvalet. Weiners fru Huma är (eller var) nämligen en av Hillarys närmsta medarbetare. Ett faktum som kanske bidrog till att det gick som det i det amerikanska valet 2016.

Inledningsvis går det bra för Weiner och hans kampanj. Men sen drar en sexskandal åter igång. Drevet är släppt. Som jag förstod så var det dock gamla synder det gällde, men jag är inte säker på det exakta förloppet. Det spelar ju mindre roll. Skandalen är ett faktum och allt faller samman för Weiner, hans kampanj och för hans fru.

Eller gör det? Det som var mest fascinerande var att det ett tag såg ut som att Weiner skulle lyckas vända på steken en gång till. Fascinerande och plågsamt på samma gång. För har man som politiker använt sig av nätaliaset Carlos Danger och skickat sexbilder på sig själv till en kvinna vid namn Sydney Leathers så är det nog kört. Ja, det var kört.

Och som vanligt överträffar verkligheten dikten då Weiner just nu avtjänar ett 21 månader långt fängelsestraff för sexbrott som begicks efter att dokumentären släpptes.

Det är lite svårt att sätta betyg. Ska man betygsätta verkligheten? Nej, det ska man inte. Jag betygsätter filmmakandet, hur bra är dokumentärens manus t ex, och då hamnar jag på en stark trea.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Jag såg Weiner på SVT Play och tyvärr envisades SVT som vanligt med att inte visa dokumentären under sin originaltitel. Nej, här ska hittas på nåt klatschigt som de förmodligen tror ska locka mer. Vad fick Weiner heta? Jo, Weiner – sex, lögner och bultande kalsonger. Sluta, bara sluta.

Och vad skönt att jag lyckades undvika att nämna Donald Trumps namn under hela recensionen. ”D’oh!”

Arkiverad under Betyg 3, Dokumentär, Film, Recension Tagged with , , , , , , ,

3 x Musikfilmer

3 februari, 2018 Lämna en kommentar

När jag satt och bläddrade igenom gamla preblogg-texter som jag inte publicerat än här på bloggen såg jag att jag en sommar för länge sen tittade på en radda (fem stycken närmare bestämt) musikfilmer på SVT. I torsdags la jag upp två av dessa korta texter. Just musik- och konsertfilmer ser jag på relativt ofta nuförtiden och jag insåg att jag nog alltid gillat den här typen av dokumentärfilmer. SVT är en bra källa även idag. Deras serie Hitlåtens historia är härlig och det gäller även avsnitt när låten och artisten känns helt ointressant på förhand. Ta en titt på den på SVT Play. Och här kommer de tre avslutande gamla texterna om de där musikfilmerna som jag såg i juni 2003.

 

The Song Remains the Same (1976)

The Song Remains the Same är en konsertfilm med Led Zeppelin. I början och bitvis under själva konserten får vi även ta del av andra märkliga filmsekvenser. Jag konstaterar att Jimmy Page är en grym gitarrist. Det är alltid kul att höra musik, se kläder, bilar, etc från 70-talet. Om man gillar musiken så gillar man nog filmen men det är ju ändå bäst att uppleva det live. Betyget blir 3/5.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

 

Imagine: John Lennon (1988)

Imagine: John Lennon var en förvånansvärt tråkig dokumentär om John Lennon och hans liv under och efter Beatles (eller före och efter Yoko). En del bra musik och intressanta sekvenser, men ändå tyckte jag den mest var intetsägande. Vet inte varför egentligen, kanske var jag inte på humör (däremot fruktansvärt bakis… 😮 😛 :mrgreen: ). Betyget blir 2+/5.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

 

The Last Waltz (1978)

I Martin Scorseses konsertfilm The Last Waltz får vi se bandet The Band berätta anekdoter från sin turnéliv samt deras avslutningskonsert från 1976. Jag gillade känslan i den här filmen även om det inte är ”min” musik helt (jag gillar mer funk). Hur som helst, deras spelglädje lös igenom och framför allt Robbie Robertson har en skönt gungande stil. Bra att det inte bara var konsertbilder utan även lite snack och annat. Annars blir det lätt tråkigt tycker jag. Filmen får 4-/5.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

PS. Robertson inledde för övrigt efter filmen ett samarbete med Scorsese och han gjorde musiken till bl a Raging Bull. DS.

Arkiverad under Betyg 2, Betyg 3, Betyg 4, Dokumentär, Film, Musik, Recension Tagged with , , , , , , , , , , ,

2 x Musikfilmer

1 februari, 2018 4 kommentarer

Jag insåg plötsligt att jag har sett och gillat en hel del filmer om musik, och då pratar jag alltså musikfilmer, INTE musikalfilmer. Stor skillnad. Några exempel är Junun, 20,000 Days on Earth, Soul Power, Rammstein in Amerika, Pink Floyd The Wall, Janis: Little Girl Blue, Michael Jackson’s Journey from Motown to Off the Wall, Metallica: Some Kind of Monster och Searching for the Wrong-Eyed Jesus. Här kommer nu två korta preblogg-texter om två konsertfilmer. Texterna skrevs i juni 2003 då SVT körde ett sommartema med musikfilmer. Och allra sist kommer ett poddcasttips.

 

Ziggy Stardust and the Spiders from Mars (1973)

Ziggy Stardust and the Spiders from Mars är en konsertfilm där vi får se David Bowies sista uppträdande som sitt alter ego Ziggy Stardust (som ska föreställa en rockstjärna från rymden). Nja, bild och ljud är väl inte de bästa och sen var det inte mycket annat förutom själva konserten. Jag hade gärna sett nåt mer vid sidan om scenen. Sen måste jag säga att Bowies scenkläder nog är det fulaste jag sett. Var det nån annan som såg filmen? Hur som helst, ruskigt fula. Bl a en sorts kort kort kimono. Filmen om Woodstock var flera klasser bättre. Betyget blir 2/5.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

 

Woodstock (1970)

Det här var en härlig film om Woodstock-festivalen 1969. 3,5 timmar lång med FLUM, naket, droger och inte minst härlig musik. Santana, Canned Heat och Richie Havens tyckte jag var bäst. Förutom musiken är det ett skönt tidsklipp: kläderna, orden (groovy, far out, cat, man, etc), inställningen hos människorna, osv. Ändå känner man igen många frågor från nu. Motstånd mot kriget (Vietnam), mot polisen, problem med myndigheter, osv. Till festivalområdet kom nästan en halvmiljon människor och hela området utropades till katastrofområde. Betyget blir 4/5.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

 

TIPS!

Vill du förkovra dig inom ämnet David Bowie och samtidigt lyssna på två snubbar som vet att uppskatta Bowie bra mycket mer än jag, och som dessutom backar upp sin uppskattning med kunskap och vältalighet, kan jag rekommendera att lyssna på säsong två av Shinypodden där Henke och hans kompis Olof går igenom hela Bowies digra katalog, en skiva per poddavsnitt. Det senaste avsnittet handlade om just albumet The Rise and Fall of Ziggy Stardust and the Spiders from Mars från 1972.

Arkiverad under Betyg 2, Betyg 4, Dokumentär, Film, Musik, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , ,

← Äldre inlägg

Nyare inlägg →