Film noir-fredag: White Heat

30 september, 2011 4 kommentarer


Titel: White Heat (Glödhett)
Regi: Raoul Walsh
År: 1949
IMDb | Filmtipset

Lille hårdingen James Cagney gör sin debut på Jojjenito i en glödhet (nåja) noir denna fredag.

White Heat visade sig bli den första filmen med James Cagney som jag betygsatte på Filmtipset. Jag tror jag har sett några fler filmer med Cagney men det var alldeles för länge sen för att jag ska kunna säga nåt om dem. White Heat var tydligen Cagneys comeback hos Warner Brothers efter en tid med lite bråk. Cagney spelar med bravur gangstern Cody som, när han inte rånar tåg eller sitter inne, antingen slår sin fru eller har fruktansvärda migränanfall och sitter i sin mammas knä. Codys fru spelas av Virginia Mayo och gangstermamman av Margaret Wycherly.


White Heat är enkel men ändå speciell. Hela filmen har en känsla av en sorts rättfram råhet, i form av en grym Cagney som är som en naturkraft. Han är hänsynslös som få, men är ändå helt beroende av sin mamma. Tempot i filmen är ganska högt. Tågrån, biljakter, fängelsescener avlöser varandra. Och Cagney dominerar hela tiden, tillsammans med mamman (Margaret Wycherly) som är helt underbar. Mayo som spelar Cagneys fru är en klassisk noir-kvinna, och försöker hela tiden utnyttja en situation till sin fördel. Sen har vi då det klassiska slutet som nog är ett av de bästa slut jag sett. Det var nästan så att slutet höjde filmen till en fyra, men inte riktigt.

3+/5

Arkiverad under Betyg 3, Film, Film noir, Film noir-fredag, Recension Tagged with , , , , , ,

Vikarien

29 september, 2011 9 kommentarer

Titel: Vikarien
Regi: Åsa Blanck & Johan Palmgren
År: 2006
IMDb | Filmtipset

I samband med att Rörliga bilder och tryckta ord körde ett skoltema som jag hade tänkt vara med på så fixade jag den svenska dokumentären Vikarien. Jag hann tyvärr inte se filmen innan deadline men nu har jag gjort det och dessutom skrivit om den.

Läraren Max har jobbat på Hallonbergsskolan norr om Stockholm i fyra år. Det har varit fyra jobbiga år. Kaoset tilltar och lektioner går knappast att hålla. Efter en danslektion som urartar och den inhyrda dansläraren får spel får Max nog, genomgår en sorts kris, får ingen kontakt med skolans rektor för att kunna berätta om situationen. Mer eller mindre i desperation kontaktar han sin gamla grundskolelärare Folke som vid över 70 års ålder fortfarande arbetar som lärare nere i Lund. Folke tar bilen upp till Stockholm för att hjälpa (eller stjälpa?) Max.

Början av den här filmen var nästan fysiskt jobbig. Jag satt och blev nervös och rastlös framför teven. Det är aldrig tyst. På lektionerna släntrar eleverna in när de vill. Max har i princip ingen kontroll. Han träffar en kompis som käkar middag med och tar en öl och berättar om att han vaknar på nätterna vid klockan ett eller två med ångest över situationen. Han vacklar mellan att vara kompis med eleverna och att vara stenhård och auktoritär. Inget verkar funka. Eftersom jag sjäv som bara sitter och tittar känner mig frustrerad så vill jag inte ens tänka på hur det skulle vara som lärare.

När Folke anländer visar Max upp det tomma lärarrummet i en bisarr men talande scen. Inga andra lärare är där (förutom möjligen musikmajjen). Antingen är de sjukskrivna, sönderstressade, förkylda eller vilar upp sig på Kanerieöarna.

Folke, han har ju helt klart en auktoritär stil. Eller jag skulle snarare säga att han har en bestämd och konsekvent stil. Max har problem p.g.a att tvekar, ibland försöker han vara hård och ibland snäll. Folke är både hård och snäll men han är det på ett konsekvent sätt.

Men givetvis hade det inte blivit en bra dokumentär om nu Folke bara hade åkt upp till Stockholm och visat var skolskåpet skulle stå helt utan problem. Efter några dagar råkar även Folke ut för en katastroflektion och han förstår ingenting. Max tycker lite synd om Folke och vill inte hålla honom kvar om han tycker det är jobbigt. Så lite uppgiven åker Folke hem till sin skola — bara för att upptäcka att eleverna där har fuskat medan han har varit borta. Stackars Folke!

Folke är för övrigt en lustig gubbe. 73 år tränar han på gym, utövar yoga, lyssnar på The Original Tenors (Björling, Caruso, Gigli), odlar tomater, och har haft världsrekordet i baklängestal. Några av scenerna med Folke platsar nästan i supersköna dokumentären Plötsligt i Vinslöv.

Vikarien är en svensk och dokumentär version av filmer som Dangerous Minds och Freedom Writers. Fast här handlar det kanske inte om risken att bli skjuten av gangsters in tha hood när man går hem efter skolan utan t ex om att man som invandrbarn riskerar att bli utvisad från Sverige. En del elever lever med utvisningshot hängande över sig, inte konstigt då att det kan vara svårt med koncentrationen.

En liten brist jag tycker filmen har är att det nånstans mot slutet av plötsligt ”vänder”. Max får utan egentligen förklaring förtroende, eleverna sköter sig och slutet blir en sorts triumf (på ett sätt i alla fall). Jag tycker inte riktigt man får reda på varför denna vändning sker. En sak jag tänkte på är också hur det påverkar att man faktiskt är där och filmar under lektionerna.

Mot slutet förekommer några rörande, om än iscensatta scener, som t ex när Max på skolavslutningen läser upp ett brev till sina elever som nu ska sluta nian och göra vad de vill med sina liv. Inte öga är torrt. Inte ens tuffingkillen i klassen klarar sig.

Nåt som väl ändå får sägas vara kongenialt är att Max trots triumfen i slutet blir uppsagd p.g.a av nedskärningar. 😦

UPPDATERING: Efter att ha sovit på saken en natt så känner jag att vill komplettera med lite till.

1. Max och Folke är hjältar, ja de flesta lärare är nog hjältar.

2. Situationen på Hallonbergsskolan, och säkerligen även på andra skolar, är under all kritik, mer eller mindre en skandal. Det blev extra tydligt när den inhyrde dansläraren frågar Max hur de kunde jobba i en sån miljö. Det måste upp i EU-domstolen tyckte dansläraren. Även scenen med det tomma lärarrummet var talande.

3. När det gäller ”vändningen” i filmen så handlade det om att Max helt enkelt investerade tid — och kanske främst sig själv — med att vara extrapappa, knacka dörr och prata med föräldrar, göra hembesök och hjälpa elever med problem i t ex svenska, mm. Frihet under ansvar var också nåt som han gav eleverna, t ex under en skolresa. Hårt och jobbigt jobb helt enkelt. Och som tack för det fick han sparken. Typ.

3+/5

PS. Apropå filmer om vikarier så måste jag tipsa om den Zhang Yimous Vikarien (Yi ge dou bu neng shao) från ’99. Det är en underbar historia om en ung vikarie i en bergsby som åker in till staden för att leta efter en elev som rymt. Hon, vikarien alltså, tror jag är den mest envisa karaktär jag nånsin sett i en film. Gråtvarning på den filmen.

Arkiverad under Betyg 3, Dokumentär, Film, Recension, Svensk film, TV Tagged with , , , ,

Plötsligt igen

28 september, 2011 Lämna en kommentar


Titel: Plötsligt igen
Regi: Jenny Bergman & Malin Skjöld
År: 2009
IMDb | Filmtipset

Uppföljare på kultfilmen Plötsligt i Vinslöv är inte lika bra som ”ettan” vilket väl kanske inte kom som en överraskning. Det hela känns mer konstruerat med diverse fans till den förra filmen som ska hälsa på t ex Holger (som det mest känns synd om). Vissa delar är bra: reportern (en ny karaktär) på tidningen Norra Skåne är inte lite sävlig men rolig (ingen skjutjärnsjournalist direkt); Mr. Bangolf (Kjell Fredriksson) är sig lik, något självgod (men sympatisk på något sätt), ordentlig pedantisk och med en dålig känsla för inredningsdesign. Det mesta om Holger känns tragiskt den här gången, främst när brorsan som bor i Australien kommer på besök. Märkligt hur två bröder kan leva så olika liv. Jag tycker nästan de hade kunnat skippa den biten.

3/5

Arkiverad under Betyg 3, Dokumentär, Film, Recension, Svensk film, TV Tagged with , , , , ,

Fail Safe

22 september, 2011 4 kommentarer


Titel: Fail Safe (Bombsäkert)
Regi: Sidney Lumet
År: 1964
IMDb | Filmtipset

Fail-Safe är den icke-satiriska versionen av Dr. Strangelove. Ganska märkligt egentligen att det kom två filmer med i princip identisk handling. Eller kanske inte. Det var väl just vid den här tiden som rädslan och oron för kärnvapenutplåning var som störst. Och Kubakrisen ’62 visade att rädslan inte var obefogad. De bägge filmerna bygger i sin tur på två likartade romaner, Fail-Safe respektive Red Alert. När Stanley Kubrick fick höra om Fail-Safe såg han till att stämma den filmens producenter för att på så sätt försena premiären så att den inte skulle ta publik från Dr. Strangelove. Läs mer om den härvan här.

Eftersom Dr. Strangelove är välkänd av de flesta så går jag inte in så mycket på handlingen i Fail-Safe. Av misstag får ett bombplan med kärnvapen order av en krigsdator att utplåna Moskva. Nu handlar det om att försöka stoppa planet.

Henry Fonda gör USA:s president och han är helt enkelt perfekt i rollen. Det var som nån sa i extramaterialet på dvd:n: om Fonda hade ställt upp i det amerikanska presidentvalet så hade han garanterat vunnit.

Komikern Walter Matthau spelar den ”onda” karaktären i filmen, en civil rådgivare som vill att man ska utplåna Sovjet när man väl får chansen. En krigshetsare och kommunisthatare helt enkelt. Om större delen av Jordens befolkning strycker med på köpet, det bekymrar honom mindre.

Fail-Safe är välgjord, spännande, snygg, stilren. Den innehåller vissa snygga sekvenser, bl a en drömsekvens i inledningen och snygga svartvita förtexter. Även slutet var riktigt snyggt och lite experimentellt.

Det hela utspelas i princip på fyra ställen: Kommandocentralen i Omaha, The War Room i Pentagon, ombord på ett bombplan, och så nere i ett safe room med presidenten och Larry Hagmans (just det, J.R.!) översättare. Bäst är det nog nere hos presidenten. Här är det en ganska nervig stämning och Hagman gör en bra insats som nervös och svettig tolk av det som den ryske ledaren säger på andra sidan heta linjen.

Tyvärr blir jag aldrig riktigt indragen. Det kan bero på att när jag hör Fonda prata med ryske premiärministern så hör jag istället Peter Sellers säga ”I’m sorry too, Dimitri. I’m very sorry”. Det är lite synd att den är så lika Dr. Strangelove och att den liksom hamnat i skymundan. Jag måste säga att jag brukar ha svårt för satir men just Dr. Strangelove är det skillnad med. Det är nog ämnet som gör det.

Tyvärr, det är nog bara att konstatera: anledningen till att jag inte ger Fail-Safe högre betyg är att Kubricks film överskuggar den.

3/5

PS. Att Fail-Safe är den icke-satiriska versionen av Dr. Strangelove brydde sig inte de svenska översättarna om eftersom man förstås ville rida på framgångsvågen efter den populära filmen med Peter Sellers — och så fick filmen den studentspex-liknande titeln Bombsäkert. Jisses.

Arkiverad under Apokalyptisk, Betyg 3, Film, Krig, Recension, Thriller Tagged with , , , , , ,

28 Days Later

18 september, 2011 14 kommentarer


Titel: 28 Days Later (28 dagar senare)
Regi: Danny Boyle
År: 2002
IMDb | Filmtipset

Med jämna mellanrum postar jag recensioner som jag skrivit på andra ställen på nätet och den här gången handlar det om en modern brittisk skräckactionklassiker.

28 dagar senare handlar om en smitta som sprids över England p.g.a. att en grupp djurrättsaktivister släpper lös några schimpanser från ett forskningslabb. Vad de välmenande aktivisterna inte vet är att schimpanserna är smittade med ett sorts raserivirus. Detta virus verkar ha planterats i aporna på ungefär samma sätt som när Alex får sin ”behandling” A Clockwork Orange. Skillnaden är att när Alex efter överdosen av våldsamma filmer inte kunde agera våldsamt, så blir Bubbles & Co som förbytta och fullständigt galna. Vari detta virus består, hur det egentligen uppstått och hur det kan spridas så snabbt, förklaras aldrig. Detta är av mindre betydelse och man accepterar det rätt snabbt eftersom det handlar om en skräckthriller som inte fokuserar på att forskare arbetar i lab med att hitta botemedlet som i exempelvis den mer realistiska Outbreak (1995). I 28 dagar senare dör ju dessutom inte de smittade utan förvandlas i stället till rasande vildar.

Historiens huvudperson är cykelbudet Jim (Cillian Murphy) som efter en olycka ligger i koma på ett sjukhus när smittan bryter ut. När han vaknar — just det! 28 dagar senare — så är sjukhuset övergivet och öde. Detta gäller även ska det visa sig hela London. Då Jim vandrar på öde gator genom London till musik som ger den rätta stämningen är det en av höjdpunkterna i filmen. Faktum är att jag natten efter jag såg filmen drömde om just detta: att vakna upp i en helt öde stad, ensam. Läskigt! Efter ett tag står det dock klart att London inte är helt öde. Förutom en massa döda människor så finns det även smittade och små grupper med överlevare. Efter en del äventyr slår sig Jim och en tjej, Selena (Naomie Harris), ihop med Frank (Brendan Gleeson) och hans dotter Hannah som bor kvar i sin lägenhet högt upp i ett hyreshus. På taket har de ställt ut hinkar, förmodligen alla de kunnat hitta, för att försöka samla regnvatten. Även toaletten är en hink och spolningen består av att man kastar ut dess innehåll från balkongen. Detta fick mig att tänka en del på hur beroende vi är av att el och vatten verkligen funkar. Det är en sak att vandra i fjällen med frystorkad mat för en vecka, stormkök, och vatten från en fjällbäck. Att däremot klara sig en längre tid i en storstad utan el och vatten kräver ju lite mer för att funka i längden, eller hur?!

Efter att ha fångat upp en radiosändning beslutar sig våra hjältar för att ge sig av mot en plats där det ska finnas fler överlevare och även ett botemedel mot smittan. De lyckas ta sig fram till platsen men väl där verkar den övergiven… Vad som händer sen ska jag inte avslöja här men kan väl säga att de som gjorde radiosändningen inte hade helt rent mjöl i påsen.

Det faktum att man använt digital video störde mig inte. Jag tyckte det gav en känsla av att det som hände, hände på riktigt. Riktigt läskigt eller spännande blir det ändå inte riktigt. Jag vet inte varför, men nånting saknades. Nån sorts tyngd kanske. Det är dock genomgående bra skådespelare och musik. I en rätt så lång actionsekvens används samma långsamt stegrande musik som i det öde London. Även i denna sekvens som kommer i slutet av filmen passar musiken bra in. Sen tyckte jag det kändes fräscht med en brittisk film som är en skräckthriller. Jag hade lite samma känsla när jag såg den svenska filmen Den osynlige (2002). Det känns mer på riktigt med svensk miljö (även om det kan bli töntigt ibland i svenska filmer) eller som i fallet med 28 dagar senare, engelsk miljö. Lite uppfriskande känns det också att man slipper vanliga Hollywood-ingredienser som exempelvis en riktig hjälte som klarar skivan med en flicka vid sin sida. Jim är visserligen kanske en sorts hjälte men i början är det Selena som är pådrivande och får ta hand om Jim.

Ok, dags för betyg. Jag pendlar mellan 3 och 4 för denna zombiefilm… ja, rent tekniskt är det nog inte en zombiefilm eftersom ”zombierna” inte är återuppstådda stapplande döda utan det handlar om smittade människor som förvandlas till galningar. Nja, den känns inte tillräckligt tung på nåt sätt för att vara värd en fyra.

3+/5

Spoiler (markera för att läsa)

Om man sett Day of the Dead (del 3 i Romeros zombietrilogi) så känner man igen scenen med den smittade Mailer som är fastkedjad för att studeras. I Day of the Dead gör man dock lite mer ingående experiment (bl a får zombien läsa Stephen Kings It…) och försöker även bota sitt offer. Här så vill man bara få reda på hur lång tid det tar för en smittad att dö av svält. En lustig detalj var att dem smittade verkade spy upp blod i obegränsade mängder. Den smittade Mailer hade varit fastkedjad utan mat och dryck i två dagar men spydde ändå upp blod som om han inte ätit annat än blodpudding i två dagar.

De sista minuterna (som utspelas ytterligare 28 dagar senare) är filmad med vanlig film (det är jag rätt så säker på). I och med kontrasten, så märkte man att digital video inte är speciellt snyggt men att det kan ändå vara passande. Jag tyckte att det passade rätt så bra med vanlig snyggare film där i slutet eftersom det slutar som det gör… rätt så lyckligt alltså…

Spoiler slut

Arkiverad under Action, Betyg 3, Film, Recension, Science fiction, Skräck, Thriller Tagged with , , , , ,

Film noir-fredag: Key Largo

16 september, 2011 7 kommentarer


Titel: Key Largo (Stormvarning utfärdad)
Regi: John Huston
År: 1948
IMDb | Filmtipset | Movies – Noir

Fredag = Film noir. Det blir första gången coolheten själv Humphrey Bogart dyker upp. Men det blir inte den sista. Till min noir-lista har jag lagt till The Maltese Falcon från ’41 (även den i regi av John Huston) och så The Big Sleep från ’46 (där vi ser Lauren Bacall precis som i Key Largo). The Big Sleep såg jag för flera år sen och gillade den då skarpt (så den kommer jag se om). Däremot var jag inte speciellt förtjust i Riddarfalken… Recensioner av dessa filmer kommer senare i temat.

Key Largo är ett thrillerkammarspel där Bogie spelar en veteran från andra världskriget som tar in på ett hotell i Florida Keys för att besöka hotellets ägare (Lionel Barrymore), far till en vän som dog i kriget. Väl på plats visar det sig att hotellet tagits över av en hänsynslös gangster (en underbar Edward G. Robinson).

Jag har inte så mycket att säga egentligen. Det var en helt ok thriller med en Bogart lite på tomgång, precis som Lauren Bacall (som ändå är sval och skön som vanligt). Bäst var helt klart Edward G. Robinson, rolig och grym som skurk. Robinson är verkligen en karaktärsskådis, dvs han kan gestalta psykologiskt helt olika karaktärer på ett övertygande sätt. I Key Largo är han en hänsynslös skurk medan han var en naiv tönt i Scarlet Street. Key Largo som helhet är sevärd och lagom spännande men jag får en känsla av att regissör John Huston inte brann för projektet. Eller så var det jag som inte brann.

3/5

Arkiverad under Betyg 3, Film, Film noir, Film noir-fredag, Recension Tagged with , , , , , ,

The Bank Job

14 september, 2011 12 kommentarer


Titel: The Bank Job
Regi: Roger Donaldson
År: 2008
IMDb | Filmtipset

Ibland är det skönt när nån annan bestämmer vilken film man ska se. Det är lite som när man ska laga middag och inte kan bestämma sig för vad det ska bli. Då är det ganska schysst att gå in på nån matsajt och slumpa fram ett recept. Det får bli vad det blir, det är inte jag som bestämmer. På det sättet fungerade det även för några år sen när SVT körde en Filmklubb en vardagskväll i veckan. Jag spelade alltid in filmen om jag inte hade sett den. På det sättet fick jag många udda filmer sedda, filmer som jag inte visste om att de fanns eller filmer som jag kanske inte skulle välja i första hand.

Varför skriver jag om det här undrar ni? Jo, jag vann nämligen en tävling hos Filmitch och priset var filmen The Bank Job som då utan speciellt mycket fundering blev lördagkvällens film. Tack för det! 🙂

The Bank Job är baserad på verkliga och ganska fantastiska händelser som ägde rum i början av 70-talet i England. Vid den här tiden i London verkade en Black Power-aktivist som hette Michael X. Givetvis är inspirationen till namnet hämtat från namnen Malcolm i USA. I filmen bygger hela historien på att denne X i sin ägo har pinsamma och avslöjande foton på brittiska prinsessan Margaret från ett sexparty på en karibisk ö.

I filmen framställs Michael X som en i grunden simpel brottsling, en knarklangare, som döljer sin kriminella verksamhet bakom den politiskt korrekta Black Power-aktivismen. Bl a har han John Lennon som en sorts beskyddare. Lennon nämns inte vid namn i filmen men under en sekvens dök det plötsligt upp en person som var vääääldigt lik Lennon iklädd Lennon-glasögon. Det visade sig vara Lennon-lookaliken Alan Swoffer. Det är nog en av de bästa ”lika som bär”-fallen jag har sett. Se bild nedan, Swoffer till vänster. 😉


Eftersom Michael X har de, för det brittiska kungahuset, jobbiga fotona så lyckas han hela tiden undgå att bli dömd i domstol trots klara bevis mot honom. Den brittiska underrättelsetjänsten MI5 kopplas in. På nåt sätt måste man få tag på fotona men utan att avslöja vad det handlar om. Fotona förvaras i ett bankfack i London och MI5 vet dessutom vilket bankfack det är.

Nu fastnar en viss Martine Love (Saffron Burrows) i tullen med knark. En MI5-spion gör en deal med henne: Hon undgår straff om hon fixar så att banken där fotona förvaras blir rånad och fotona försvinner på köpet. Love kontaktar sin inte helt okriminelle gamla vän Terry (Jason Statham). Terry och hans kompisar sväljer betet och planeringen av rånet drar igång.

Under inledningen av filmen känns det som om jag tittar på en snällare variant av Snatch och jag är lite så där lagom intresserad. Men allt eftersom den sagolika historien rullas upp så blir det bättre och bättre. Om bara en bråkdel av det som filmen visar upp är sant är det helt galet. Filmen innehåller trevliga heist-sekvenser, konspirationer av stora mått, brittisk humor och brittiskt rått våld. I slutändan blir filmen betydligt råare än vad inledningen skvallrar om.

Samtidigt som det är rått och våldsamt är det ändå fullt med udda humor. Det som gör filmen rolig är själva upplägget. MI5 vill att banken ska bli rånad, man vill att rånarna ska lyckas med rånet. Rånarna vill givetvis lyckas med rånet. Dealen, som bara Love vet om, går ut på att man faktiskt får hela bytet (förutom fotona då). Den lokala polisen, som av slump får reda på att det pågår ett rån, vill givetvis förhindra rånet. Ja, haha, här finns det förutsättningar för ganska krångliga förvecklingar. Det påminner nästan om en klassiskt förväxlingsfars även fast utgången istället för bara pinsam blir dödlig.

Historien är som sagt fullständigt osannolik. Den påminner mig en hel del om rabaldret i Sverige kring kaffeflickor, bilder, maffiakopplingar och ett visst Bernadotteskt kungahus.

3+/5

PS. När jag letade efter fakta om den verklige Michael X så upptäckte jag att det på Headweb faktiskt finns en brittisk dokumentär från 2002 om honom. Den hittas här och är gratis.

Arkiverad under Action, Betyg 3, Film, Lika som bär, Recension, Thriller Tagged with , , , , , ,

Det levande slottet

8 september, 2011 1 kommentar


Titel: Det levande slottet (Hauru no ugoku shiro)
Regi: Hayao Miyazaki
År: 2004
IMDb | Filmtipset

Med anledning av Filmrepublikens recension av Det levande slottet kommer här en gammal recension av samma film från mig. Miyazaki i sitt esse skulle man kunna säga även om jag inte själv var det just den kvällen jag såg filmen.

Hayao Miyazakis nya tecknade äventyr bygger inte på en egen historia utan på Howl’s Moving Castle, en roman av Diana Wynne Jones. Filmen utspelas i ett sorts europeiskt fantasiland där vi hittar trollkarlar, häxor, magi, märkliga flygande väsen samt ett gigantiskt gående slott. Här hittar vi också den unga hattmakerskan Sophie som råkar hamna mitt i en maktkamp mellan trollkarlen Howl (eller Hauru som det heter här eftersom japaner inte kan uttala Howl, tror jag) och Ödeshäxan. Sophie får en förbannelse över sig: hon blir förvandlad till en gammal skröplig tant. Efter detta flyr hon från stan och hamnar i det levande och gående slottet där Howl bor tillsammans med bl a elddemonen Calcifer.

Egentligen är det svårt att beskriva handlingen i den här filmen. Det beror på att det mesta av det som händer inte följer den vanliga berättande mallen från a till ö, där vi redan från början vet vilka som är goda och vilka som är onda. Här är det i stället karaktärerna som styr, kanske både på gott och ont. För mig kändes historien nämligen lite väl spretig och lös, men å andra sidan var den samtidigt uppfriskande och en riktig fantasiutflykt. Men Sophies öde engagerade mig aldrig fullt ut. Den skönaste karaktären var nog Ödeshäxan vars båda versioner är underbara figurer (jag tror för övrigt att Margareta Krook hade kunnat göra den svenska dubbningen riktigt bra om hon hade funnits kvar i jordelivet). En annan figur som är rolig är den där elddemonen, som kändes som en riktig Miyazaki-figur (trots att den är påhittad av en annan person, författarinnan till romanen, från början). Ytterligare en karaktär som man inte kan låta bli att gilla var ju den lilla astmatiska hunden som blir en följeslagarna på Sophies resa.

Animeringen är förstås helt underbar och vacker: detaljerna, landskapet, miljöerna, de märkliga flygande bombmaskinerna, saker i mindre skala som elddemonen Calcifer. Och sen har vi då det levande slottet självt som var en ganska makalös skapelse, som påminde mig om den svenska tecknaren Hans Arnolds verk. Men, som sagt, jag drogs inte riktigt in i historien i den här filmen. Jag hade faktiskt lite samma känsla när jag såg den hyllade Spirited Away. Då tycker jag att Miyazakis Princess Mononoke (1997) är klart bättre än de båda senare filmerna. Nåt jag kände igen från Spirited Away och och framförallt från Princess Mononoke var temat om hur vi människor borde ta hand om vår jord bättre, även om det kanske inte är huvudtemat i Det levande slottet. Slutbetyget till denna anime blir en helt vanlig trea. Det är en sevärd film men den berörde inte mig nåt speciellt och slutintrycket är lite blekt. Jag vet inte, kanske var jag lite trött och sjönk ner väl djupt i den sköna biofåtöljen.

3/5

Arkiverad under Anime, Asiatiskt, Äventyr, Betyg 3, Fantasy, Film, Recension, Studio Ghibli Tagged with , , , ,

Hierro

7 september, 2011 6 kommentarer


Titel: Hierro
Regi: Gabe Ibáñez
År: 2009
IMDb | Filmtipset

Spanska skräckthrillers har varit i ropet de senaste åren. De har liksom tagit över efter en period då det var asiatiska rysare med bleka flickor med långt svart hår som gällde. Det som sticker ut lite med de spanska filmerna är att de brukar vara ganska dramainriktade samtidigt som de är rysare som t ex Barnhemmet.

Hierro är en riktigt stämningsfylld dramathriller. Den är fylld till bredden med poetiska, surrealistiska, läskiga, obehagliga bilder. Det är en film som helt bygger på stämningen som byggs upp och hålls kvar.

Har ni drömt en dröm där ni är på väg till flygplatsen och har gott om tid, ni packar, taxin är beställd, allt är lugnt men så börjar det strula lite, plötsligt är nyckeln borta, men det är fortfarande lugnt, bara du hittar den där nyckeln, ja men där är den, då kan du gå ner till taxin som kommit och väntar utanför, jaha, då går vi ner till den, men vänta nu var är väskan, den var ju här alldeles nyss, tog jag med den in i köket, nämen var är den nu då, ah där är den puuuh vad skönt då kan vi gå, äntligen, men nu hittar jag inte biljetterna, och nu är klockan plötsligt mycket, bara en timme kvar till check-in, nu blir det tajt, allt börjar falla samman, nu är taxin borta också, aaah vad är det som händer?!?! Och så vaknar du.

Ungefär så är den här filmen. Alltså riktigt bra om man tycker såna drömmar är läbbiga och om man gillar läbbiga filmer. Fast här är det inte ett i-landsproblem som att missa ett plan utan det handlar om att förlora ett barn.

Handlingen är egentligen inte nåt speciellt men stämningen och nerven är hela tiden tillskruvad. Dessutom är den grymt snygg. Kanske är det på gränsen till för arty-fartigt foto men jag gillar det. En annan sak att hålla utkik efter är små detaljer som dyker upp med jämna mellanrum. Det handlar om små detaljer som bara glimtar förbi, som t ex en tavla där plötsligt vågorna börja svalla in mot stranden. Man kan missa dem om man blinkar.

Slutbetyget blir på gränsen till en fyra men den når kanske inte riktigt fram. Bitvis satt jag och funderade på hur de skulle förvalta den nerv som man lyckats skapa under filmen. Hur ska man knyta ihop säcken? Oftast i liknande filmer brukar det ju handla om actionfyllda thrilleravslutningar och det var lite det jag satt och hoppades på att det inte skulle bli.

3+/5

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Recension, Skräck, Surrealism Tagged with , , , ,

Apornas planet: (r)Evolution

6 september, 2011 13 kommentarer


Titel: Apornas planet: (r)Evolution (Rise of the Planet of the Apes)
Regi: Rupert Wyatt
År: 2011
IMDb | Filmtipset

Ni bör inte läsa den här recensionen om ni inte sett filmen och vill undvika spoilers.

James Franco spelar Will Rodman, en sån där forskare som tror att allt och alla kan botas med vetenskapen. I flera år har han försökt lösa gåtan med Alzheimers, hur man kan bota den jobbiga och tragiska sjukdomen. När filmen inleds är han i slutskedet av arbetet, studier pågår med schimpanser som försöksdjur. Om han kan lyckas få schimpanser att bli smartare så borde medicinen även fungera för att bota dementa människor, ja, ungefär så resonerar Doktor Will.

VD:n på företaget låter motvilligt försöken att fortgå men låter Will få veta att han inte ska låta sina känslor att styra. Här kan vi ana att det hela är personligt för Will. Och mycket riktigt, när vi får se honom komma hem efter jobbet är det till en far som blivit sjuk i Alzheimer.

Till slut är då stunden kommen. En schimpanshona, nummer 9, även kallad Bright Eyes, har uppvisat förbluffande resultat i intelligenstester och Will presenterar det nya läkemedlet för företagets styrelse. Will vill gå vidare med nästa steg: försök på människor. Styrelsen är imponerad över resultatet och allt verkar gå som på räls… men så får plötsligt Bright Eyes ett raseriutbrott, flyr från sin bur och orsakar kaos. Resultat: Will kan glömma det där med försök på människor. Ja, VD:n beordrar att alla apor ska avlivas med omedelbar verkan.

Efter tumultet som uppstår när Bright Eyes gick bärsärk så upptäcker en av Wills kollegor att Bright Eyes precis hade fött en lite unge. Hur slutar det här då tänker ni? Ska de verkligen avliva den lilla hjälplösa ungen? Nej, givetvis inte. Will anser att hon precis hade fött var orsaken till att Bright Eyes blev aggresiv och adopterar i hemlighet den lilla ungen som får namnet Caesar. Historien kan börja.

Tyvärr blev jag aningen besviken på den här rebooten/prequelen. På förhand hade det snackats en hel del om de otroliga datoranimerade aporna. Hmm, ja, det är möjligt att de var snygga. Ja, egentligen är det otroligt vad man kan göra med datorkraft och mjukvara. Men jag vet inte om det blir en bättre film för det. Sen tycker jag (och speciellt min bror) att det fortfarande finns tendenser till att de animerade karaktärerna studsar fram när de rör sig. Ehuru de voro apor de hoppade såsom som grodor.

James Franco är väl den jag tycker är bäst i filmen tillsammans med John Lithgow som spelar pappan. Det var kul att se Lithgow för övrigt, det var ett tag sen. Nu finns det väl inte så många andra kandidater till bästa skådis eftersom de flesta andra stora rollerna görs av datoranimerade/mocapade apor. Undrar hur Oscarsjuryn ska resonera här framöver, det måste ju bli en fråga att ta ställning till förr eller senare? Ska man dela ett eventuellt pris mellan Andy Serkis och en datoranimatör?

Freida Pinto är med som Wills flickvän Caroline. Hon gör en ganska intetsägande roll som Wills samvete och bättre sida. Hon har alltid nåt klokt att säga när Will gör saker som vi vet är fel. Men hon ställer givetvis alltid upp ändå. Pinto är helt ok men rollen är inte superkul.

Filmen och dess karaktärer gör en helomvändning med ungefär halva filmen kvar. Plötsligt inser Will att det han gör är fel. Man kan inte manipulera med natur, djur och människor. Han inser det efter att Caroline säger några kloka ord, förstås. Företagets VD gör däremot helt om åt andra hållet. Efter att först ha varit väääääldigt försiktig med experimenten så går han plötsligt all in, utan hängslen och livrem. Förklaringen som ges stavas p-e-n-g-a-r.

Brian Cox har en ganska meningslös biroll som chef på en sorts uppsamlingsplats för herrelösa apor. Och så Tom Felton (japp, Draco Malfoy himself) som chefens sadistiska son som älskar att reta och förnedra aporna. Får han betala dyrt för sina pojkstreck? Åhå, hur kunde ni gissa det. Stackars Felton, hoppas han inte har blivit typecastad som barnrumpaelaking. Och Andy Serkis? Har han blivit typecastad som mocap-skådis?

Den omtalade slutuppgörelsen på Golden Gate-bron tyckte jag inte var nåt speciellt. Istället för att bli begeistrad satt jag och tänkte på en Fantastic Four-film som har har en liknande actionsekvens uppe på en bro. Scenen där den gigantiska gorillan hoppar, som en groda, ut mot en helikopter och sen döende blir utdragen ur vraket av Caesar kändes inte klockren.

Lite kul är det att notera några referenser till de gamla filmerna, främst den första filmen. På en teveskärm glimtade t ex Charlton Heston förbi i nån gammal film (nån som tagit reda på vilken?). Vi får även se nyhetsflashar om den första bemannade expeditionen till Mars som spårlöst försvinner (men vi vet ju var och när det dyker upp igen). Och så leker Caesar med en byggsats av Frihetsgudinnan.

Sammanfattningsvis så vet jag inte riktigt vad jag ska säga. Jag kände att jag inte blev riktigt engagerad av filmen. Den rullade på utan att riktigt sögs in. Kanske är det så att man aldrig kommer att kunna ersätta uttrycken i en människas ansikte med ettor och nollor.

De flesta andra recensioner jag har läst verkar vara lite mer positivt inställd till filmen än jag är. Här har ni en handfull andra åsikter från bloggosfären: Another Bughunt, The Velvet Café, Flmr, Filmrepubliken.

3-/5

Arkiverad under Action, Betyg 3, Drama, Film, Recension, Science fiction Tagged with , , , , , , , , ,

← Äldre inlägg

Nyare inlägg →