Fitzcarraldo (1982)

19 december, 2014 17 kommentarer

decadesDecember månads tredje 80-talsfilm i det pågående projektet som vi kallar Decennier var Fitzcarraldo, ett av samarbetena mellan regissören Werner Herzog och skådespelaren Klaus Kinski. Werner och Klaus har jobbat ihop mycket under årens lopp men Werner kallar Klaus för ”min bästa ovän” och han har t.o.m. gjort en dokumentär om deras relation kallad My Best Fiend.

Själv har jag alltid haft Herzogs fem Kinski-filmer på ska-se-listan så för mig passade det utmärkt att se Fitzcarraldo. Varför har jag varit nyfiken på dessa filmer? Ja, dels har jag hört att det handlar om bra filmer och dels har jag hört att Klaus Kinski är mer eller mindre galen i filmerna. Dessutom har det tydligen varit kaotiska filminspelningar i stil med Apocalypse Now och det gällde enligt uppgift speciellt Fitzcarraldo. Sammantaget borde det borga för en åtminstone intressant filmupplevelse.

Inledningen var inte speciellt lovande… Nummer ett: jag gillar inte opera, jag har aldrig gillat opera, jag kommer aldrig gilla opera. Tyvärr bjuds vi i början på ett långt operanummer som jag fann segt och tråkigt. Jag antar att man ska tycka att det är magiskt. Åtminstone tycker mannen som kallar sig Fitzcarraldo just att det är magiskt.

Fitzcarraldo, som förstås spelas av Kinski, är en irländare vid namn Brian Sweeney Fitzgerald som lockats till Peru för att där driva olika projekt. Han är en lycksökare och drömmare. Tidigare har han försökt anlägga en järnväg över Anderna men misslyckats. Nu har han blivit besatt av att bygga ett operahus mitt i djungeln i en stad vid Amazonas strand och sen locka den världsberömde tenoren Enrico Caruso dit på premiärkvällen. För att kunna göra det behöver han tjäna pengar. För att tjäna pengar ger han sig in i gummibranschen. För att kunna tjäna pengar i gummibranschen behöver han (anser han själv) transportera en ångbåt över ett berg mellan två floder. Haha, vilken galning!

Fitzcarraldo, som han kallas eftersom lokalbefolkningen inte kunde uttala hans riktiga namn, är alltså irländare men av någon märklig anledning pratar han TYSKA, precis som alla andra skådisar i filmen! Helt galet, och det störde mig något enormt i början. Tydligen skulle Jason Robards ha spelat Kinskis rollfigur från början men byttes ut efter misslyckade provspelningar (eller vad som nu hände?). Jag tror inte Robards hade pratat tyska! Rollfiguren är ju för i helvete IRLÄNDARE. Varför skulle han prata TYSKA. Peru har väl aldrig varit en TYSK koloni?!

Nåväl, slut på mina språkliga klagomål… Förutom ytterligare en liten detalj. Skådisarna pratar alltså tyska men det hela verkar vara dubbat då ljud och munrörelser oftast inte stämmer för fem öre. Så. Nog om det.

I början av filmen, som är alldeles för långdragen, är Kinski det enda sevärda. Han är verkligen besatt galen, galet besatt, i vissa scener, främst när han klättrar upp i stadens kyrktorn och där skriker ut att han ska bygga sin opera och innan det är fullbordat så är kyrkan STÄNGD. Geschlossen!

När det gäller Kinski så är han sevärd men det vettefan om han egentligen är en så bra skådis. Eller så är det kanske manus som har en del brister. Ena stunden är han fullkomligt bindgalen med uppspärrade ögon och en vilt stirrande blick. Detta kommer från ingenstans. Det hänger inte ihop med den övriga handlingen och Kinskis ganska lugna spel i övrigt. Det skaver samtidigt som det är underhållande.

Fitzcarraldo

”Min opera. Jag ska bygga min opera!”

I övrigt är det mest segt och konstigt. Förutom operamusik så har Herzog valt ett mycket märkligt easy listening-soundtrack som inte fungerade. Eller det kanske gjorde det eftersom det var så fel. Jag vet inte. Claudia Cardinale är med i början (och en kortis i slutet) och spelar Fitzcarraldos älskarinna tillika stadens bordellmamma. Det påminde mig en del om förhållandet mellan McCabe & Mrs. Miller i Robert Altmans film med samma namn. I Altmans film så har Mrs. Miller dock en egen vilja och följer inte i sin mans ledband helt blint, snarare tvärtom. Cardinales rollfigur är av någon anledning förblindad och ser inte Fitzcarraldos galenskap som aldrig kan leda till något bra. Eller har jag fel? Ska man kanske stötta sin partner om denna vill genomföra något trots att det verkar vara omöjligt eller rena galenskaperna? Själv förstod jag inte riktigt hur hon kunde tro på Fitzcarraldo. Men det kanske inte fanns så många män med idéer där ute i djungeln?

När filmen till slut tar oss med ut på floden så blir det betydligt bättre och när den tar oss ännu längre ut på floden till berget som man ska transportera sin ångbåt över så blir det faktiskt fascinerande.

När våra ”äventyrare” färdas upp för floden så får jag Apocalypse Now-känsla. Det är mystiskt. Det finns infödingar som enligt säkra källor är huvudjägare. Båten lägger till vid en missionärsstation och dess besättning (båtens alltså) får höra historier. Här kommer jag återigen att tänka på Apocalypse Now och den från bioversionen bortklippta French Plantation-scenen.

Tankarna går även till den fascinerande och bättre Cannibal Holocaust som jag blev utmanad av Fiffi att se på filmspanarnas förra utmaningsrunda.

Det som kanske är mest fascinerande, och det talar på ett sätt till filmens nackdel, är att det projekt som är filmen är mer imponerande än filmen i sig. Vi talar alltså Boyhood-varning här. Herzog och hans team har alltså verkligen dragit den där jävla flodbåten över det satans berget på riktigt, och filmat det hela. Galet. En sån här filmen skulle nog aldrig kunnat göras idag. Jag kommer här även att tänka på Sorcerer där William Friedkin byggde upp en gigantiskt bro över en ravin för att sen spränga den, två gånger dessutom eftersom den första bron inte gick att använda.

Slutdelen av Fitzcarraldo bjuder både på triumf och besvikelse. Tyvärr är det absoluta slutet litet märkligt. Det känns faktiskt ditsatt i efterhand för att få till ett lyckligare slut. Känslan jag ett tag hade av mörk humor och galenskap mattas av och det förtar det som hände minuterna innan, när de indianer som hade ”anlitats” av Fitzcarraldo som arbetskraft visade vilket syfte de egentligen hade med att släpa båten över berget. Nu blev det plötsligt någon slags fars istället. Hmmm.

På väg hem från jobbet ikväll (det är onsdag när jag skriver detta) träffade jag på Henke som skulle in och se den sista dvärg-filmen. Vi hann prata litet snabbt om Fitzcarraldo och jag fick höra att det, som jag misstänkte, finns en dokumentär om filminspelningen. Den heter Burden of Dreams och den är jag nyfiken på och det känns som den bör vara bättre än själva filmen.

I slutändan kan jag ändå inte låta bli att ge Fitzcarraldo en trea.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Vad tyckte nu de andra decenniespanarna? FitZZZZZZZZZZZZcarraldo eller FitzcarraldOOOOOH-VILKEN-BRA-FILM!?

Movies – Noir
Fripps filmrevyer
Fiffis filmtajm
Rörliga bilder och tryckta ord

Arkiverad under Äventyr, Betyg 3, Biografifilm, Drama, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , , ,

#SFF14: Dear White People (2014)

29 november, 2014 2 kommentarer

sff_logoSista söndagen på filmfestivalen skulle min bror komma på besök från Uppsala och vi skulle se två filmer. Brorsan är intresserad av matematik och datorvetenskap så det kändes passande att se The Imitation Game, filmen om den, under andra världskriget, kodknäckande Alan Turing. Tyvärr var jag litet för långsam med att fixa biljetter så det hann bli slutsålt.

Det fick istället bli filmen Dear White People, vilken när allt kom omkring visade sig vara ett perfekt ”val”. Varför perfekt? Jo, för att det så här i efterhand kändes som en typisk Stockholm Filmfestival-film. Att det fanns en hajp i luften kring filmen insåg jag ganska snabbt. Dessutom skulle att det var ett Face2Face med regissören efter visningen (mer om det i slutet av inlägget).

Dear White People är i filmen namnet på ett college-radioprogram där Sam White (Tessa Thompson) på ett satiriskt sätt berättar om hur svarta i USA upplever världen och omvärlden. Det kan handla om ”instruktioner” till vita för att de inte ska bete sig rasistiskt eller om hur mycket dricks som svarta ska ge på restauranger med tanke hur de kan behandlas av personalen. Förutom Sam är de andra huvudpersonerna Troy, Lionel och Coco.

Sam: Ung, arg, svart. Eller är hon svart? Hon har ju en vit pappa? Någon säger i filmen att hen trodde hon var puertorican första gången hen träffade henne. Sam går alltså med andra ord all in för att verkligen visa att hon kämpar för the black cause.

Troy: Är snubben som ska vara ordentlig, som ska göra karriär, som ska vara bättre än sina vita kamrater. Hans pappa är rektor på skolan. Hyfsat mycket att leva upp till alltså. Men i hemlighet röker han på på toaletten efter att ha legat med sin vita flickvän.

Lionel: Nörd, lågmäld, gay med en stor afro och glasögon. Var passar han in? Inte riktigt hos några.

Coco: Heter egentligen Colandrea men kallar sig själv Coco. Hennes mål är att bli tv/youtube-kändis. Alla medel är tillåtna, inklusive att gå på black-face-party med blond peruk. Eller?

Dear White People

Dear White People var en intressant men spretig film. Den innehåller en rad rollfigurer som alla är värda kanske inte sin egen film men vår uppmärksamhet. Tyvärr gör just detta att det blir en spretig film eller åtminstone en film som aldrig riktigt lugnar ner sig, och får fram vad den vill.

Filmen visades otextat. Det var ju på engelska, herregud. Precis som Northern Soul. Men jag tror faktiskt att jag missade en del av det som sas. Förutom det så tror jag även att jag ibland, eller oftare, inte hängde med på vissa saker som man refererade till. Vi sköljs över med mycket amerikansk kultur i Sverige men förmodligen inte alls lika mycket som vi tror. Dessutom har jag aldrig varit något större fan av college-filmer.

Dear White People är en snygg film. Många scener är väldigt snygga, stiliserat snygga. Regissör Simien har gjort en film som innehåller många scener som funkar som foton. Ofta tittar rollfigurerna rätt in i kameran. Eller är det bara jag som minns att de gjorde det? Snygg var den i alla fall.

Slutet av filmen blev känslomässigt starkt, vilket var helt oväntat efter satir och bitska scener. Vi fick filmens starkaste scen med den bästa skådespelarinsatsen i hela filmen från Tessa Thompson. Plötsligt bara. Ja, det kändes så. Resten av filmen kändes som en satir, som om det inte var på allvar, inte på riktigt allvar även om det förstås var på satiriskt allvar. Sen dök slutet upp med sitt allvarliga allvar och det kändes ditsatt i efterhand.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Läs om vad Henke på Fripps filmrevyer tyckte om Dear White People.

Om visningen: Oj, oj, det här blev den mest minnesvärda visningen på festivalen. Först hade vi alltså den så omtalade episoden med tjejhipstern med mössan (som skymde sikten). Läs mer om mössan hos Henke. Förutom hipstern med mössan så var salongen fylld till bristningsgränsen av exalterade människor som verkade peppade till max. När regissör Justin Simien klev upp på scenen innan filmen drog igång så bröt jubel och applåder ut. Det var rockstjärnestämning. Hur hade jag kunnat missa den här hajpen? Stämningen i salongen var elektrisk.

Bredvid hipstermössan satt hipstertofsen. Det var en hårtofs som stod rätt upp och täckte delar av duken. Jag satt bakom hipstertofsen. Henke satt bakom hipstermössan. Henke beslutade sig för att flytta för att kunna se ”hela” filmen. Själv satt jag kvar, utan att ens fråga om hipstertofsen skulle kunna ta bort sin tofs under visningen. Jag vet inte om hipstertofsen hade hört något om Henkes förfrågan till hipstermössan om att ta av sig sin mössa men precis innan filmen drog igång så tog hipstertofsen bort sitt hårband och tofsen försvann och duken syntes i sin helhet för mig. Plötsligt händer det. 🙂

Jo, en sista grej. Det bästa med hela visningen var nog att både jag och Henke efteråt i Parks foajé själva pratade med regissör Simien, utan att ha den något självupptagna moderatorn under Face2Face:et som ledsagare. Henke frågade om Friday Night Lights var en tv-serie som faktiskt inte visade upp svarta som stereotyper utan som helt vanliga människor. Simiens svar var ja.

Jag själv frågade om det i Dear White People fanns referenser till Ingmar Bergmans mästerverk Persona. Det förekom nämligen en scen, en bildlösning, som bara måste vara lyft därifrån. Japp, Simien svarade att visst var det så – och Persona var dessutom en av hans absoluta favoritfilmer. Simien slog sig för hjärtat med knytnäven samtidigt som han sa ”I absolutely heart that movie”. 🙂

persona_dear

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Komedi, Recension, Stockholm Filmfestival, Stockholm Filmfestival 2014 Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , ,

#SFF14: The Disappearance of Eleanor Rigby: Them (2014)

27 november, 2014 4 kommentarer

sff_logoJag hade hört om och blivit intresserad av konceptet bakom The Disappearance of Eleanor Rigby sen tidigare. Så när jag såg att den fanns med i festivalprogrammet och dessutom att min gode filmspanarvän Henke hade bokat in en visning så var det inte mycket att tveka över.

Fast vänta, den ”film” jag hade hört om var inte den film som skulle visas på festivalen. Huh? Jo, det är nämligen så att regissörens vision var att The Disappearance of Eleanor Rigby skulle vara två filmer med undertitlarna Her respektive Him. I grunden är det ett kärleksdrama där vi får följa paret Eleanor (Jessica Chastain) och Conor (James McAvoy) och hur de av olika anledningar glider isär. I Her berättas historien ur Eleanors perspektiv och i Him skildras det hela ur Conors dito.

De här två filmerna, Him och Her, har visats på en handfull festivaler och även fått begränsad biopremiär i ett fåtal länder. Den film som visades på Stockholm Filmfestival har undertiteln Them och är en ihopklippt version som, inte helt oväntat, The Weinstein Company ligger bakom. Them består alltså av material från både Her och Him som man har klippt ihop och därav skapat en två timmar lång film. Om man lägger ihop speltiden för Him och Her så kan man konstatera att drygt en timme har försvunnit i klipprummet.

Nog om den logistiska byråkratin kring filmen. Vad tyckte jag om Them? Svar: jag gillade den. Inledningen sätter en ton ganska direkt. Vad har hänt? Varför händer det? Eleanor flyttar hem till sina föräldrar samtidigt som hon börjar läsa kurser. Conor flyttar hem till sin pappa samtidigt som han försöker driva vidare sin restaurang. Handlingen känns litet ovanlig. Det är inte alls det vanliga kärleksdramat. Nej, här handlar det om vad som händer efter en brytning. Det finns säkert en mängd filmer som tar upp detta men för mig kändes det litet annorlunda.

Eleanor Rigby

Först: skådespelarna håller toppklass. Min favorit var nog faktiskt William Hurt som Eleanors pappa. Stabil som en isbjörn. Eleanors mamma var en lustig figur och spelades av duktiga Isabelle Huppert, som för övrigt har samma typ av bleka hud och röda hår som Jessica Chastain. Hupperts mamma är en fransk konstnärinna som jag antar har träffat Hurts rollfigur och sen flyttat till New York med honom. Det förekommer inte en enda (inte en enda!) scen där inte mamman har ett glas vin i handen. Kanske får man se någon sådan scen i antingen Him eller Her men inte här. Udda.

Under visningen och även efteråt kunde jag inte låta bli att fundera på hur det hade varit att se de två Her- och Him-filmerna först. I Them är det ganska uppenbart vilka scener som förekommer bara i Him respektive Her. Det här gjorde att även Them till en viss grad kändes som två filmer. Jag vet inte om Them är en sämre upplevelse än att se Her och Him separat. Om man ska tro Movies – Noir som har sett Him och Her så kanske Them faktiskt är ett bättre alternativ. Men jag kommer definitivt att försöka se Her och Him också.

Them tyckte jag var en bra film och det var nog några gånger då det nästan blev litet dammigt på Park, men bara nästan. Filmen tog inte andan ur mig. Den var bra men inte fantastisk. Något saknades. Kanske var Him-delen svagare eller så var det något med känslorna i de två perspektiven som skavde en aning. De bästa scenerna var helt klart när både Eleanor och Conor var med samtidigt. Slutet var nästan surrealistiskt.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Henke har förstås redan skrivit om (och hyllat) filmen.

Om visningen: Hände det något speciellt på den här eftermiddagsvisningen på Park? Hmm, jag kan faktiskt inte minnas något. Efter filmen pratade jag och Henke en stund och konstaterade bl a att Jessica Chastain är en favorit (liiitet mer hos Henke) och att det är fantastiskt vad snabbt (som vi upplever det) hon har kommit fram (så pass sent i karriären). Vilken filmografi hon har de senaste åren! Vad sägs om bl a Take Shelter, The Tree of Life, Lawless, Zero Dark Thirty och Interstellar.

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Recension, Romantik, Stockholm Filmfestival, Stockholm Filmfestival 2014 Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

#SFF14: A Girl at My Door (2014)

6 november, 2014 10 kommentarer

sff_logoFörsta filmen ut under årets Stockholm Filmfestival blev för min del det sydkoreanska dramat A Girl at My Door.

En kvinnlig polis, Lee Young-nam (Bae Du-na), har efter någon form av skandal, tragedi, tragisk händelse eller vad det nu är som har hänt, blivit förflyttad till en ensligt belägen kuststad. Young-nam ska vara polischef här under åtminstone ett års tid för att, som man brukar säga, låta krutröken lägga sig.

Direkt när hon anländer träffar hon den något märkliga unga flickan Seon Do-hee (Kim Sae-ron). Young-nam märker snart att Do-hee är mobbad i skolan och dessutom har ett helvete hemma då hon misshandlas dagligen av sin styvpappa och hans mor (Song Sae-byeok). Trots att tanken är att hon ska hålla en låg profil tar sig Young-nam an flickan och låter henne bo hos sig under en tid. Ett misstag eller ej?

Det skulle visa sig bli en intressant film till slut det här. Början var litet trevande och jag hade dessutom mina tankar på andra håll inledningsvis (se ”Om visningen” nedan). Efter ett tag har jag dock sugits in i filmen. Jag gillade Bae Du-na som jag direkt kände igen som den uppblåsbara sexdockan i Hirokazu Koreedas Air Doll som jag såg på filmfestivalen för fem år sedan. Hennes rollfigur i A Girl at my Door är deprimerad och spenderar kvällarna med att dricka sprit ur PET-flaskor.

A Girl at my Door

Den unga flickan Do-hee framstår efter ett tag som något… kanske inte obehaglig… men det finns något med henne som man inte riktigt kan sätta fingret på, vilket en av Young-nams kollegor konstaterar under filmens slutskede. Do-hee har uppenbarligen haft ett helvete men hon har lärt sig, eller lär sig, att slå tillbaka mot sina plågoandar om man säger så.

Under filmens avslutning så skruvas dramat och dess insatser upp litet extra. Young-nam har ett val att göra. Ett val som påverkar inte bara hennes eget liv. Ska hon göra det rätta som polis eller det rätta som människa. Ja, det ställdes på sin spets och själv var jag faktiskt ganska säker på vilket val hon skulle göra… men hon gjorde faktiskt det motsatta.

Det som drar ner betyget en del är anledningen till att Young-nam har blivit förflyttad från första början. Denna del av historien kändes daterad i våra dagar. Men jag antar att man i Sydkorea inte är lika öppna som man, hoppas jag, är i Sverige. Nej, jag vet inte, det kändes litet onödigt och tog mest fokus från det intressanta dilemmat.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Kolla nu vad Fripps filmrevyer-Henke och Har du inte sett den?-Carl tyckte om A Girl at My Door. Länkar kommer när länkar finns.

Om visningen: Jag kom i god till Zita och träffade Har du inte sett den?-Carl längst fram i kön. Fripps filmrevyer-Henke var på väg från jobbet och fick tydliga instruktioner av mig om det snabbaste sättet att ta sig till Zita med tunnelbanan. På Zita var det som vanligt varmt och trångt. Kön börjar växa men Carl och jag står som sagt långt fram. Det pågår en visning inne i den salong som vi ska in till så får vänta på att gå in. När visningen är slut väller folket ut i den trånga foajén. Här har Zita ett problem. De skulle behöva en alternativ utgång.

Nu meddelar volontären att vi ska forma två (!) köer. En för de som har biljetten på medlemskortet och en för de som har pappersbiljett. Varför två köer? Mycket märkligt. En volontär ska väl klara att antingen riva eller blippa? Jag och Carl (visa av tidigare erfarenheter) har givetvis pappersbiljetter eftersom de kortläsare som festivalen använder har en läskig förmåga att fallera just när min biljett ska läsas av. Mycket riktigt så fungerar inte läsaren efter att två stycken kort har lästs av och blippat korrekt. Volontären springer iväg med läsaren. De som står i kön för de med pappersbiljetter får dock fortsätta gå in i salongen. En dam som hade sin biljett på sitt kort börjar klaga. ”Vadå, ska jag komma in sist nu och få en dålig plats bara för att jag har min biljett på kortet!?”. Jag kände sympati – och det gjorde även volontären som skötte pappersbiljettkön och till slut släppte in henne med orden ”jag litar på dig”.

Innan insläppet började så dök en väninna till ”biljetten på kortet”-kvinnan upp och lät meddela att hon inte hade lyckats köpa någon biljett. Festivalens provisoriska kassa som finns inne i Zita foajé hade tappat sin internettäckning och inga biljetter gick att köpa. Jag fick aldrig klart för mig om väninnan lyckades få tag i några biljetter eftersom insläppet började strax efteråt.

Jag satte på mig i mitten på rad fyra. Jag gjorde dock nu, visade det sig, ett ödesdigert misstag. Av någon anledning placerade jag min mobiltelefon på sätet mellan benen. Någon minut senare flyttade jag in två platser till höger för att inte lämna några tomma platser i mitten. Det är smart att göra så när det verkar bli utsålda visningar. Samtidigt höll jag en plats till Henke. Någon minut efter min lilla flytt upptäckte jag att min mobil var spårlöst borta. Den hade förstås ramlat ner från sätet när jag ställde mig upp för att flytta. Filmen hade ännu inte börjat så jag letade febrilt efter den på golvet under det sätet jag suttit i tidigare.

Den. Gick. Inte. Att. Hitta.

Nåväl, jag vet ju att den är ju där tänkte jag. Jag får helt enkelt leta rätt på den när filmen är slut. Sedan dök Henke upp och jag släppte det hela och koncentrerade mig på filmen som började… kanske 20 minuter för sent.

Filmen är slut och alla går ut och det tänds upp i salongen. Jag ligger raklång golvet och letar överallt och under allt. Jag sticker in handen in i springan mellan ryggstödet och sittdynan men någon mobil går ej att hitta. Vi ringer upp mobilen men den är ju givetvis i tyst läge och vi kan inte se att någon mobilskärm som lyser upp. Helt galet. Jag får ge upp, eftersom festivalen nu måste släppa in folk för nästa visning.

Jag lämnar kontaktuppgifter både till festivalens och Zitas personal. Henke är snäll nog att lämna sitt mobilnummer. Jag lommar mot Hötorgets tunnelbanan via Brunkebersgtunneln. Senare på kvällen kommer ett mail från Henke. De har hittat min mobil och den är inlämnad till Zitas personal. Den hade åkt in inuti biosätet och klämts fast. Tyvärr hade även glaset gått sönder. Gah. Men, men, jag skulle i alla fall kunna hämta den dagen efter.

Sagt och gjort. Efter jobbet nästa dag åker jag till Zita för att hämta min mobil. Trodde jag. Det sitter nämligen en person i Zitas kassa som inte vet någonting om någon mobil. Den person som fick mobilen kvällen innan har uppenbarligen inte förmedlat vidare information om var min mobil finns. Det går inte heller att kontakta den personen eftersom han sitter i Zitas salong nummer ett och tittar på en festivalfilm som är slut först om en och en halvtimme. Ridå. Han som sitter i kassan nu ber om ursäkt men ska höra av sig (jag har gett honom numret till min jobbmobil) när han lyckats lokalisera min mobil.

To be continued…

Arkiverad under Asiatiskt, Betyg 3, Drama, Film, Recension, Stockholm Filmfestival, Stockholm Filmfestival 2014 Tagged with , , , , , , ,

Muren (2014)

24 oktober, 2014 7 kommentarer

Parkour

Palestinsk parkour

Regissören Hany Abu-Assad har gjort en film som jag gillar väldigt mycket. Den heter Paradise Now och i den får vi följa två palestinska självmordsbombare dagarna innan de ska utföra sitt dåd. På en morgonvisning under Malmö Filmdagar visades Abu-Assads senaste film Muren och det var ett självklart val att se den.

I Muren möter vi Omar (Adam Bakri) som bor på Västbanken men på ”fel” sida den mur som Israel byggt där. För att exempelvis träffa sin flickvän Nadja (Leem Lubany) tvingas han med jämna mellanrum klättra över muren in till den palestinska delen av Västbanken. Nu ska sägas att jag aldrig riktigt fick full koll på murar, västbanker, gränser, var Israel slutade och Palestina började och alltså vart han egentligen klättrade. Men, men, det spelar mindre roll. Filmen framställer situationen som så absurd den är och det räckte.

Omar är även hobbyterrorist (kanske ett konstigt uttryck men det kändes så). Tillsammans med två kompisar utför de omogna men dödliga (troligen) attentat mot israeliska militären. Efter att till slut åkt fast, suttit i fängelse, blivit förhörd, torterad, får Omar ett val. Han är fri att gå men bara om han samtidigt tjallar på sina kompisar. Han sitter fast i en rävsax.

Muren (eller Omar som den kallas i andra länder) är en bra film, helt klart, men jag gillade Paradise Now bättre. Varför? Ja, i Muren kändes aldrig de tre kompisarnas terrorattack som riktigt trovärdig. Vad var syftet med den? Den kändes så slumpmässig. Nu vet jag inte om en självmordsattack är mindre meningslös. Nej, precis. Å andra sidan visar det väl på det meningslösa i hela situationen. En desperat situation ger desperata människor, precis som i Paradise Now.

Omars tjej Nadja kändes litet passiv men det kan ju vara en realistisk skildring av den kultur som råder. Å andra sidan minns jag den kvinnliga huvudpersonen i Paradise Now som stark och aktiv.

Det förekom faktiskt en del mörk humor i filmen, som t ex när den israeliska agenten som förhör Omar under ett av deras möten ringer hem till mamma för att be henne hämta barn på dagis. Just den där agenten var en intressant figur och en luttrad konstrast till de mer… vad ska man säga… naiva (i alla fall till en början) palestinierna.

I SvD:s recension, som i och för sig överlag är klart positiv, klagas det på, i skribentens ögon, onödiga actionsekvenser. Själv hade jag inget emot dem alls. De var snyggt filmade med parkourkänsla (aldrig fel) och bidrog till en förhöjd spännning. Inget fel med det. Skådisen Adam Bakri verkar dessutom vara en spänstig person, om det nu inte var en stuntman men det tror jag inte.

I slutet av filmen fick vi en symboltung scen. Efter diverse omskakande händelser är Omar förkrossad och försvagad. När han återigen ska klättra upp för muren orkar han helt enkelt inte. Förbi kommer då en äldre man som försöker hjälpa honom att komma upp. Exakt vad det här ska betyda vet jag inte, även om jag kan gissa, men scenen dröp i alla fall av symbolik. Kanske skulle det visa att gamla traditioner och religion hjälper dig att finna hopp i mörkret. Eller inte, med tanke på hur filmen slutar…

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Filmdagar smallMuren har biopremiär ikväll fredag. Varför inte se den på trevliga biografen Grand om ni bor i Stockholm. Jag såg den alltså under Malmö Filmdagar och när filmspanarrecensioner dyker upp så lägger jag till länkar här nedan.

Fripps filmrevyer
Rörliga bilder och tryckta ord

Arkiverad under Action, Betyg 3, Drama, Film, Krig, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , ,

Appleseed Alpha (2014)

22 oktober, 2014 6 kommentarer

Känner ni till begreppet uncanny valley (kusliga dalen)? Om inte så kan jag berätta att det är en kurva i ett diagram som beskriver hur vi människor uppfattar avbildningar av just människor. På den vågräta x-axeln visas likheten med människan medan y-axeln visar hur trevlig och mänsklig vi känner att avbildningen (typiskt en robot) är. När roboten blir mer och mer lik en människa så är även vår uppfattning att det är så, vilket känns helt rimligt. Det intressanta är att när roboten blir väldigt lik en människa, nästan in i minsta detalj lik, men ändå inte riktigt lik, ja, då finner vi robotskapelsen som synnerligen obehaglig och kuslig. Just detta område där mysigheten går ner och människolikeheten går upp kallas uncanny valley.

Uncanny

I filmsammanhang blev begreppet aktuellt i och med att datoranimationen gjorde sitt intåg och filmmakarna trodde att man skulle kunna skapa cgi-människor. Men det inte så lätt visade det sig. Karaktärerna i t ex Polarexpressen från 2004 anklagades för att hålla till i den kusliga dalen. Främst är det väl ögonen som gör att något känns fel. Hår är inte heller helt lätt att få till, och så är förstås rörelsemönstret hos en människa en svårighet.

Den här sommaren har vi ju sett helt otroligt snyggt animerade apor i den senaste Planet of the Apes-filmen. Men det är apor det handlar om där. Jag tror inte vi sett en helt datoranimerad människa som fungerat fullt ut, och jag är tveksam till om vi någonsin kommer att få se det. Eller?

Varför babblar jag på om det här? Jo, jag fick nämligen chansen att se en ny helt datoranimerad film vid namn Appleseed Alpha. Skulle jag få besöka den kusliga dalen var min undran? Ja, det får ni reda på snart men först litet bakgrund till filmen.

****

Appleseed Alpha (2014)

AppleseedAppleseed Alpha är en japansk-amerikansk samproduktion som bygger på en manga med samma namn. Som vanligt när det gäller mangafilmatiseringar så finns det en uppsjö. Just i det här fallet hade jag faktiskt sett en av dessa filmatiseringar, animen Appleseed från 2004 regisserad av Shinji Aramaki.

I Appleseed Alpha (som regisseras av samme Aramaki faktiskt) så kan man säga att man rebootar filmserien, börjar om från början, vilket tillägget alpha ju antyder. I en värld som förstörts av ett tredje världskrig möter vi Deunan Knute (Luci Christian), en ung kvinnlig soldat, och cyborgensoldaten Briareos (David Matranga). De båda krigade i och överlevde katastrofen och livnär sig nu som en sorts legosoldater. När vi träffar på dem är de på uppdrag för Two-Horns (Wendel Calvert), en sorts maffiaboss/krigsherre som styr ett New York i ruiner. Efter att nästan ha strukit med så får de ett nytt uppdrag som gör att de träffar den unga flickan Iris. Iris är också på ett uppdrag, ett hemligt sådant på order från den mytomspunna och utopiska staden Olympus, en stad som ingen vet om den egentligen finns.

Om ni känner mig så vet ni att jag gillar science fiction i allmänhet och postapokalyptisk sådan i synnerhet. Så jag kan ju inte ogilla Appleseed Alpha. Miljöer är snygga. New York är en ruinstad efter att ha blivit förstört i kriget. Det kryllar av cyborger och mecha-skapelser. De amerikanska röstskådisarna är helt ok. Det handlar inte om några kända skådisar som dyker upp i vanliga spelfilmer om man säger så. Nej, de verkar i princip uteslutande jobba med att dubba animefilmer till engelska.

Handlingen är inte speciellt komplicerad utan filmen är en rak actionrulle. Den där Two-Horns är väl den figur som man kanske inte riktigt vet var man har. Dessutom förstod jag aldrig om han var människa, robot eller cyborg, men jag gissar på cyborg. Idén med en okänd stad, Olympus, som ska vara ett paradis är gammal men trevlig.

Mysiga eller kusliga?

Mysiga eller kusliga?

Så, då var vi framme vid utseendet. Appleseed Alpha är alltså inte en anime utan det är ren cgi-film där människorna ska se ut som människor utan de där stora anime-ögon och andra överdrifter. Har man fått till det? Ja, ni får avgöra själva…

Slutet av filmen öppnar upp för en fortsättning, och jag blev faktiskt lite halvpeppad på att se en sådan. Kommer den kanske heta Appleseed Beta?

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Appleseed Alpha finns nu att köpa på Blu-ray och man kan även hyra den online via SF Anytime.

Arkiverad under Action, Animerat, Betyg 3, Film, Postapokalyptisk, Recension, Science fiction Tagged with , , , , , , , , , , , ,

Los últimos días (2013)

16 oktober, 2014 3 kommentarer

Monsters of FilmLos últimos díasJag utlovade en recension av ytterligare en rulle från Monsters of Film-festivalen. Den här gången handlar det om en spansk postapokalyptisk sf-thriller. Eller vänta, ta bort post från postapokalyptisk och du får apokalyptisk, vilket är vad Los últimos días är. Filmen skildrar hur ett fullt fungerande samhälle faller samman när jordens befolkning drabbas av en mystisk åkomma som yttrar sig i att ingen vågar gå utanför dörren. Hemma, eller på jobbet om det var där man råkade vara när tillståndet blev akut, barrikaderar sig människor. Samtidigt försöker de hitta sätt att komma fram till sina nära och kära om de har blivit separerade.

Filmen, som utspelas i Barcelona, inleds med att vi kastas direkt in i handlingen tre månader efter att katastrofen bröt ut. Vi möter programmeraren Marc (Quim Gutiérrez) som blivit strandsatt på sin arbetsplats. Marc och hans kollegor försöker gräva sig ut till den närliggande tunnelbanan för att då på ett säkert sätt kunna ta sig vidare till sina familjer. När de väl lyckas bryta igenom och komma ut i tunneln så slår Marc av olika anledningar följe med Enrique (José Coronado). De både ger sig av för att först hitta Marcs fru Julia (Marta Etura). Parallellt med denna historiebåge så får vi i flashbackscener se hur katastrofen bröt ut från första början.

Varför kan inte såna här filmer gå upp på bio på Sverige? Hur svårt kan det vara att välja en… spansk film istället för den vanliga amerikanska. Nu ska sägas att det här inte är ett mästerverk men det kändes i vilket fall fräscht med ett annat språk, litet andra miljöer. Så lättroad är jag.

Jag gillade filmen från början. Den har en melankolisk och vacker stämningen över sig. Miljöerna är hur snygga som helst och jag är en riktigt sucker för postapokalyptiska landskap, speciellt städer som börjar tas över av naturen.

Förhållandet mellan Marc och Enrique var intressant. Det är inte självklart vem som har övertaget eller att en av dem inte skulle vara att lita på. Deras jobbrelation spelar också en ganska stor roll. Eller i slutändan gör den kanske inte det. Det är intressant det där med att man ganska ofta inte vet ett skvatt om en del av sina kollegor. Man säger hej och snackar om vädret men inte mer än så. Här tvingas två sådana personer att samarbete.

Mot slutet blir det aningen over the top när det gäller symboliken som filmen vill lyfta fram. Man kan nästan säga att filmen växer till bibliska mått och det kanske inte riktigt var något positivt. Eller vänta, det kanske var bra. Filmen tar ställning.

We are the world, we are the children
We are the ones who make a brighter day

Nu ser jag att filmen är gjord av ett spanskt, eller katalanskt kanske man ska säga, brödrapar: David och Àlex Pastor. Bröderna gjorde 2009 den postapokalyptiska skräckisen Carriers som jag har blivit tipsad av en viss Filmitch att se. Jag har inte sett den än men titten på Los últimos días gjorde mig inte mindre sugen.

Los últimos días kallas på engelska för The Last Days men det är ju mycket roligare att använda originaltiteln. Jag såg den alltså på SF Anytime under deras Monsters of Film-satsning och jag kan tycka (eller jag tycker!)  att det är synd att den inte längre finns tillgänglig eftersom festivalen är slut. Men det har väl som vanligt med visningsfönster, rättigheter och annat byråkratiskt tjafs att göra. Vi vet ju alla att den faktiskt finns tillgänglig gratis hur mycket man än nu vill betala för den. Idioti.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Inspirerande bonusvideo! Vilken stämsång! C’mon now, let me hear ya!

Arkiverad under Betyg 3, Film, Postapokalyptisk, Recension, Science fiction, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , , ,

Död snö 2 (2014)

12 oktober, 2014 3 kommentarer

Monsters of FilmHerzogStämningen på Bio Rio var på topp. Jag hade själv klarat av min lördagstennis på förmiddagen och vädret var så härligt att det blev en cykeltur över broarna in till Bio Rio och visningen av Död snö 2 som en del av de senaste dagarnas Monsters of Film-festival. Dessutom mötte jag upp en stor del av filmspanarna utanför Rio… förutom de som hade fegat ur och väntade på Wirströms, filmspanarnas stampub i Gamla stan.

Jag är inget större fan av splatterkomedier eller parodifilmer. Trodde jag. För några år sen körde filmspanarna nämligen ett snötema och jag valde att se den norska zombiefilmen Död snö – och se på fan: jag gillade filmen!

Död snö 2 tar vid direkt efter att ettan slutade. Martin (Vegar Hoel) som är den enda överlevande efter massakern i den första filmen har efter att ha sågat av sig sin zombieinfekterade arm klarat sig och är säker från nazizombierna. Tror han. Det visar sig nämligen att han har en guldpeng kvar som de ålderstigna nazisterna vill åt – och då har vi inte ens nämnt det faktum att Standartenführer Herzog och hans enhet fortfarande inte klarat av det uppdrag som de blivit beordrade av självaste Führern att utföra.

Död snö 2 kryllar av små komiska guldkorn. Skämten är nördiga, metiga, smetiga och over the top. Med metiga menar jag att man skämtar med en hel del med zombie- och skräckgenren som genre. Meta med andra ord. Med over the top menar jag att man inte tar några fångar. Nej, här går man hela vägen och då blir det både roligt och över gränsen utan man går över gränsen eftersom det är så galet. Vad ska man göra om man behöver en slang för att fylla på bensin i en stridsvagn t ex? Ja, ni kanske kan gissa vad som används?

Död snö 2 är en härlig mischmasch där vi inte bara får träffa på zombienazister. Nej, här dyker det även upp nördiga amerikanska zombiejägare, ryska andra världskriget-zombier (gissa vilka de slåss mot?), zombier som är trogna sin mästare som en väluppfostrad hund och en påsydd arm med oanade krafter. Med mera, med mera.

Mot slutet av filmen blir det möjligen lite långdraget. Under filmens första två tredjedelar skrattade jag högt med jämna mellanrum. Under den sista tredjedelen så kommer skratten mer sällan. Jag tror att en lång fajt där de ryska och tyska zombierna drabbar samman kan ha bidragit till att skrattfrekvensen sjönk en del. Här blev det lite standardmässigt och inte speciellt roligt.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

filmspanarna_kvadratVad tyckte de andra filmspanarna om Död snö 2? Frostiga åsikter eller smälte de som jag? Kolla in nedan.

Fiffis filmtajm
Fripps filmrevyer

Arkiverad under Betyg 3, Film, Komedi, Recension, Skräck Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Aux yeux des vivants (2014)

12 oktober, 2014 2 kommentarer

Monsters of FilmAmong the LivingFilmerna från genrefestivalen Monsters of Film fortsätter med Aux yeux des vivants denna skräcksöndag. Den här franska skräckisen, som kallas Among the Living på engelska, såg jag på SF Anytime och ni har chansen att kolla in den där fram tills ikväll söndag.

Tre kompisar får kvarsittning den sista skoldagen innan sommarlovet. De tre är bästisar och verkar ha hängt ihop länge. Istället för att sitta kvar den där extra timmen så rymmer de tre direkt efter lunchen. Bort från skolan och sin lärarinna from hell och mot sommar, ängar, tjuvrökning, mountainbikecykling och äventyr.

Jag skulle beskriva filmen som en blandning av Stand By Me, True Detective och en riktigt obehaglig genreskräckis som saknar pardon.

Filmens inledning, en sorts prolog, var störande och satte nivån direkt. Jag ska inte gå in på detaljer men jag kan väl säga att vi får träffa en dysfunktionell familj. Vi har mamma, pappa, barn plus ett barn till på väg. Vad som är kvar av familjen efter en del våld i hemmet kommer senare i filmen i kontakt med de tre pojkarna på äventyr. Eller äventyr och äventyr. Det blir mer läskigt än vad pojkarna har tänkt sig… Muahahaha… tänkte jag skriva här men det här liksom inte en film som har glimten i ögat på samma sätt som andra skräckisar.

Jag gillade verkligen miljöerna i filmen. Det förekommer en övergiven filminspelningsplats som pojkarna besöker och jag bara älskar såna här urban exploration-miljöer. Även känslan av sommarlov och äventyr med kompisar är bra gestaltad. Här kom jag direkt att tänka på filmer som ovan nämnda Stand By Me men också E.T. och även Stephen Kings tegelsten till roman It.

När pojkarna har flytt från den övergiva filmstudion efter att ha träffat på barnet i den där familjen så slutar nog likheterna med Stand By Me. Nu visar filmen ingen pardon. Ingen går säker och det blir både läskigt och obehagligt. Filmen ger inte just mig några mardrömmar men jag förstår om man kan få det. Det beror lite på vad man är känslig för tror jag. Jag tycker inte riktigt filmen får till det där psykologiska obehaget som kan sätta sig i min hjärna.

Det som är uppfriskande med filmen, och det kanske mest beror på att jag inte kollar in så många filmer i skräckgenren, är att den är välgjord och störande samtidigt. Det är inte en b-film på något vis. Nej, foto och skådespelarinsatser är det hög klass på. Just det välgjorda blandat med det störda gör att det störda på något sätt blir än mer störande om ni förstår vad jag menar.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Varför inte avsluta söndagen med en skräckis? Så ni sover gott inför måndag och den nya veckan menar jag. Under titeln Among the Living finns den alltså att hyra på SF Anytime under hela söndagen. Fler filmspanaråsikter om Aux yeux des vivants hittar ni här nedan.

Fiffis filmtajm
Filmitch

Arkiverad under Betyg 3, Film, Recension, Skräck, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Filmspanar-tema: Regn – Montage (2013)

1 oktober, 2014 21 kommentarer

filmspanarna_kvadratAndyMånadens filmspanartema är Regn. Hmm, här finns det ju ganska mycket man kan välja att skriva om. Man kan välja ut en film som det regnar en massa i (vilken det nu skulle vara?). Man kan välja ut favoritregnscener. Kanske skulle Rutger Hauers ”Tears in the rain”-scen i Blade Runner platsa på en sån lista. Eller varför inte Andy när han är fri efter att ha kravlat sig igenom ett avloppsrör…

Mina tankar gick dock ut ett annat håll, ett sydkoreanskt håll. Jag beslutade mig för att göra ett experiment för att verifiera en teori. Jag har sett en hel del sydkoreanska kriminalthrillers. De har, vad jag vet utan undantag, en sak gemensamt. Det regnar alltid i filmerna. Min teori är alltså helt enkelt att det alltid regnar i sydkoreanska kriminalthrillers. Hur skulle jag göra för att bevisa denna teori (eller tes kanske det ska kallas)?

Jag började med att kolla om jag hade några osedda filmer bland mina favoritregissörer från Sydkorea som t ex Kim Ji-woon, Bong Joon-ho, Na Hong-jin och Park Chan-wook. Nja, det fanns ingen film som passade här riktigt. Antingen var det romantiska dramer eller komedier och min teori gäller bara thrillers/kriminalare. Teorin gäller inte heller om regissören har inlett en ny karriär i ”Hollywood”.

Jag fick titta någon annanstans och efter lite sökande hittade jag en lista på 15 sydkoreanska kriminalare värda att se. Av de 15 så hade jag sett alla utom fyra: The Berlin File, Montage, New World och The Man from Nowhere. The Berlin File uteslöt jag direkt eftersom den utspelades i Berlin. Den film jag valde blev Montage. Nu följer först min recension och sen resultatet av det regniga experimentet. Mitt test var enkelt: om det förekom regn i min helt slumpvis utvalda sydkoreanska thriller så skulle min teori vara bevisad!

****

Montage (2013)

MontageMontage inleds med att två poliser (utredaren Cheong-ho och hans sidekick) besöker en kvinna för att meddela att nu tyvärr måste lägga ner arbetet med att hitta den skyldige kidnapparen som förde bort hennes dotter för 15 år sen. Kvinnan blir förtvivlad men måste acceptera faktum. Bortförandet av hennes lilla dotter kommer att förbli ett olöst fall. Men så dyker det upp en blomsterbukett på en plats som bara kidnapparen, polisen och mamman skulle kunna känna till och en tid senare kidnappas ett annan litet barn. Är det samma kidnappare den är gången också?

Det är något speciellt med sydkoreanska filmer. Montage är en mörk film. Man bjuds inte på något egentligt hopp som man kanske skulle att fått i en västerländsk tappning av samma historia. Nu säger jag inte att det inte finns västerländska thrillers som är genommörka och utan pardon men det är i såna fall mer undantag än regel.

Montage är en mysteriethriller där det gäller att hålla koll på ledtrådarna som läggs ut. I slutet ska allt komma att knytas ihop men fram tills dess undrar man vad som egentligen händer och hände. Kanske var just detta ett litet trött grepp. Man fick i förvirrat klippta flashbackscener se mer och mer om vad som ägde rum då för 15 år sen.

Humorn. Den sydkoreanska humorn är speciell just för att den blandas in mitt i detta mörka. Utredarens sidekick är en lättsam snubbe som skämtar och retas med sin mer luttrade och av kidnappningsfallet besatta kollega. Jag tycker humorn funkar men det kan bero på att jag är van vid den något töntiga stilen.

Poliser. Sydkoreanska poliser är det något speciellt med, i alla fall på film. De är alltid pellejönsar som i princip inte kan göra något rätt. De jobbar ofta i stora och upphetsade grupper där alla rusar åt samma håll utan att tänka.

Regn. Ja, hur skulle det bli? Skulle det regna? Se nedan.

Betyget till Montage blir en stark trea. Slutet lyfts upp pga dess mörker och en stark scen med mamman (mycket bra spelad av Uhm Jung-hwa). Lite True Detective-känsla också med ett fall som knyts ihop av händelser med 15 års mellanrum.

  Betyg halv

Resultat av Regntestet

När det inte hade regnat en enda gången under de första tio minuterna så började jag bli litet orolig. Det kanske skulle vara fint väder hela filmen den här gången. Men jag var orolig i onödan. Efter ca 12 minuter kom första regnscenen och sen regnade det på.

Om inlägget laddar lite segt så får jag be om ursäkt, men jag passade på att leka lite med gif-animationer förutom alla regniga bilder. 🙂

12:16: Första regnet!

12:16: Första regnet! Vi tar en cigg till det.

13:56: Paraply kan behövas

13:56: Paraply kan behövas.

13:59: Det öser ner nu!

13:59: Det öser ner nu!

14:03: Skönt att vara inomhus.

14:03: Skönt att vara inomhus.

16:24: Svårt att veckla upp paraplyet ibland.

16:24: Svårt att veckla upp paraplyet ibland.

16:31: Sa jag att det regnade?

16:31: Sa jag att det regnade?

16:29-22:48: En lång jaktsekvens där den misstänkte gömmer sig... bland paraplyer!

16:29-22:48: En lång jaktsekvens där den misstänkte gömmer sig… bland paraplyer!

20:46: Run, Forrest, run!

20:46: Run, Forrest, run!

21:30: Möte i regn.

21:30: Möte i regn.

24:57: För handlingen i filmen avgörande regndroppar!

24:57: För handlingen i filmen avgörande regndroppar!

1:34:49: Kul i regnet med hela familjen!

1:34:49: Kul i regnet med hela familjen!

1:35:13: Genomblöt.

1:35:13: Genomblöt.

Vilket Skulle Bevisas. Det regnar alltid i sydkoreanska kriminalthrillers! Nordkoreanska dito är det lite mer oklart kring. Anledningen till att det alltid regnar i dessa filmer kan man fundera på. Först tror jag att Sydkorea rent geografiskt ligger i den del av världen där det helt enkelt regnar ofta och länge. Jag tror att filmmakarna lever med detta och att det är en naturlig del av vardagen när man spelar in film där. Jag tror faktiskt inte att man så ofta använder ”regnmaskiner” utan att det handlar om naturligt regn. Jag tror att man har speciella skydd för sina filmkameror eftersom man är så van vid regnet. Jag kan förstås ha helt fel i mina funderingar.

Givetvis bidrar regnet även till stämningen i filmen. Det blir mer dystert. Ljudet bidrar också. Ett monotont smattrande. En utsatt rollfigur blir än mer utsatt om denna befinner sig i regn. Regnet förstärker en redan mörk stämning hos filmen och hos rollfigurerna. Nu kan användningen av regn i t ex sorgliga scener förstås bli ostiga också. Tårta på tårta liksom. Fast jag gillar oftast regn på film.

Och i mörka sydkoreanska thrillers passar regnet utmärkt. Men dessa thrillers är inte utan humor, glöm inte det!

Vi avslutar med tummen upp!

Vi avslutar med tummen upp!

Ta nu och kolla in de andra spanarnas funderingar kring regn. Inläggen duggar tätt!

The Velvet Café
Fredrik on Film
Rörliga bilder och tryckta ord
Mackans film
Fiffis filmtajm
Har du inte sett den? (blogg)
Fripps filmrevyer

Arkiverad under Asiatiskt, Betyg 3, Film, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , ,

← Äldre inlägg

Nyare inlägg →