Monsters

21 november, 2010 7 kommentarer

Titel: Monsters
Regi: Gareth Edwards
År: 2010
IMDb | Filmtipset

Blanda Frank Darabonts The Mist med sydafrikanska District 9 och krydda lite med förra årets festivalfilm Sin nombre. Då har du en sorts beskrivning av sf-rullen Monsters, åtminstone rent stämningsmässigt. En satellit med utomjordiska prover kraschar i Mexiko. Sex år efter kraschen har hela norra delen av Mexiko, den del som gränsar mot USA, blivit en avstängd zon eftersom märkliga varelser nu lever och härjar där.

En slackerfotograf, Kaulder (Scoot McNairy), får i uppgift att föra Sam, dottern till sin uppdragsgivare, i säkerhet från Mexiko till USA. Diverse händelser leder till att de båda blir tvungna att korsa den ”infekterade zonen” för att nå säkerheten i USA. Mellan Kaulder och Sam (Whitney Able) börjar väl vissa känslor att spira eftersom man liksom är utlämnade till varandra.

Jag hade en känsla av att jag skulle gilla filmen när jag först hörde talas om den. Dels verkade det vara en road-movie, vilket skulle kunna vara min favoritgenre. Dels var det en science fiction-film, vilket också skulle kunna vara min favoritgenre. Dels utspelades den i Mexiko, ett land som jag besökt och gillat väldigt mycket. Nu hade jag snabbskummat en del ganska negativa recensioner så förväntningarna var väl sådär lagom. Så hur var filmen? Klart sevärd skulle jag säga. Om man gillar postapokalyptiska landskap så är det en no-brainer att se filmen. Vi får en hel del snygga och välintegrerade datoreffekter också, och det gäller både miljöer och ”monster”.


Att jag nämner Sin nombre beror på att Monsters är en road-movie där en grupp människor färdas genom Mexiko på väg till det förlovade landet USA. I Monsters är problematiken med gränsen mellan Mexiko och USA uppskruvad till max eftersom man byggt en gigantisk mur för att hindra de läskiga rymdvarelserna att komma in i USA. Kanske blir det lite väl övertydligt här.

Förutom den rent ytliga spänningen och stämningen i filmen som har med varelserna och de öde landskapen att göra så har de två huvudpersonerna ett ganska intressant socialt samspel. Båda har ett liv som väntar i USA fast båda har problem med det livet och känner nästan att det är skönt att de får annat att tänka på, åtminstone gäller det den förlovade Sam som inte verkar supernöjd med sitt val av fästman.

Det som gör att jag nästan ger filmen en fyra är att jag känner igen så mycket av de mexikanska miljöerna från min egna resa där. Det är tequila, aztekpyramider, djungler, flodbåtar, dvs samma saker som jag upplevde. Kalla det nostalgi om ni vill. Titeln på filmen är möjligen lite lökig. Vad hade man kunnat döpa den till? The Zone hade inte varit bättre. Slutligen vill jag säga att det är skönt med en sf-film med monster som faktiskt är ett långsamt drama i princip helt utan action. Fast filmen är ändå ljudsatt och klippt på ett sätt som gör att det förekommer en del hoppscener (aka jump scenes).

3+/5

Om visningen: I princip fullsatt på Saga 1. Kul! Nu är festivalen igång. Logistiken med insläpp och sånt fungerade ganska bra. Man var kanske lite sen med att börja insläppet men inga problem. Regissören själv, Gareth Edwards, var på plats för att presentera filmen och det var ett Face2Face efteråt. Jag hade inte tid att stanna på hela Face2Face-pratet men regissören hann bekräfta att det var som jag trodde: nämligen att filmen började med slutet. Så om ni ser filmen, var uppmärksam i början och titta inte så mycket på monster utan foka på människorna och lyssna på vad som sägs.

Förfilm var Jour sans joie (3/5): En ganska så kolsvart kvart med ödesmättat ljudspår om ett par som är på väg i bil till mannens mors begravning. Jag gillade fotot, musiken och stämningen. Ja, det mesta. Men svärtan är väl stark kanske.

Arkiverad under Betyg 3, Film, Kortfilm, Postapokalyptisk, Recension, Science fiction, Skräck, Stockholm Filmfestival 2010 Tagged with , , , , , ,

Snatch

9 november, 2010 1 kommentar


Titel: Snatch.
Regi: Guy Ritchie
År: 2000
IMDb | Filmtipset

Nja. Inte helt oväntat var Snatch en bagatell med mycket våld. Det är en gangsterkomedi där man ska tycka att det är roligt att folk inte dör trots att de har fått tio pistolskott i sig. Till en början är jag ganska anti till det hela, men efter ett tag har jag anpassat mig till filmen. Jag gillar de tre svarta, varav en fet, amatörerna som strular till det mesta. Till slut uppskattar jag alla förvecklingar där en stor diamant byter ägare ett antal gånger. Jag gillade även den sista boxningsmatchen med Brad Pitt, riktigt snygga slomo-sekvenser här (liknande scener finns i Sherlock Holmes).

Just att göra en film snygg och cool är nåt som Guy Richie är bra på. Speciellt bra eller minnesvärd i övrigt är dock inte Snatch. Det är upprepningar, där samma typer av grejor körs om och om igen (ja, vi vet att hunden käkat upp den där pipande leksaken nu!). Den absoluta slutscenen är ändå bra och knyter ihop det hela fint. Jag tror Snatch är ganska lik Ritchies Lock, Stock and Two Smoking Barrels som jag inte kan minnas att jag sett, i alla fall inte hela. Det känns inte som ett måste. Eller?

3-/5

Arkiverad under Action, Betyg 3, Boxning, Film, Recension, Thriller Tagged with , , , , ,

The Serpent’s Egg

31 oktober, 2010 1 kommentar


Titel: The Serpent’s Egg (Ormens ägg)
Regi: Ingmar Bergman
År: 1977
IMDb | Filmtipset | Ingmar Bergman Face to Face

The Serpent’s Egg är en något märklig skapelse. Dino De Laurentiis, som ligger bakom så skilda filmer som t ex Tre dagar för Condor, Blue Velvet och Manhunter, producerar. David Carradine spelar huvudrollen som trapetskonstnären Abel som är utan jobb i det fattiga Berlin på 1920-talet. Efter att Abels bror tagit livet av sig faller Abel allt mer in i en paranoid värld där mystiska saker händer samtidigt som Abel försöker dämpa sin ångest genom att ständigt vara full. Liv Ullmann spelar Manuela, frun till Abels bror, som försöker hjälpa Abel.

Mmhm, Bergman på engelska, hur funkar det? Mja, helt ok, men det känns som om det riktiga djupet och den riktiga spetsen saknas. Dessutom får vi dras med en massa tyskar som pratar engelska med tysk brytning. Anledningen är att alla är tvungna att prata engelska eftersom huvudpersonen Abel inte kan ett ord tyska (trots att han är en cirkusartist som rest runt i världen under flera år). Det förekommer en mängd scener där folk förklarar varför de kan engelska; ”Jo, jag studerade i England i unga år”. Det blir fånigt till slut. Även Abel får förklara ett antal gånger att han inte kan tyska, inte ett ord, inte ens danke vad det verkar.

Ok, om vi för tillfället släpper det här med språket så får jag väl säga att några scener är riktigt bra. T ex när Manuela biktar sig för och ber tillsammans med en präst. Prästen spelas av en amerikan (James Whitmore) och eftersom engelska är hans modersmål så blir också scenen riktigt bra. Hmm, då var vi tillbaka vid det här med språket igen, haha. Lika bra att fortsätta på det spåret: Carradines modersmål är också engelska, vilket är tur. Ullmanns engelska är helt ok, förutom när hon ska spela med extra stora känslor. Då är det som om hon glömmer bort grammatiken och uttalet, vilket är fullt förståeligt men det gör ändå att upplevelsen blir sämre.

Det är alltså Berlin på 1920-talet som är spelplatsen och här råder kaos. Bergman beskriver ondskans uppkomst och jag tänker en hel del på Michael Hanekes Det vita bandet. Bergman är mer direkt än Haneke, t.o.m. titeln beskriver att det är nazismens och ondskans födelse vi ser. Någonstans i min hjärna kändes filmen tråkig men någon annanstans så fångade den mig. Det är en två timmar lång film men tiden gick ändå ganska fort. Det förekommer inte så mycket dialog (vilket är tur) utan Carradine raglar mest omkring full, eller så är han timid och tyst, säger ingenting. Carradines Abel är i filmen främst en betraktare av de galenskaper som förekommer. I slutet får vi se en riktigt stark sekvens med en tidig ”doktor Mengele”-karaktär som här givetvis heter Vergerus i enlighet med Bergmans namngivning av sina onda karaktärer som t ex biskopen Vergerus i Fanny och Alexander.

3-/5

PS. En trevlig överraskning var att en ung Glynn Turman, den svarte borgmästaren Clarence Royce från The Wire dök upp i en liten roll när Abel besökte några prostituerade. En märklig men ganska bra scen, för övrigt. (Om ni fortsätter läsa min blogg kommer ni märka att jag ganska ofta återkommer och refererar till vad jag tycker är världens bästa tv-serie, The Wire.)

PPS. Mot slutet av filmen får vi också plötsligt se en grymt snygg, avlång och röd nattklubbslokal dit Abel kommer för att köpa en flaska sprit, se nedan.

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Recension Tagged with , , , , , , ,

The Thirteenth Floor

20 oktober, 2010 2 kommentarer


Titel: The Thirteenth Floor (Trettonde våningen)
Regi: Josef Rusnak
År: 1999
IMDb | Filmtipset

Handlingen: Ett datorföretag utvecklar en metod för att kunna uppleva, och delta aktivt, i helt simulerade världar. En forskare upptäcker dock en farlig hemlighet som kan komma att påverka the world as we know it.

För att sammanfatta redan i början: Det här var en hyfsad sf-rulle med en twist som var uppenbar. Att twisten var uppenbar kanske berodde på att jag någonstans i bakhuvudet hade hört om filmen och att den kom samtidigt som The Matrix och hade ett liknande tema. Det är lustigt det där med att filmer med samma grundhistoria som kommer i klump, som t ex meteoritfilmerna Armageddon och Deep Impact (välkommen att bidra med andra exempel!). Miljöerna är ganska snygga med de kändes ändå lite tv-mässiga. Filmen påminner om ett långt avsnitt av någon sf-serie på tv. Inget fel i det egentligen, men Trettonde våningen har helt enkelt inte samma tyngd som en storproduktion.

Apparaten som används för att ladda in sig i den simulerade världen är lite töntig. Ett grönt laserljus som ska vara snyggt visas upp in absurdum, men varför det behövdes förutom för att vara snyggt framgick inte. Historien är lagom intressant, med lite noir light-känsla. Skådisarna får en del intressanta uppgifter då de ska spela samma karaktärer fast med helt olika personligheter. Mysteriespänningen är väl inte på topp men ändå tillräcklig för att man ska vara intresserad filmen ut.

3/5

PS. Jag kan väl tycka att omslaget på de diverse utgåvor jag har sett alla är något av en major spoiler, vilket jag i och för sig kanske inte borde nämna…

Arkiverad under Betyg 3, Film, Neo Noir, Recension, Science fiction Tagged with , , , , , ,

Le doulos

20 oktober, 2010 9 kommentarer


Titel: Le doulos (Ställd mot väggen)
Regi: Jean-Pierre Melville
År: 1962
IMDb | Filmtipset

Möjligen är det här en lite för smart film för sitt eget bästa. Den innehåller en hel del grepp som man känner igen från dagens ”smarta” filmer. Det förekommer vändningar i historien som man inte räknar med. Saker som har hänt tidigare som man som tittare inte fått reda på, men som man får reda på just när dessa händelser har betydelse. Detta gör att det blir spännande just då när vändningen kommer, men helhetsintryck är ändå något något kallt. Filmen är riktigt snygg med en del sköna tagningar och bilder. Det var kul att se en ganska ung Jean-Paul Belmondo som anti-hjälte. Min huvudperson är ändå Maurice (Serge Reggiani) som den ”ärliga” tjuven som kommit ut från fängelset och är redo för en ny kupp, men vem kan han lita på? Nåt jag saknade var kanske en kuppsekvens. Nu får vi bara en inledning på en sådan men den avbryts ganska snabbt. Musiken var ganska bra med schysst elorgel-easy listening. Jag gillade de sköna miljöerna på rökiga jazzklubbar. Visst är det lustigt att det alltid finns en perfekt plats vid baren, eller ett perfekt bord, när personer i filmer kommer in på en bar. När man själv gör det finns det ju aldrig plats eller så är det ett helt öde ställe, haha.

3+/5

PS. Detta var min första film av regissören Jean-Pierre Melville, och lite mersmak har jag nog fått. Ska försöka se fler av hans filmer, i alla fall de som anses bäst.

Arkiverad under Betyg 3, Film, Recension, Thriller Tagged with , , , ,

Till vildingarnas land

18 oktober, 2010 Lämna en kommentar


Titel: Where the Wild Things Are (Till vildingarnas land)
Regi: Spike Jonze
År: 2009
IMDb | Filmtipset

Hmm. Även om jag inte tokgillat hans filmer så har Spike Jonze från och med sin första långfilm varit lite av en favorit för mig. Här blev jag dock aningen besviken. Jonze har gett sig på den svåra uppgiften att filmatisera barnboken Till vildingarnas land av Maurice Sendak. Jag gillade inledningen där Max (Max Records) flyr in i sitt fantasiland eftersom det verkliga livet inte alltid är så enkelt. Filmen är liksom en gestaltning av Max tankar och problem, hans bearbetning av det. Tyvärr är de vildingar han träffar på ganska tråkiga och jobbiga, kanske lite som han själv är för sin mamma (Catherine Keener). Som jag sett andra tycka så känns det bitvis som en musikvideo med indiemusik (i sig inte dålig) och snygga bilder. Det blir lite tradigt till slut.

Records som spelar Max är riktigt bra och utan en lika bra barnskådis hade det hela kunnat bli en katastrof. Varför man valt att ha med Mark Ruffalo är lite märkligt då man knappt ser att det är han under de sekundlånga klipp som han är med. Jag hade velat ha lite mer av handlingen i verkligheten för då var filmen riktigt bra och lovande. Nu hann man inte riktigt komma in i verklighetshandlingen innan man var i vildingarnas land. Jag måste dock ge precis godkänt, då filmen är snygg och har en lite sorglig skön stämning över sig, plus att vildingarna var mysiga och riktigt snyggt gjorda. Jag skulle nästan vilja ha en sån där vilding hemma i min lägenhet (om inte annat om jag behöver slå ut en vägg eller nåt).

3-/5

Arkiverad under Äventyr, Betyg 3, Drama, Fantasy, Film, Recension Tagged with , , , , , , , ,

Invasion of the Body Snatchers (1956)

11 oktober, 2010 2 kommentarer


Titel: Invasion of the Body Snatchers (Världsrymden anfaller)
Regi: Don Siegel
År: 1956
IMDb | Filmtipset

He, jag gillade det här. Efter att ha sett alltför många b-filmer inom science fiction-genren så trodde jag att även denna skulle vara b. Den visade sig ganska överraskande vara en tät och spännande suspense-thriller där man inte vet vad som händer och man svävar i samma ovisshet som huvudpersonerna i filmen. Visst, vi förstår att människor i en liten stad tas över av kopior, men allt känns mystiskt och stämningen är bra. Just det här med att nåt som man är van vid plötsligt känns väldigt fel och att alla tror man inbillar sig är effektfullt på film.

Att filmen är ett barn av sin tid av anti-kommunistpropaganda är helt klart. Inget som stör så mycket. Historien i sig är tillräckligt bra även om vissa repliker blir väl övertydliga. Ja, det blir nästan roligt ibland. Den förekommer även ganska tänkvärda filosofiska tankar som t ex att om en människa tappar sina känslor lite mer för varje dag, blir lite hårdare för varje dag, så är det svårt att kämpa emot. Om man däremot märker att ens medmänniska från en dag till en annan förlorat alla sina känslor så reagerar man.

Nej, som sagt, det här var en kvalitetsfilm med ett foto som ger stämning, musik som funkar, och skådisar som förmedlar rätt känsla.

3+/5

PS. Jag återkommer med recension av remaken från 1978.

Arkiverad under Betyg 3, Film, Recension, Science fiction, Skräck Tagged with , , , , , , , , , , ,

Clash of the Titans

11 oktober, 2010 Lämna en kommentar


Titel: Clash of the Titans
Regi: Louis Leterrier
År: 2010
IMDb | Filmtipset

Nja, haha, jag tyckte det här var ganska underhållande faktiskt. Efter en inledning med datoranimerade flygfän befarade jag att jag hade två timmar i Van Helsing-klass framför mig. Men det här var klart bättre än 2001 års sämsta film. Visst, det kryllar av cgi-monster: skorpioner, manliga vildvittror, ett sjömonster i form av Kraken – och Medusa med sitt ormhår. Men jag tyckte det var bra gjort det mesta. Sam Worthington som Perseus ger filmen en sorts äkta känsla. Trots att det är en lättsam film så verkar han inte gå på tomgång. Hans roll påminner en hel del om rollen i Terminator 4: en motvillig hjälte som inte vill inse att han är speciell. Det förekommer en del mysig humor, inte för mycket, inte för lite. Mads Mikkelsen bidrar med dansk tyngd. Manuset är ju inget att hurra för, men det som är trevligt är alla de olika miljöerna och varelserna som dyker upp, som t ex färjekarlen Karon. En sak som är lite märklig är filmens titel då ju inte några titaner är med!

3-/5

Arkiverad under Äventyr, Betyg 3, Fantasy, Film, Recension Tagged with , , , , ,

Ur marionetternas liv

7 oktober, 2010 Lämna en kommentar


Titel: Ur marionetternas liv
Regi: Ingmar Bergman
År: 1980
IMDb | Filmtipset | Ingmar Bergman Face to Face

Ur marionetternas liv är Ingmar Bergman med ett ganska mörkt sinne, vilket kanske inte är så konstigt eftersom filmen gjordes under hans exil i Tyskland. Det är psykoanalys på film. Karaktärernas innersta känsloliv läggs fram helt öppet. Tankar om livet, åldrande, sex, döden var uppenbarligen nåt som tog upp en stor del av Bergmans känsloliv. Bitvis blir filmen en form av gestaltning av Bergmans text och kanske inte så mycket en film som står på sina egna ben.

Filmen har dock ett ganska trevligt upplägg rent ytligt. Den är uppdelad i episoder som inleds med en text om vad scenen kommer att handla om, som vanligt är det vit text på svart bakgrund. Inledningen av filmen är på ett sätt slutet av hela filmen. Vi får i början alltså se ”katastrofen” som den kallas och sen sekvenser med olika personer både före och efter denna händelse. Som vanligt handlar det om ett par i övre medelklassen som är framgångsrika karriärmässigt men som har ett något stört känsloliv, inte minst mot varandra. Mannen drömmer drömmar och tänker tankar om att döda sin fru. Fast han drömmer även mer trevliga drömmar där det är närhet och ett lugnt sinne som dominerar. Fast mest är det ångest och ångest för ångesten.

En del scener känns kanske lite lösryckta som om de inte hör ihop med resten av filmen. Fast det är alltid riktigt bra skådespelarinsatser, foto, osv så det gör inte så mycket. Bitvis känns det som ett gäng kortfilmer ihopsatta till en långfilm. Det gör inte heller så mycket, det finns ett tema som binder ihop det hela. Nästan i alla fall.

Mmm, jag gillar det. Det är en enkel, skarp film med Bergman på ett bra filmhumör. De tyska skådisarna gör ett bra jobb. Skönt med lite tysk Bergman, det ger en annan känsla. Bergman leker en del med formen. Prologen och epilogen är i färg medan allt där emellan är i riktigt snyggt i svartvitt. Fotograf är givetvis parhästen Sven Nykvist.

3/5

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Recension Tagged with , , , ,

Ond tro

6 oktober, 2010 Lämna en kommentar


Titel: Ond tro
Regi: Kristian Petri
År: 2010
IMDb | Filmtipset

Som så ofta efter att jag har sett en film med foto av Hoyte van Hoytema kan jag bara konstatera att han är filmfotografernas kung, åtminstone i Sverige. Förmodligen kommer han snart att även ansvara för fotot i stora utländska produktioner. Att jag nämner fotot direkt beror på att det var det första som slog mig. Jag kände direkt att om filmen nu skulle vara medioker i övrigt så visste jag att jag i alla fall skulle få en visuell upplevelse av högsta klass.

Mona, spelad av danska Sonja Richter, blir besatt av en mördare som härjar i en stad. Hon har sett, eller tror, inbillar sig ha sett mördaren. Filmen är en sorts närgången betraktelse av en människas psyke, eller psykiska kollaps. Fast när filmen är slut känns det som vi varken vet mer eller mindre om Mona. Miljöerna som det hela utspelas i är parkeringsgarage, industriområden, öde gator med opersonlig mörk stämning. Filmens ljud är skarpt. Allt från fräsandet när nån tänder en cigarett till när nån går med högklackat i en korridor.

Ond tro är en något udda upplevelse, alltså om man jämför med en standard-thriller från Hollywood. Däremot kan man säga att det är en ganska typisk europeisk art-farty-thriller. På gott och ont. Istället för att vara lite spännande hela tiden har den en lågmäld stämning för att plötsligt mot slutet bli riktigt spännande.

En sekvens som utspelas i ett ensligt beläget hus är bland det bästa jag har sett i suspense-genren och dessutom den snyggaste. Ljussättningen här fick mig att tänka på en sekvens från Coen-brödernas Blood Simple. Ni som har sett Blood Simple kommer att förstå vilken scen det är jag tänker på.

Nånstans i mitten av filmen dyker det också plötsligt (återigen plötsligt) upp en spänningssekvens som är riktigt bra. Ja, det är märkligt, när Petri väl vill så gör han stilren, enkel, effektiv spänningsfilm. Jag tänker en del på österrikiska Jessica Hausners film Hostel – och även en del på Haneke. Filmen rekommenderas om man är redo för en ganska långsam pretentiös hårdtuggad psykthriller med ett fantastiskt foto där det röks oproportionerligt mycket cigaretter.

3+/5

PS. Ja, mycket riktigt visar det sig att van Hoytema fotar de kommande stora produktionerna The Fighter (med bl a Christian Bale) och Tinker, Tailor, Soldier, Spy (med regi av Tomas Alfredson)

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Recension, Svensk film, Thriller Tagged with , , , ,

← Äldre inlägg

Nyare inlägg →