The Thirteenth Floor

20 oktober, 2010 2 kommentarer


Titel: The Thirteenth Floor (Trettonde våningen)
Regi: Josef Rusnak
År: 1999
IMDb | Filmtipset

Handlingen: Ett datorföretag utvecklar en metod för att kunna uppleva, och delta aktivt, i helt simulerade världar. En forskare upptäcker dock en farlig hemlighet som kan komma att påverka the world as we know it.

För att sammanfatta redan i början: Det här var en hyfsad sf-rulle med en twist som var uppenbar. Att twisten var uppenbar kanske berodde på att jag någonstans i bakhuvudet hade hört om filmen och att den kom samtidigt som The Matrix och hade ett liknande tema. Det är lustigt det där med att filmer med samma grundhistoria som kommer i klump, som t ex meteoritfilmerna Armageddon och Deep Impact (välkommen att bidra med andra exempel!). Miljöerna är ganska snygga med de kändes ändå lite tv-mässiga. Filmen påminner om ett långt avsnitt av någon sf-serie på tv. Inget fel i det egentligen, men Trettonde våningen har helt enkelt inte samma tyngd som en storproduktion.

Apparaten som används för att ladda in sig i den simulerade världen är lite töntig. Ett grönt laserljus som ska vara snyggt visas upp in absurdum, men varför det behövdes förutom för att vara snyggt framgick inte. Historien är lagom intressant, med lite noir light-känsla. Skådisarna får en del intressanta uppgifter då de ska spela samma karaktärer fast med helt olika personligheter. Mysteriespänningen är väl inte på topp men ändå tillräcklig för att man ska vara intresserad filmen ut.

3/5

PS. Jag kan väl tycka att omslaget på de diverse utgåvor jag har sett alla är något av en major spoiler, vilket jag i och för sig kanske inte borde nämna…

Arkiverad under Betyg 3, Film, Neo Noir, Recension, Science fiction Tagged with , , , , , ,

Le doulos

20 oktober, 2010 9 kommentarer


Titel: Le doulos (Ställd mot väggen)
Regi: Jean-Pierre Melville
År: 1962
IMDb | Filmtipset

Möjligen är det här en lite för smart film för sitt eget bästa. Den innehåller en hel del grepp som man känner igen från dagens ”smarta” filmer. Det förekommer vändningar i historien som man inte räknar med. Saker som har hänt tidigare som man som tittare inte fått reda på, men som man får reda på just när dessa händelser har betydelse. Detta gör att det blir spännande just då när vändningen kommer, men helhetsintryck är ändå något något kallt. Filmen är riktigt snygg med en del sköna tagningar och bilder. Det var kul att se en ganska ung Jean-Paul Belmondo som anti-hjälte. Min huvudperson är ändå Maurice (Serge Reggiani) som den ”ärliga” tjuven som kommit ut från fängelset och är redo för en ny kupp, men vem kan han lita på? Nåt jag saknade var kanske en kuppsekvens. Nu får vi bara en inledning på en sådan men den avbryts ganska snabbt. Musiken var ganska bra med schysst elorgel-easy listening. Jag gillade de sköna miljöerna på rökiga jazzklubbar. Visst är det lustigt att det alltid finns en perfekt plats vid baren, eller ett perfekt bord, när personer i filmer kommer in på en bar. När man själv gör det finns det ju aldrig plats eller så är det ett helt öde ställe, haha.

3+/5

PS. Detta var min första film av regissören Jean-Pierre Melville, och lite mersmak har jag nog fått. Ska försöka se fler av hans filmer, i alla fall de som anses bäst.

Arkiverad under Betyg 3, Film, Recension, Thriller Tagged with , , , ,

Till vildingarnas land

18 oktober, 2010 Lämna en kommentar


Titel: Where the Wild Things Are (Till vildingarnas land)
Regi: Spike Jonze
År: 2009
IMDb | Filmtipset

Hmm. Även om jag inte tokgillat hans filmer så har Spike Jonze från och med sin första långfilm varit lite av en favorit för mig. Här blev jag dock aningen besviken. Jonze har gett sig på den svåra uppgiften att filmatisera barnboken Till vildingarnas land av Maurice Sendak. Jag gillade inledningen där Max (Max Records) flyr in i sitt fantasiland eftersom det verkliga livet inte alltid är så enkelt. Filmen är liksom en gestaltning av Max tankar och problem, hans bearbetning av det. Tyvärr är de vildingar han träffar på ganska tråkiga och jobbiga, kanske lite som han själv är för sin mamma (Catherine Keener). Som jag sett andra tycka så känns det bitvis som en musikvideo med indiemusik (i sig inte dålig) och snygga bilder. Det blir lite tradigt till slut.

Records som spelar Max är riktigt bra och utan en lika bra barnskådis hade det hela kunnat bli en katastrof. Varför man valt att ha med Mark Ruffalo är lite märkligt då man knappt ser att det är han under de sekundlånga klipp som han är med. Jag hade velat ha lite mer av handlingen i verkligheten för då var filmen riktigt bra och lovande. Nu hann man inte riktigt komma in i verklighetshandlingen innan man var i vildingarnas land. Jag måste dock ge precis godkänt, då filmen är snygg och har en lite sorglig skön stämning över sig, plus att vildingarna var mysiga och riktigt snyggt gjorda. Jag skulle nästan vilja ha en sån där vilding hemma i min lägenhet (om inte annat om jag behöver slå ut en vägg eller nåt).

3-/5

Arkiverad under Äventyr, Betyg 3, Drama, Fantasy, Film, Recension Tagged with , , , , , , , ,

Invasion of the Body Snatchers (1956)

11 oktober, 2010 2 kommentarer


Titel: Invasion of the Body Snatchers (Världsrymden anfaller)
Regi: Don Siegel
År: 1956
IMDb | Filmtipset

He, jag gillade det här. Efter att ha sett alltför många b-filmer inom science fiction-genren så trodde jag att även denna skulle vara b. Den visade sig ganska överraskande vara en tät och spännande suspense-thriller där man inte vet vad som händer och man svävar i samma ovisshet som huvudpersonerna i filmen. Visst, vi förstår att människor i en liten stad tas över av kopior, men allt känns mystiskt och stämningen är bra. Just det här med att nåt som man är van vid plötsligt känns väldigt fel och att alla tror man inbillar sig är effektfullt på film.

Att filmen är ett barn av sin tid av anti-kommunistpropaganda är helt klart. Inget som stör så mycket. Historien i sig är tillräckligt bra även om vissa repliker blir väl övertydliga. Ja, det blir nästan roligt ibland. Den förekommer även ganska tänkvärda filosofiska tankar som t ex att om en människa tappar sina känslor lite mer för varje dag, blir lite hårdare för varje dag, så är det svårt att kämpa emot. Om man däremot märker att ens medmänniska från en dag till en annan förlorat alla sina känslor så reagerar man.

Nej, som sagt, det här var en kvalitetsfilm med ett foto som ger stämning, musik som funkar, och skådisar som förmedlar rätt känsla.

3+/5

PS. Jag återkommer med recension av remaken från 1978.

Arkiverad under Betyg 3, Film, Recension, Science fiction, Skräck Tagged with , , , , , , , , , , ,

Clash of the Titans

11 oktober, 2010 Lämna en kommentar


Titel: Clash of the Titans
Regi: Louis Leterrier
År: 2010
IMDb | Filmtipset

Nja, haha, jag tyckte det här var ganska underhållande faktiskt. Efter en inledning med datoranimerade flygfän befarade jag att jag hade två timmar i Van Helsing-klass framför mig. Men det här var klart bättre än 2001 års sämsta film. Visst, det kryllar av cgi-monster: skorpioner, manliga vildvittror, ett sjömonster i form av Kraken – och Medusa med sitt ormhår. Men jag tyckte det var bra gjort det mesta. Sam Worthington som Perseus ger filmen en sorts äkta känsla. Trots att det är en lättsam film så verkar han inte gå på tomgång. Hans roll påminner en hel del om rollen i Terminator 4: en motvillig hjälte som inte vill inse att han är speciell. Det förekommer en del mysig humor, inte för mycket, inte för lite. Mads Mikkelsen bidrar med dansk tyngd. Manuset är ju inget att hurra för, men det som är trevligt är alla de olika miljöerna och varelserna som dyker upp, som t ex färjekarlen Karon. En sak som är lite märklig är filmens titel då ju inte några titaner är med!

3-/5

Arkiverad under Äventyr, Betyg 3, Fantasy, Film, Recension Tagged with , , , , ,

Ur marionetternas liv

7 oktober, 2010 Lämna en kommentar


Titel: Ur marionetternas liv
Regi: Ingmar Bergman
År: 1980
IMDb | Filmtipset | Ingmar Bergman Face to Face

Ur marionetternas liv är Ingmar Bergman med ett ganska mörkt sinne, vilket kanske inte är så konstigt eftersom filmen gjordes under hans exil i Tyskland. Det är psykoanalys på film. Karaktärernas innersta känsloliv läggs fram helt öppet. Tankar om livet, åldrande, sex, döden var uppenbarligen nåt som tog upp en stor del av Bergmans känsloliv. Bitvis blir filmen en form av gestaltning av Bergmans text och kanske inte så mycket en film som står på sina egna ben.

Filmen har dock ett ganska trevligt upplägg rent ytligt. Den är uppdelad i episoder som inleds med en text om vad scenen kommer att handla om, som vanligt är det vit text på svart bakgrund. Inledningen av filmen är på ett sätt slutet av hela filmen. Vi får i början alltså se ”katastrofen” som den kallas och sen sekvenser med olika personer både före och efter denna händelse. Som vanligt handlar det om ett par i övre medelklassen som är framgångsrika karriärmässigt men som har ett något stört känsloliv, inte minst mot varandra. Mannen drömmer drömmar och tänker tankar om att döda sin fru. Fast han drömmer även mer trevliga drömmar där det är närhet och ett lugnt sinne som dominerar. Fast mest är det ångest och ångest för ångesten.

En del scener känns kanske lite lösryckta som om de inte hör ihop med resten av filmen. Fast det är alltid riktigt bra skådespelarinsatser, foto, osv så det gör inte så mycket. Bitvis känns det som ett gäng kortfilmer ihopsatta till en långfilm. Det gör inte heller så mycket, det finns ett tema som binder ihop det hela. Nästan i alla fall.

Mmm, jag gillar det. Det är en enkel, skarp film med Bergman på ett bra filmhumör. De tyska skådisarna gör ett bra jobb. Skönt med lite tysk Bergman, det ger en annan känsla. Bergman leker en del med formen. Prologen och epilogen är i färg medan allt där emellan är i riktigt snyggt i svartvitt. Fotograf är givetvis parhästen Sven Nykvist.

3/5

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Recension Tagged with , , , ,

Ond tro

6 oktober, 2010 Lämna en kommentar


Titel: Ond tro
Regi: Kristian Petri
År: 2010
IMDb | Filmtipset

Som så ofta efter att jag har sett en film med foto av Hoyte van Hoytema kan jag bara konstatera att han är filmfotografernas kung, åtminstone i Sverige. Förmodligen kommer han snart att även ansvara för fotot i stora utländska produktioner. Att jag nämner fotot direkt beror på att det var det första som slog mig. Jag kände direkt att om filmen nu skulle vara medioker i övrigt så visste jag att jag i alla fall skulle få en visuell upplevelse av högsta klass.

Mona, spelad av danska Sonja Richter, blir besatt av en mördare som härjar i en stad. Hon har sett, eller tror, inbillar sig ha sett mördaren. Filmen är en sorts närgången betraktelse av en människas psyke, eller psykiska kollaps. Fast när filmen är slut känns det som vi varken vet mer eller mindre om Mona. Miljöerna som det hela utspelas i är parkeringsgarage, industriområden, öde gator med opersonlig mörk stämning. Filmens ljud är skarpt. Allt från fräsandet när nån tänder en cigarett till när nån går med högklackat i en korridor.

Ond tro är en något udda upplevelse, alltså om man jämför med en standard-thriller från Hollywood. Däremot kan man säga att det är en ganska typisk europeisk art-farty-thriller. På gott och ont. Istället för att vara lite spännande hela tiden har den en lågmäld stämning för att plötsligt mot slutet bli riktigt spännande.

En sekvens som utspelas i ett ensligt beläget hus är bland det bästa jag har sett i suspense-genren och dessutom den snyggaste. Ljussättningen här fick mig att tänka på en sekvens från Coen-brödernas Blood Simple. Ni som har sett Blood Simple kommer att förstå vilken scen det är jag tänker på.

Nånstans i mitten av filmen dyker det också plötsligt (återigen plötsligt) upp en spänningssekvens som är riktigt bra. Ja, det är märkligt, när Petri väl vill så gör han stilren, enkel, effektiv spänningsfilm. Jag tänker en del på österrikiska Jessica Hausners film Hostel – och även en del på Haneke. Filmen rekommenderas om man är redo för en ganska långsam pretentiös hårdtuggad psykthriller med ett fantastiskt foto där det röks oproportionerligt mycket cigaretter.

3+/5

PS. Ja, mycket riktigt visar det sig att van Hoytema fotar de kommande stora produktionerna The Fighter (med bl a Christian Bale) och Tinker, Tailor, Soldier, Spy (med regi av Tomas Alfredson)

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Recension, Svensk film, Thriller Tagged with , , , ,

Micmacs

5 oktober, 2010 Lämna en kommentar

Titel: Micmacs à tire-larigot (Micmacs)
Regi: Jean-Pierre Jeunet
År: 2009
IMDb | Filmtipset

Micmacs går i klassisk gammal Jean-Pierre Jeunet-stil. Filmen, som man skulle kunna kalla en anti-vapenindustri-film utformad som en heist-film, utspelas i Paris, ett Paris i ett sorts parallelluniversum skapat av Jeunet. Här är skorstenarna på takåsarna lite extra parisiska. Allt går i färgerna brunt och grönt. Det kryllar av prylar, Jönsson-ligan-prylar, manicker i fantasifulla miljöer. Personerna i filmen är väl något av karikatyrer och inte speciellt intressanta, vilket gör det svårt att ta filmen på allvar. Nu är det i och för sig en komedi, och det är väl småputtrigt mest hela tiden. Jag kan tycka att det är lite överdrivet alltihop, lite studentspex-varning över det. Man kan lätt bli lite trött på Jeunets stil, det blir fånigt ibland. I Amelie fick han ihop det perfekt. Där fanns, förutom det visuella och tekniska, även en rörande historia. Micmacs är ”bara” en rolig rulle, men sevärd om man vet att man gillar Jeunet. En del sekvenser är klockrena, t ex är en explosion-scen riktigt snyggt gjord med en massa finurliga detaljer. Filmen kryllar även av korta, och för Jeunet typiska, sekvenser, en sorts mikrohistorier på runt 10 sekunder.

3-/5

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Komedi, Recension Tagged with , , , ,

Watchmen

5 oktober, 2010 4 kommentarer

Titel: Watchmen
Regi: Zack Snyder
År: 2009
IMDb | Filmtipset

Nja. Början är stilren, snygg och ganska så fantastisk. Jag njuter av det snygga. Förtexterna, det inledande slagsmålet, slow motion i rätt dos och i rätt ögonblick, användandet av musik. Ja, det mesta är rätt. Det fotsätter ganska länge i samma stil. Eller ja det är möjligt att det fortsätter i samma stil hela filmen. Problemet är att filmen är lång och att man till slut tröttnar på avsaknaden av nåt annat än snygga slagsmål. Lite kul är de avdankade hjältarna som inte är några vanliga superhjältar. Ja, de är ju faktiskt bara vanliga människor utan superkrafter, förutom den blåfärgade Doktor Manhattan. Just detta att det är vanliga människor ger väl filmen en viss charm och smutsig känsla. Jag gillar också att filmen utspelas i en alternativ historisk verklighet där bl a USA vinner Vietnamkriget och Richard Nixon är president på 80-talet. Men detta blandas med en ganska tråkig historia utan nån riktig spänning eller känsla. Det är som att luften pyser ur allt mer ur snygg-ballongen. När sen blåpojken tar med sig Malin Åkerman till Mars blir det pekoral. Just dessa scener passar inte alls in i filmen och kalkonen är farligt nära.

3-/5

Arkiverad under Action, Betyg 3, Film, Recension, Science fiction, Serietidningsfilm Tagged with , , ,

Prince of Persia: The Sands of Time

3 oktober, 2010 2 kommentarer

Titel: Prince of Persia: The Sands of Time
Regi: Mike Newell
År: 2010
IMDb | Filmtipset

Jag kände en dag efter jobbet att det skulle passa perfekt med lite sandalaction. Och eftersom Voddler precis hade fått in Prince of Persia så kändes det som rätt val. Vad jag fick var snyggt packeterat trams, vilket var ungefär det jag ville ha. Handlingen är helt ospännande. Det är enbart underhållning för stunden. Vad vi får är snygga vyer, mycket sand, men även snöklädda berg. Och, just det, vi får även Jake Gyllenhaal som hårfager muskelman med rätt att svinga ett svärd, vilket var lite annorlunda. Ben Kingsley är också med och han är väl i princip alltid bra. Jag har nog sagt det förr, det är nåt med hur Kingsley pratar: lågmält men med en skarphet. Jaha, själva historien då? Ja, den är ett hopkok av legender, historia, heliga dolkar, vackra prinsessor och mördarsekter.

Nåt som talar för filmen är att det genomgående är ovanligt bra skådisar. Nånstans gör de filmen bättre trots att de kanske går på tomgång. Gyllenhaal har verkligen pumpat upp sig inför filmen. (Det är ändå inte så jobbigt som t ex för Robert De Niro i Raging Bull där De Niro måste vara både muskulös och fet.) Hur som helst är det ganska lång ifrån Donnie Darko för Gyllenhaal, även fast han också här är lite så där blygt udda med tjejer. I Prince of Persia förekommer det ändå lite småtrevligt gnabb mellan Gyllenhaal och prinsessan. Förutom det: en hel del Persian Parkour! Sen kan man fråga sig om det här är en propagandafilm mot skatter måntro? I vilket fall så gillar småföretagaren och strutsracefixaren spelad av en oigenkännlig Alfred Molina inte skatter.

3-/5

Arkiverad under Action, Betyg 3, Fantasy, Film, Recension Tagged with , , ,

← Äldre inlägg

Nyare inlägg →