A Bittersweet Life

10 oktober, 2011 4 kommentarer


Titel: A Bittersweet Life (Dalkomhan insaeng)
Regi: Kim Ji-woon
År: 2005
IMDb | Filmtipset

Här kommer en recension av en film som jag såg på Stockholm Filmfestival 2005. Anledningen till att jag postar den just nu är att jag nyligen sett regissören Kim Ji-woons senaste film I Saw the Devil där vi även träffar Lee Byung-hun, huvudrollsinnehavaren från A Bittersweet Life, igen. Recension av I Saw the Devil kommer förhoppningsvis imorgon (beror lite på hur sent jag kommer hem från matchen Sverige-Holland som jag faktiskt ska se live på Råsunda i Solna imorgon kväll).

Många asiatiska filmer har nåt märkligt över sig. Det känns inte riktigt som filmmakarna kommer från samma planet som jag gör. Bilder, scener, historia, känsla, skådisar, det mesta, känns liksom skruvat ett par varv extra. Så var också fallet i A Bittersweet Life, en våldsam gangsterhistoria där vi möter den ensamme hitmannen Sun-woo (Lee Byung-hun), vars känslor som han dolt börjar ge sig till känna när han ska bevaka gangsterbossens flickvän. I början är Sun-woo en känslokall underhuggare/fixare, men när hans hårda skal börja spricka dras han in i en våldsspiral där han ställs mot sin boss.

Jag gillade verkligen stämningen och känslan i filmen. Det finns ett antal actionscener då jag bara satt och njöt, speciellt när Sun-woo vid ett tillfälle slåss mot ett antal fiender och sen får tag i en bil som han använder som mur- och människobräcka. Det här kan koreanerna helt klart. Humor finns instoppad lite här och var, men jag tyckte ändå inte den kändes malplacerad. Jag blev inte förvirrad som jag ibland kan bli när jag ser asiatisk film (ja, jag generaliserar), när humor och allvar blandas allt för friskt. Här tyckte jag ändå det var separerat. Jag gillade även scenerna under slutuppgörelsen även om den kanske blev lite väl långdragen.

Det som jag gillade allra mest var ändå två av de sista scenerna där man får se tillbaka på vissa sekvenser i Sun-woos liv. Här får vi se en dold sida av Sun-woo som ändå har funnits hela tiden, det är bara det att vi inte har fått se den. Betyget blir en svag fyra.

4-/5

För er som har sett filmen så är de två scenerna jag tänker på:

Spoiler (markera för att läsa)
Scenen där Sun-woo lyssnar på tjejen när hon spelar cello (här är han harmonisk och lycklig och ler) och sen scenen under eftertexterna när han skuggboxas (här visar han sin lekfulla sida som liksom också varit dold hela filmen)
Spoiler slut

Arkiverad under Action, Asiatiskt, Betyg 4, Drama, Film, Recension, Stockholm Filmfestival 2005 Tagged with , , , , , , ,

Kikis expressbud

12 september, 2011 7 kommentarer


Titel: Kikis expressbud (Majo no takkyûbin)
Regi: Hayao Miyazaki
År: 1989
IMDb | Filmtipset

Jag har skrivit det här förut men återigen har Filmrepubliken sett en trevlig Studio Ghibli-film och jag känner att det är läge att posta en gammal recension av en Miyazaki-klassiker. Den här gången handlar det om Kikis expressbud.

En helt bedårande Miyazaki-film! Jag hade inte så stora förhoppningar på filmen då det inte är just den som man har hört så mycket om. T ex Min granne Totoro och Spirited Away brukar ju hyllas desto mer. Och de filmer som hyllas har i mina ögon inte varit några mästerverk direkt, även om det handlar om sevärda filmer.

Handlingen är rakt på och inget av det som är annorlunda betraktas som annorlunda i filmens verklighet. Som häxa ska man när man är 13 år gammal åka iväg helt ensam på ett års praktik för att lära upp sig som häxa. Egentligen en ganska skoningslös berättelse. 13 år, helt ensam i en stor stad ska Kiki försöka hitta en plats att sova och på nåt sätt tjäna pengar på att jobba som häxa. Tiderna har förändrats och inte många uppskattar eller riktigt minns vad häxor gör eller vad de är till för. Kiki har svårt att hitta sin plats i sin häxtillvaro. Inte heller häxkrafterna i sig är nån självklarhet.


Hela känslan i filmen är skön. Det är småsaker, som att Kikis katt kan prata men bara med Kiki. För andra jamar han bara som en vanlig katt. Miljöerna är riktigt trevliga då staden den utspelas i är Miyazakis bild av Stockholm och Visby i en skön mix. ”Gustav Krantz herrmode” kan vi t ex läsa på en butiksskylt eller ”Birger Jarls torg” på en vägskylt. Vi ser även en ringmur som påminner om Visbys. Som Voldo nämner i sin recension så fick Miyazaki förmodligen inspiration när han var i Sverige i samband med att han pratade med Astrid Lindgren om Pippi Långstrump.

Handlingen är så enkel och självklar. Den tar upp saker som att hitta sig själv, att tider förändras men att vissa saker består (eller borde bestå). Miyazaki brinner för det genuina. Ibland kan det vara att vedugnar är bättre än elugnar. Mot slutet blir det riktigt spännande. Katten är skön. Rekommenderas!

4/5

Arkiverad under Anime, Asiatiskt, Äventyr, Betyg 4, Fantasy, Film, Recension, Studio Ghibli Tagged with , , , ,

Det levande slottet

8 september, 2011 1 kommentar


Titel: Det levande slottet (Hauru no ugoku shiro)
Regi: Hayao Miyazaki
År: 2004
IMDb | Filmtipset

Med anledning av Filmrepublikens recension av Det levande slottet kommer här en gammal recension av samma film från mig. Miyazaki i sitt esse skulle man kunna säga även om jag inte själv var det just den kvällen jag såg filmen.

Hayao Miyazakis nya tecknade äventyr bygger inte på en egen historia utan på Howl’s Moving Castle, en roman av Diana Wynne Jones. Filmen utspelas i ett sorts europeiskt fantasiland där vi hittar trollkarlar, häxor, magi, märkliga flygande väsen samt ett gigantiskt gående slott. Här hittar vi också den unga hattmakerskan Sophie som råkar hamna mitt i en maktkamp mellan trollkarlen Howl (eller Hauru som det heter här eftersom japaner inte kan uttala Howl, tror jag) och Ödeshäxan. Sophie får en förbannelse över sig: hon blir förvandlad till en gammal skröplig tant. Efter detta flyr hon från stan och hamnar i det levande och gående slottet där Howl bor tillsammans med bl a elddemonen Calcifer.

Egentligen är det svårt att beskriva handlingen i den här filmen. Det beror på att det mesta av det som händer inte följer den vanliga berättande mallen från a till ö, där vi redan från början vet vilka som är goda och vilka som är onda. Här är det i stället karaktärerna som styr, kanske både på gott och ont. För mig kändes historien nämligen lite väl spretig och lös, men å andra sidan var den samtidigt uppfriskande och en riktig fantasiutflykt. Men Sophies öde engagerade mig aldrig fullt ut. Den skönaste karaktären var nog Ödeshäxan vars båda versioner är underbara figurer (jag tror för övrigt att Margareta Krook hade kunnat göra den svenska dubbningen riktigt bra om hon hade funnits kvar i jordelivet). En annan figur som är rolig är den där elddemonen, som kändes som en riktig Miyazaki-figur (trots att den är påhittad av en annan person, författarinnan till romanen, från början). Ytterligare en karaktär som man inte kan låta bli att gilla var ju den lilla astmatiska hunden som blir en följeslagarna på Sophies resa.

Animeringen är förstås helt underbar och vacker: detaljerna, landskapet, miljöerna, de märkliga flygande bombmaskinerna, saker i mindre skala som elddemonen Calcifer. Och sen har vi då det levande slottet självt som var en ganska makalös skapelse, som påminde mig om den svenska tecknaren Hans Arnolds verk. Men, som sagt, jag drogs inte riktigt in i historien i den här filmen. Jag hade faktiskt lite samma känsla när jag såg den hyllade Spirited Away. Då tycker jag att Miyazakis Princess Mononoke (1997) är klart bättre än de båda senare filmerna. Nåt jag kände igen från Spirited Away och och framförallt från Princess Mononoke var temat om hur vi människor borde ta hand om vår jord bättre, även om det kanske inte är huvudtemat i Det levande slottet. Slutbetyget till denna anime blir en helt vanlig trea. Det är en sevärd film men den berörde inte mig nåt speciellt och slutintrycket är lite blekt. Jag vet inte, kanske var jag lite trött och sjönk ner väl djupt i den sköna biofåtöljen.

3/5

Arkiverad under Anime, Asiatiskt, Äventyr, Betyg 3, Fantasy, Film, Recension, Studio Ghibli Tagged with , , , ,

Wonderful Days

1 augusti, 2011 4 kommentarer

Titel: Wonderful Days
Regi: Kim Moon-Saeng
År: 2003
IMDb | Filmtipset

Jag kan inte låta bli att ge den här sydkoreanska animerade sf-rullen en fyra. Filmen utspelas i framtiden efter en katastrof där mänskligheten lyckats förstöra och förorena det mesta av Jorden och de överlevande har tagit sin tillflykt till en liten söderhavsö. Här har man skapat den högteknologiska staden Ecoban som får sin energi från de föroreningar som omger den. Till ön kommer många båtflyktingar men de lever i slum och tillåts inte komma in till Ecoban och utnyttjas i princip som slavar, eller åtminstone billig arbetskraft. När Jorden så småningom börjar läka sig själv och föroreningarna minskar i omfattning försvinner även den källa till energi som Ecoban förlitar sig på.

Filmen blandar handtecknat, cgi och ibland vanlig film som efterbearbetats (åtminstone tyckte jag det såg ut så). Resultaten är en väldigt snygg film. Känslan, temat i filmen är som gjord för mig: det är lite sorgligt och inte lite melankoliskt. I den här framtiden regnar det ständigt, förmodligen pga en s.k. atomvinter. Handlingen fokuserar kring tre personer, ett triangelspel med en ung kvinna i mitten. När de tre var barn var de samtliga ecobaner och utbildades till att skydda staden. Efter en dramatisk händelse försvinner en av dem och tros vara död. I själva verket har han anslutit sig till rebeller som kämpar mot Ecoban. Kvar i Ecoban finns Jay (tjejen) och Cade som ansvarar för säkerheten. Jay börjar dock tvivla om Ecoban gör rätt i att förtrycka och utnyttja flyktingarna.

Som sagt, melankolisk stämning. Man låter vissa scener ta ordentlig tid, och det är ordentligt snyggt. Man har verkligen fått till det här med blandningen av cgi och vanligt tecknat. Det som jag gillar är att man genomgående har handtecknade karaktärerna. Cgi används i bl a miljöskildringar på ett bra sätt men just att det är traditionellt tecknat när det gäller figurerna gillar jag då det är snyggast. Avslutningen är maffig, nästan överdrivet opera-aktig, bombastisk, men bra. Jag fick ibland lite datorspelskänsla i vissa av de grymt snygga actionsekvenserna. Ni vet så där att man känner att man själv är med i filmen och det är ett gott betyg. Man, och även jag, kan tycka att historien kanske är väl tunn men stämningen och att det är så snyggt gör att jag faktiskt delar ut en svag fyra.

4-/5

PS. Om ni stöter på titeln Sky Blue så kan jag meddela att det är den amerikanska titeln på samma film.

Arkiverad under Anime, Asiatiskt, Betyg 4, Dystopi, Film, Postapokalyptisk, Recension, Science fiction Tagged with , ,

Nausicaä från Vindarnas dal

21 juli, 2011 7 kommentarer

Titel: Nausicaä från Vindarnas dal (Kaze no tani no Naushika)
Regi: Hayao Miyazaki
År: 1984
IMDb | Filmtipset

En tidig Miyazaki med många likheter med den underbara Princess Mononoke var detta. Filmen handlar om prinsessan med det fina namnet Nausicaä som bor i Vindarnas dal, en av människans sista utposter då Jorden för länge sen har förstörts av krig och miljöförstöring. En förgiftad skog med muterade djur och insekter breder ut sig och samtidigt attackeras Vindarnas dal av en krigisk granne som vill förstöra den förgiftade skogen med ett sorts domedagsvapen från en svunnen tid. Nausicaä undersöker istället den förgiftade skogen för att på så sätt finna svaret på dess gåta.

Känslan i filmen är underbar. Just tecknarstilen och det dystopiska temat är nåt som tilltalar mig. Nausicaä är en stark tjej som inte är rädd för något, varken muterade insekter eller flygande krigsmaskiner. He, det låter kanske corny men hon var som en blandning av ”Tjejen som kunde tala med insekter” och Sergeant Ripley. Som jag skrev så kan man verkligen dra paralleller till Princess Mononoke. Miljötemat, mer aktuellt än nånsin, är tydligt men ändå tvångsmatas vi som tittare inte med det. Precis som i Mononoke så är allt inte heller svart och vitt när det gäller vem som är god respektive ond. Det handlar mer om hur personerna i filmen ser olika på saker och ting. Sammantaget en bra, mysig men ändå fartfylld film.

4-/5

PS. Om ni dyker på filmen och den då kallas Vindens krigare/Warriors of the Wind så håll er borta från den. Det är en nedklippt amerikansk krigsversion där miljötemat är helt spolat. Miyazaki vill inte ta i den ens med tång. Om den heter Nausicaä från Vindarnas dal/Nausicaä of the Valley of the Wind så är det ok, det är den oklippta originalversionen. 🙂

PPS. Just det, det var riktigt skön 80-talssynt också. Varning, låten nedan kan sätta sig på hjärnan, en mycket märklig låt. En riktig karaokelåt och då tänker jag på att det är ganska (ehum) lätt text.

Arkiverad under Anime, Asiatiskt, Äventyr, Betyg 4, Film, Postapokalyptisk, Recension, Science fiction, Studio Ghibli Tagged with , ,

The Chaser

17 juli, 2011 10 kommentarer


Titel: The Chaser (Chugyeogja)
Regi: Na Hong-jin
År: 2008
IMDb | Filmtipset

Jung-ho (Kim Yun-seok) är en fd polis och numera hallick. Tjejerna i hans stall försvinner och han misstänker att de tar förskottet och sen byter till en annan hallick som snor hans tjejer. Han får upp spåret efter en tjej och med hjälp av Mi-jin (spelad av Seo Yeong-hie från Bedevilled) försöker han ta reda på vart hans tjejer tar vägen.

The Chaser är en ganska typisk koreansk rulle: det regnar, det kryllar av galna poliser som inte kan sköta en utredning, det förekommer en hel del groteskt ultravåld. Och handlingen är helt oförutsägbar. I en amerikansk storfilm skulle vissa saker som händer i The Chaser inte hända, det kan man vara säker på. Det skulle kunna komma en remake men då kommer man garanterat ändra på vissa detaljer i handlingen.

Som vanligt, eller ofta i alla fall, i sydkoreanska thrillers så förekommer det en märklig blandning av ren thriller, ren våldsfilm och så inkastat mitt i allt en sorts buskishumor. Jag brukar kunna uppskatta detta eller åtminstone inte störa mig på det. Men den här gången funkade det inte riktigt.

Handlingen i filmen är märklig. Det börjar riktigt bra, det regnar redan efter tre fyra minuter. Det är mystiskt, lite obehaglig mörk stämning. Sen vet jag inte riktigt vad som händer. Polisen får tag i en galen seriemördare, men att han är en galen seriemördare vet bara vi tittare, inte polisen. Sen råder allmän förvirring i dryga 45 minuter då egentligen ingenting händer. Jung-ho är förvirrad, polisen är förvirrad… handlingen är förvirrad.

Sista halvtimmen så rycker filmen upp sig igen. Vi slipper fåneriet och det blir rejält spännande, frustrerande spännande.

3-/5

Arkiverad under Asiatiskt, Betyg 3, Film, Recension, Thriller Tagged with , , , , ,

Bodyguards and Assassins

30 april, 2011 9 kommentarer


Titel: Bodyguards and Assassins (Shi yue wei cheng)
Regi: Teddy Chan
År: 2009
IMDb | Filmtipset

Till Hongkong anländer i början av 1900-talet Sun Wen, förgrundsgestalten i den rörelse som vill störta den sista kinesiska kejsardynastin, Qingdynastin. I Hongkong ska Sun Wen träffa medhjälpare från hela Kina för att planera den kommande revolutionen. Kejserliga lönnmördare skickas ut för att mörda honom. De rebellsoldater som ska agera livvakter blir mördade innan Sun wen ens hinner komma till Hongkong. Istället får en grupp udda hjältar kliva in och ansvara för Sun Wens säkerhet under det korta besöket.

Donnie Yen fanns med i den digra rollistan vilket ingav hopp om en del sköna fajtingscener. Vad jag såg fram emot var helt enkelt ett historiskt drama kryddat med skön kung fu-action.

Men… oj oj vad detta var uselt. Vad jag fick var en kinesisk totalt superjobbig översentimental propaganda-smörfilm. Det kryllar av karaktärer, alla är ointressanta. Alltså det här var så ruttet att jag höll på att gå åt. Handlingen är fullkomligt urtråkig med ett fåtal fajtingscener som jag med god vilja skulle kunna beteckna som underhållande. Givetvis får vi cgi-blod också. Gah. Däremellan är det värsta sentimentala supersmörjan. Jag hade kräkts upp min nudelsoppa om jag hade ätit nån innan. Slowmotion och grovt jobbig stråkmusik inte bara skriver mig på näsan om vad jag ska tycka. Att kalla det för nässkrivning känns som en kraftig underdrift. Nej, jag blir praktiskt taget dränkt hela jag i flera tunnor med äckelpäckel-färg som är svår att tvätta av sig.

Att se den här filmen är en två timmar och 20 minuter lång plåga. Om ni tycker amerikanska filmer kan tendera att bli smöriga, patriotiska, sentimentala, vad ni vill, så är det bara en liten liten liten vindpust som inte ens får ett asplöv att darra i jämförelse med Bodyguards and Assassins. Här blåser det från alla sentimentala håll som det överhuvudtaget kan blåsa ifrån. Det stormar in cykloner av stråkar, orkaner av slowmotion och tio monsuner av smör.

I slutet har regissören Teddy Chan dessutom lyckats klämma in en evighetslång lustmordshommage på barnvagnsscenen från Pansarkryssaren Potemkin. Jamen, kan du ta slut nån gång då snälla rara lilla långa jobbiga jävla film.

Tack till Filmitch som väckte mitt intresse för filmen efter sin hyllning. Alltid kul, eller nåt, när sågningslusten väcks till liv.

1/5

Uppdatering: Apropå barnvagnsscenen vid Odessatrappan från Pansarkryssaren Potemkin så råkade jag ramla på ett YouTube-klipp med en drös hommager och parodier som filmhistorien är full av. Ganska roligt att titta på!

Arkiverad under Asiatiskt, Betyg 1, Film, Kostymdrama, Martial arts, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

The Girl Who Leapt Through Time

29 mars, 2011 2 kommentarer

Titel: The Girl Who Leapt Through Time (Toki wo kakeru shôjo)
Regi: Mamoru Hosoda
År: 2006
Som så ofta i de anime-filmer jag ser så är det mysig stämning. Filmen är en sorts anime-Donnie Darko fast med en tjej i huvudrollen istället. Makoto, en glad men lite förvirrad tjej, märker i samband med att hon håller på att krascha med sin cykel att hon kan resa i tiden. Detta utnyttjar hon i syfte att klara livet, skolan, kompisar lite bättre, att undvika jobbiga situationer (tror hon!). Det visar inte vara helt lätt. I början går det mesta bra men efter ett tag har hon syltat in sig i en soppa med kärleksproblem. Man kan kalla filmen för en tidsrese-kärleks-high school-coming of age-dramakomedi.

Det förekommer en del riktigt snygga sekvenser i samband med tidsresorna, och även såna där klassiska ”tiden står stilla”-sekvenser, när tiden står stilla för alla utom för våra huvudpersoner alltså.

Det hela blir lite väl långdraget i slutet och det finns även några svackor på vägen men då och då tänder den till och blir riktigt rolig eller spännande.

Om du är sugen på en animerad mix mellan Måndag hela veckan, Donnie Darko och romantisk high school-komedi kolla då in The Girl Who Leapt Through Time.

3-/5

PS. Det har faktiskt gjorts två spelfilmsversioner (den första 1983 och så en ny 2010) av romanen som animen bygger på. Lite kul är att tjejen, Riisa Naka, som gör Makotos rösten i animen även spelar huvudrollen i den senaste filmen.

Arkiverad under Anime, Asiatiskt, Betyg 3, Film, Recension, Science fiction Tagged with , ,

Universums sista dagar

23 februari, 2011 4 kommentarer


Titel: Universums sista dagar (Ruang rak noi nid mahasan, Last Life in the Universe)
Regi: Pen-Ek Ratanaruang
År: 2003
IMDb | Filmtipset

Pen-Ek Ratanaruang (försök säga det med sjörövarspråket) är en thailändsk regissör som besökte Göteborg Filmfestival i slutet av januari i år. Då sa han: ”Hur kan Sofia Coppola behandla japaner på det sättet?”. Han gillar alltså inte Lost in Translation speciellt mycket, i alla fall inte hur japanerna framställs i den. Jag tycker väl kanske inte det är japanerna som Coppola driver med i första hand, utan snarare de västerländska fördomarna om japaner och vår upplevelse av hur japaner är/ska vara. Dessutom är Lost in Translation i vilket fall som helst en väldigt bra film, och Ratanaruangs film, som jag precis har sett, har faktiskt en del likheter med den. Först och främst så är Universums sista dagar en storartad filmupplevelse, som ni inte bör missa.

Filmen handlar om Kenji (Tadanobu Asano), en japansk bibliotekarie bosatt i Bangkok. Kenji är pedant och allt i hans omgivning måste vara perfekt. Hans lägenhet är perfekt, han har ingen tv, men däremot en hel massa böcker som är uppställda i snygga rader längs väggarna. Dessutom är han också en självmordsbenägen japan. Själv påstår han att det inte är för att han är deprimerad eller så, nej, han vill bara kunna ta det lugnt ett tag, känna sig avslappnad. Men han blir ideligen avbruten i sina försök att ta sitt liv, en gång av sin bror som kommer på besök då och då. Brorsan verkar vara Kenjis raka motsats. Det visar sig också att Kenjis bror tillhör yakuzan (den japanska ”maffian”). Kanske även Kenji varit inblandad i yakuzan hemma i Japan?

Diverse händelser leder så småningom till att Kenji hamnar hemma hos Noi (Sinitta Boonyasak), en thailändsk servitris (prostituerad?) som bor i en villa ute på landsbygden. Precis som Kenjis bror är Noi Kenjis raka motsats. I villan ligger odiskad disk i soffan och golvet är täckt av böcker, papper och allsköns bråte. Pga vad som hänt tidigare i filmen vill Kenji stanna kvar hemma hos Noi och de två inleder en udda relation. Kenji städar bl a som en besatt, vilket visualiseras på ett helt underbart sätt i filmen. Tadanobu Asano som spelar Kenji gör en strålande insats. Vad jag har förstått så är Asano en storstjärna hemma i Japan. Asano har ju tidigare bl a gjort en helt annorlunda roll som psykomasochistyakuzan Kakihara i Takshi Miikes film Ichi the Killer. Lite kul är att en filmaffisch för just den filmen glimtar förbi och att Miike dessutom har en cameo i Universums sista dagar som en yakuza. Måste säga att det är positivt att det har börjat dyka upp en del film från andra länder än de vanliga än de vanliga på bioreportoaren i Sverige (det gäller kanske främst asiatisk film).

Oj oj, Universums sista dagar växte mer och mer efter att jag sett den. Det är en film där många detaljer bara antyds, t ex gäller detta Kenjis bakgrund som man inte vet speciellt mycket om. Men om man är uppmärksam så får man reda på en del. Håll bl a utkik efter vad Kenji döljer under skjortan på ryggen. Det kan ge en ledtråd till en del händelser i filmen. Och Noi, är hon servitris, prostituerad eller både och? Mmmm, inget sägs rakt ut, utan tittaren får göra sina egna tolkningar. Detta gäller inte minst slutet! Hur som helst, så är det en helt underbar historia med ruskigt vackert foto. Vem är fotografen? Jo, inte helt oväntat är det kameralinsens mästare Christopher Doyle (Hero, In the Mood for Love) som ligger bakom!

Universums sista dagar är en ganska långsamt berättad historia med en del surrealistiska inslag, som är väldigt vackra. Stämningen är lite melankolisk på ett sätt som jag gillar. Filmen kändes för mig helt oförutsägbar vilket var en skön känsla. Den innehåller också en hel del underfundig humor. Sen var det, som sagt, väldigt mycket som man var tvungen att läsa mellan raderna, så att säga. Efter att ha läst en del på nätet om filmen (kommentarer på IMDb bl a) upptäckte jag en hel massa nyanser och detaljer som jag inte hade tänkt på. Allt förklaras inte, utan här är det mesta öppet för tolkningar. Jag gillade verkligen den här filmen som får snudd på högsta betyg. På Göteborg Filmfestival sa Ratanaruang så här om filmen: ”If you fall asleep, please don’t snore. If you don’t like the movie, you’re OK. If you like it, you have a problem”. Haha, jag har tydligen problem…

Som ni kanske förstår rekommenderar jag Universums sista dagar, men jag har en känsla av att många nog tycker den är lite seg och ganska konstig.

4+/5

Arkiverad under Asiatiskt, Betyg 4, Drama, Film, Recension, Surrealism, Thriller Tagged with , , , , , , , ,

Satoshi Kon: Tokyo Godfathers

11 februari, 2011 2 kommentarer

Tokyo Godfathers är en dramakomedi om tre hemlösa i Tokyo som hittar en övergiven bebis (bäbis, baby?). Filmen utvecklas till en road-movie genom Tokyo där de tre gnabbas inbördes samtidigt som de försöker söka upp barnets föräldrar. Tokyo Godfathers är ganska olik Satoshi Kons övriga filmer: Perfect Blue, Millennium Actress och Paprika som i mångt och mycket handlar om dröm och verklighet och hur de förhåller sig till varandra. Man kan nästan säga att Kon gör David Lynch-anime. Åtminstone Perfect Blue har en Lynch-stämning över sig. Tokyo Godfathers däremot är en mer rörande och realistisk film. Samtidigt har den mycket humor. Hur Kon får till sina karaktärer i filmen är imponerande. Alla har sin egen stil.

Att jag såg filmen på Cinemateket i Filmhuset och att Satoshi Kon själv var på besök kan väl i viss mån bidra till att filmen får ett ganska högt betyg. Dels fick man lite mer inblick i hur han hade tänkt och dels blir det helt enkelt en bättre stämning och roligare visning än om man ser den hemma. En sak Kon sa var att det som är äkta inte alltid är sant. Ibland är en lögn eller en överdrift det bästa sättet att få fram en sanning. Och det stämde in på Tokyo Godfathers som är överdriven och vissa saker som händer känns osannolika, men med det som Kon hade sagt i bakhuvudet så gick poängen fram.

Och vad var poängen? Mja, haha, det kan jag inte direkt sätta fingret på så här ett tag efteråt. Men man kan väl säga att de tre karaktärerna alla har sina problem och orsaker till att de är hemlösa, i viss mån är det självvalt. Och att inte ta itu med sina problem, utan istället fly, det kan hålla ett tag men inte i längden. Om man bara visar vilja så går det att försonas. I Tokyo Godfathers så träffar alla tre karaktärer olika personer från sina tidigare liv på ett slumpartat, kanske osannolikt, sätt. Men, som sagt, så var det en av idéerna med filmen enligt Kon. En annan var att blanda humor och tragedi. Allt som allt en bra och rörande anime-rulle. En julfilm såg jag att någon kallade den, och, ja, det stämmer ganska bra.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Arkiverad under Anime, Asiatiskt, Betyg 4, Film, Recension Tagged with , , , , ,

← Äldre inlägg

Nyare inlägg →