När solen står som högst

30 september, 2012 Lämna en kommentar

Titel: När solen står som högst (Mua he chieu thang dung)
Regi: Tran Anh Hung
År: 2000
IMDb | Filmtipset

För ett tag sen postade Svartare än noir en recension av Tran Anh Hungs Doften av grön papaya, en film som jag blev besviken på. Varför blev jag besviken på den? Jo, bl a för att jag verkligen gillat Trans andra filmer Cyclo och den film som jag skriver om i det här inlägget. Imorgon dyker det upp en recension av Doften av grön papaya. Cyclo har jag ingen text om men det kan hända att jag ser om den och skriver om den senare.

Oj, oj, oj, även om jag bara sett två filmer av Tran Anh Hung, Cyclo och denna film, så tror jag att jag har fått en ny favoritregissör. Nu har denne vietnames i och för sig bara gjort en film till, och det är Doften av grön papaya, som jag ska försöka få tag på. Både Cyclo och När solen står som högst är främst oerhört vackra filmer.

Handlingen i När solen står som högst utspelas till stor del mellan raderna men i centrum står tre systrar som i filmens början förbereder den årliga ceremonin för att hedra moderns död, egentligen en fest med god mat, men där familjen först hedrar sin mor. De två äldsta systrarna är båda gifta men har båda en del problem med sina äktenskap på ett eller annat sätt. Den yngsta systern börjar fundera på att hitta nån lämplig man. Just nu bor hon med sin storebror.

En del skulle nog tycka att filmen är seg p.g.a. att den är ganska långsam men för mig har den en meditativ inverkan som gjorde mig otroligt lugn. Det tempo som personerna i filmen gör saker på, det tempo som kameran har, och det tempo som klippningen ger är som yoga. T ex är det av nån anledning bara skönt att se hur syrran och brorsan vaknar på morgonen. Vårt stressade samhälle kan nog lära sig en del av filmen. Sen är filmen, som sagt, otroligt vacker. Det finns säkert en massa saker att klaga på men nu går jag på känslan och då blir det ett högt betyg. Om man ser objektivt på det så är det förmodligen för högt men det skiter jag högaktningsfullt i.

5/5

Arkiverad under Asiatiskt, Betyg 5, Drama, Film, Matfilm, Recension Tagged with , , , , , , ,

The Raid

15 september, 2012 9 kommentarer

Titel: The Raid (Serbuan maut)
Regi: Gareth Evans
År: 2011
IMDb | Filmtipset

En polisstyrka sitter i en minibuss på väg till ett uppdrag. Man ska fånga in Jakartas gangsterboss Tama. Enda problemet är att Tama befinner sig på översta våningen i ett höghus som bebos av Jakartas värsta skurkar. Förutom skurkar med skjutvapen har Tama även tillgång till Mad Dog (Yayan Ruhian), den kanske mest obehagligt skickliga och vrickade marial arts-skurk jag har sett på film. Polisen har Rama (Iko Uwais) som visar sig vara en fena på pencak silat, en indonesisk martial arts-stil.

The Raid är helt galen action. Jag sitter och funderar på om man är en störd person om man gillar sånt här. Det är rått våld, grovt våld. En sak man kan säga är att det inte är tråkigt i alla fall. Arbetet som är nedlagt i fajtingscenerna är imponerande. Själva historien däremot är enklare än enklast. Egentligen helt utan handling lyckas man få till en film som fick mig att sitta som klistrad. Början är en ganska lång uppbyggnad. Det tar ganska lång tid innan det hela drar igång. Under denna uppbyggnad är det ändå spännande. När det sen drar igång gör det det ordentligt.

Det är nåt med scenerna som är annorlunda. Och så det indonesiska språket som känns som en blandning mellan thailändska och spanska. Actionsekvenserna är helt galet fantastiska. Trots att det är snabba klipp ibland så ser du ändå vad händer. Allt händer liksom på riktigt, det är bara det att det är ett furiöst tempo. Närstriderna är skickligt och brutalt gjorda.

Gangsterbossens ena medhjälpare är en obehaglig typ. Han heter Mad Dog. Han fångar dig men tar ur magasinet ur sin pistol och vill göra upp med sina bara händer. Visst, det låter som en kliché men den här snubben känns helt vrickad så det blir inte en kliché.

Ungefär en minut i början samt under några sekundkorta klipp när vår hjälte Rama tänker på sin gravida fru får vi smör på det klassiska asiatiska sättet. Men det kanske är en procent av speltiden. I övrigt så är det ultravåld, även det på det typiskt asiatiska sättet. Och så regnar det också i början av filmen som det brukar göra i åtminstone sydkoreanska filmer.

Slutuppgörelsen är brutalare än brutal, och nånstans under den sista kvarten av filmen så kände jag att nu kanske jag hade fått nog av brutna ben, knivar i halsar och andra blodigheter. Det påminde lite om känslan jag fick när jag såg Ong-bak. Det räckte liksom. Men en fascinerande film är The Raid.

4-/5

The Raid går även under namnet The Raid: Redemption och den finns att se på Voddler.

Arkiverad under Asiatiskt, Betyg 4, Film, Martial arts, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , ,

A Touch of Zen

11 september, 2012 6 kommentarer

Titel: A Touch of Zen (Xia nu)
Regi: King Hu
År: 1971
IMDb | Filmtipset

Jag gillar martial arts-filmer så med jämna mellanrum brukar det dyka upp texter om just såna filmer här på bloggen. Under hösten tänkte jag kanske posta några gamla recensioner av kamparts-filmer lite oftare, varför inte i form av martial arts-måndag t ex? Jag börjar med botten först, dvs filmer som i mina ögon inte håller toppklass. Och ja, jag vet att det är tisdag idag. 😉

Jag har äntligen lyckats hitta rätt tillfälle att se det här närmare tre timmar långa taiwanesiska martial arts-eposet som väl även är en wuxia-film. Filmen utspelar sig i Kina i (nån) historisk tid och huvudperson (i början) är en tafatt konstnär som bor med sin något tjatiga mor som mest av allt vill att hennes dröshans till son ska ta anställning hos staten samt gifta sig. En dag träffar sonen den unga Yang (Hsu Feng) som är förföljd av agenter som är ute efter att döda henne. Gissa om han försöker hjälpa henne?

Nja. Början var faktiskt riktigt rolig. Det var lite mystiskt med underliga figurer som dök upp i den lilla byn samt ett roligt samspel mellan sonen (konstnären alltså) och den gnatiga mamman. Även den unga Yang och konstnären (den töntiga sonen alltså) hade ett roligt samspel i inledningen. Konstnären var så där töntigt tafatt att det blev roligt, medan Yang visade sig vara en rackare på kung fu. Nånstans på vägen försvann dock det som var bra med filmen och ersattes av en för seg och flummig handling.

En lustig detalj var att det tog nästan en timme innan den första fajten ägde rum. Jag vet inte om det ofta är så i just wuxia-filmer men i vanliga kung fu-filmer är det definitivt inte så. Fajterna var hyfsade men inget mer, och jag tror inte det är fajterna i sig som är poängen med wuxia heller. Nåt jag gillade var munkarna och deras speciella krafter. Främst ledarmunken var en skön karaktär. Tyvärr blev filmen en lite för konstig blandning av olika stilar: komedi, drama, action, mystik. Ungefär i den ordningen faktiskt. Filmen ändrade nämligen karaktär i olika omgångar. Homagen Crouching Tiger, Hidden Dragon är fantastiskt bra men ”originalet” funkar inte trots fin fajt i bambuskog.

2+/5

Arkiverad under Asiatiskt, Betyg 2, Film, Martial arts, Recension Tagged with , , , , , , , , , , ,

An Empress and the Warriors

5 augusti, 2012 Lämna en kommentar

Titel: An Empress and the Warriors (Jiang shan mei ren)
Regi: Ching Siu-tung
År: 2008
IMDb | Filmtipset

Jag minns en kinesisk tv-dramaserie, en superromantiskt sådan, som visades på SVT för länge sen. Den handlade om en man som jobbade på ett stålverk under kulturrevolutionen. Just det, jag har för mig att han var japan som hade kommit till Kina som ung pga kriget mellan Japan och Kina. Detta faktum retades eller snarare föraktades han för. Och så blev det förvecklingar när han blir kär i en tjej som han inte tillåts träffa. Kineserna har nåt speciellt sätt att få till den där romantiska überkänslan. Hmm, jag måste ta reda på vad det var för serie det där. Jag minns den som gripande. Förmodligen fanns det läskiga politiska undertoner i den som jag missade.

Nåväl, An Empress and the Warriors är ett kinesiskt historiskt kostymactiondrama där det är väldigt svårt att missa propagandan. Filmen handlar om krigarprinsessan Fei’er som utbildas till drottninggeneral över riket Yan. När hennes pappa kungen dör i strid mot grannriket Zhao blir hon den nya ledaren. Brorsonen till kungen ser sig sidsteppad och planerar att ta över tronen genom att mörda den nya drottningen. Fei’er blir allvarligt skadad men överlever. Hon räddas av en f.d. krigare som nu lever som eremit och kan det här med naturläkemedel.

Filmen är som en mix av Crouching Tiger, Hidden Dragon, Blodets tron och den där tv-serien jag nämnde. Man smider ränker, man vill ta över ta makten, man mördar varandra medelst giftpilar. Och så är det klassiskt superromantiskt på det där kinesiska sättet där det egentligen inte finns nån erotik med i spelet. Det är ren kärlek och givetvis nån sorts åtrå men på nåt sätt så blir det på ett annat plan än det rent köttsliga. Samtidigt är det ganska tydligt att det handlar om en sorts kinesisk propaganda som riktar sig till vårt samhälle idag. Målet är att ha en enad stor nation.

Donnie Yen är med men han spelar en biroll. Hjältinnan i filmen är prinsessan. Om ni är sugna på lite kostymvärdsaction blandat med romantik så An Empress and the Warriors är en godkänd söndagsmatiné.

3-/5

Filmen finns att se på Voddler helt gratis!.

Arkiverad under Asiatiskt, Betyg 4, Film, Kostymdrama, Martial arts, Recension, Voddler Tagged with , , , , , , , , , , ,

2 x Kenji Mizoguchi

9 juli, 2012 2 kommentarer

Med anledning av att Svartare än noir nyligen skrev om Fogden Sansho så kommer här två gamla omdömen av två av regissören Kenji Mizoguchis filmer varav en nog har den mest poetiska titel jag har sett. Om jag minns rätt så såg jag både filmerna på Cinemateket.

Titel: Sagor om en blek och mystisk måne efter regnet (Ugetsu monogatari)
Regi: Kenji Mizoguchi
År: 1953
IMDb | Filmtipset

Filmen handlar om två par i 1500-talets Japan. Männen i familjerna vill försörja sina familjer. De reser, från landsbygden där de bor, till staden, där den ena säljer lerkrukor och den andra vill erbjuda sina tjänster som samuraj. Kriget står för dörren, men männen har blivit giriga och tror att situationen kan utnyttjas till att tjäna mer pengar. Ugetsu monogatari är en mycket bra film. Den handlar om girighet och makthunger och vad som kan hända om man glömmer vad som egentligen är viktigt. Det hela är framställt på ett mycket enkelt sätt. Vi får se vad som händer med männen och resten av familjerna. Det blir tydligt men utan att det skrivs på näsan, så att säga. Regissören heter Kenji Mizoguchi och han hann göra en hel del filmer innan han dog i förtid i leukemi 1956. Jag hade inte hört talas om honom innan jag såg den här filmen, men blir sugen på att se mer. Sagor om en blek och mystisk måne efter regnet är i klass med Kurosawas bästa tycker jag, helt klart. Inte lika episk som en del av Kurosawas filmer kan vara. Fotot är genomtänkt, känns som målningar ibland. Musiken används på ett bra sätt, speciellt i slutet som är gripande. Försök se den om ni kan.

4/5

Titel: Fogden Sansho (Sanshô dayû)
Regi: Kenji Mizoguchi
År: 1954
IMDb | Filmtipset

Fogden Sansho en väldigt enkel historia. Av regissören Kenji Mizoguchi hade jag sedan tidigare sett filmen med den vackra titeln Sagor om en blek och mystisk måne efter regnet, en film som jag gillade. Därför tog jag chansen att se Fogden Sansho när nu Cinemateket visade den. Filmen är en äkta tragedi om en medeltida japansk familj som splittras då en ståthållare förvisas till en avlägsen provins eftersom han är för snäll mot traktens bönder. Ståthållarens fru och barn får klara sig själva men försöker att ta sig till honom. Som sagt, en klockren tragedi. Det finns inte mycket försonande i filmen. Familjen, och framför allt de två barnen, råkar ut för tråkighet efter tråkighet på ett episkt sätt. I filmen förekommer hyckleri bland den styrande klassen. Man kan vara generös men bara till en viss gräns. Om bönder plötsligt tror att de är fria då börjar det bli farligt. Skådespelet i filmen är klassiskt japanskt, dvs enkelt och överdrivet på samma gång. Skådisen som gjorde den vuxne sonen kändes lite tillgjord. Fogden Sansho är vacker, sorglig, långsam, ibland på gränsen till seg. Efter halva filmen nickade jag till några gånger. Det kan inte bli mer än en trea.

3/5

PS. Längst bak i salongen satt en grupp japaner. När filmen var slut och jag gick förbi satt de kvar, torkade tårarna och plockade ihop sina fuktiga näsdukar.

Arkiverad under Asiatiskt, Betyg 3, Betyg 4, Drama, Film, Recension, Tragedi Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , ,

True Legend

11 april, 2012 6 kommentarer


Titel: True Legend (Su Qi-Er)
Regi: Yuen Woo-ping
År: 2010
IMDb | Filmtipset

True Legend är en härlig klassisk martial arts-saga med den äkta legenden Yuen Woo-ping tillbaka i registolen. Den gamla martial arts-koreografen visar faktiskt var skåpet ska stå. Filmen är inte fylld med datoranimerade naturscenerier. Nej, här har man haft en större budget (om det nu är budgeten det hänger på) och filmen är istället vacker med äkta natur. Vi får se riktiga berg, skogar, floder osv, och det hela är riktigt tjusigt. Visst, några cgi-miljöer förekommer men filmens känsla är övervägande mustig.

Filmens skådisar är genomgående bra. Bl a dyker favoriten från Crouching Tiger, Hidden Dragon Michelle Yeoh upp, och så får vi se David Carradine i sin sista roll (tror jag det var?). Filmen är faktiskt dedikerad till Carradine.

Det hela börjar med ninjaliknande krigare som slåss i en sagolik borg/grottmiljö. (Under filmens inledning är det bara svärd som gäller vilket jag ofta tycker begränsar hur fantasifulla fajterna kan bli.) Vår hjälte Su Can (Zhao Wenzhuo) räddar en prins från döden och blir lovad en guvernörspost. Su Can som är hyvens kille vill sluta i det militära och tycker istället att hans styvbror Yuan (Zhou Xun) ska få posten. Yuan tycker Su Can är en riktig bror duktig. Han accepterar dock guvernörsposten men hatar i hemlighet Su Can.

Vår hjälte Su Can lever nu i lycka under en tid med son och en vacker fru. Han driver en kung fu-skola och allt verkar bra men nu dyker förstås den nu onde styvbrodern upp. Brodern har tränat upp sig och har lärts sig kontrollera den farliga tekniken Giftfyllda Näven. Den Giftfyllda Näven, helt underbart. Man stoppar ner händerna i skålar med skorpioner, får deras gift i blodet men på nåt sätt kan man styra det och istället föra över det till sin motståndare. Som sagt, underbart. Det påminner en hel del om den gamla Shaw Brothers-rullen Five Fingers of Death där man istället för skorpioner stoppar nävarna i glödande kol.

Under den här delen av filmen fajtas man med svärd men även ibland enbart med händerna. Vår hjälte får även träffa på den ondes styvbroderns medhjälpare, tvillingparet med med det trevliga namnet Järntvillingarna.

Nu kommer ett avsnitt som vi sett i andra martial arts-filmer. Hjälten är utslagen och måste träna upp sig. Han gör ute på landet där han kör klassisk träning genom att lyfta hinkar fyllda med vatten med fingrarna eller så slår han nävarna mot ett trädstam för att öva upp styrkan. Han träffar också på en vis gammal man med lång vitt skägg, precis som det ska vara. Efter detta är det bra fajtingscener, mycket beroende på att man nu bara använder händerna, vilket jag nästan alltid gillar bättre.

True Legend är en lång film. Vid ett tillfälle trodde jag filmen var slut men den fortsätte ett tag till. Under filmens sista del får vi lite klassisk fajting i duellform. Nu är det onda västerlänningar som utmanar kineser men slår ut dem så att de dör. Vår hjälte är på botten men har nu lärt sig Drunken Fist, den klassiska men svåra tekniken som vi bl a sett Jackie Chan utöva i Drunken Master.

Ja, ni förstår ju, det måste bli ett högre betyg än en simpel trea till Yuen Woo-pings återkomst. En orsak till fyran är nog att jag börjar bli lite bevandrad inom ämnet kung fu-film och därför snappar upp referenser och vet vad som väntar.

4-/5

Arkiverad under Asiatiskt, Betyg 4, Film, Martial arts, Recension Tagged with , , , , , , , , ,

The 36th Chamber of Shaolin

8 april, 2012 8 kommentarer


Titel: The 36th Chamber of Shaolin (Shao Lin san shi liu fang)
Regi: Liu Chia-liang
År: 1978
IMDb | Filmtipset

Efter en något seg och förvirrad början tar sig filmen rejält när den unge huvudpersonen, spelad av Gordon Liu Chia-hui, kommer till Shaolin-klostret fast besluten att lära sig kung fu och hämnas på manchuerna som har invaderat hans hemby. Den största delen av filmen består av att Liu lär sig kung fu steg för steg genom att en i taget gå igenom Shaolins 35 olika träningskammare. Liu tror sig givetvis kunna börja med den svåraste direkt men där går han bet, haha. Han får börja från botten helt enkelt. Riktigt kul att följa Lius träning och de olika metoderna som munkarna tar till för att träna sina elever.

Här är filmen som bäst och riktigt mysig och som tur är så är det som sagt just träningsdelen som är den största delen av filmen. Både före och efter Lius träning så är det lite si och så med handlingen; lite fånigt och förvirrat kändes det då. Fajterna efter Lius träning är inte lika bra som i andra filmer jag har sett, t ex Jackie Chans Drunken Master. Slutfajten var dock helt ok och hade ett ganska lustigt slut och påminde för övrigt mycket om den första fajten i just Drunken Master (tror nästan de har spelats in på samma ställe). Nåväl, jag kan inte låta bli att ge filmen en svag fyra för charmen och humorn under träningsdelen.

4-/5

PS. Gordon Liu är för övrigt med i både Kill Bill 1 och 2 fast i olika roller.

Arkiverad under Asiatiskt, Betyg 4, Film, Martial arts, Recension Tagged with , , , , , , , , , , ,

Drunken Master II

7 april, 2012 Lämna en kommentar


Titel: Drunken Master II (Jui kuen II)
Regi: Liu Chia-liang & Jackie Chan (okrediterad)
År: 1994
IMDb | Filmtipset

När jag såg uppföljaren till 1978 års kultfilm om Wong Fei-hung så hade jag sett ett antal av Jackie Chans Hongkong-rullar så jag var ganska van vid det som väntade i filmen. Trams och däremellan riktigt coola stunts.

I uppföljaren till 70-talsklassikern Drunken Master är Jackie Chan återigen Wong Fei-hung och han får återigen anledning att dricka sig bra på kung fu, denna gång för att stoppa några elakingar som stjäl kinesiska konstskatter. Jag har egentligen inte så mycket att säga om filmen. Det är som det brukar vara, dvs relativt uselt då det inte är fajtingscener. Det är tramskomedi när den är som sämst. Jag måste ändå ge godkänt till Anita Mui som spelar Fei-hungs coola styvmorsa. Dessutom är slutfajten bland det svettigaste jag har sett. Chan är verkligen i högform här. Det är fullständigt galet mot slutet: skurken spelad av Ken Lo har ruggigt snabba fötter och Chan är som en duracellkanin. Slutbetyget blir en normal trea, men slutfajten (titta på den på YouTube) är en femma.

3/5

Arkiverad under Asiatiskt, Betyg 4, Film, Martial arts, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , ,

Drunken Master

6 april, 2012 16 kommentarer


Titel: Drunken Master (Jui kuen)
Regi: Yuen Woo-Ping
År: 1978
IMDb | Filmtipset

För några år sen hade jag inte nån vidare respekt för Jackie Chan. Jag vet inte, men jag såg honom bara som en pajas som var med i dåliga Hollywood-filmer med en annan pajas i form av snabbajssnackande Chris Tucker. Dock noterade även jag att Chan var en duktig pajas när det kom till stunts. Men ändå, han var inte nån favorit. Detta ändrades i och med att jag såg Chan i en tidig film regisserad av mannen, myten, legenden Yuen Woo-ping.

Som i många andra kung fu-filmer så är huvudpersonen i filmen den kinesiske folkhjälten Wong Fei Hung. Här alltså gestaltad av Chan som gör honom som en ung olydig pojkspoling som är duktig på kung fu, men som mest hamnar i trubbel. Han skickas av sin far för att tränas av den ökända Tiggaren Su, där han får lära sig Drunken Kung Fu, en slags fylle-kung fu som bygger på att man dricker sig full samtidigt som man fajtas enligt De Åtta Druckna Gudarnas Stil. Hehe, underbart! Och det visar sig att Chans utbildning behövs när hans far hotas av yrkesmördaren Åskfot, spelad av stenhårde Hwang Jang-lee.

Det som främst gör filmen värd att se är förstås de ruggigt välregisserade fajtingscenerna där Chan & Co verkligen skiner. Sånt här görs inte idag. Det ska klippas en gång i sekunden och det ska skakas med kameran så att man inte hinner se hur dåliga fajter det egentligen är. Ok, det finns förstås undantag, men i den vanliga amerikanska actionfilmen så är oftast fajterna ganska dåliga och blir bara transportsträckor. Och sen är det ju ingen slump att undtag som The Matrix och Crouching Tiger, Hidden Dragon har just Yuen Woo-Ping som martial arts-regissör. Men, men, det går inte riktigt att jämföra genre-film med ”vanlig” film.


Chan är i vilket fall i toppform här. Man ser att han verkligen är skolad inom kung fu. Fajterna med Hwang Jang-lee är grymma, speciellt slutfajten där Chan får visa prov på allt han lärt sig om Drunken Kung Fu. Tyvärr för hans del tyckte han det kändes fjantigt att träna den kvinnliga gudens stil och det håller på att bli hans fall, men han hittar förstås kvinnan inom sig, vilket blir riktigt rolig — faktiskt. Det känns som att det kan bli jönsigt men det är faktiskt bra och roligt. T ex kung fu-tekniken som kallas Kvinna Som Sitter På Toalettstol, haha. Sen är Hwang perfekt som skurk, och görs förstås extra farlig genom de typiska snabba inzoomningar på ansiktet.

Fajterna innehåller en hel del vältajmad slapstick-humor. Det är frågan om välrepeterade cirkusnummer i princip, en sorts danser nästan, där de inblandade måste veta exakt vad de ska göra i varje moment. Det måste krävas mängder av träning och repetition för att få till det. Vissa scener när det inte fajtas är kanske lite jönsiga, men så fort Tiggaren Su, spelad av Yuen Woo-pings pappa Siu-tien, är med så är det roligt igen. Han är perfekt i rollen som den rödnosade alko-kung fu-läromästaren. Slutbetyget till Drunken Master blir faktiskt, lite överraskande för mig själv, en svag fyra. Det är roligt (lite fånigt ibland kanske) och med nästan haktappande stunts och fajtscener.

4-/5

PS. Imorgon kommer en recension av Drunken Master II, och framöver kommer det fler recensioner av Jackie Chans Hongkong-rullar.

Arkiverad under Asiatiskt, Betyg 4, Film, Martial arts, Recension Tagged with , , , , , , ,

The Warrior’s Way

5 april, 2012 7 kommentarer

Titel: The Warrior’s Way
Regi: Sngmoo Lee
År: 2010
IMDb | Filmtipset

The Warrior’s Way är en äkta cgi-film. Inte ett enda ting i filmen är på riktigt. Alla miljöer är datorskapade och scenerna är filmade med bluescreen. Även om man lyckas med att skapa miljöerna hyfsat så ger det hela en viss kall känsla så långt från mustigheten i säg Crouching Tiger Hidden Dragon eller den första Indiana Jones-filmen. När man dessutom vid åtminstone två tillfällen misslyckas med att måla över den blå duken så ser det bara för taskigt ut. Om jag levde i nån sorts illusion att det hela inte var inspelat i en gigantisk blå studio så bröts den tvärt när det plötsligt dyker upp två blå stenar (eller vad det nu är) ute i öknen. Se bilderna efter betyget för bildbevis!

Geoffrey Rush är faktiskt med i den här usla rullen. Han spelar, på den lägsta tänkbara växeln, en alkad gammal prickskytt som tvingas gräva upp sina begravda gevär för att skydda den lilla cirkusstaden. Till staden har en kinesisk martial arts-krigare kommit, ja i själva verket är han den bästa svärdsvingaren i hela världen. Han jagas av sin egen klan efter att ha skonat ett barn från fiendeklanen. Han insåg plötsligt att det fanns bättre saker att göra i livet än hugga huvudet av folk.

I byn finns också snyggingen Kate Bosworth. Hon är så där fånigt smutssminkad där man ser att det förmodligen kostade en förmögenhet att få till de där smutsiga stråken i ansiktet. Nja, hela filmen ger en väldigt konstgjord och kall känsla. Den är inte bra helt enkelt.

En annan sak som jag snart inte har nåt tålamod kvar för är detta eviga cgi-blodet som ploppar fram när nån huggs eller skjuts ihjäl. I början av filmen är det en fullständig orgie i rött datoranimerat blod. Snälla, kan ni sluta med detta ofog. Jag är inte nån expert på mänsklig anatomi/biologi men jag har svårt att tro att det uppstår ett moln från en stor sprayflaska fylld med hallonsaft när man får ett svärdshugg. Det kanske funkade på Kurosawas tid men inte nu.

2-/5

Här har ni bildrutorna där jag upptäckte att man missat att måla över det blå. Klicka på bilderna för större versioner.

Finn ett blått fel

Finn ett blått fel till

Arkiverad under Action, Asiatiskt, Betyg 2, Film, Martial arts, Recension Tagged with , , , , , , , , , ,

← Äldre inlägg

Nyare inlägg →