Kunskapskanalen – Film om film: Bergman och filmen

17 januari, 2011 Lämna en kommentar

Titel: 3 dokumentärer om film, teater, Fårö och livet (Bergman Island)

Regi: Marie Nyreröd
År: 2004


Först ut är den del där Marie Nyreröd och Ingmar Bergman samtalar om film.

Bergman är fascinerande att lyssna på. Han har ett sätt att dra in både intervjuaren och tittaren. Han vet liksom att intervjun är en show. Intervjuaren Marie Nyreröd dras med och Bergman flirtar hejdlöst med henne, t ex när Bergman visar hur Sjöström läxade upp honom på Filmstaden i Råsunda. Flirtade gjorde även Bibi Andersson, fast med Victor Sjöström under inspelningen av Smultronstället för att få honom på bättre humör (på order av Bergman).

Bergman håller Persona och Viskningar och rop som sina bästa filmer. Utan att förhäva sig vill han göra gällande att i dessa filmer så har han utnyttjat filmmediet till det yttersta, och även sig själv. Jag håller med. Nattvardsgästerna är också en film som ligger Bergman nära om hjärtat. En kompromisslös film enligt Bergman. Det skugglösa fotot säga vara nyskapande.

Bergman är sanslöst självfixerad och lämnar ut sig själv, han roas av att såga sig själv och påpeka hur okunnig och usel han var i början av sin karriär. Han är helt enkelt en egenkär, paranoid, räddhågsen människa som är bra på att transformera detta till t ex en film. Jag känner igen detta från Laterna Magica som jag läste för några år sen.



Kul att höra: Såsom i en spegel, Nattvardsgästerna och Tystnaden är inte alls en trilogi om Guds tystnad enligt Bergman. Bergman kan överhuvudtaget inte hitta något som kopplar ihop de tre filmerna. Men det var populärt på den tiden att tala om trilogier (och är väl det fortfarande). Likadant är det med Viskningar och rop som man får höra Bergman på 70-talet säga att den visst handlar om hans mamma uppdelad i fyra personer. Nu säger han att det bara var trams. Istället började det med att Bergman fick en bild i sin huvud av tre eller fyra vitklädda kvinnor i ett rött rum. I vilket fall så är det en fantastisk film.

Det var även kul att höra om hur Bergman fick göra en film hos producenten Lorents Marmstedt efter att ha blivit sparkad av SF. Vilket han var väldigt tacksam för. Alltså inte att han fick sparken. Lustigt också om hur Sommarnattens leende gjorde succé i Cannes utan att Bergman ens visste om att den visade där (kan vara en skröna).

Nästan lite sorgligt blir det när Bergman berättar att om det är något han har saknat så är det en yrkesmässig motpart som kritiskt och ärligt kunnat säga vad han/hon tycker om ett manus eller en film. Nu har det varit Bergman själv vilket han i och för sig har eftersträvat på ett sätt. Men ändå har han saknat ett samarbete. Samarbetet med Sven Nykvist är dock något Bergman högaktar även om det kanske mer handlade om ett operativt samarbete, om man säger så.

Arkiverad under Okategoriserade Tagged with , ,

Om du lyssnar noga (1995)

16 januari, 2011 3 kommentarer

Om du lyssnar nogaTitel: Om du lyssnar noga (Mimi wo sumaseba, Whisper of the Heart)
Regi: Yoshifumi Kondo
År: 1995
IMDb | Filmtipset

En helmysig anime från Studio Ghibli om en tjej som är bokmal och duktig i plugget men som blir osäker på vad hon vill göra i livet. Hon tror att hon vill bli författare och skriva historier. Men är hon tillräckligt bra är frågan hon ställer sig. När hon följer efter en märklig och fet katt hittar hon en antikvitetsaffär vilket gör att allt ställs på sin spets. En vardaglig anime, helt utan övernaturliga inslag men fylld med sköna detaljer, riktigt skön tecknarglädje och lite japanskt familjegnabb. Filmen inleds något udda med John Denvers sång Take Me Home, Country Roads, här sjungen av Olivia Newton-John. Slutet känns helt out of place och fånigt, tyvärr. Det är nästan så man tror att det är ett skämt. Annars: varm, mänsklig och trevlig.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Anime, Asiatiskt, Betyg 3, Film, Recension, Studio Ghibli Tagged with , , , , , , , , , ,

Kunskapskanalen – Film om film: Den första animerade långfilmen

16 januari, 2011 Lämna en kommentar

Titel: The Mystery of the First Animated Movies

Regi: Gabriele Zucchelli
År: 2007


Den här dokumentären handlar om den första animerade långfilmen någonsin, El apóstol från 1917. Tyvärr har den filmen och det mesta av allt annat material av satirtecknaren Quirino Cristiani brunnit upp. Dokumentären handlar egentligen inte så mycket om den animerade filmens utveckling utan mer om Quirino Cristiani själv, Argentina och Argentinas politiska utveckling i början av 1900-talet. Cristiani började som satirtecknare och blev engagerad av en föregångare inom journalfilm, Federico Valle, för att göra en kortfilm som avslutning på en journalfilm. Efter detta fick Cristiani blodad tand och gjorde världens första animerade långfilm. Lite speciellt (eller?) är att han använder en sorts klippdockor och stop motion-teknik för få till rörelsen. Så funkade det i alla fall när Cristiani animerade. Mest intressant med filmen var kanske det att man fick lära sig om Argentinas 1900-talshistoria och det som sen ledde fram till de oroliga åren under senare delen av 1900-talet med militärdiktaturer.

Arkiverad under TV Tagged with

H:r Landshövding

13 januari, 2011 4 kommentarer

Titel: H:r Landshövding
Regi: Måns Månsson
År: 2008
IMDb | Filmtipset

Den här recensionen skrevs i maj 2009 då tv-serien Diplomaterna var aktuell.

Jag har helt plötsligt och väldigt oväntat sett en femma. Helt ofattbart. Filmen i fråga är en cinéma vérité-dokumentär om Uppsalas landshövding Anders ”Du ska veta hut” Björck. I fantastiskt snygga svartvita scener får vi ”flugan på väggen”-följa Björck i hans ämbete. Vad gör Björck? Ja, han sitter och planerar in kommande möten i sin kalender med två andra äldre gentlemen. Han försöker tillsammans med en medarbetare/assistent få ordning och reda på programmet i en kommande aktivitet i samband med 300-årsfirandet av Carl von Linné. Han vandrar evighetslänge i en källarkorridor med kameran i ryggen à la Elephant. Som sig bör i cinéma vérité förekommer det inte några intervjuer eller kommentarer. Det är bara Anders Björck rakt upp och ner.

Björck är en väldigt tacksam person att följa. Det mesta han säger är roligt. Han har pondus samtidigt som han verkar ha noll koll på det mesta. Eller: han har koll men är töntig fast med pondus. Yes? Stilmässigt är filmen otroligt genomtänkt och välgjord. När man i en mer ”vanlig” dokumentär hade valt att klippa i scen och gå vidare till nästa så stannar regissören Måns Månsson kvar i skeendet, eller snarare icke-skeendet. Det här gjorde att jag kom i en sorts transliknande stämning under filmen. Men jag skrattade även skakandes på huvudet ett antal gånger pga hur bisarr filmen är ibland. Det är som om Andrej Tarkovskij skulle ha regisserat ett dubbelavsnitt av den för övrigt väldigt bra SVT-serien Diplomaterna. Underbart med andra ord! Värt en femma i min bok eftersom filmen är 86 minuter fulländning. Jag tror det är tomheten OCH magin i vardagligheten som jag fastnade för.

5/5
 
PS. Ett klipp från Diplomaterna.

Arkiverad under Betyg 5, Dokumentär, Film, Recension, Svensk film Tagged with , , , ,

Svinalängorna

13 januari, 2011 6 kommentarer

Titel: Svinalängorna
Regi: Pernilla August
År: 2010

Hmm, något av en besvikelse. Allt är egentligen bra men det är något som gör att jag inte riktigt gillar att man delat upp historien i en nutida med Leena som vuxen respektive barn. Jag dras mest in i den nutida historien, kanske för att det var där filmen började. Sen är ju paret Rapace väldigt bra ihop, känns helt naturliga. Barnen Blad är samtliga bra i sina roller. Tehilla som spelar Leena som barn har hittat ett envist uttryck i sitt ansikte. Man känner hur hon bara vill göra saker bättre och känner ett jobbigt ansvar för sina föräldrar med alkoholproblem.

Det blir det kast mellan nu- och dåtid och ibland känns det som att ingen historia riktigt greppar tag. Jag tycker även filmen känns för kort. Plötsligt är den slut och jag känner att jag vill se mer, både av barn-Leena och vuxen-Leena. Men regissör Pernilla August kände kanske att hon hade berättat det hon ville. Finske pappan (Ville Virtanen) är otäckt bra som full, elak, äcklig och förvirrad — och ibland snäll. Även denna svenska rulle kanske har hyllats lite väl mycket i svenska medier och vid det här laget vet alla, och har fått veta minst tre gånger, att den fick sju minuter långa stående ovationer vid filmfestivalen i Venedig.

3/5

Arkiverad under Betyg 3, Film, Recension, Svensk film Tagged with ,

The Wire

12 januari, 2011 11 kommentarer


Titel: The Wire
Skapare: David Simon
År: 2002-2008
IMDb | HBO

Oj, oj, ja, vad ska man säga om The Wire? Det är nog min absoluta favoritserie någonsin (i konkurrens med Twin Peaks). The Wire är en episk, realistisk, rå, komplex och humoristisk serie. Men den ställer kanske vissa krav på tittarna. David Simon som skapat serien brukar jämföra The Wire med en roman. Ja, man skulle kunna säga att varje säsong är en roman. Det är så långt ifrån en episodisk serie man kan komma.

Vad man får om man inte ger upp efter några avsnitt är en komplex men sammanhängande bild av det amerikanska samhället, i form av staden Baltimore. Vi får följa alla, den som är lägst på samhällsskalan upp till de politiker som tror de styr staden. Vi får alltså träffa heroinmissbrukare, corner boys, knarklangare, enforcerers/hitmen, poliser, poliskommissarier, polischefer, hamnarbetare, frigivna fångar, politiker, skolbarn, journalister. Och allt alla gör har betydelse. Vad junkien Bubbs gör kan ha betydelse för nyvalde borgmästaren Carcetti.

Det jag tar med mig från serien och vad jag tror den försöker säga är att det i princip inte går att göra ”det rätta”, ”något gott” inom systemet. Om man t ex vill hjälpa någon får man helt enkelt ta sitt personliga ansvar och göra det själv.

Här är tre av en drös favoritklipp från The Wire:

Bunk och McNulty utreder brottsplats

Senator Clay Davis briljerar i det engelska språket

Felicia Snoop Pearson köper en spikpistol

Arkiverad under Drama, Recension, Thriller, TV Tagged with , , , , ,

Himlen är oskyldigt blå

11 januari, 2011 7 kommentarer

Titel: Himlen är oskyldigt blå
Regi: Hannes Holm
År: 2010

Ok. Så skulle jag säga om jag blev tvungen att beskriva Himlen är oskyldigt blå med ett ord. Det finns en del roliga och bra stunder. Det finns en del mindre bra partier. Jag tyckte inte Björn Kjellman riktigt funkade som alkad farsa till Bill Skarsgård. Miljöerna är sköna med sin 70-talskänsla i kläder, prylar och musik. Det är en del naket, lite sex. Sandhamn och Stockholms skärgård är reklam för Sverige känns det som. Dessutom börjar filmen med ett klipp på en 17-årig Björn Borg som intervjuas av Lennart Hylland.

Jag gillar Peter Dalle i rollen som Bills extrapappa som visar sig kanske inte vara så mycket bättre än Skarsgårds riktiga pappa. Dalle driver nämligen en knarkarliga med bas på Sandhamn. Egentligen är filmen är en klassisk uppgång och fall-historia där man skulle kunna, med mycket vilja, säga att Skarsgård spelar en svensk Tony Montana. Slutet blir lite väl utdraget. Sen finns det vissa delar av historien som man inte riktigt fått ihop logiskt kanske men det gör inte så mycket. Helt ok som sagt. Av någon anledning så har filmen, i mina ögon, hyllats lite väl mycket i svenska medier.

3-/5

PS. Om filmen någonsin får biopremiär i USA med titeln The Sky is Innocently Blue så tror jag man blir tvungna att klippa en aning i den där öppningsscenen beroende på det som händer efter Björn Borg-tv-klippet…

Arkiverad under Betyg 3, Film, Recension, Svensk film Tagged with ,

The Mysterians

10 januari, 2011 Lämna en kommentar

Titel: The Mysterians (Chikyû Bôeigun, Jorden Anfalles)

Regi: Ishirô Honda
År: 1957
När jag nyligen var inne på Science Fiction-bokhandeln i Gamla Stan i Stockholm blev jag lurad att köpa den här filmen på dvd. Omslaget var riktigt snyggt och jag kände inte igen det, så det blev ett köp. Nu visade det sig att jag redan sett, och dessutom skrivit om, filmen. Här kommer först min gamla recension som skrevs i oktober 2003:

Japansk science fiction där rymdvarelser först skickar ut en ondskefull gigantiskt robot, som ser ut som en korsning mellan en samuraj och Godzilla, på härjartåg, och sedan vill de ha en bit land eftersom deras värld har förintats. Dessutom kräver de fem kvinnor från jorden. De påstår att de bara har fredliga intentioner, men det är svårt att tro på efter att jätteroboten har förstört flera städer genom att orsaka jordskred, bränder och översvämningar. Armén sätts in och specialvapen byggs.

Näää, det här var faktiskt inte bra. Det var lite kalkonroligt, visst, men det blir ändå underkänt. Dialog och handling är skrattretande. En japansk och äldre version av Independence Day och ungefär i samma klass. Då såg jag i och för sig också en version med namnet The Mysterians som var dubbad på engelska. Skådisarna är överlag dåliga. Det finns ett undantag. Helt oväntat dyker nämligen Kurosawa-favoriten Takashi Shimura (De sju samurajerna, Revolvern, mm.) upp som chefsprofessor.

2+/5

Och så mina uppdaterade tankar:

Jag håller med om det mesta jag skriver ovan. Framförallt tyckte jag dock filmen var fantastiskt tråkig den här gången. Effekterna är påkostade och hyfsat trevliga. Det förekommer en del långa sega sekvenser där utomjordingarnas kupol, som de gömt under jorden, strider med människornas inte lika moderna vapen. Filmen gjordes ju drygt tio år efter att USA bombat två japanska städer sönder och samman. Nu, i filmen, är USA en vän. Ja, hela Jorden går faktiskt samman i kampen mot mysterianerna. Det kändes kanske som att jag tänkte mer på de politiska delarna lite mer nu. Jag blev förvånad när Takashi Shimura dök upp. Jag visste att jag hade sett honom i någon japansk sf-film tidigare — och ja, det visade sig ju vara samma film, haha. Jag mindes i princip ingenting förutom att filmen var seg hade långtråkiga krigssekvenser. Ingen höjdare med andra ord.

En del scenografi är cool. Namnet på filmen, The Mysterians, är coolt. Omslaget på dvd:n är coolt. Allt annat är tråkigt.

2/5

Arkiverad under Asiatiskt, Betyg 2, Film, Recension, Science fiction Tagged with , ,

12 edsvurna män

9 januari, 2011 14 kommentarer

Titel: 12 edsvurna män (12 Angry Men)
Regi: Sidney Lumet
År: 1957
IMDb | Filmtipset

Den här recensionen skrevs i juni 2006 och jag lägger upp den här med anledning av att RJ precis sett och gillat den här klassikern.

Ett välspelat drama med välskriven dialog där vi får följa en jurys arbete i slutskedet av en rättegång där det gäller att avgöra om en ung man är skyldig eller oskyldig till mordet på sin egen far. Jag tyckte det var ett klart sevärt kammarspel. Hela filmen utspelas i princip i det rum där juryn sitter och resonerar, diskuterar, argumenterar, grälar.

Alla jurymedlemmar har en egen personlighet och profil, vilket är en fördel då det ger intressanta spänningar mellan de inblandade, men det känns även lite krystat kanske. Henry Fonda känns som en ren Jesus-figur, medan Lee J. Cobb är Satan (nåja, lite mer nyanserad är han väl, och han visar även väldigt mänskliga sidor mot slutet). Min favorit bland jurymedlemmarna var nog antingen den gamle mannen eller E.G. Marshall, i rollen som den korrekte och logiske #4.

Filmen använder sig av några filmiska knep som funkar, men som ändock är knep (t ex när Lee J. Cobb försäger sig vid ett tillfälle). Sen är det är varmt och instängt i rummet. Spänningen och intensiteten stiger efter hand. Det förekommer vändningar och överraskande händelser. Fotot är så där stilrent som det bara kan vara i svartvita filmer från 50-talet. Väldigt skickligt gjort att få till en så spännande film med ”bara” ett gäng skådisar placerade i ett rum. Men det finns dock bättre kammarspelsfilmer där skådisar och dialog dominerar, t ex Bergmans Persona bara för att nämna nån. Där var det i huvudsak bara två skådisar — till skillnad från tolv som jag tyckte var lite väl många. Men, men, det är ju tolv personer i en jury så det är ju svårt att ha det på nåt annat sätt, haha.

I 12 edsvurna män saknar jag nåt som drar in mig i filmen rent känslomässigt. Det är en smart film, men för mig talar den mer till hjärnan än hjärtat. Och för att nämna en sak som störde mig så tyckte jag det kändes lite manipulativt att i början av filmen visa den anklagade pojken stå i rättegångssalen nästan darrande med uppspärrade rådjursögon som ett offerlamm. Nåväl, 12 edsvurna män är en klart sevärd rulle som jag ger en stark trea.

3+/5

*Duckar för de ruttna tomaterna från RJ, Martin, Filmitch et al*

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , ,

Kunskapskanalen – Film om film: Sven Nykvist

8 januari, 2011 4 kommentarer

Titel: Ljuset håller mig sällskap

Regi: Carl-Gustaf Nykvist
År: 2000


Ljuset håller mig sällskap är ett poetiskt och ömsint porträtt om Sven Nykvist gjort av sonen Carl-Gustaf. Nykvist var ett missionärsbarn som blev lämnad ensam i Sverige när hans mor och far missionerade i Afrika. När han själv fick barn gjorde han samma sak, dvs lämnade sina barn ensamma och hängav sig helt åt filmen. Nykvist verkar vara en lugn timid person med bestämd vilja om konsten, dvs filmfotografi. Vi får höra Ingmar Bergman, Woody Allen, Stellan Skarsgård, Susan Sarandon, Roman Polanski, och andra, prata om Nykvist. Just hur lugn och snäll han var, vilka goda vibbar han spred bland filmteamet är genomgående.

Filmen vejar inte för mörkare delar i Nykvist liv, t ex en son som begick självmord. Nykvist anklagar sig själv för att ha varit en dålig, och framförallt, frånvarande pappa. Mia Farrow hjälpte honom tillbaka till livet tydligen. Nattvardsgästerna den mest extrema filmen enligt Bergman, den då deras samarbete inleddes på riktigt. Mot slutet av sitt liv fick Nykvist afasi och tappade talets förmåga. Sorgligt, då han fick sluta utöva sitt yrke. När det gäller själva det tekniska så är det ljuset som alla talar om. Det mjuka ljuset, de enkla närbilderna, ofta på människors ansikte.

Arkiverad under Film, Kunskapskanalen, Recension, TV Tagged with , , , ,

← Äldre inlägg

Nyare inlägg →