Troll (2022)

Norska katastroffilmer är mumma normalt sett. Den senaste i raden är Troll som kan ses som en andlig uppföljare till 2010 års Trolljegeren. Filmen inleds i ett hysteriskt och för högt tempo. Man vill berätta för mycket på för kort tid och spänningen uteblir. Sen lugnar vi kanske ned oss en aning vilket var skönt. Egentligen skulle jag inte kalla Troll för en katastroffilm. Det är mer av en klassisk monsterfilm, vilket nog är en genre som jag gillar aningen mindre. Vi bjuds som vanligt på en ”galen” konspirationsteoretiker, vilken råkar vara huvudpersonen Noras pappa. Vi bjuds även på ett snabbt ihopsatt ragtag-team som hittar varandra: forskaren Nora, regeringsrepresentanten Andreas, militären Kristoffer och hackaren Sigrid. Klassiskt. Troll är en helt ok rulle där de flitigt förekommande Star Trek-referenserna nästan räcker till en trea.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Tomb Raider (2018)

Det fanns planer på fler Tomb Raider-filmer med Alicia Vikander som Lara Croft men tydligen blir det inte så. Det var nog pandemin som satte stopp för det misstänker jag. Jag vet inte, det kanske är lika bra. Men kul ändå att Alicia är med i den här typen av lättsammare film. Även The Man from U.N.C.L.E. är ett exempel på en sån typ av film. Jag menar, kostymdramer, där vet vi ju att Alicia dominerar fullkomligt.

Tomb Raider är ett Indiana Jones-äventyr där gåtor ska lösas à la The Da Vinci Code eller National Treasure. Laras pappa spelas av Dominic West (McNulty från The Wire, yay!).

Jag gillar att Lara i princip är en helt vanligt tjej (om än extremt vältränad och bra med pilbågen). Hon har skinn på näsan men är inte övermänsklig. Och det är ju inte speciellt ofta man ser nån som blir uppriktigt ledsen efter att ha dödat nån i den den här typen av actionfilm.

Vi får ett klassiskt upplägg som vi sett förut där hjältarna och skurkarna liksom hjälps åt för att hitta ”skatten”. Sen när den väl är hittad så är det slut på samarbetet.

Jag gillar filmen. Den är helt ok. Det enda jag är lite tveksam över är om scenerna när Alicia ska vara cool funkar fullt ut.

Tomb Raider:

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Alicia:

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Vågen (2015)

VågenVågen eller Bølgen (böljan den blå) som den heter i original är en norsk katastroffilm. En norsk katastroffilm! En norsk katastroffilm som är långt ifrån en katastrof.

Ett stort berg vid en fjord är instabilt och riskerar att rasa ner i vattnet och därmed skapa en gigantisk flodvåg som kommer att rulla in mot land och fullständigt dränka ett samhälle.

I samhället bor filmens huvudpersoner: geologen och slarverpappan Kristian (Kristoffer Joner) och hans familj bestående av fru, äldre son och yngre dotter. Familjen ska dock flytta bort från det lilla samhället eftersom Kristian har fått nytt flashigt jobb i storstaden (Oslo?). Innan de hinner åka iväg så börjar dock det stora berget att röra på sig. Nu gäller det att ta sig upp på så hög höjd som möjligt innan flodvågen kommer…

Jag gillar verkligen katastroffilmer. Jag tror det är ett av mina guilty pleasures faktiskt. 2012, The Day After Tomorrow och San Andreas är filmer som funkar för mig, och en klassiker som The Towering Inferno är riktigt bra, bra på riktigt menar jag då alltså.

Mina mer moderna exempel är ju filmer som bockar av de allra flesta genreklichéerna. Jag brukar vara lite känslig för klyschor i filmer och tycka att det blir fånigt och tråkigt men det gäller inte katastroffilmer. Då sväljer jag av nån anledning det mesta.

Mot den bakgrunden var det hur kul som helst att se en katastroffilm som utspelar sig i min närmiljö, om man nu kan kalla Norge för det. Det adderar en aspekt till anrättningen och gör att det känns lite mer på riktigt. Det är likadant med svenska så kallade genrefilmer, om det nu är skräckisar eller nåt annat. Om det är bra gjort så blir det riktigt bra. Varför kan ni inte fatta det, svenska filmbranschen!

Apropå klyschor så är ju Vågen proppfull med såna. Vi har en slarverpappa som jobbar för mycket, glömmer komma till dotterns sånguppträdande i skolan, och låter frun (spelad av Ane Dahl Torp från 1001 gram) laga avloppet i köket.

Vi har forskaren (slarverpappan alltså) som inser att det är fara å färde och försöker larma men hans chef tycker att ”vi ska väl inte ropa att ”vargen kommer” om vi inte är säkra”; vi vill ju inte skämma bort turisterna (hej, Hajen!).

Vi har en familj (där slarverpappan är pappa) som blir separerade och får ägna resten av filmen åt att dels försöka överleva och dels hitta varandra.

Vi har en snubbe som gör misstaget att skämta om att allt är lugn innan han firas ner i spricka i berget.

Vi har hunden… nej, fasiken, det var nog ingen hund! Eller hur var det, ni som filmen färskt i minnet?

Jag gillade verkligen det här. Länge är Vågen uppe och nosar på en fyra, ja, den är uppe på en fyra, punkt. Om filmen bara hade vågat (ehe) gå hela vägen när det gäller en viss scen mot slutet, ja, då hade jag delat ut en fyra utan att tveka. Jag förstår varför man gjorde som man gjorde men eftersom filmen kändes så äkta och nära så blev jag lite besviken. Men det hade nog varit att begära för mycket.

Hur var effekterna i den här lågbudgetfilmen, lågbudget jämfört med Hollwood alltså? Mycket bra skulle jag säga. Det är egentligen inte fokus på cgi och sånt utan istället på karaktärerna. Dessutom tror jag det var ett smart drag att låta flodvågen komma på natten. Mörkret gör vattnet än mer skrämmande samtidigt som cgi:n blir mindre tydlig.

Jag gör vågen och delar ut en stark trea till Bølgen.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

PS. Jag klagade på den svenska filmbranschens brist på mod när det gäller såna här filmer men då ska ändå sägas att Vågen delvis är bekostad med svenska kronor då svenska Tre Vänner är med som producenter. Norsk eller svensk film, det spelar inte så stor roll egentligen, bara filmerna blir gjorda. DS.