Dune! Det har tydligen länge varit en dröm för Denis Villeneuve att filmatisera Frank Herberts ofilmbara roman (och senare bokserie) från 60-talet. Nu har det skett. Kombinationen science fiction och Denis Villeneuve kan ju knappast gå fel, i alla fall inte om man tittar på fransk-kanadickens track record. Arrival och Blade Runner 2049 är mer eller mindre perfekta filmer (BR2049 lite mindre perfekt).
Vad är det som gör Dune ofilmbar? Ja, själv har jag inte läst nån av böckerna så det är svårt för mig att säga. Det jag hört är att stoffet är så gigantiskt att det inte går att komprimera ihop till en enda film. Nu vet jag inte om man här pratar om alla böckerna (Herbert skrev sex stycken) eller om det bara handlar om den första boken. Men jag antar att enbart den första är tillräcklig för att ge en manusförfattare huvudbry.
Tidigare har Alejandro Jodorowsky försökt sig på en filmatisering. Hans misslyckande skildras i dokumentären Jodorowsky’s Dune. Även David Lynch har försökt och faktiskt ”lyckats” få till en film. David Lynchs Dune får bottenbetyg av mig och det är hans klart sämsta film.
Skulle Villeneuve lyckas? Ja, givetvis. Dune är en mäktig film och det var en mäktig upplevelse att se den på bio. Ljudet, ljudspåret, fotot, stämningen, bilderna, vyerna, sanden, maskarna, arkitekturen, ornithoptern, ja, allt var perfekt in i minsta detalj.
Skådisarna? Perfekta. Det är verkligen en strålande rollbesättning: Oscar Isaac, Rebecca Ferguson, Stellan Skarsgård, Javier Bardem, etc, etc. Ja, sen har vi även Timothée Chalamet i huvudrollen som den unge Paul. Chalamet har aldrig varit nån favorit för mig. Det känns som att han bara har ett uttryck (brooding). Här funkar han även om han inte lyfter filmen.
Själva historien som berättas kanske inte är perfekt eller fullbordad men för mig så räckte filmens världsbyggande för att göra mig nöjd. Det är en lång film men jag hade aldrig tråkigt. De 156 minuterna rullade på i snabbt takt då jag var som uppslukad av de världar som Villeneuve visade upp. Nu ser jag fram emot del två… och del tre?
I den nya podcasten Nätrullarna pratar jag och Daniel mer ingående om Dune. Lyssna här eller på Spotify.
Enemy är nog en vajb-film. En film att vajba med. Antingen funkar känslan i den och då älskar man den eller så funkar inte känslan och då, ja, då gillar man den förmodligen inte. Filmen är som ett dystert och gulbeiget vakuum där Jake Gyllenhall spelar en lärare som upptäcker att det finns en kopia av honom själv. De är i grunden samma person rent fysiskt men de är olika och lever olika liv. De har samma ärr på kroppen men olika sinnen och olika jobb. De har samma typer av manér och rörelsemönster men i olika situationer. Kan man nånsin känna en person fullt ut? (Nej.) Ljuger man nånsin för sig själv? (Ja.) Scenen när de båda människokopiorna möter varandra är briljant och den gav mig rysningar. Såååå otäckt och obehagligt. Plötsligt händer det. 5/5. Tack för att du finns Denis Villeneuve.
Jojjenito – om film... 
Vad säger folk?