American Burger (2014)

16 oktober, 2014 11 kommentarer

Monsters of FilmAmerican BurgerPlötsligt händer det. Du ser en film som ändrar förutsättningarna för hur du ser på film. Du ser en film som ändrar referensramarna, som flyttar gränserna, som är extrem. Igår såg jag en sådan film och det måste få konsekvenser.

Härmed inför jag ett nytt betyg i min betygsskala. Betyget noll! Det blir alltså inte sämre än så här. Det är tråkigt att behöva införa ett nytt betygssteg på den dåliga sidan. En dålig film är ju liksom en dålig film och många dåliga filmer kan man klumpa ihop under samma betyg. Men, som sagt, när den verklighet som du trodde dig känna förändras så i grunden så måste det få följder.

Filmen, eller styggelsen, kallas American Burger och jag såg den som en del av den annars väldigt trevliga festivalen Monsters of Film. Litet tråkigt att avsluta med ett bottennapp men så är det ibland.

American Burger är bajs, skit, träck, avföring, och mer än så tänker jag inte skriva. Jag vet, tråkigt för alla som vill ha en mustig sågning men ett helt nytt betyg säger mer än tusen ord tänkte jag. Dessutom så postade Fiffi imorse en svavelosande sågning av en annan film så det är bara att klicka er vidare dit om ni är sugna på litet brum brum från motorsågen.

betyg_tombetyg_tombetyg_tombetyg_tombetyg_tomsep

Även Fiffis filmtajm och Filmparadiset har lidit sig igenom den här så kallade filmen.

Arkiverad under Betyg 0, Film, Komedi, Recension, Skräck, Svensk film Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Los últimos días (2013)

16 oktober, 2014 3 kommentarer

Monsters of FilmLos últimos díasJag utlovade en recension av ytterligare en rulle från Monsters of Film-festivalen. Den här gången handlar det om en spansk postapokalyptisk sf-thriller. Eller vänta, ta bort post från postapokalyptisk och du får apokalyptisk, vilket är vad Los últimos días är. Filmen skildrar hur ett fullt fungerande samhälle faller samman när jordens befolkning drabbas av en mystisk åkomma som yttrar sig i att ingen vågar gå utanför dörren. Hemma, eller på jobbet om det var där man råkade vara när tillståndet blev akut, barrikaderar sig människor. Samtidigt försöker de hitta sätt att komma fram till sina nära och kära om de har blivit separerade.

Filmen, som utspelas i Barcelona, inleds med att vi kastas direkt in i handlingen tre månader efter att katastrofen bröt ut. Vi möter programmeraren Marc (Quim Gutiérrez) som blivit strandsatt på sin arbetsplats. Marc och hans kollegor försöker gräva sig ut till den närliggande tunnelbanan för att då på ett säkert sätt kunna ta sig vidare till sina familjer. När de väl lyckas bryta igenom och komma ut i tunneln så slår Marc av olika anledningar följe med Enrique (José Coronado). De både ger sig av för att först hitta Marcs fru Julia (Marta Etura). Parallellt med denna historiebåge så får vi i flashbackscener se hur katastrofen bröt ut från första början.

Varför kan inte såna här filmer gå upp på bio på Sverige? Hur svårt kan det vara att välja en… spansk film istället för den vanliga amerikanska. Nu ska sägas att det här inte är ett mästerverk men det kändes i vilket fall fräscht med ett annat språk, litet andra miljöer. Så lättroad är jag.

Jag gillade filmen från början. Den har en melankolisk och vacker stämningen över sig. Miljöerna är hur snygga som helst och jag är en riktigt sucker för postapokalyptiska landskap, speciellt städer som börjar tas över av naturen.

Förhållandet mellan Marc och Enrique var intressant. Det är inte självklart vem som har övertaget eller att en av dem inte skulle vara att lita på. Deras jobbrelation spelar också en ganska stor roll. Eller i slutändan gör den kanske inte det. Det är intressant det där med att man ganska ofta inte vet ett skvatt om en del av sina kollegor. Man säger hej och snackar om vädret men inte mer än så. Här tvingas två sådana personer att samarbete.

Mot slutet blir det aningen over the top när det gäller symboliken som filmen vill lyfta fram. Man kan nästan säga att filmen växer till bibliska mått och det kanske inte riktigt var något positivt. Eller vänta, det kanske var bra. Filmen tar ställning.

We are the world, we are the children
We are the ones who make a brighter day

Nu ser jag att filmen är gjord av ett spanskt, eller katalanskt kanske man ska säga, brödrapar: David och Àlex Pastor. Bröderna gjorde 2009 den postapokalyptiska skräckisen Carriers som jag har blivit tipsad av en viss Filmitch att se. Jag har inte sett den än men titten på Los últimos días gjorde mig inte mindre sugen.

Los últimos días kallas på engelska för The Last Days men det är ju mycket roligare att använda originaltiteln. Jag såg den alltså på SF Anytime under deras Monsters of Film-satsning och jag kan tycka (eller jag tycker!)  att det är synd att den inte längre finns tillgänglig eftersom festivalen är slut. Men det har väl som vanligt med visningsfönster, rättigheter och annat byråkratiskt tjafs att göra. Vi vet ju alla att den faktiskt finns tillgänglig gratis hur mycket man än nu vill betala för den. Idioti.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Inspirerande bonusvideo! Vilken stämsång! C’mon now, let me hear ya!

Arkiverad under Betyg 3, Film, Postapokalyptisk, Recension, Science fiction, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , , ,

Predestination (2014)

15 oktober, 2014 16 kommentarer

Monsters of Filmfilmspanarna_kvadratEfter att ha sett den härliga Död snö 2 och gått in i Wirströms-depå för energiintag så drog filmspanarna i lördags vidare till nästa Monsters of Film-film. Men så många monster förekommer det inte i Predestination. Nej, det här var en betydligt mer nedtonad film jämfört med Död snö. Ja, haha, de två filmerna är nog så långt ifrån varandra man kan tänka sig. Om Död snö är skräckhumor, så är Predestination science fiction-allvar.

Ethan Hawke spelar i den här australiensiska produktionen en tidsagent. Hans uppgift är att åka runt, främst bakåt, i tiden och förhindra brott innan de sker. Liknande grundhistorier har vi sett i en mängd tidigare filmer. Spielbergs Minority Report hade ett liknande upplägg även om det där handlade om att Samantha Mortons precog kunde se in i framtiden snarare än att någon reste i tillbaka i tiden. Det finns väl även en sunkig jättebra Jean-Claude Van Damme-rulle som t.o.m. heter Timecop. Hur som helst, Hawkes agent har enligt filmen lyckats bra med sina uppdrag men ett fall med en bombman som tagit livet av tusentals människor gäckar honom.

I ett av sina tidsstopp, år 1970 närmare bestämt, jobbar Hawke som bartender för att eventuellt kunna snappa upp information om ett kommande bombdåd. In till baren kommer en man och Hawke och mannen börjar prata med varandra…

…och fortsätter prata, och prata, och prata, och prata. Och prata. Ja, ni kanske märker att jag blev lite uttråkad under deras samtal. Mannen börjar efter ett tag berätta sin livshistoria och då får vi se den historien, som tar sin början 1945, gestaltad i bild och filmen lyfter sig som tur var bort från den tråkiga baren.

Predestination

Nu blir filmen under en tid en uppväxthistoria där mannen från baren växer upp som föräldrarlös och en litet udda person. Här var filmen helt ok och puttrade på. När vi sen återvänder till Hawkes agent/bartender och mannen i baren igen, ja, då börjar konstigheterna, paradoxerna, twistarna. Just sådana här tidsparadoxhistorier brukar jag vanligtvis svälja utan att fundera. Jag brukar älska att klura på mysteriet, att försöka få ihop det hela rent logiskt, väl medveten om att det aldrig kommer att gå att få ihop. Det ligger ju så att säga i naturen hos en paradox.

Tyvärr fick jag aldrig riktigt den där kluriga känslan av Predestination. När filmen var slut så konstaterade jag bara torrt att ”jaha, var det så det var, jaha”. Jag vet inte om det berodde på att jag aldrig kände något för rollfigurerna. Filmen gav ett ganska torrt intryck. Jag tyckte även miljöerna var fula. De kändes som tagna ur ett holodeck-avsnitt av Star Trek: The Next Generation men då utan de mysiga och familjära karaktärerna. Den där baren var ett sömnpiller och under inledningen spenderades det alldeles för lång tid där.

En rolig notis: Mannen som kommer in i baren och börjar prata med Ethan Hawke gjorde oss tittare förvirrade. Skådisen var som en korsning av Leonardo DiCaprio, Jodie Foster och Dane DeHaan. Vem var det egentligen? Det var något som inte riktigt stämde här.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Vad tyckte de andra filmspanarna om Predestination? Eller det kanske var en dum fråga. Det kanske redan är förutbestämt?

Har du inte sett den? (pod där Jimmy från Except Fear/Absurd Cinema gästar Markus och Erik)
The Velvet Café
Fripps filmrevyer
Rörliga bilder och trycka ord
Fiffis filmtajm
The Nerd Bird
Har du inte sett den? (blogg)

Arkiverad under Betyg 2, Film, Recension, Science fiction, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , ,

Birth of the Living Dead (2014)

14 oktober, 2014 2 kommentarer

Birth of the Living DeadMonsters of FilmEn av de filmer som SF Anytime erbjöd via nätet som en del av samarbetet med Monsters of Film var dokumentären Birth of the Living Dead. Som namnet antyder så handlar den om hur George R. Romeros zombieklassiker från 1968 egentligen kom till. Filmen klockade in på bara 76 minuter så det blev den tredje och sista filmen som jag hann med under min skräcksöndag. Den första var den grottiga found footage-filmen La cueava och den sista skriver jag om på torsdag.

Jag tycker Night of the Living Dead är en riktigt bra film. Nu var det i och för sig ett bra tag sen jag såg den (över tio år tror jag) men jag minns den i alla fall som både spännande, lite obehaglig och inte med alltför mycket humor, om någon. Som jag minns det i alla fall. I Romeros uppföljare Dawn of the Dead och Day of the Dead, del två och tre i hans zombietrilogi, bjuds det på betydligt mer humor och även mer direkt satir.

I den här dokumentären får vi träffa George själv och han berättar om sin bakgrund, hur han började inom reklamfilm och hur han så småningom ville göra en egen långfilm. Inspirerad av Ingmar Bergman ville han göra en ny version av dämonregissörens Jungfrukällan. Han skulle kalla den Whine of the Fawn och det skulle bli ett drama om två tonåringar under medeltiden. Ingen annan ville göra eller åtminstone bekosta filmen så den blev aldrig gjord och lika bra var kanske det, tyckte även George.

Det var ganska intressant att höra framförallt George berätta om hur det fungerade på den tiden. Det mesta verkar ha hänt mer eller mindre av en slump. Att det blev en svart skådis i huvudrollen var inget man hade planerat. Att nu blev så visade ändå att man inte brydde sig om detta faktum eventuellt skulle uppröra gemene man. För det gjorde det nog. Det här var mitt under Vietnamkrig och den svarta frihetsrörelsen.

En sak som det märktes att George fortfarande stördes en del av är att filmen pga ett korkat misstag hamnade i public domain och alltså blev tillgänglig gratis för alla. Det här innebar att George gick miste om en hel del kosing efter att filmen väckte mer och mer uppmärksamhet, speciellt när den började visas i Europa (till en början var filmen tydligen inte alls populär i hemlandet USA).

Vad var det för misstag som begicks? Ja, hur konstigt det än låter så måste det tydligen finnas med ett copyright-© bredvid titeln när den visas på bio. Från början hette filmen Night of the Flesh Eaters och då fanns ett © med under titelsekvensen. När sedan titeln ändrades till Night of the Living Dead så var det någon (?) som glömde ta med det där ©:et och därmed hamnade filmen under public domain. Mycket märkligt.

Som dokumentär är Birth of the Living Dead inget speciellt. Det var kul att höra George berätta. Han verkar vara en skön snubbe helt enkelt. Litet fånigt blir det när Night of the Living Dead, av de i dokumentärer så vanliga talking heads-experterna, upphöjs till ett mästerverk som inspirerat i princip alla amerikanska storfilmer under 70-talet. Så bra är den inte.

Slutet är lite rörande. I en kort epilog får vi träffa skådisen Bill Hinzman som gjorde den första levande döda-zombien (den första moderna långsamma zombien om ni så vill) som i början av Night of the Living Dead dyker upp på kyrkogården. ”They’re coming to get you, Barbara!”. Året är 2007 och Bill dyker med jämna mellanrum upp på olika skräckkonvent eller -mässor. Folk, zombienördar, vill ta bilder och få autografer. Bill är förvånad över hur uppmärksamheten kan fortsätta så långt efter att filmen gjordes. Hinzman dog 2012 och filmen är tillägnad honom.

betyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tombetyg_tomsep

Arkiverad under Betyg 2, Dokumentär, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , ,

La cueva (2014)

13 oktober, 2014 4 kommentarer

La cuevaMonsters of FilmSofia på Rörliga bilder och tryckta ord kör just nu en hel Halloween-månad med skräckisar, och inte vilka skräckisar som helst. Nej, det handlar om den så förhatliga och urvattnade genren found footage. Finns det något tråkigare? 😉 Well, nu överdriver jag en del, eller ganska mycket till och med, men faktum är att jag inte är så förtjust i FF som genre. Problem nummer ett är att jag ofta stör mig på att personen som filmar INTE SLUTAR FILMA. Det är ju den klassiska invändningen. Ett annat problem är litet mer vagt. Jag stör mig på att rollfiguren som håller i kameran agerar en sorts regissör trots att hen kanske inte alls är det i filmen. Det vi ser ska vara något som en random person bara råkar filma men ändå vet vi ju att det är filmens riktiga regissör som bestämmer hur bilderna ska se ut. Det finns något metainslag här där filmen och filmen i filmen flyter samman och blandas ihop. Jag kan inte förklara det riktigt.

Hur som helst, jag har i alla fall sett en av de filmer som SF Anytime erbjöd som en del av sitt samarbete med Monsters of Film-festivalen som avslutades igår. Vilken typ av film var det? Rätt gissat, det var givetvis en FF-film. En spansk sådan vid namn La cueva (grottan!) eller In Darkness We Fall på engelska.

Fem unga vuxna vänner drar på en minisemester i den spanska (relativa) vildmarken. De tältar, har sex i tält, röker och dricker, badar, är allmänt stökiga och skrikiga, är bakfulla… och utforskar slutligen en grotta. Att utforska den där grottan visade sig vara ett felbeslut. Muahahaha.

Filmen inleds faktiskt med icke-FF-bilder. Svepande, snygga bilder över spansk natur. Vi får se en öde tältplats. Bilderna ackompanjeras av mobilmeddelanden från vännernas anhöriga. Alla undrar var de är? Varför hör de inte av sig? Kom tillbaka till jobbet nu! Panoreringarna avslutas med att kameran sakta zoomar in på en grotta (la cueva!) varefter FF-delen av filmen tar vid.

Vem är det som filmar? Ja, en av snubbarna i gruppen har tydligen en blogg och han vill filma så mycket som möjligt för att få bra material till den. Så där har vi en förklaring till varför han i princip aldrig verkar släppa kameran.

Inledningen på FF-delen, innan det börjar hända något egentligt spännande eller udda, är mest jobbig. Det bråkas, tjoas, skriks, pratas, och det är ointressant.

Väl inne i grottan blev det bättre. Här har filmmakarna fått till en bra stämning måste jag säga. Eller filmmakarna och filmmakarna, det är ju rollfiguren i filmen som filmar så det är väl han vi ska tacka?

Det jag gillade med filmen och själva skräckelementet är att… och hur ska jag säga det här utan att spoila? Jag kan säga att om ni har sett den underbart läskiga grottfilmen The Descent så handlar det i La cueva om en annan typ av monster. Vårt inre monster till skillnad från en yttre skräck.

Det förekommer en hel del effektiva sekvenser och speciellt en som involverade en simtur under vatten fick mig att sitta som på nålar. Jag trodde ett tag att filmen skulle orka upp till åtminstone en stark trea. Men sen hände det saker som jag helt enkelt inte kunde köpa. Rollfigurerna (idioter redan från början) är förstås panikslagna vid det här laget men att agera som de gjorde mot slutet kunde jag inte riktigt köpa. Det är klart att det kan uppkomma spänningar inom gruppen, som det brukar heta, men det här blev för överdrivet och krystat. Och nu störde jag mig även på att vår filmare inte kunde sluta filma. Att han ville ha material för sin blogg räckte inte som förklaring. Fast han kanske tyckte att kameran fungerade som ett filter och mildrade och gav distans till det hemska han såg?

La cueva hade viss potential, för att vara FF, men det slutar på en stark tvåa i slutändan.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Även Filmitch har kollat in den här grottrullen och blev mer förtjust i den än jag.

Arkiverad under Betyg 2, Film, Found footage, Recension, Skräck Tagged with , , , , , , , , , , ,

Död snö 2 (2014)

12 oktober, 2014 3 kommentarer

Monsters of FilmHerzogStämningen på Bio Rio var på topp. Jag hade själv klarat av min lördagstennis på förmiddagen och vädret var så härligt att det blev en cykeltur över broarna in till Bio Rio och visningen av Död snö 2 som en del av de senaste dagarnas Monsters of Film-festival. Dessutom mötte jag upp en stor del av filmspanarna utanför Rio… förutom de som hade fegat ur och väntade på Wirströms, filmspanarnas stampub i Gamla stan.

Jag är inget större fan av splatterkomedier eller parodifilmer. Trodde jag. För några år sen körde filmspanarna nämligen ett snötema och jag valde att se den norska zombiefilmen Död snö – och se på fan: jag gillade filmen!

Död snö 2 tar vid direkt efter att ettan slutade. Martin (Vegar Hoel) som är den enda överlevande efter massakern i den första filmen har efter att ha sågat av sig sin zombieinfekterade arm klarat sig och är säker från nazizombierna. Tror han. Det visar sig nämligen att han har en guldpeng kvar som de ålderstigna nazisterna vill åt – och då har vi inte ens nämnt det faktum att Standartenführer Herzog och hans enhet fortfarande inte klarat av det uppdrag som de blivit beordrade av självaste Führern att utföra.

Död snö 2 kryllar av små komiska guldkorn. Skämten är nördiga, metiga, smetiga och over the top. Med metiga menar jag att man skämtar med en hel del med zombie- och skräckgenren som genre. Meta med andra ord. Med over the top menar jag att man inte tar några fångar. Nej, här går man hela vägen och då blir det både roligt och över gränsen utan man går över gränsen eftersom det är så galet. Vad ska man göra om man behöver en slang för att fylla på bensin i en stridsvagn t ex? Ja, ni kanske kan gissa vad som används?

Död snö 2 är en härlig mischmasch där vi inte bara får träffa på zombienazister. Nej, här dyker det även upp nördiga amerikanska zombiejägare, ryska andra världskriget-zombier (gissa vilka de slåss mot?), zombier som är trogna sin mästare som en väluppfostrad hund och en påsydd arm med oanade krafter. Med mera, med mera.

Mot slutet av filmen blir det möjligen lite långdraget. Under filmens första två tredjedelar skrattade jag högt med jämna mellanrum. Under den sista tredjedelen så kommer skratten mer sällan. Jag tror att en lång fajt där de ryska och tyska zombierna drabbar samman kan ha bidragit till att skrattfrekvensen sjönk en del. Här blev det lite standardmässigt och inte speciellt roligt.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

filmspanarna_kvadratVad tyckte de andra filmspanarna om Död snö 2? Frostiga åsikter eller smälte de som jag? Kolla in nedan.

Fiffis filmtajm
Fripps filmrevyer

Arkiverad under Betyg 3, Film, Komedi, Recension, Skräck Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Aux yeux des vivants (2014)

12 oktober, 2014 2 kommentarer

Monsters of FilmAmong the LivingFilmerna från genrefestivalen Monsters of Film fortsätter med Aux yeux des vivants denna skräcksöndag. Den här franska skräckisen, som kallas Among the Living på engelska, såg jag på SF Anytime och ni har chansen att kolla in den där fram tills ikväll söndag.

Tre kompisar får kvarsittning den sista skoldagen innan sommarlovet. De tre är bästisar och verkar ha hängt ihop länge. Istället för att sitta kvar den där extra timmen så rymmer de tre direkt efter lunchen. Bort från skolan och sin lärarinna from hell och mot sommar, ängar, tjuvrökning, mountainbikecykling och äventyr.

Jag skulle beskriva filmen som en blandning av Stand By Me, True Detective och en riktigt obehaglig genreskräckis som saknar pardon.

Filmens inledning, en sorts prolog, var störande och satte nivån direkt. Jag ska inte gå in på detaljer men jag kan väl säga att vi får träffa en dysfunktionell familj. Vi har mamma, pappa, barn plus ett barn till på väg. Vad som är kvar av familjen efter en del våld i hemmet kommer senare i filmen i kontakt med de tre pojkarna på äventyr. Eller äventyr och äventyr. Det blir mer läskigt än vad pojkarna har tänkt sig… Muahahaha… tänkte jag skriva här men det här liksom inte en film som har glimten i ögat på samma sätt som andra skräckisar.

Jag gillade verkligen miljöerna i filmen. Det förekommer en övergiven filminspelningsplats som pojkarna besöker och jag bara älskar såna här urban exploration-miljöer. Även känslan av sommarlov och äventyr med kompisar är bra gestaltad. Här kom jag direkt att tänka på filmer som ovan nämnda Stand By Me men också E.T. och även Stephen Kings tegelsten till roman It.

När pojkarna har flytt från den övergiva filmstudion efter att ha träffat på barnet i den där familjen så slutar nog likheterna med Stand By Me. Nu visar filmen ingen pardon. Ingen går säker och det blir både läskigt och obehagligt. Filmen ger inte just mig några mardrömmar men jag förstår om man kan få det. Det beror lite på vad man är känslig för tror jag. Jag tycker inte riktigt filmen får till det där psykologiska obehaget som kan sätta sig i min hjärna.

Det som är uppfriskande med filmen, och det kanske mest beror på att jag inte kollar in så många filmer i skräckgenren, är att den är välgjord och störande samtidigt. Det är inte en b-film på något vis. Nej, foto och skådespelarinsatser är det hög klass på. Just det välgjorda blandat med det störda gör att det störda på något sätt blir än mer störande om ni förstår vad jag menar.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Varför inte avsluta söndagen med en skräckis? Så ni sover gott inför måndag och den nya veckan menar jag. Under titeln Among the Living finns den alltså att hyra på SF Anytime under hela söndagen. Fler filmspanaråsikter om Aux yeux des vivants hittar ni här nedan.

Fiffis filmtajm
Filmitch

Arkiverad under Betyg 3, Film, Recension, Skräck, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Tusk (2014)

12 oktober, 2014 5 kommentarer

Monsters of FilmHaleyI torsdags onsdags! drog genrefilm-festivalen Monsters of Film igång i Stockholm. Några filmspanare möttes upp för att se Kevin Smiths nya film Tusk som visades på tortyrbiografen Park.

Det märktes på stämningen i salongen att många såg fram emot filmen med viss upphetsning. Själv har jag inget speciellt förhållande till Kevin Smith så jag var ganska neutral. Däremot var det en ganska skön känsla att inte vet någonting alls om filmen. Den enda förhandsinformationen jag hade bestod i att jag sett en en bild från filmen där en person sitter i en rullstol.

Vad är Tusk för slags film då? Ja, den handlar om den två podcastande herrar, varav den ena (Justin Long) åker iväg till Kanada för att intervjua en person som gjort bort sig på YouTube. Herrarnas podcast består av att de två snackar skit rent allmänt och i synnerhet om virala videor på folk som trampar i klaveret… eller hugger av sitt eget ben med ett samurajsvärd.

Väl uppe i Kanada så visar det sig att det tilltänkta intervjuoffret inte går att intervjua så Long får hitta på något annat. Ett anslag på en bartoalett leder Long till en ensligt belägen stor villa där Michael Parks huserar. Parks ska enligt uppgift kunna berätta fantastiska historier som Long kan använda för sin podcast. Men att Parks har andra motiv blir ganska snart uppenbart. Muahaha…

Ja, som Movies – Noir brukar skriva, vad ska man säga? Tusk är en spretig film. Det är en komedi, ett sorts relationsdrama och så blir det lite (eller mycket) kroppsskräck på det. Det komiska i filmen handlar till stor del om att skämta om Kanada och dess invånare och det funkar väl hyfsat. Relationsdramat handlar om Long och hans flickvän (Génesis Rodríguez). Under några scener ligger de hemma i sängen och snackar. Kroppsskräcken handlar om att Parks drogar Long och opererar om honom till en korsning av människa och valross. Oj, spoiler!

Som sagt, jag har egentligen ingen relation till Kevin Smith. Jag hade tidigare bara sett två av hans filmer, Dogma och Chasing Amy. Jag har inte lyssnat på hans podcast. Jag var med andra ord inte riktigt rätt målgrupp för Tusk. Många andra på visningen var dock äkta Kevin Smith-fans (vad kallas de? Smithonians?) så det var en rätt kul visning på det viset. På raden bakom oss hade vi några Kevin Smith-följare som utnämnde filmen till ett mästerverk, eller åtminstone en film värd betyget ”så jävla bra!”.

För mig var filmen för spretig, för pratig, för konstig, för studentikos. Ja, Tusk känns som ett studentspex. Det blir för internt för oss icke-Smodcastlyssnare. Ja, filmens manus bygger tydligen på ett podcastavsnitt där Smith & Co spånade fram en filmidé. Enligt uppgift kommer det ytterligare två filmer som tillsammans med Tusk ska bilda en trilogi som alla utspelas i Kanada.

Johnny Depp dyker upp i en roll som franskkanadensisk ex-polis som letar efter en mystisk seriemördare. Depp pratar och pratar. Michael Parks håller låda för Long. Jag spejsar ut. Efter ett tag lyssnar jag inte. Jag vet inte vad Parks babblar om. Det ska sägas att Parks har en bra pondus och närvaro men jag hade lite svårt att höra vad han sa. Och jag tyckte inte att det han sa, när jag hörde det, var speciellt intressant.

Det som ändå gör att filmen inte helt går att avfärda för mig är att den var så pass udda. Body horror-delen är vrickad. Apropå body horror. Om ni trodde att en korsning mellan en valross och en människa är det läskigaste som förekommer i Tusk så säger jag bara: Haley Joel Osment. När han dök upp i filmens början som Longs podcastkollega var det många som vände sig till sin kompis i sätet bredvid bara för att verifiera att man inte såg i syne. Eller var det CGI inblandat här? En ballongversion av robotpojken i A.I. med längre hår och skägg. Scaaaaary.

betyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tombetyg_tomsep

Fler filmspanaråsikter om Tusk hittar ni här nedan.

Fiffis filmtajm
Fripps filmrevyer
Har du inte sett den?
Filmparadiset

Arkiverad under Betyg 2, Drama, Film, Komedi, Recension, Skräck Tagged with , , , , , , , , , , ,