Mordet på Orientexpressen (2017)

Varje år väljer jag familjens julfilm som avnjuts på bio på annandagen. Den här gången visade det sig vara en ganska svår uppgift. Jag hade siktet inställt på Guillermo del Toros enligt uppgift vackra och romantiska monstersaga The Shape of Water. Det kändes som en perfekt julfilm. Jag hade hört en del gott om den bl a eftersom den redan visats på Stockholm Filmfestival.

Men när jag ska boka biljetter upptäcker jag att den inte har premiär förrän i februari. Vafalls? Det var väl onödigt. Den hade ju passat perfekt som en juldagsfilm. Väl?

Nåväl. Det blev att försöka hitta nåt annat. Efter en hel del vånda slutade det med Kenneth Branaghs filmatisering av Mordet på Orientexpressen, Agatha Christies mysteriedeckare från 1934. Tåg, snö, mordmysterium och Hercule Poirot. Det borde ju funka.

Jag tyckte filmen inleddes lovande och på ett sätt som påminde om både en James Bond-film och Guy Ritchies Sherlock Holmes-filmer. Hercule Poirot (Kenneth Branagh själv) framställs som en sorts superhjältedetektiv i en sekvens som inte har med resten av filmen att göra (på samma sätt som den inledande actionsekvensen i en Bond-film inte brukar ha nån koppling till filmens handling i övrigt).

Efter detta hoppar vi ombord på tåget som avgår från Istanbul. Tut tut! Snart har en av passagerarna bragts om livet och tåget har dessutom fastnat i en lavin. Dags för Monsieur Poirot att rycka ut. Vem av alla förstaklasspassagerare är den skyldiga? Betjänten?

Tågfilmer tycker jag ofta brukar vara mysiga. Det är nåt med känslan att på samma gång ständigt vara på väg men ändå begränsad rent utrymmesmässigt som lockar. Det är väl samma känsla som gör att det är mysigt att åka tåg i verkligheten.

I Mordet på Orientexpressen kändes det inte så mysigt. Varför inte? Ja, dels är det alldeles för många rollfigurer vilket gjorde att det mest blev rörigt och ointressant, och dels så är ju tåget fast i en lavin och står stilla större delen av tiden vilket gjorde att känslan av rörelse saknades.

Själva mysteriet var inte speciellt intressant. Jag fick aldrig nån känsla av att Poirot var speciellt smart eller full av insikter (förutom lite under den inledande sekvensen). Han kändes mest som en cirkusartist (vilket han i och för sig gjorde även under den inledande sekvensen). Det blir även för tydligt att detta är ett försök att skapa ett sorts Poirot-filmuniversum på samma sätt som Universal försöker lansera sitt Dark Universe. En uppföljare med anknytning till Nilen har redan fått grönt ljus om jag har förstått saken rätt, och Branagh ska både regissera och spela Poirot.

Skådisarna då? Är detta en skådespelarnas film? Nja, jag vet inte. Det var kul att se Daisy Ridley som funkar minst lika bra här som i de nya Star Wars-filmerna. Judi Dench är Judi Dench, dvs bra. I övrigt var det ingen som stack ut.

Filmens största brist, och troligen även romanens största brist (?), är själva mysteriet och dess lösning. För mig fanns det mot slutet inga insatser och jag var i princip helt ointresserad av vem som hade gjort det. Om jag ska förklara mer i detalj vad jag menar så behöver jag spoila handlingen så jag gör det efter betyget nedan. Betyget var det, ja. Jag hamnar på en ganska så svag tvåa.

<spoiler>
När det väl står klart, och det gör det ganska tidigt, både för Poirot och för oss tittare, att alla passagerare ombord på förstaklassvagnen har en koppling till mordoffret så är det ju inget mysterium längre. Det kan ju inte vara en slump att alla dessa människor råkar befinna sig på samma tåg som den mördade och därmed är det alltså uppenbart att de alla är i maskopi.
</spoiler>

Lösryckta omdömen från övriga familjemedlemmar: ”Varför stannade tåget?”, ”Jaha, var det en lavin?!”, ”Jag måste ha somnat”, ”Rörigt!”, ”För mycket effekter!”, ”Helt ok, 3/5”.