Söndagar med Bergman: Djävulens öga (1960)

Denna söndags Bergman-film är Djävulens öga och i självbiografin Bilder skriver Ingmar Bergman så här om den:

”Bolaget hade köpt en dammig dansk komedi som hette ”Don Juan kommer tillbaka”. Dymling [SF-chef] och jag ingick en skamlig överenskommelse. Jag ville iscensätta Jungfrukällan som han avskydde. Han ville att jag skulle ta mig an Djävulens öga som jag avskydde. Vi var båda mycket belåtna med vår överenskommelse och ansåg att vi hade lurat varandra. I själva verket hade jag bara lurat mig själv.”

Haha, typiskt Bergman att snacka ner sig själv och sina egna filmer. Min text om Djävulens öga skrevs i april 2009.

Plötsligt kände jag att det var dags för en Bergman-film. Det blev Djävulens öga där Satan (Stig Järrel) har fått en vagel i ögat. Handling tar sats i ett, enligt filmen, irländskt ordspråk: En ung kvinnas oskuld är en vagel i Djävulens öga. Den unga kvinnan i fråga, Britt (Bibi Andersson), är förlovad och ska gifta sig och är dessutom dotter till en kyrkoherde (Nils Poppe). Don Juan (Jarl Kulle) och hans betjänt Pablo (Sture Lagerwall) får permis från helvetet av Satan och skickas till jorden för råda bot på problemet.

Djävulens öga är en lättsam film, nästan vad jag skulle kalla en komedi. Filmens känns mysig i alla fall, och till det bidrar Gunnar Björnstrand som är vår berättare/ledsagare i de metafilmsinslag som förekommer. Björnstrand kallar själv filmen för en komedi. Dramakomedi med övernaturliga inslag kanske passar bättre om man ska beskriva filmen. En tragedi är det i alla fall definitivt inte. När det gäller skådisarna så är det toppinsatser på de flesta håll. Stig Järrel är härlig som Satan. Nils Poppe är mysigare än mysig som den snälle, naive men ändå smarte kyrkoherden. Bibi Andersson är kanske en aning svagare men det kan bero på att hennes rollfigur inte var så intressant.

Även om Jarl Kulle är obetalbar som Don Juan så är relationen mellan honom och Bibi Andersson inte det som för mig blir filmens fokus. Betydligt intressantare är scenerna mellan kyrkoherdens fru (Gertrud Fridh) och Don Juans betjänt Pablo samt relationen mellan kyrkoherden (Poppe) och hans fru. En rolig scen var när Poppe lyckas lura in en liten smådjävul i ett skåp varpå han glatt och otroligt nöjt utbrister: ”Jag har en djävul i mitt skåp, jag har en djävul i mitt skåp”. Smådjävulen hade följt med till jorden för att hålla uppsikt över Don Juan och se till att allt gick som Satan ville, hehe.

Som vanligt när det gäller Bergman är dialogen skarp och välskriven. Givetvis är det en fantastiskt teatral dialog – men alltså underbar. Filmen når inte riktigt fram till fyran men en stark trea är självklar. Komedier blir sällan fyror för mig, då jag oftast inte blir gripen eller indragen på samma sätt som när jag ser en thriller eller ett drama. Om fyran ska komma så måste jag i princip skratta ihjäl mig. Men det var kul att se Bergman igen; det var ett tag sen. Jag blev sugen på att se några av de Bergman-rullar jag ännu inte har sett, och det i sig är väl ett ganska bra betyg till Djävulens öga.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Lägg märke till Allan Edwall till vänster. Han spelar örondemon (!) som från helvetet kan lyssna på vad som händer uppe på jorden. I mitten ser vi Don Juan (Kulle) och till vänster Djävulen själv (Järrel).

Söndagar med Bergman: Ansiktet (1958)

En relativt härlig italiensk poster

Någon gång kring 2010 så bestämde jag mig för att beta av ett antal av de Bergman-filmer jag fortfarande inte hade sett. Jag köpte jag på mig ett antal dvd-filmer och det handlade främst om Bergmans 40-talsfilmer som Det regnar på vår kärlek, Törst och Skepp till Indialand. I bunten med dvd:er ingick även Ansiktet från 1958 och det är den filmen det handlar om denna söndag.

På senare tid har jag sett ett antal av Bergmans tidiga 40-talsfilmer. Nu hoppade jag tio år framåt i tiden och jag får känslan av att Bergmans stil har ändrats, blivit mer skarp. Det är inte lika mycket trams. Historien är mer fokuserad. Max von Sydow gör rollen som Vogler, en kringresande magiker som tillsammans med sitt resesällskap kommer till hufvudstaden där de blir inbjudna till konsul Egerman (en ung Erland Josephson). Gäster hos Egerman är även polismästare Starbeck och medicinalrådet Vergerus (Gunnar Björnstrand). Speciellt Vergerus vill avslöja Voglers magiska föreställning som den bluff han tror den, och Vogler själv, är.

Som jag nämnde ovan så är det mer likt den Bergman jag menar då jag tänker på Bergman. Den är ändå inte alls befriad från saker som humor och trams (både bra och dåligt trams). Voglers medhjälpare Tubal (Åke Fridell) står för en del av humorn då han är en glappkäft av rang. Det var kul att se von Sydow och Bengt Ekerot tillsammans i helt olika roller jämfört med i Det sjunde inseglet där ju Ekerot spelade Döden (vilket han i och för sig även gör här skulle man kunna säga). Ekerot, von Sydow och inte minst Ingrid Thulin bidrar med skådespelarpondus. Fast allra bäst är nog Gunnar Björnstrand.

Bäst i filmen är nog just de scener där Björnstrand konfronterar Vogler, dels i början och dels i slutet i en bra scen som utspelar sig på en vind. Här bevisar Bergman återigen att han är något av skräckmästare. Kul var det också att se hur ung Bibi Andersson ser ut bara sju år innan Persona. Naima Wifstrand är en annan Bergman-favorit som gör en trollpacka, eller nja, Voglers gamla mormor i alla fall. Hon är en skön karaktär med en skön röst som påminner väldigt mycket om Gunn Wållgren. Jag gillar Ansiktet men bara så mycket att det räcker till en normal trea.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Identifiera de tre skådisarna!

Söndagar med Bergman: Smultronstället (1957)

Som jag nämnde i mitt intro till Det sjunde inseglet så kom Bergman inte ut med en enda film under 1956. Året därefter blev desto mer intensivt med först Det sjunde inseglet och sen på Annandag jul ’57 så hade Smultronstället biopremiär. Dessutom så visades Bergmans första tv-produktion på våren ’57 och den kommer jag att skriva om framöver. Men idag handlar det alltså om Smultronstället som jag inte verkar vara stormförtjust i. Om jag hade varit en seriös filmbloggare hade jag givetvis sett om filmen för att ta reda på om det verkligen är en av Bergmans bästa. Nu får jag lita på mitt gamla yngre jag.

Bergman var mycket aktiv vid den här tiden verkar det som. Drygt elva filmer på sju år. Sommarnattens leende Smultronstället (haha, jag rättar min egen gamla text då jag inte verkar ha koll på vilken film jag skriver om) handlar om en gammal läkare/professor som ska bli jubeldoktor. Han tar bilen från Stockholm ner till Lund där ceremonin ska äga rum i domkyrkan. Med sig på färden får han sin sonhustru och senare även tre ungdomar. Under resan besöker de hans ännu äldre (förstås!) mor och den gamla professorn tänker tillbaka på tider som flytt och vi får se dessa i återblickar. Det framgår att professorn inte alltid varit så snäll och förstående mot sina medmänniskor och att han har nu på gamla dar fått dåligt samvete.

Denna roadmovie innehåller en hel del drömsekvenser. Den första av dessa är riktigt bra och läskig. Den gamla professorn drömmer att han hittar sig själv i en likkista i en öde stad där klockorna saknar visare. Victor Sjöström som spelar professorn är bra. Filmen flyter på bra och blir aldrig tråkig men inte riktigt engagerande heller tyckte jag. Bergmans vanliga frågor kommer upp. Som nån skrev på Filmtipset: ”Det råder ingen tvekan om vilket liv man ska leva. Frågan är bara varför man väljer det sämsta?!”. Många tycker det är Bergmans bästa men det gör nog inte jag. Sevärd är den ändå. Betyget blir 3/5.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Söndagar med Bergman: Det sjunde inseglet (1957)

Under 1956 kom faktiskt inte Bergman ut med en enda film som regissör. Däremot spelade han under sommaren ’56 in filmen det handlar om idag, nämligen Det sjunde inseglet. Tidigare hade det normala varit att Bergmans filmer haft premiär innan jul i december samma år som de spelades in. Den här gången sköts dock premiären upp till februari 1957 och jag gissar att anledningen var att Svensk Filmindustri då fyllde 50 år och det ville man fira med en prestigefilm.

Själv såg jag om Det sjunde inseglet i somras då SVT Play bjöd på den. Nej, det blir ingen ny text förutom det jag skriver här. Till min förtjusning så höll den måttet. Det visade sig vara en rapp och kompakt film utan några döda (ehe) punkter och ofta med en humoristisk touch mitt i all pest. Mitt betyg står sig och det kanske t.o.m. är så att fyran inte längre är svag utan stabil.

Det sjunde inseglet är en s.k. klassiker om korsriddaren Antonius Block (Max von Sydow) som kommer tillbaka till Sverige efter 10 års korsridderi och finner Sverige plågat av digerdöden. Han slår sig samman med ett gycklarsällskap (Nils Poppe, Bibbi Andersson) på sin fortsatta resa hem till sin fru. Döden är dem i hälarna och riddaren är nästa offer, men han lyckas övertala Döden att spela schack med honom i stället. Så länge han inte är matt får han leva.

Döden och riddarens möten är mycket bra. Bengt Ekeroth som spelar Döden gör det mycket bra. Det är en film som tar upp Bergmans vanliga frågor vid den här tiden, dvs ”finns Gud?”, ”varför är Gud så grym?”, etc. Block är en tvivlare som försöker komma i kontakt med Gud – eller Djävulen också för den delen. Det är en symbolisk film. Riddaren är tvivlaren. Poppe & Co symboliserar oskulden och lycka. Döden, ja han är Döden! Hehe. Det är inte en genommörk film. Det förekommer en del humor, bl a när en i gycklarsällskapet har klättrat upp i ett träd så kommer Döden för att hämta honom och börjar såga ner det. En bisarr scen. Filmen levde nog inte riktigt upp till mina förväntningarna men den är ändå klart sevärd och innehöll en del magiska och vackra scener. Det svartvita fotot är mycket bra. Jag kan inte tänka mig filmen i färg. Betyget blir en svag fyra.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Blir inte klok på en detalj från den här scenen. Döden frågar ”Är du beredd?” och riddaren svarar ”Min kropp beredd. Inte jag själv.” ELLER ”Min kropp är rädd. Inte jag själv.”? Vad tror ni?

https://youtu.be/anvRFJFUnRE

Söndagar med Bergman: Sommarnattens leende (1955)

Sommarnattens leende såg jag första gången 2003 och det var också då jag skrev min lilla text nedan. I somras visades den igen på SVT och jag såg om stora delar av den, dock inte hela filmen för att slippa skriva ett helt nytt omdöme. 😉 Jag ser i texten att jag var lite skeptisk över det teatrala och överdrivna. Den här gången var det ju det som var behållningen. Det ska vara så. Det är en del av grejen. Det är en härligt rapp och ordrik dialog som framförs av främst Eva Dahlbeck, Gunnar Björnstrand och överspelarnas överspelare Jarl Kulle. Jag hade riktigt kul och om jag skulle sätta betyg på nytt (men det kan jag inte eftersom jag inte såg hela filmen) så skulle det bli en stark trea denna gång.

Jag har sett Sommarnattens leende från 1955. Det är en av Bergmans komedier (ja, han gjorde faktiskt såna också!) och handlar om en viss (ca 50-årig) advokat Egerman (Gunnar Björnstrand) som har en 20-årig son från ett tidigare äktenskap och nu är gift med en flicka, Anna, på strax under de 20. Egerman har även en (f.d.) älskarinna i form av skådisen Desiree (Eva Dahlbeck). Desiree i sin tur vänstrar med officeren Carl Magnus, skönt överspelad av Jarl Kulle. Carl Magnus fru Charlotte är dessutom väninna med Egermans unga fru Anna. Under en sommarhelg på en herrgård på landet träffas alla och relationerna sätts på spel.

Nja, jag tycker nog Bergmans mer allvarliga filmer är bättre. Jag tyckte i och för sig att En lektion i kärlek var småkul, liksom Sommarnattens leende, men de känns båda lite konstlade på nåt sätt. Det är överspelat och teatralt. Men trots allt sevärt. Jarl Kulle har en rolig replik:

”Jag tolererar att man vänslas med min hustru, men rör någon vid min älskarinna blir jag en TIGER!”

Hehe, lustigt. Nåväl, betyget blir 3-/5. Rysk roulette förekommer för övrigt helt oväntat i filmen.

Förresten, Ulla Jacobsson som spelar den unga frun Anna var väldigt söt. Bergman verkar ofta använda sig av vackra kvinnor i rollerna, och sen gifter han sig med dem också!

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Några ytterligare kommentarer som skrivs i nutid. Just den där repliken som jag citerade ovan återkommer ju i filmen men i annan form från samma rollfigur. Då säger han:

”Jag tolererar att man vänslas med min älskarinna, men rör någon vid min hustru blir jag en TIGER!”

Slutligen så säger skrönan, förmodligen ivrigt påhejad av Bergman själv, att han inte hade en aaaaning om att filmen hade skickats ned till Cannes för att tävla där. Sen sitter han på dass hemma i Sverige och läser tidningen och ser en rubrik om att en svensk film vunnit i Cannes. Vilken film kan det vara undrar Bergman och läser vidare och upptäcker att det är Sommarnattens leende.

Gunnar Björnstrand pratar i nattmössan

Söndagar med Bergman: Kvinnodröm (1955)

Som jag skrev förra söndagen så gjorde Bergman på 50-talet tre komedier i rad. Först ut var En lektion i kärlek, vilket var en helt ok rulle. Det är ju svårt att misslyckas när man har Gunnar Björnstrand och Eva Dahlbeck i rollbesättningen. Fast, jo, det kan man tydligen. Dagens film, En kvinnodröm, blev nämligen en rejäl trampmina för mig när jag såg den under den där Bergman-sommaren 2003.

Kvinnodröm handlar om två kvinnor: en ung modell, Doris, och en modefotograf, Susanne, som åker till Göteborg för ett fotojobb. Där vill Susanne träffa en gift man som hon haft en affär med tidigare och nu är besatt av. Doris gör precis innan resan slut med sin pojkvän och träffar i Göteborg en gubbe som till synes utan anledning vill köpa dyra klänningar och smycken till henne.

Jag tyckte att det här var en löjlig, fjantig och nästan pinsam film där speciellt Harriet Andersson som Doris är jobbig och spelar över. Som hon är i filmen kan inte nån vara, inte ens på den tiden. Eva Dahlbeck (Susanne) är bra i filmen, bl a i en telefonscen där hon ringer och vädjar till sin f.d. älskare. Men manuset är för dåligt helt enkelt. Det känns osammanhängande och bara fjantigt (jag har visst sagt det tidigare, men det en fjantig film). Betyget blir 1+/5 och det är den klart sämsta Bergmanfilm som SVT visat hittills. Även i denna film röker alla konstant. Jag känner igen detta fenomen även från amerikanska filmer från samma tid.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Jag kallar denna ”A Break Before The Shoot”. Fasiken, det känns som bilden är från en bättre film.

Söndagar med Bergman: En lektion i kärlek (1954)

En lektion i kärlek är en av de många filmer som jag såg när SVT körde en Bergman-retro under sommaren 2003 och av min text att döma blev jag aningen förvånad över komediinslaget och jag försökte sälja in Bergman som en komediregissör. Just En lektion i kärlek blev den första av tre komedier som Bergman gjorde under 50-talet. Efter den kom nämligen Sommarnattens leende och Kvinnodröm, men de kommer vi ju till så småningom.

En lektion i kärlek handlar om David och Marianne, ett gift par med problem. Båda bedrar varandra. När Marianne åker med tåg till Köpenhamn för att träffa sin älskare som hon en gång i tiden skulle gifta sig med och som dessutom är Davids bästa kompis dyker David upp på tåget för att försöka ordna till allt igen. Vad som hänt tidigare i deras liv visas i tillbakablickar under deras tågfärd.

Början av filmen kändes lite seg men den tar sig efterhand och jag skrattade faktiskt några gånger. Roligast var när de var hemma hos Davids gamla föräldrar för att fira hans pappas födelsedag. Riktigt kul faktiskt. Det gamla paret som gnabbas med varandra mest på skoj har varit gifta i 40 år och firar alltid födelsedagen på samma sätt, bl a med en picknickutflykt som gubben denna gång försöker slippa genom att låtsas att bilen är trasig. Han tror att han har sluppit undan, men då kommer gumman på den briljanta idén att spänna hästen för bilen. Gubben slapp inte picknicken detta året heller!

Bitvis är filmen farsartad och inte riktigt det man tänker på när man hör Bergmans namn. En annan sak som man lägger märke till är att alla röker. Hela tiden och i de flesta situationer passade det tydligen att röka på den tiden. Lustigt. Betyget blir 3/5.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Eva Dahlbeck visar upp bevisföremål 1A.

Tror ni att de kommer att få mycket läst?

Söndagar med Bergman: Gycklarnas afton (1953)

Parallellt med att jag bockar av de Bergman-filmer jag inte har sett tidigare och postar inlägg om alla filmerna här på bloggen så har jag även börjat lyssna på Sveriges Radios Bergmanpodden. Gunnar Bolin pratar med oftast två gäster om när de upptäckte Bergman, vad de egentligen tycker om gubben och så avhandlar man en eller två filmer. Lyssningsvärt, speciellt om man själv håller på att grotta ner sig i ämnet. Gycklarnas afton, som Bergmanpodden pratar om i avsnitt 9, är en av de filmer som jag såg under 2003 när SVT körde sin Bergman-sommar.

Jag har sett Gycklarnas afton från 1953. Den handlar om den kringresande cirkusen Cirkus Alberti. Direktör är den snälle men lite osäkre Albert (Åke Grönberg) som lämnat fru och barn för att resa runt med sin cirkus. Anne, hans unga flickvän, tillika ryttarprinsessa, spelas av Bergmans fru vid den här tiden: Harriet Andersson. Albert drömmer om att cirkusen ska mottas som hjältar när de kommer till en ny stad. Så går det ju till i USA (drömmarnas land) har han hört. Men cirkusen har mest problem: de är har inga pengar och de har blivit av med sina scenkläder.

Nästa stopp ska ske i staden där Alberts fru och barn bor (som han inte har sett på tre år) och själv har han dolda planer på att kanske överge cirkusen för att återförenas med sin fru. Samtidigt som han inte verkar gilla att slå sig ner i en lugn (tråkig!) småstad så börjar han ändå att ledsna på cirkusen. Även Anne har tröttnat på den jobbiga tillvaron med cirkusen och när hon blir uppvaktad (eller snarare utnyttjad) av en skådespelare vid stans teater, en ruggig typ spelad av Hasse Ekman, drömmer också hon om ett annat liv.

Jag tycker nog det här är den bästa Bergmanfilm som SVT visat hittills. Den har en annorlunda prolog som är gjord som en stumfilm. Den tar upp stora frågor, som vanligt när det gäller Bergman. Cirkusdirektören Albert är en rollfigur som man känner för. Han är snäll, och samtidigt stolt, men lite för osäker för att kunna göra sig gällande. Det fanns något med filmen som jag gillade. Jag vet inte om det var människorna vid cirkusen som kändes lite sorglustiga. De stretade på med sin cirkus fast de visste att det inte leder nån vart egentligen. Förutom att de gör vad de vill liksom. Betyget blir en stark trea, dvs 3+/5 (eller 3,5 om man använder bloggens betygssystem).

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Den där prologen som jag nämnde i texten har nån på tumblr snappat upp och kopplat ihop med videon till David Bowies låt Ashes To Ashes. Ja, kanske det. Tyvärr kan vi ju inte fråga Bowie själv om han inspirerades av Bergmans film…

Söndagar med Bergman: Kvinnors väntan (1952)

Förra söndagen skrev jag att det nu skulle komma inlägg om en rad Bergman-filmer som jag redan hade sett. Det stämde inte riktigt eftersom dagens film var helt ny för mig. Jag passade på att se den nu i sommar då den visades på SVT Play, denna outsinliga källa av kultur.

IngmarBergman.se läser jag på om filmen och dess tillkomst. 1952 hade Bergman inte regisserat en enda långfilm sen debaclet med Sånt händer inte här. Det rådde filmstopp i Sverige pga en konflikt om den för höga (tyckte filmbranschen) nöjesskatten. Bergman själv livnärde sig under den här tiden på att göra reklamfilm för tvålen Bris. Dessa filmer, nio stycken minutlånga klipp, går för övrigt att se på Filmarkivet.se.

Kvinnors väntan blev Bergmans återkomst på vita duken. Filmen är en episodfilm som består av tre separata historier och en ramberättelse. De som berättar historierna är kvinnor som alla sitter i ett sommarhus i skärgården och väntar på att deras respektive män ska anlända efter att ha varit på resande fot.

Av de tre historierna är ju den med Eva Dahlbeck och Gunnar Björnstrand både den bästa och den mest kända. Detta gnabbande par fastnar i en hiss och humor uppstår när de pepprar varandra med dialog som tagen ur en screwball-komedi. Den här historien är till skillnad från de andra två en tydlig komedi. Just detta faktum gör kanske att filmen som helhet inte riktigt håller ihop. Jag vet inte riktigt om historierna egentligen knyts samman på ett naturligt sätt. Men det är ju ofta ett problem med episodfilmer. Bra ändå att Bergman har skrivit in en ramberättelse som någorlunda håller ihop det.

Den första episoden är en sorts tragikomisk historia där en kvinna pratar med sin man och sin älskare om att hon har varit otrogen med sin älskare. En väldigt märklig scen där hennes man tappar ansiktet totalt. Pinsam stämning någon? Mannen börjar prata om vilka möbler som han vill behålla efter skilsmässan för att verka oberörd. Jarl Kulle spelar den något slemmige älskaren med sedvanlig stil.

Den andra episoden känns nästan surrealistisk. Marta (Maj-Britt Nilsson) är en ung kvinna som är kär i en konstnär i Paris. Först dumpar hon dock en amerikansk soldat efter att ha varit på en nattklubb och hållit ett mynt mellan låren i nån sorts märklig tävling. What? Konstnären spelas av Bergman-favoriten Birger Malmsten som jag ibland uppfattar som stel. Här passar han bra in som en oansvarig slarver.

Efter att ha blivit gravid återvänder Marta hem till Stockholm för att föda sitt barn som ensamstående mamma. Här blev filmen nästan en skräckfilm med mängder av symbolik, gamla stirrande svartklädda damer, glas som splittras, vatten som rinner över i ett handfat, speglar (förstås!) och otäck stämning på en förlossningsavdelning från helvetet.

Bergman är ganska fräck i sin dialog. Den är fylld av antydningar när den inte är helt öppen vad gäller otrohet och sex. Eva Dahlbeck har några roliga repliker som t ex ”Ibland får jag massera hans onda ben”. Hmmm…

Filmen inleds med en leksaksbåt på en sandstrand och avslutas med att två ungdomar tar en båt och rymmer för att ha sin sommar av frihet. Efter vissa problem att starta båtens motor åker de båda unga älskande mot horisonten och in i solnedgång. En av de äldre männen avslutar filmen med att säga: ”Låt dem göra nåt de tror är förbjudet. Låt dem ha sin sommar”. Jag vet inte riktigt om man ska tolka detta som nåt positivt eller ej. Melankoliskt kanske…

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Söndagar med Bergman: Musik i mörker (1948)

Den femte filmen som Bergman regisserade har den ganska lökiga titeln Musik i mörker. Nu känns det som att vi är tillbaka i samma melodram-genre som i Bergmans debutfilm Kris. På den utmärkta sidan Ingmar Bergman kan man läsa att filmen visades på Venedigs filmfestival och att den gick hem bra hos både publik och kritiker.

Denna tidiga Bergman handlar om Bengt (Birger Malmsten), en framgångsrik pianist som förlorar synen i en olycka när han gör militärtjänsten. <spoiler>En ganska märklig olycka, för övrigt. Vad gjorde en hundvalp mitt i skjutbanan?!</spoiler>

Medan han tillfrisknar bor han hos släktingar på landet där träffar han den unga Ingrid (Mai Zetterling). De båda blir förtjusta i varandra men Bengt har förlorat livsgnistan, är bitter, och de skiljs åt. Ingrid börjar plugga medan Bengt hankar sig fram som restaurangpianist.

Jag fick ibland lite noir-känsla när det gällde fotot, vilket jag tror att jag inte brukar få när jag ser Bergman-rullar. Bitvis ser vi prov på överspel från en del skådisar men samtidigt var filmen lite rolig just därför. Det förekommer även en del humor, främst från hjälpredan på landet, Augustin, och direktören för restaurangen där Bengt spelar. Direktören är faktiskt som tagen direkt ur en farsartad pilsnerfilm.

Själva historien är faktiskt riktigt bra. Malmsten gör en trovärdig insats som blind. Mai Zetterling är härligt söt som ung naiv flicka i början. I inledningen får vi även oss till livs en trevlig drömsekvens med ”avancerad” trickfilmning. Skönt. En dålig detalj tyckte jag var musiken som är överanvänd och ska tala om för oss hur vi ska känna, speciellt när det ska vara dramatiskt. Det märks att det är en tidig Bergman då jag inte riktigt får Bergman-känsla, vilket kan bero på att manus bygger på en roman av Dagmar Edqvist.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep