The Simpsons Movie (2007)

14 januari, 2022 2 kommentarer

Idag skickar jag upp om en kort preblogg-text från september 2007 om The Simpsons Movie. I PS:et noterar jag att jag inte var lika förtjust i South Park-filmen som kom 1999. När det gäller tv-serierna så är det samma sak där. Jag såg knappt alls på South Park men jag tittade en hel del på The Simpsons. South Park innehöll inte riktigt min typ av humor plus att tecknarstilen var direkt störande. Däremot älskade jag Trey Parker och Matt Stones marionettdockfilm Team America: World Police från 2004.

Det här var en klart underhållande film där skämten staplas på varandra. Jag störde mig på att filmen inte fyllde ut hela bioduken (vilket den inte gjorde från början) men det visade sig givetvis vara ett av skämten: man visade att man gick från tv-skärmen till den bredare bioduken. Jag gillar såna metafilmsgrepp. Filmen tappar en aning när familjen Simpson lämnar Springfield men den är ändå underhållande. Jag håller med Czech (min kommentar: aka Movies – Noir) som ville se mer av Mr Burns. Han är bara för bra. ”Release the hounds!”. Även om den blir lite halvseg i mitten så tycker jag ändå man har lyckats göra en biofilm som inte känns som ett förlängt tv-avsnitt. Storyn funkar.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

PS. Jag kan säga att jag inte håller med Ingo (min kommentar: en gammal filmforumkompis som tyvärr inte finns bland oss längre) som tyckte att South Park-gänget lyckades bättre som film. Tvärtom.

Arkiverad under Animerat, Betyg 3, Film, Komedi, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , ,

Belle de jour (1967)

12 januari, 2022 6 kommentarer

Under fyra onsdagar framöver blir det ytterligare ett litet regissörstema. Den här gången kommer det att handla om spanjoren och surrealisten Luis Buñuel. Först ut är Belle de jour (eller Dagfjärilen på svenska) och min korta preblogg-text om den skrevs i maj 2008. Jag funderar även på om jag kanske borde passa på att förstagångstitta på Un chien andalou och L’âge d’or, Buñuels två första filmer och även samarbeten med Salvador Dalí. Ja, så får det bli!

Dagfjärilen är den första filmen i fyrklövern med filmer av Luis Buñuel som SVT visade nyligen. Undersköna Catherine Deneuve spelar Séverine som börjar jobba på bordell för att uppfylla sina sexuella fantasier (eller kanske för att komma över sina sexuella problem hon har med sin helyllemake). Det är en skön fransk stämning men det blir aldrig riktigt bra ändå. Det är så där ibland i franska filmer: mysigt men lite snackigt utan att det riktigt tar fart. Nu är väl kanske just det här mer av en Buñuel-film än en fransk film. Det som sticker ut är en del drömscener och surrealistiska sekvenser. Mmm, som sagt, det är sköna franska miljöer och en Deneuve som passar perfekt i rollen men jag får aldrig riktigt grepp om filmen. Även om de inte är många eller så långa så är det drömsekvenserna som ger filmen godkänt.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Recension, Surrealism Tagged with , , , , , , , , , , , , ,

Änkans tre döttrar (1999)

21 augusti, 2017 Lämna en kommentar

Franska snackfilmer har jag av nån anledning sett en hel del av (gillar jag dem månntro?). Dels har jag sett några på Stockholm Filmfestival, på den Franska Filmfestivalen eller på Zita resten av året. Dels dök det upp en del Provence-prat när SVT hade nåt som de kallade för Filmklubben en gång i tiden. La bûche var en sån Filmklubben-film och den här preblogg-texten skrevs i oktober 2005.

Denna franska snackfilm handlar om tre döttrar och en mamma. För länge sen, när barnen var små, skilde sig mamma och pappa, och när vi hoppar in i handlingen så har precis mammans nya man begravts. Efter begravningen uppstår dilemmat om hur man ska fira jul. Ska barnens pappa, som fortfarande är i livet, vara med? De tre döttrarna är tre ganska olika typer: en bohem, en perfekt familjemamma som handlar julmat och en rebell. Eller är de egentligen så olika?

Mmm, jag tyckte det här var en skön fransk snackfilm. Den hade en värme som jag ofta saknar i den här typen av film. Den påminde mig lite om Agnès Jaouis Se mig som även den hade en mänsklighet som bestod av mer än filosofiskt dravelsnack över en flaska vin. Det som känns bra med filmen är att de tre döttrarna till en början känns ganska olika men att de i slutändan ändå bara är människor med ganska likartade problem, även om de kanske är i olika skeden i livet. Oj, det lät ganska pretto men faktum är att det kändes rätt jordnära. Den smarta dialogen mellan personerna i filmen förstärks av att skådespelarna är genomgående mycket bra och ofta får briljera.

Det finns en skön, rå men hjärtlig, stämning mellan personerna i filmen. Det visar på hur det kan vara i en familj. Man kan irritera sig nåt så enormt på varandra men man blir inte av med varandra… på gott och ont. Och speciellt så blir man inte av med varandra under julen… på gott och ont, men mest gott tycker jag nog. Filmen innehåller ett lite annorlunda grepp: då och då brister en skådis ut i en monolog mot tittarna och berättar om en speciell händelse i livet. Det kändes lite konstigt men funkade ändå, och var lite annorlunda. Mmm, jag gillade filmen och den gav en varm känsla så det blir klart godkänt, snudd på fyra faktiskt.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

PS. Filmen innehåller den sämsta fiolspelsimitationen jag nånsin sett plus Emmanuelle Béart som en av döttrarna.

PPS. Den franska titeln La bûche syftar på ett bakverk som ser ut som en timmerstock som man festar på under julen i fransktalande länder.

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Komedi, Recension, Snackfilm Tagged with , , , , , , , , , , , , , ,