Caddo Lake (2024)

Caddo Lake är, känner jag, en ganska ouppmärksammad film som kom förra året. När jag nämnde den som en bubblare under poddningen om 2024 års bästa filmer med Shinypodden var det ingen av mina tre poddvänner som hade hört talas om den.

Filmen handlar om två familjer med trassliga förflutna som båda bor i närheten av den märkliga och mystiska sjön Caddo Lake på gränsen mellan Louisiana och Texas. Miljöerna som det hela utspelar sig i är träskigt underbara. Ett sånt där landsbygds-USA som funkar väldigt bra på film. Jag menar: övergivna och rostiga oljeriggar i en träskliknande sjö. Underbart!

Mina tankar gick till filmer som The Peanut Butter Falcon, Mud, Rebel Ridge och Hold the Dark. Thrillerdramer i amerikanska landsbygdsmiljöer.

I de två huvudrollerna ser vi Eliza Scanlen (okänd för mig men jag har tydligen sett henne i Little Women) som Ellie och Dylan O’Brien (från The Maze Runner-filmerna) som Paris. De känner inte varandra men deras vägar kommer att korsas på mer eller mindre mystiska sätt. I rollen som Ellies mamma ser vi Lauren Ambrose som jag ju känner igen som den rödhåriga dottern i Six Feet Under (fasiken, vilken bra serie det var!).

I filmen färdas man mycket, helt naturligt pga sjön, med båt. Båt, det har nåt som färdmedel. Med en bil måste man följa en byggd väg. Med båt har du fritt spelrum på ett vattendrag. Jag kom att tänka på det när jag nyligen var på semester i Norge och insåg hur båten är oslagbar i en natur med fjordar. Istället för fyra timmar med bil så kan man ta båten över fjorden på en kvart för att besöka din fjordgranne.

Vi har inslag av miljö- och klimatproblematik i filmen. Det är torka, ett varmare klimat, grundare vatten i sjön som ändrar förutsättningarna för dem som bor där. Lite Erin Brockovich-vibbar ser jag att jag skrev i mina anteckningar. Då får jag lita på mig själv.

En sak jag ledsnat på – förutom när en film börjar med en helt svart bild men där vi hör ljud av det som händer, vilket man nog inte gjorde här men däremot i Good One fast jag glömde skriva det i min text om den – är bilder tagna från luften med drönare. Varenda j-vla youtuber kan ju göra det nu. Det var skillnad när det behövdes en helikopter.

I Caddo Lake förekommer drönarbilder ofta plus att man även använder en del cgi som stack ut. Jag kan inte påminna mig om att varken cgi eller drönare användes i t ex The Order och just därför var filmfilm-känslan så mycket större i den. Obs! Självklart användes visuella effekter i The Order men de var sömlösa.

En bit in i filmen, oväntat långt in faktiskt, kommer en twist som jag inte såg komma. Och nu kommer det spoilers. Be warned. Det hela blir en tidsreseparadoxfilm i stil med The Endless och Predestination. Jag undrar om filmen hade blivit bättre om man hade skippat dessa övernaturliga inslag och bara fokuserat på familjedramat. Nu blev allt lite förvirrat och jag, precis som rollfigurerna, hade svårt att hålla koll på vem som var vem och framförallt när vem var vem.

Men i slutändan så blev det ändå en ganska stark film om att försöka återuppleva viktiga ögonblick i ditt liv där man ville att saker kanske kunnat gå annorlunda. Oh, if only… Om det inte vore för om.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Little Women (2019)

Den mest hajpade filmen under Stockholm Filmdagar får man väl ändå lov att utnämna Greta Gerwigs Little Women till. Gerwigs förra film som regissör, Lady Bird, var en stor succé med Oscarsnomineringar och allt. För egen del så gillade jag Lady Bird när jag såg den men bara några dagar efter visningen så hade den bleknat betänkligt. Min uppplevelse av Little Women var nästan den motsatta.

När jag såg Unga kvinnor, som den får heta i Sverige eftersom den bygger på en (för många, exklusive mig) känd romanklassiker, så hade jag inte speciellt roligt. I fallet Lady Bird tyckte jag åtminstone det var kul att hänga tillsammans med rollfigurerna i deras värld. Under titten av Little Women så såg jag halvintresserat på när handlingen puttrade på och jag blev inte ens berörd av scharlakansfeber.

Men efteråt så var det som att filmen växte. Fina scener poppade upp i huvudet, som den på stranden med Jo (Saoirse Ronan) och Beth (Eliza Scanlen), eller när Beth respektive Friedrich (Louis Garrel) spelade piano för framförallt gamle herr Laurence (Chris Cooper). Då var det nästan så att det fanns antydan till damm i salongen. Men bara nästan. En annan positiv detalj var att slutets metatwist framstod som bättre och bättre ju mer jag tänkte på det. Vad var det vi såg där egentligen? Det verkliga slutet för Jo eller ett fantasislut från boken i filmen? Hmm, värt att fundera på.

Timothée Chalamet, är han så rackarns bra egentligen? Jag har nu sett fyra filmer med unge herr Chalamet och jag vet inte vad jag tycker. Han är bra på att brooda och har väl markerade käkben. Jag kanske är fel målgrupp. I Little Women var jag ganska ointresserad av Chalamets rollfigur. Han spelar rikemansson och grannpojke till systrarna March. Jag vet inte om meningen är att man ska känna att han är dödskär i Jo. Jag kände inte riktigt av det där dödskära. Han var liksom bara som en i gänget (vänzonen?) fram tills att han ställde Frågan.

Filmen hoppar i tiden på ett sätt som bitvis var aningen förvirrande. Som Dale Cooper skulle ha sagt: ”What year is this?”. Filmen inleds 1868 för att sen hoppa tillbaka sju år i tiden. 1868 ska Florence Pugh, som spelar yngsta systern Amy, föreställa en tjugoåring (inga problem). Sju år tidigare är hon alltså 13 om min matematik är korrekt och, nej, det känns kanske inte klockrent. Men om man bara släpper det så är det inga problem. Jag själv tänkte nog på det eftersom jag hade hört eller läst att nån påpekat just detta faktum. Ah, dessa sociala medier…

Kostymdramer är en av mina favoritgenrer men, jag får nog lov att lägga in ett men här, det gäller främst brittiska kostymdramer. Tacka vet jag brittiska period pieces. Tacka vet jag Mr Stevens och Miss Kenton i The Remains of the Day. Där snackar vi outtalad kärlek så att det gör ont. Eller Emma Thompson och Hugh Grant i Sense and Sensibility. Där snackar vi over the top-sentimentalitet och -romantik så att det sjunger om det. Det funkar tydligen bättre för mig.

Betyg direkt efter visningen:

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Betyg idag:

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

bioLittle Women (alltså Unga kvinnor på svenska) går upp på bio idag fredag 24 januari och givetvis är det här nåt man bör se på bio. Bara för att jag är lite gnällig så betyder det ju inte att filmen inte kommer gå hem överlag, för det tror jag nämligen den kommer att göra. Mina tentakler som känner av vad andra som sett filmen tycker säger mig att den är allmänt hyllad.

Andra åsikter om filmen: Fripps filmrevyer, SoF-podden och Rörliga bilder och tryckta ord.