The Wild Bunch (1969)

9 juni, 2015 8 kommentarer

The Wild BunchEn gammal recension av en film som jag skrev om på ett s.k. Internet-forum (ett numera utdött fenomen).  Anledningen till att den kommer just nu? Ja, ingen speciell anledning alls, förutom att det handlar om en riktigt bra film samt att jag vill få in gamla recensioner på bloggen och det var dags för den här. Och så tror jag filmspanarbrodern Joel gillar den här?

Oj, oj, vilken överraskning! Jag vet inte hur många filmer av Sam Peckinpah jag har sett men det är inte speciellt många. Jag har sett The Getaway med Steve McQueen och den var hyfsad… Nu när skriver det här i ”realtid” så upptäckte jag att jag även har sett Balladen om Cable Hogue. The Wild Bunch har en del av den sorgliga stämning som jag fann i Balladen om Cable Hogue. William Holden spelar en åldrad rånare i början av 1900-talet som tillsammans med sitt gäng försöker föra en rånartillvaro (fast det är givetvis alltid den sista kuppen det är frågan om). De är jagade av män lika giriga som de själva.

Jag säger det direkt: The Wild Bunch är bättre än samtliga av Sergio Leones västerns. Filmen har en matinékänsla som är svärtad med ett allvar och en sorg som Leone inte lyckades hitta. Det är spännande samtidigt som man vet att ”det här aldrig kan sluta lyckligt”. Skådisarna gör sina åldrande karaktärer suveränt. Det enda jag kan sakna är en stark kvinnlig karaktär. Men det känns lite som Peckinpah handlar om våld, sprit och kvinnor som objekt (inget annat). Hur som helst, filmen är grym och grymt bra och jag saknade inte Clintan ett ögonblick. En klockren fyra.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Läs även Roger Eberts recension av The Wild Bunch.

Arkiverad under Betyg 4, Film, Recension, Western Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Film noir-fredag: The Hitch-Hiker

23 december, 2011 4 kommentarer


Titel: The Hitch-Hiker (Bilrånaren)
Regi: Ida Lupino
År: 1953
IMDb | Filmtipset | Movies – Noir

Ida Lupino hade inte bara ett underbart namn och var en framstående skådis på 40- och 50-talen utan var även en av väldigt få kvinnliga regissörer vid den här tiden i Hollywood. The Hitch-Hiker är en väldigt enkel thriller om två män på fiskarsemester som plockar upp en liftare (William Talman). Det visar sig vara ett misstag eftersom liftaren är en fullblodspsykopat och kallblodig mördare på flykt undan polisen. Filmen anses vara en film noir men jag vet inte riktigt om jag håller med. Jag ser det mer som en vanlig thriller. Två oskyldiga män i händerna på en galning och ingen femme fatale känns inte som en noir-handling.

Som sagt, det är en väldigt enkel film. Kanske är den lite väl enkel även om man brukar säga att less is more. Men The Hitch-Hiker blir lite tråkig då det är en film från punkt A till punkt B utan att den tar några överraskande omvägar. Talman är bra som skurk. Han är ren elaking utan några som helst försonande drag. Han är inte en smart skurk utan bara elak, dum och hänsynslös (vilket i och för sig var lite annorlunda). Bitvis är det en bra och utsatt stämning för de två fiskarsnubbarna i bilen i händerna på Talman. Det förekommer även snygga miljöer i den mexikanska öknen. The Hitch-Hiker är halvspännande, mysig och kort, men inget att hetsa upp sig över. Betyget blir en svag trea.

3-/5

Arkiverad under Betyg 3, Film, Film noir, Film noir-fredag, Recension Tagged with , , , , , ,

Film noir-fredag: D.O.A.

18 november, 2011 6 kommentarer


Titel: D.O.A.
Regi: Rudolph Maté
År: 1950
IMDb | Filmtipset

En trevlig liten noirfilm som finns att se på Internet Archive. Frank är en man som plötsligt finner sig förgiftad och med bara några dagar kvar att leva. Under denna sin sista tid försöker han göra allt för hitta sin mördare. Filmmakarna har fått till en bra desperat stämning. Man jobbar med ganska små medel men får till en bra spänning med bra musik, lite annorlunda musik. Gillar speciellt inledning med musiken och hur man filmat ryggen på vår huvudperson när han är på väg in till poliskontoret för att anmäla mordet — på sig själv.

Som ofta i 40- och 50-talsfilmer så har jag lite problem med kvinnorna. Ja, femme fatales är det inget fel på men den andra kvinnotypen är ju helt ointressant. I den här filmen är det Franks flickvän hemma i småstaden Banning som är det ointressanta. Nu ska väl hon vara med för att Frank ska inse nånting i sin kris, ja, att han faktiskt älskar henne. (Frank tar i början av filmen semester och åker till San Francisco, ensam.) Men det hindrar inte faktumet att scenerna när hon är med är tråkiga.

Jag kan inte säga att det här är urtypen av noir, åtminstone tror jag inte det. Nåt jag tänker på när jag ser de flesta noir är att det helt enkelt är thrillers. Handlingen brukar inte skilja sig speciellt mycket i dagens thrillers. I just D.O.A. har vi en helt oskyldig man som dras in i problem, dödliga problem.

Vi har sett liknande handlingar i senare filmer (kanske tidigare också?). Skillnaden brukar vara att huvudpersonen ska hitta ett botemedel eller göra nån sorts uppgift eller nåt som gör att han klarar sig. Här är han redan död, han försöker bara hämnas sin egen död. Ja, det är en annorlunda upplägg helt klart.

Bäst är filmen när Frank springer, åker bil eller flyg till olika platser och personer för att få reda på mer om vem som kan ha dödat honom.

Just det, kul också med lite samtida musik, alltid intressant. Den här gången en galen spelning med ett band (helt svart förstås, men bara vit publik förstås) som spelar jive eller nåt.

Svensk översättning av originaltiteln: Lysande gift. Inte helt lysande.

3+/5

Arkiverad under Betyg 3, Film, Film noir, Film noir-fredag, Recension Tagged with , , , , , , , ,

Film noir-fredag: White Heat

30 september, 2011 4 kommentarer


Titel: White Heat (Glödhett)
Regi: Raoul Walsh
År: 1949
IMDb | Filmtipset

Lille hårdingen James Cagney gör sin debut på Jojjenito i en glödhet (nåja) noir denna fredag.

White Heat visade sig bli den första filmen med James Cagney som jag betygsatte på Filmtipset. Jag tror jag har sett några fler filmer med Cagney men det var alldeles för länge sen för att jag ska kunna säga nåt om dem. White Heat var tydligen Cagneys comeback hos Warner Brothers efter en tid med lite bråk. Cagney spelar med bravur gangstern Cody som, när han inte rånar tåg eller sitter inne, antingen slår sin fru eller har fruktansvärda migränanfall och sitter i sin mammas knä. Codys fru spelas av Virginia Mayo och gangstermamman av Margaret Wycherly.


White Heat är enkel men ändå speciell. Hela filmen har en känsla av en sorts rättfram råhet, i form av en grym Cagney som är som en naturkraft. Han är hänsynslös som få, men är ändå helt beroende av sin mamma. Tempot i filmen är ganska högt. Tågrån, biljakter, fängelsescener avlöser varandra. Och Cagney dominerar hela tiden, tillsammans med mamman (Margaret Wycherly) som är helt underbar. Mayo som spelar Cagneys fru är en klassisk noir-kvinna, och försöker hela tiden utnyttja en situation till sin fördel. Sen har vi då det klassiska slutet som nog är ett av de bästa slut jag sett. Det var nästan så att slutet höjde filmen till en fyra, men inte riktigt.

3+/5

Arkiverad under Betyg 3, Film, Film noir, Film noir-fredag, Recension Tagged with , , , , , ,