Shinypodden Special: 2015 års bästa filmer – del 1

18 november, 2024 8 kommentarer

Le Team. Spotlight vann (välfötjänt?) Oscarn för Bästa film det här året. Frågan är om Shinypodden uppskattar den lika mycket som Oscarsjuryn gjorde?

Jag är med i Shinypodden (yay!) där jag tillsammans med värden Henke och gästerna Carl och Niklas pratar om filmåret 2015. Tidigare har vi gått igenom filmåren 2016, 2017, 2018, 2019, 2020, 2021, 2022 och 2023 och nu hoppar vi alltså tillbaka i tiden! I det första avsnittet handlar det om filmer som inte var med på så många listor, uteliggarna, the outliers. Kanske lite udda filmer som bara en av oss hade med på sin lista. Upplagt för att få trevliga filmtips med andra ord.

Del två kommer om en vecka och då kommer vi in på de verkliga toppfilmerna inklusive våra topp-3-filmer. Hos Shinypodden kan du lyssna på det första avsnittet men det går givetvis även att hitta på iTunes och Spotify eller så dyker det upp i feeden i din podcastspelare om du prenumererar på Shinypodden.

Arkiverad under Best of, Film, Listor Tagged with , , ,

Bone Tomahawk (2015)

14 november, 2024 6 kommentarer

Bone Tomahawk är nåt så ovanligt som en westernskräckis. Finns det nån annan film i den genren? Tveksamt. Mannen bakom rullen är mannen med det svåra namnet S Craig Zahler och det är hans debutfilm. Imponerande att ha fått ihop en så bra cast med bl a Kurt Russell, Patrick Wilson och Richard Jenkis.

Av Zahlers filmer har jag tidigare sett Brawl in Cell Block 99 där Vince Vaughn förvandlades till en stenhård jätte och fängelsekund. Det var en brutal film. Bone Tomahwak är också en brutal film. Jag skulle kalla Zahlers stil för brutal. Inga fingrar läggs emellan.

En grupp grottlevande vildar kidnappar en kvinna och en vicesheriff från det lilla samhället Bright Hope (passande namn). Sheriffen (Russell) och kvinnans make (Patric Wilson) plus två till ger sig ut på ett räddningsuppdrag.

Ett smart drag filmen gör är att vi under väldigt lång tid inte får se troglodyterna. Det är lite som i Predator. Om man inte kan se det som är läskigt blir det ännu läskigare. Nu var jag väl inte direkt rädd under titten men det var effektivt berättat.

När vi väl får se (och höra) grottmänniskorna så blev jag inte besviken. De är ena brutala rackare. En scen inne i en grotta där vicesheriffen möter sitt öde var en av de brutalaste jag har sett. Tankarna gick till en film som Cannibal Holocaust.

En liten detalj jag gillade var att vildarna hade vissa annorlunda biologiska egenskaper, t ex i form av ett speciellt ben i halsen som gjorde att de kunda vråla på ett udda sätt. Detta ben utnyttjas för övrigt av Wilsons rollfigur för att lura vildarna. Smart.

En sista grej är att det tog halva filmen för mig innan jag insåg att det var Richard Jenkins som spelade en av de fyra i räddningsgruppen. Jag älskar Jenkins och det var lite konstigt att jag inte kände igen honom från början. Men det var väl smutsen och skägget som gjorde det. Han gör en strålande insats som filmens snällis.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

PS. Det finns givetvis fler westernskräckisar men jag tycker nog Bone Tomahawk är den mest utstuderade.

Arkiverad under Betyg 4, Film, Recension, Skräck, Western Tagged with , , , , , , , , , , , , ,

10 i topp: Filmer 2023

7 november, 2024 11 kommentarer

Jag var med i Shinypodden och pratade om filmåret 2023 för några månader sen. Nu kommer min topp-10-lista även på bloggen inklusive några bubblare. Shinypodden-avsnitten (två stycken) om 2023 finns att lyssna på på Spotify eller där du lyssnar på poddar.

Jämfört med 2022 så har jag nog sett ungefär lika många filmer från 2023. Jag kom till slut igång och började se ikapp 2023-filmer. Snackisfilm efter snackisfilm kryssades och till slut kände jag mig nöjd. Jag har sett långt ifrån allt men strecket i sanden måste ju dras nån gång.

Håll till godo!

17. Konferensen – En svensk slasher-film. Inte min favoritgenre men igenkänningen lyfter filmen.
16. Godzilla Minus One – Godzilla brutalare än nånsin. Filmen värd Oscarn för visuella effekter.
15. You Hurt My Feelings – Nicole Holofcener ger oss en mysig skämskuddedramakomedi.
14. Killers of the Flower Moon – Scorsese är ändå Scorsese. Gammal är äldst. RIP Robbie.
13. Lärarrummet – Psykologisk thriller i skolmiljö med en touch av Ruben Östlund.
12. Anatomy of a Fall – Ett mysterium som övergår till ett fascinerade rättegångsdrama.
11. Dream Scenario – Nicolas Cage perfekt nedtonad i detta surrealistiska drömdrama.

10. The Taste of Things
The Taste of Things
För att dessa ord dök upp i min hjärna under titten: lugn, ro, stilla, livet, mat, matlagning, omsorg, paradis.

9. Mission: Impossible – Dead Reckoning Part One
Mission: Impossible – Dead Reckoning Part One
För att stuntsen är på riktigt att det är ett omöjligt uppdrag att inte bli underhållen.

8. Barbie
Barbie
 För att jag hade hur roligt som helst när jag såg den på bio istället för Oppenheimer och för att jag till och med gillade musikalnumren.

7. American Fiction
American Fiction
För att Jeffrey Wright var perfekt i denna något udda blandning av satir och familjedrama med ett härligt jazzigt ljudspår.

6. Poor Things
Poor Things
För att Giorgos har skapat en steampunk-twistad alternativ viktoriansk värld med en strålande Emma Stone i huvudrollen.

5. The Zone of Interest
The Zone of Interest
För att det är en förhäxande film, en ytterst obehaglig och kall film, som jag absolut inte vill ha osedd (och troligen ej heller omsedd).

4. Perfect Days
Perfect Days
För att Wim Wenders gjort en stillsam film, med en underbar slutscen, som gav mig ett inre lugn.

3. The Holdovers
The Holdovers
För att det är en perfekt kombination av snöfilm, roadmovie och hängfilm med en perfekt (återigen) Paul Giamatti i huvudrollen.

2. Höstlöv som faller
Höstlöv som faller
För att två vilsna själar möts i filmen som är både simpel och episk på samma gång, och så för Maustetytöt – ”Syntynyt suruun ja puettu pettymyksin” förstås.

1. Past Lives
Past Lives
För att jag är en sucker för den här typen av bitterljuv melankoli och att filmen var inneboende i min hjärna några dagar efter titten.

 

Sen tidigare har Fiffis filmtajm, Movies – Noir och Filmitch listat sina 2023-favoriter. Podden Snacka om film (med Steffo & Fiffi) har också avhandlat sina favoriter muntligt.

Arkiverad under 10 i topp, Best of, Film, Listor Tagged with , , , , , , , , , ,

Nätrullarna – Rebel Ridge

20 oktober, 2024 6 kommentarer

Ett nytt avsnitt av Nätrullarna är ute! Vi snackar om Jeremy Saulniers Netflix-rulle Rebel Ridge med den nötbrunblåögda Aaron Pierre i huvudrollen. Den mannen har pondus.

Daniel har även tittat på en obehaglig film från 2013 som utspelar sig i Skottland, Under the Skin…

…och Johan bjuder på några tips från den förträffliga tjänsten/guldgruvan SVT Play.

Podden hittas på Spotify eller i din vanliga poddspelare.

Vi finns på Instagram, Facebook och har även en e-postadress: natrullarna@gmail.com om du vill komma med feedback den vägen.

Arkiverad under Film Tagged with , , , , ,

Perfect Days (2023)

21 augusti, 2024 4 kommentarer

Wim Wenders, vilken gubbe! 1985 gjorde han en av mina absoluta favoritfilmer i och med Paris, Texas. Och nu är han här igen och gör an av mina topp-10-filmer för 2023. Nu gjorde han ju även filmer långt tidigare än 1985 men för mig är det Paris, Texas jag tänker på när jag tänker Wim Wenders.

När jag nu kollar upp Wenders filmografi visar det sig att han är en oerhört produktiv regissör. Gubben har gjort 24 långfilmer och en drös med kortfilmer och dokumentärer.

Själv har jag inte sett speciellt många av hans filmer. Förutom Paris, Texas så är det nog bara Im Lauf der Zeit (1976) och Der amerikanische Freund (1977). Och, neeeeej, jag har inte sett Himmel över Berlin. Skäms!

Perfect Days är en stillsam film om en stillsam man som utspelar sig Tokyo. Under den första halvtimmen får vi följa med Hirayama under en dag. Hur han genomför sina morgonrutiner, hur han tar sin lilla skåpbil och ut till Tokyos publika toaletter för att städa, hur han tar sin lilla lunchpaus i en liten park, hur han efter jobbet sätter sig på sin vanliga plats på en liten restaurang, hur man på kvällen läser sin pocketbok tills han börja somna. Och nästa morgon börjar cykeln igen. Stillsamt.

Hirayama har en yngre helt hysterisk kollega som inte tar sitt jobb på samma allvar som Hirayama. Två mer olika personligheter är svåra att hitta. Hmm, nej, jag ledsnade ganska snabbt på den där pajasen. Skönt att han försvann ur handlingen efter ett tag. Puih.

Hirayama lever på ett sätt i det förflutna. Han har ingen mobil och han lämnar klockan hemma när går till jobbet på morgonen. Han följer sin vanliga rytm istället. Han använder enbart kontanter, ananloga filmrullar när han fotar och kassettband när han lyssnar på musik i bilen. Han lever också ett med naturen och uppskattar trädens sus under sin lunchpaus.

Jag ställer mig frågan om vad det egentligen är för fel på Hirayama. Vad har hänt tidigare i hans liv? Eller är det nåt fel? Hirayama verkar ju nöjd med livet men det känns ju ändå som att nåt fattas. En djupare samvaro med andra människor. Nånting måste ju komma och bryta upp hans tillvaro och störa lugnet. Ja, det gör det ju förstås i filmens andra halva.

När filmen var slut kände jag ett stillsamt lugn och tänkte att japaner är bra på det här med film. Ja, eller Wim Wenders då.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Arkiverad under Asiatiskt, Betyg 4, Drama, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , ,

Das Lehrerzimmer (2023)

6 augusti, 2024 7 kommentarer

Das Lehrerzimmer (eller Lärarrummet på svenska) är en tysk psykologisk dramathriller om läraren Carla som inleder en egen undersökning kring pengastölder (vissa elever är mer misstänkta än andra, if you catch my drift) som skett från lärarrummet på en skola. Det skulle hon inte ha gjort kan man säga. Eller?

Hon målar in sig i ett hörn efter att utan nåns vetskap använt sin laptop som kamera och fångat en stöld på film. Den ena pinsamma situationen leder till den andra än mer jobbiga situationen (och tredje och fjärde situationen) och Carla inser snart att hon tagit sig vatten över huvudet. Finns det ens ett sätt att ta sig ur det hela?

Jag gillade verkligen filmen. Den har kanske både lite Michael Haneke och Ruben Östlund över sig. Skådisarna är överlag strålande, och det gäller både vuxna som ungdomar. Leonie Benesch är perfekt som Carla, den nya läraren på skolan, som vill väl men ställer till det för själv pga sin naivitet. Trots att det mesta går åt skogen för Carla så ger hon ändå inte upp utan är kanske till slut den som räddar situationen just pga av sin… idealism.

Filmens format är 4:3 och som så ofta så används det för att förstärka känslan av klaustrofobi (hej, Meek’s Cutoff). Väggarna känns som att de kommer närmare för varje sekund à la Star Wars.

Jag noterar att lärarna kallar varandra för Herr und Frau. Det känner jag igen från jobbresor till Tyskland för möten med underleverantörer. Det var Herr Brill und Herr Baldig som gällde, inget annat. Ja, alltså det var så det lät när de tilltalade varandra. Vi svenskar använde deras förnamn. Roligt.

I filmen framställs skolungdomarna som de vettiga och både lärare och en del föräldrar som mer eller mindre falska, fega, fördomsfulla och förtalande (de fyra f:en). Jag kom nu att tänka på Richard Linklaters bästa film The School of Rock.

Bitvis förekommer det, främst mot slutet, scener som jag tolkade som rent surrealistiska. Jag undrar om andra som ser filmen håller med mig om denna tolkning. Jag menar alltså att vissa scener vi ser i filmen i själva verket inte händer utan är en sorts gestaltning av en stämning eller känsla.

Das Lehrerzimmer (en tysk titel är alltid lite mer nervig, otäck) var nära att ta sig in på min topp-10-lista när vi spelade in avsnittet om 2023 års bästa filmer med Shinypodden men blev till slut bara en bubblare.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

PS. Jag skulle gärna höra vad min filmbloggarkollega Filmitch har att säga om filmen! DS.

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Recension, Surrealism, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , ,

The Taste of Things (2023)

18 juli, 2024 4 kommentarer

The Taste of Things är en rar liten film om relationen mellan gourmeten (ja, det stavas så i bestämd form) Dodin Bouffant (Benoît Magimel) och hans kock Eugénie (Juliette Binoche).

Filmen inleds med en kanske 25 minuter lång scen där Eugénie och Dodin lagar mat. Inga ord sägs i princip och samspelet mellan de båda är vackert. Inga ord behöver sägas. Båda vet instinktivt vad den andra vill.

Ord som poppar upp i min hjärna medan jag avnjuter inledningen: lugn, ro, stilla, livet, mat, matlagning, omsorg, paradis.

Filmen utspelar sig på 1880-talet och jag älskar att se hur man lagade mat på den här tiden. Hur kastruller och stekpannor ser ut. Hur man använder en vedeldad spis. Jag känner igen teknikerna. Hur man gör på samma sätt som idag för att stoppa tillagning av grönsaker genom att lägga dem i isvatten. Jag gillar att Eugénie har en speciell panna enbart gjord för att laga plattfisk (piggvar kanske). En gammaldags glassmaskin. Fint.

Dodin har en gourmet-klubb ihop med några andra gelikar och de träffas typ en gång i veckan för att avnjuta Eugénies kokkonster. Vid ett annat tillfälle undrade jag vad i h-e gubbarna höll på när de satt vid bordet med handdukar över huvudet och smaskade på nåt. Det visade sig vara ”delikatessen” ortolansparv och tydligen ska handduken förhöja njutningen (eller nåt sånt). En märklig sekvens.

I slutet av filmen är det istället Dodin som lagar en måltid till Eugénie och jag fick tårar i ögonen av hela den scenen. Det måste vara höjden av kärlek och omsorg att laga mat åt någon.

The Taste of Things är vacker och romantisk så det blir över. Jag älskar miljöerna. Mot slutet blir stämningen melankolisk. Men det är en melankoli som övergår i en känsla av nystart. Saker börjar om, återkommer, som årstider.

Jo, förresten, det höll jag på att glömma. Filmen är regisserad av en av mina gamla favoriter, Vietnamfödda Tran Anh Hung som bl a gjort mästerverket När solen står som högst.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Kärt barn har många namn. The Taste of Things är även känd som La Passion de Dodin Bouffant, The Pot au Feu, The Way to the Heart, och i Sverige En doft av kärlek – Pot au Feu.

Arkiverad under Betyg 4, Drama, Film, Matfilm, Recension, Romantik Tagged with , , , , , , , , , , , , ,

Anatomy of a Fall (2023)

11 juli, 2024 Lämna en kommentar

En tankeströmsrecension av Justine Tries Anatomy of a Fall (aka Anatomie d’une chute aka Fritt fall) följer nu.

Varför går hon inte upp och stänger av musiken?! Den kan ju driva en till vansinne (P.I.M.P.).

Sandra Hüllers rollfigur känns som en hal person. Lite som Ingmar Bergman som tar över sina intervjuer.

Ok. Vi har ett mysterium. Vad hände egentligen?

Har vi inte ledsnat på det här med en svart bild men med ljud under inledningen av en film? Tydligen inte: The Zone of Interest. Men även ordinära matdokumentärer på Netflix använder detta grepp.

Vad har advokaten och Sandra för bakgrund?

Vad i h-e: killen (Sandras son Daniel) är blind! Jag undrade lite varför hans rörelsemönster kändes lite off och vad som var grejen med hans ögon.

Det förekommer lustiga kameraval där skådisarna går rätt in i kameran så att den skakar till (meta!). Så klart helt medvetet. Men varför?

Språk är viktigt i filmen. Franska, engelska. Det finns en prestige här.

Det är lite Rashômon över filmen som blir ett intensivt rättegångsdrama där vi blir presenterade vad som har hänt ur flera perspektiv.

Är det Adam Driver som barn som spelar sonen Daniel. Kylo Ren? Han (Milo Machado-Graner) är i vilket fall en riktigt bra skådis.

Man använder som sagt ett lustigt kameraarbete i filmen, och det känns självsäkert och medvetet. Samtidigt gör det att filmen inte känns som en filmfilm eftersom jag lite får känslan av användningen av en gimmick. Nåt som sticker ut och tar en ut ur filmen.

Haha, det är som en teateruppsättning i rättegångssalen och jag gillar det.

Filmen stannar kvar i min hjärna trots att den känns lite kall. Eller kanske just därför.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Kylo Ren som ung och vuxen

Arkiverad under Betyg 3, Brott, Drama, Film, Recension, Tankeström Tagged with , , , , , , , , , , ,

Nätrullarna – Godzilla Minus One

30 juni, 2024 2 kommentarer

Ett nytt avsnitt av Nätrullarna är ute! Vi snackar om Takashi Yamazakis monsterhit Godzilla Minus One. Filmen tog hem Oscarn för bästa visuella effekter. Håller Nätrullarna med Oscarsjuryn?

Daniel har även med nostalgiska ögonen tittat på filmen som introducerade hiphopen i Sverige (och resten av världen)…

…och Johan har testat på nya tekniker för att jobba fram ett koncept till en film.

Podden hittas på Spotify eller i din vanliga poddspelare.

Vi finns på Instagram, Facebook och har även en e-postadress: natrullarna@gmail.com om du vill komma med feedback den vägen.

Arkiverad under Asiatiskt, Film Tagged with , , ,

The Zone of Interest (2023)

20 juni, 2024 4 kommentarer

Jag undrar om inte The Zone of Interest är sån där film som man bara ser en gång. Det räcker liksom. En titt gjorde i alla fall tillräckligt med avtryck (intryck?) för min del. En omtalad detalj kring filmen är ljudet, och det är fantastiskt… obehagligt. Mer om det senare.

Det hela inleds i ett grönskande sommarparadis. En familj sitter i gröngräset längs med floden och njuter av årstiden. Man plockar hallon varefter man strosar hemåt. Hem till vad? Ja, till en vacker villa precis utanför murarna till koncentrationslägret Auschwitz förstås. Familjen består av lägerchefen Rudolf Höss (Christian Friedel), frun Hedwig (Sandra Hüller), barn och en hund.

Filmens handlingen är egentligen ganska banal. Det handlar om vardagsliv för familjen Höss. Trädgården ska skötas om, Hedwigs mor kommer på besök, Rudolf har jobbmöten med nya leverantörer, Hedwig provar vackra pälsar, etc. En bit in i filmen blir Rudolf förflyttad. Åh, vad jobbigt, måste vi flytta från vår vackra villa nu i paradiset, tycker Hedwig.

Mm, men verkligheten sipprar ju in hela tiden, i alla fall för oss tittare, och det har den gjort från första minuten. Det är ljuden. Hela tiden hörs ett dovt brummande, brinnande ljud. Är det ugnarna tro? I bakgrunden hörs skrik och pistolskott och tuff-tuffet från ångloket med den nya leveransen.

Då och då förekommer det nåt som jag inledningsvis tolkade som surrealistiska drömsekvenser där vi får se en flicka trycka in vad som verkar vara äpplen i en lerhög. Musiken eller ljudbilden kanske är mer rätt, av Mica Levi, var helt underbar under dessa sekvenser. Trollbindande och jag satt som ett fån.

Jag insåg senare att det var filmat med nån typ av nattkamera vilket gjorde att det blev en sorts inverterat svartvit bild. En stund senare fick vi se flickan komma hem efter sina nattliga äventyr och då insåg jag också att det hon pysslade med var att lägga ut mat åt fångarna.

Jag skulle kunna skriva mer om filmen. Om Hedwigs mamma som inte klarar av att stanna kvar. Om Rudolf som får en fysisk reaktion då verkligheten kommer ikapp honom. Men jag orkar inte det just nu.

Jag tyckte The Zone of Interest var en förhäxande film, en ytterst kall och obehaglig film. Jag vill absolut inte ha den osedd men jag vet inte om jag vill se om den nån gång. Nu ser jag i och för sig väldigt sällan om filmer i vanliga fall ändå.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Arkiverad under Betyg 4, Drama, Film, Historisk film, Recension Tagged with , , , , , , , , , , ,

← Äldre inlägg

Nyare inlägg →