Kunskapskanalen – Film om film: Bergman och Fårö

Titel: 3 dokumentärer om film, teater, Fårö och livet (Bergman Island)

Regi: Marie Nyreröd
År: 2004
IMDb | Filmtipset 

Då har jag efter lite letande först fått tag på, sett och nu till slut skrivit om den sista delen i Marie Nyreröds samtalsfilmer om och med Ingmar Bergman. Jag har ju tidigare skrivit om del ett (om filmen) och del två (om teater och tv). I den här delen, som kallas Bergman och Fårö, berättar Bergman bl a om sin barndom, olika episoder i sitt liv, sina dämoner och om Fårö och huset som han lät bygga där.

Det är intressant som vanligt, det går inte att komma ifrån. Bergman är fortfarande fascinerande att lyssna på. Han har fortfarande ett sätt att dra in både intervjuaren och tittaren. Han vet att intervjun är en show.

Vi får reda på några detaljer som man kan koppla till t ex olika filmer. T ex blev Bergman som liten instängd i ett bårhus/gravkapell. Där inne låg en död kvinna. Ögonen hade inte stängts ordentligt och Bergman kände hur den döda kvinnan tittade på honom. Bergman beskriver det som en fasansfull upplevelse. Ni som har sett Persona vet att det finns en scen i början som mycket väl kan ha inspirerats av denna händelse.

Betydligt trevligare tyckte Bergman det var i sin mormors stora våning i Uppsala där han spenderade många och långa stunder. Det var en stor mysig hemlighetsfull men trygg våning som finns återgiven i Fanny och Alexander.

Angående religion anser Bergman att man inte ska tala om Gud utan om det heliga i människan. Något så magiskt som Gud är möjligen förbehållet poeter, profeter, helgon och inte minst musiker att ägna sig åt. Musik är något magiskt anser Bergman. Var kommer den ifrån?

Som avslutning redovisar Bergman sina dämoner:

Katastrofdämonen
Rädslans dämon
Yrkesdämonen
Raseridämonen
Kontrolldämonen
Pedanteri-, punktlighets-, ordningsdämonerna
Lättjans dämon
Långsinta dämonen 

Apropå Fanny och Alexander: klicka på den här YouTube-länken för en sjukt bra scen där Jarl Kulle, Börje Ahlstedt och Jan Malmsjö fullständigt glänser och den dialog vi får ta del av är bland det roligaste och mest välskrivna jag upplevt på svenska. 

Gustav Adolf Ekdahl (Jarl Kulle): Tänk att en människa som jag, på nära 100 kilo med fullt utvuxet skägg och förstånd: ska behöva sitta på denna löjliga obekväma stol och höra på denna fullfjädrade hycklare. ”Brustenheten i vårt liv”, kyss mig där ryggen byter namn. Nu håller du käften, Carl. Du håller käft, när jag talar om för den här disparata själsmasturbatören vad jag har i bakfickan. Hör nu på!

The Mothman Prophecies

Titel: The Mothman Prophecies (Mothman)
Regi: Mark Pellington
År: 2002
IMDb | Filmtipset 

Den här rullen såg jag för flera år sen men då missade jag början och därför har jag inte skrivit om den eftersom jag bara kan betygsätta en film om jag har sett hela. Det brukar även vara så att om jag missat början så hoppar jag över filmen helt och hållet bara för att kunna se hela senare. Men i fallet The Mothman Prophecies så blev jag fast, och var alltså tvungen att se klart trots den missade inledningen. Nu har jag äntligen sett hela filmen från början till slut.

Richard Gere gör huvudrollen som tv-reportern John som förlorar sin fru (Debra Messing) och som sen, två år senare, efter mystiska händelser finner sig själv i den lilla staden Point Pleasant i West Virginia utredandes märkliga fenomen. Fenomen som verkar ha nåt med fruns död att göra samt en läbbig man som ser ut som en mal. Muahaha.

Ja, jag skrev muahaha, eftersom jag faktiskt tycker filmen är lite obehaglig. Regissör Mark Pellington har med klippning och bilder fått till en bra känsla. Former av den mystiska malmannen återkommer hela tiden i bilderna. Gere gör sin roll bra som en först skeptiskt person men som sen blir indragen. Jag vet inte, jag har alltid gillat Gere och av nån anledning har jag inte sett honom som enbart en pretty boy. Geres främsta motspelerska i filmen är den lokala sheriffen i Point Pleasant spelad av duktiga Laura Linney som bidrar med tyngd.

 
Om jag jämför The Mothman Prophecies med en film som The Reaping, som jag nyligen såg, så handlar båda om episk ondska som läcker igenom till vår vardagliga värld. I The Reaping misslyckas man kapitalt med att framställa detta på ett sätt som ger obehagskänslor. I The Mothman Prophecies lyckas man. En stor katastrofsekvens i slutet blir tyvärr för långdragen och här tappar man det läbbiga i det lilla som man hade tidigare i filmen. Men klart godkänt, förstås.
3+/5

Charlie Wilson’s War (2007)

Det var kul att se Tom Hanks i en roll där han inte är bror duktig och helylle. Visst, Charlie Wilson i filmen är ju kanske inte en bad guy men han har sina brister. När Wilson, kongressman från Texas — på en tv från en bubbelpool med strippor i Las Vegas — får se ryssarna gå in i Afghanistan ser han det som sin egen uppgift att hjälpa de afghanska gerillasoldaterna slåss mot kommunisterna.

Jag fick lite vibbar från Vita Huset pga den politiska kulsprutedialogen som förekommer. Därför blev jag inte förvånad när jag i eftertexterna såg att Aaron Sorkin låg bakom filmens manus. Jag tyckte Charlie Wilson’s War var en lite udda film. Jag uppskattade fotot, färgerna, miljöerna, allt kändes väldigt amerikanskt och konstlat. Rent tekniskt är allt perfekt och rent.

Förutom Hanks gillade jag även Julia Roberts, jag tycker hon gör sin roll på ett gammaldags screwballkomedi-sätt. Men den som dominerar fullständigt när han väl träder in i handlingen är givetvis Philip Seymour Hoffman som CIA-agenten Gust Avrakotos. Det känns som om rollen är gjord för Hoffman eller så är det så enkelt att Hoffman alltid gör roller till sina. Det förekommer en hel del rolig dialog mellan Hanks och Hoffman. Det kändes som om skådisarna har haft kul när de spelade in filmen.

Charlie Wilson: You mean to tell me that the U.S. strategy in Afghanistan is to have the Afghans keep walking into machine gun fire ‘til the Russians run out of bullets?
Gust Avrakotos: That’s Harold Holt’s strategy, it’s not U.S. strategy.
Charlie Wilson: What is U.S. strategy?
Gust Avrakotos: Well, strictly speaking, we don’t have one. But we’re working hard on that.
Charlie Wilson: Who’s ‘we’?
Gust Avrakotos: Me and three other guys.

Som sagt, en lite märklig film. Det blir aldrig riktigt på riktigt men det blir aldrig riktigt satir av det hela heller. Jag vet inte om det beror på att det faktiskt bygger på verkliga händelser som man ju blir sugen på att ta reda på mer om.

Jag gillar hela inledningen, speciellt när man klipper från en Mujaheddin med raketgevär till Barry White, Las Vegas och bubbelpool, en snygg övergång. Jag fick direkt lite PTA-vibbar där.

En sak som inte funkar med hur Wilson är och hela övriga filmens känsla är scenerna från flyktingläger i Pakistan där Wilson träffar barn med amputerade armar eller barn. Det blir en brytning som helt enkelt inte funkar eftersom resten av filmen bitvis känns som satir.

Filmen kritiserar ganska uppenbart USA:s beteende i världens olika konflikter. Om USA tycker nåt hotar USA så rycker man ut för att sen lämna ett land i kaos. I det landet börjar nåt annat gro som sen så småningom leder till att några kapar några plan som de flyger in i WTC. Mja, överdrivet förstås. Nu i Irak och Afghanistan (igen) försöker man väl att inte göra om samma misstag. Fucking up the end game som Wilson själv uttryckte det.

3/5

Potatishandlaren

Får det lov att vara lite mjölk?

Lars Molin, han gör enkla filmer. Det är inga krusiduller. Potatishandlaren är Molins variant av buskis skulle jag säga. Här är det gjort med en mänsklig Molin-värme som lyser igenom. Humorn når faktiskt ganska höga höjder ibland. Ingvar Hirdwall gör en galet rolig roll som pappan som vill gifta bort sin dotter Märta spelad av Eva Gröndahl. En dag kommer en potatishandlare (en snajdig Rolf Lassgård) till gården för att sälja… potatis. Hirdwall tar till alla möjliga knep för att få Lassgård på kroken. Potatishandlaren faller helt enkelt i fällan. En ganska stor roll spelar en viss säng som Lassgård nog ångrar att han brukade. Han fastnar i en ganska lustig eller olustig situation om man säger så. Molin bjuder på sina vanliga landsbygdsmiljöer och den obligatoriska ”dans i folkets hus”-scenen. Trevligt. Jag undrar lite varför Molin inte gjorde fler långfilmer, utan mest jobbat med tv-mediet. Det fick man inte riktgt reda på i den Molin-dokumentär som jag såg i höstas.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Alphaville, une étrange aventure de Lemmy Caution

Titel: Alphaville, une étrange aventure de Lemmy Caution
Regi: Jean-Luc Godard
År: 1965
IMDb
| Filmtipset

Då har vi (äntligen) nått fram till den sista nouvelle vague-filmen för nu. Vi avslutar med Jean-Luc Godards sf-rulle Alphaville som jag hade en del förväntningar på men inte oväntat blev det en besvikelse.

Jean-Luc Godard är något av ett mysterium för mig. Eller nej, för mig är han inget mysterium (och inte för Ingmar Bergman heller). Jag tycker han är en tråkig regissör som gör dialogtunga filmer om ingenting. Det som är ett mysterium är att det är så många andra som verkar gilla hans filmer. Jag tror det har med den Franska Nya Vågen att göra. Han var med, tillsammans med Truffaut och andra, och ändrade hur film såg ut och därför betraktas han som ett helgon. Nu har jag sett Godards sci-fi/noir-rulle där agenten Lemmy Caution kommer till den datorstyrda och känslolösa staden Alphaville för att döda vetenskapsmannen som skapat superdatorn Alpha 60.

Mmm, handlingen lät helt ok i den här filmen, och inledningsvis var den hyfsad. Eddie Constantine är cool i sin roll som agenten Lemmy Caution. Filmen känns dock inte som en sci-fi-film. Det är alldeles för slarvigt gjort helt enkelt. För det första, att ha en dator som pratar med en robotröst som låter som nån som försöker med partytricket att prata och rapa samtidigt går bort. (Det var tydligen nån som istället för stämband hade en sån där pratgadget som man håller mot halsen när man ska prata. Men det lät som om han pratrapade.) För det andra, så är det, som jag sa, helt enkelt slarvigt gjort. Inget egentligt arbete har lagts ner för att få till futuristiska miljöerna, vilket gör att filmen känns blek.

Nu är nog inte Godards huvudsyfte med filmen att göra en enkel sci-fi-film, utan att använda genren sci-fi för att säga nåt klokt om dagens samhälle (vilket ofta är syftet med bra sci-fi-filmer). Eller nåt. Tyvärr går det för mig helt bort vad det är han försöker säga. Det blir mumbojumo om kärlek och känslor (eller nåt). I alla fall är det ett steg för högt upp på den filosofiska skalan för att han ska säga nåt till mig, eller få mig att fundera. Nej, det kan inte bli godkänt trots att danskfödda Anna Karina (som jag gillade i Godards Tokstollen) lyser upp filmen. Och varför den tyska synthgruppen valde det namn de valde förblir ett mysterium. Visst, det låter coolt, men det är inte nån speciellt cool film.

2/5 

PS. Recensioner av de nouvelle vague-filmer jag hittills har sett hittas här. Det kan kanske vara intressant att nämna att den bästa av de jag har sett är Cléo de 5 à 7 av Agnès Varda.

La sirène du Mississipi

Titel: La sirène du Mississipi (Sirenen från Mississippi, Mississippi Mermaid)

Regi: François Truffaut
År: 1969

Då återstår en film vardera för Truffaut och Godard. Nu vet jag inte riktigt om Sirenen från Mississippi räknas som en nouvelle vague-film men den är i alla fall från 60-talet, Truffaut är regissör och Belmondo är med, så det är säkert close enough för regeringsjobb. Recensionen skrevs i mars 2004. Observera att originaltiteln mycket riktigt stavar Mississippi med ett p. Och i morgondagens recension av en Godard-film (tänk tysk synthpop) så sätter vi p för denna lilla nouvelle vague-genomgång.

Louis (Jean-Paul Belmondo) är tobaksodlare på ön Réunion i Indiska Oceanen. Han har via tidningsannonser och brev fått kontakt med en kvinna, Julie, och de har bestämt sig för att gifta sig. När hon (Catherine Deneuve) kommer med båten från Frankrike ser hon helt annorlunda ut jämfört med fotot som hon skickat. Julie påstår dock att hon skickat ett foto på sin syster. Nåväl, de tu gifter sig och är ganska lyckliga tills Julie försvinner med alla Louis pengar.

Nja, jag vet inte riktigt, men Truffaut har hittills inte imponerat på mig och det gör han inte här heller. I filmen medverkar två stora stjärnor (Belmondo och Deneuve) som det var kul att se. Deneuve påminner lite grann om våra dagars Nicole Kidman, en sval rödblond skönhet. Filmen utvecklar sig till ett sorts Bonnie och Clyde-drama som är tillräckligt intressant för att jag vill titta vidare. Det finns en del oväntade vändningar och händelser som lyfter den annars ganska torftiga filmen.

3-/5

PS. I efterhand har jag förstått att det här är Truffauts hyllning till Alfred Hitchcock (som han ju även skrev en bok om). Mm, ja, det gör väl varken filmen bättre eller sämre.

Pierrot le fou

Titel: Pierrot le fou (Tokstollen)

Regi: Jean-Luc Godard
År: 1965

Blogger har haft en katastrofvecka. Inlägg och kommentarer som gjordes efter onsdag 11 maj har raderats. Blogger har sagt att allt ska återställas men än så länge har mitt försvunna inlägg inte återbördats. Nu har jag ägnat en stund åt att försöka hitta det gäckande inlägget. Till slut, helt utan Bloggers hjälp, I struck gold. Genom att använda Googles cachade version av min blogg hittade jag min recension av Godards Tokstollen…

…så nu fortsätter vi (återigen) att rida på vågen av Godard- och Truffaut-filmer. Nu är det Jean-Luc Godards tur. Den här gången blir det faktiskt inte en ren sågning. Jag tror nog det beror på filmens roadmovie-känsla. En känsla jag ofta brukar gilla. Recensionen skrevs i maj 2006 precis efter att jag sett À bout de souffle.

Efter Till sista andetaget var det dags för en ny film av Godard. Denna gång Tokstollen där Jean-Paul Belmondo, återigen, spelar huvudrollen som Ferdinand, en utråkad parisbo som plötsligt lämnar sin familj för att leva ett friare liv på rymmen med Marianne, en femme fatale spelad av danskfödda Anna Karina.

En film av Godard kräver ganska mycket av sin publik. Tokstollen har ett berättande som inte är speciellt linjärt. Bilder, repliker, scener blandas ihop till en helhet som inte är helt lätt att greppa. Själv förstår jag aldrig riktigt vad som händer eller varför. Ändå gillar jag bitvis känslan som filmen ger — det är nog den där road movie-känslan jag gillar. Belmondo gillar jag bra mycket bättre i den här filmen än i Till sista andetaget. Anna Karina var en helt ny och trevlig bekantskap. Hon hade en skön närvaro.

Ferdinand bryter i filmen upp från sitt tidigare liv för att leva ett sorts hippie-liv med Marianne. Det går bra till en början då allt känns nytt och fräscht och man inte har hunnit störa sig på varandra. Sen blir problemet med att man inte har pengar allt tydligare; Ferdinand vill endast köpa litteratur för pengarna medan Marianne vill ha musik. Det som till en början var ett roligt äventyr för Marianne blir till slut enahanda och ganska tråkigt när Ferdinand blir allt mer vrickad.

Mot slutet utvecklar sig filmen till en sorts thriller när Mariannes kriminella förflutna gör sig påmint (eller så var det planen från början?). Mot slutet dyker det också upp en helt fantastiskt scen när en man berättar för Ferdinand om hur en viss melodi påverkar honom och hans kontakt med kvinnor. Kul var också (genom sitt upprepande) att Marianne i filmen hela tiden kallar Ferdinand för Pierrot och Ferdinand jämt påpekar, liksom i förbifarten, att han heter Ferdinand. Mmm, jag kan inte säga att riktigt förstår vad Godard vill säga, men jag gillade vissa scener och känslan i filmen och betyget blir en helt vanlig trea.

3/5

PS. Fortfarande saknas de kommentarer som försvann i och med Bloggers ihopklappning. Blogger lovar dock att de ska återställas. Vi får väl se.

Jules et Jim

Titel: Jules et Jim (Jules och Jim)

Regi: François Truffaut
År: 1962

Då är det dags för nästa nouvelle vague-film och den här gången är det Truffauts tur igen (att bli sågad). Med De 400 slagen hade Truffaut inte imponerat direkt och det blev inte bättre med Jules och Jim.  Tydligen lyckades inte filmen göra nåt vidare intryck på mig. Alls. Så det blev bara ett kort omdöme som skrevs i mars 2004.

Min andra Truffaut-film, som också den är omtalad, handlar om vännerna Jules och Jim som träffar Catherine (Jeanne Moreau). Det hela utvecklas till en ganska invecklad kärlekstriangel. Nja, jag har svårt att se storheten med Truffaut. Jag tyckte den här filmen faktiskt var tråkig, ganska obegriplig och intetsägande. Kände inte med nån av karaktärerna. Hade inget intresse av att se vad som hände. Rollfigurerna i filmen betedde sig märkligt mest hela tiden vilket gjorde att jag inte blev nyfiken istället för tvärtom. Slutet är ganska överraskande, men min reaktion blev liksom ”Jaha, var det så det slutade. Nåja, skönt att filmen är slut i alla fall”. Fjantigt och töntigt mest, tyckte jag. Måste ha missat nåt väsentligt, men det kan jag inte göra nåt åt. 

2/5

Le mépris

Titel: Le mépris (Föraktet)
Regi: Jean-Luc Godard
År: 1963
Efter den ganska trevliga utvikelsen om Brutt återgår vi nu till nouvelle vague och den här gången är det dags för en Godard-film igen. Föraktet såg jag i juli 2006 som en del av ett Godard-tema som SVT körde då.
Jag har till slut sett ytterligare en av de Godard-filmer som SVT nyligen visat. Filmen handlar om Paul (Michel Piccoli), en manusförfattare som får i uppdrag att skriva manus till en filmatisering av Homeros Odyssén. Filmen produceras av en kaxig amerikan spelad av en utmärkt Jack Palance; rollfiguren känns som Godards representation av det mesta som i Godards ögon är dåligt med Hollywood. Odyssén-filmen ska regisseras av Fritz Lang som här faktiskt gör en skön roll som sig själv. Pauls fru Camille (Brigitte Bardot!) uppvaktas givetvis av amerikanen, och då Paul till synes inte verkar bry sig blir Camille irriterad och det hela leder till en spricka mellan Paul och Camille.
Franska filmer har en förmåga att ibland bli väldigt snackiga. Istället för att låta en handling göra jobbet så låter regissören ofta karaktärerna snacka i oändlighet om olika ämnen, dilemman eller problem. Det känns pretentiöst (i ordets negativa betydelse) och blir väldigt tråkigt. Det som en sån film ger mig får jag hellre från artikeltexter eller debattprogram på tv. En film ska vara så mycket mer tycker jag.

Föraktet är i mångt och mycket en film med mycket snack och liten verkstad. Nyckelscenen är en lång scen i Paul och Camilles lägenhet där det snackas nåt enormt samtidigt som var och en av de båda ska ta ett bad. Själva scenen i sig är ganska imponerande då det inte är mycket klipp under lång tid, men samtalet ger mig inget då det liksom inte leder nån vart. Visst, så småningom kan man dra paralleller mellan handlingen i filmen och handlingen i Odyssén. Men det är sånt jag gör med hjärnan och inte hjärtat och då är det liksom ingen poäng. En annan sak jag störde mig på var att musiken bestod av ett enda stycke. Ett ganska vackert stycke. Problemet var att det upprepades om och om och om igen i varje scen. Musikinflation.

Bäst i filmen är Jack Palance, perfekt som Godards nidbild av dåligt filmskapande, och Fritz Lang som den sympatiske men luttrade regissören som försöker vara kompis med både pengahungriga producenter och stretande manusförfattare. Sen använder sig Godard ibland av en del lustiga grepp som delvis är bra. Det kan handla om annorlunda klippning eller att istället för att använda förtexter själv läsa upp vilka som är ansvariga för filmen (alltså skådespelare, filmfotograf, kompositör, etc). Godard har en skön fransk röst. Men som helhet är det långt ifrån godkänt. För tråkigt och intetsägande för min smak helt enkelt.
2/5

PS. Mmm, det är alltid intressant att se filmer av klassiska regissörer och försöka förstå deras storhet. Godards storhet går mig helt förbi.

Brutt

Titel: Brutt
Regi: Jimmy Johansson
År: 2011
Precis som Fiffi och Addepladde har jag nu sett den nya svenska rullen Brutt av Jimmy Johansson. ”Brutt, vad i helvete betyder det?!” var det första jag tänkte när hörde titeln på filmen? Well, ungfär som i Godrey Reggios Qatsi-filmer presenteras förklaringen i form av ett utdrag ur en ordbok. Skillnaden är att vi slipper vänta hela filmen på det, här kommer det direkt i inledningen och ur ett slanglexikon, inte nationalencyklopedin. Vad betyder det? Ja, se filmen så kommer du att få reda på det, och då menar jag inte bara i textformat.

Brutt handlar om de fyra kompisarna Acke, Alle, Bonke och Fabbe som är i färd med att ta studenten. Men innan studenten hinner de fyra på en lokal sylta avhandla Quentin Tarantinos originalitet som regissör. Ja, nu är det väl egentligen bara Acke och Alle som debatterar detta intressanta ämne. (Själv står jag nog på Ackes sida: Tarantella är bra men inte så rackarns originell.) Efter studenten väntar ett skönt sommarlov borde man kunna säga. Tyvärr är Acke och Alle skyldiga en viss Ronkas pengar, pengar som måste fixas ihop snabbt.

Jag måste direkt säga att jag skrattade högt ett flertal gånger. Filmmakarna blandar högt och lågt så att man bitvis får svindel. Vissa scener får mig att tänka på det bästa från t ex Jackass. Andra sekvenser får mig att tänka på mer känsliga filmer som t ex Farväl Falkenberg, om än för en kort stund. Det finns en kort scen när Fabbe är på besök hos sin pappa och blir bjuden på middag och får en studentpresent som faktiskt var riktigt gripande och sorglig.

En annan bra scen med en skön och ganska lågmäld humor är när en snubbe ska gå ut med soporna. Om du inte visste det så kan det krävas en hel massa förberedelser för att genomföra denna uppgift. Ah, jag säger inget mer, se filmen så får du se!

Andra scener har en grabbig flabbhumor som jag inte kan låta bli att dras in i. Bristen, problemet som gör att filmen inte håller i längden, är att det är som en serie roliga sketcher utan en logisk handling. Mot slutet av filmen tappar jag intresset när den ena osannolika saken efter den andra händer. Som helhet är det en skön film gjord med skaparglädje och absurd humor som får mig att längta efter mer från herr Johansson. Men just Brutt räcker inte ända fram.

2+/5 

PS. Jo, en sak till musiken var riktigt bra, framförallt den under förtexterna och eftertexterna!