…och så lite om tv, musik och ibland om annat
27 december, 2011 10 kommentarer
Jag och graffititomten passar på att önska God Jul, God Fortsättning och Gott Nytt År, allt på en gång! Tack för alla kommentarer, det är dessa som ger bloggar liv.
Nästa år hoppas jag på att flytta över min graffitiblogg till WordPress och samtidigt försöka uppdatera den lite oftare.
Uppdatering: Jag kan avslöja att jag under 2012 kommer att köra ett tema med 11 inlägg som kommer att handla om en favoritgenre och -serie. Hmm, vad kan det vara? 😉
23 december, 2011 2 kommentarer
Titel: The Man Between (Träffpunkt Berlin)
Regi: Carol Reed
År: 1953
IMDb | Filmtipset
Den femte och sista filmen ur min James Mason-box blev Berlin-thrillern The Man Between. Tyvärr blev det även en besvikelse. Det är förmodligen inte heller en film noir men jag tyckte det kunde passa att ha med den här ändå. Mason spelar Ivo Kern, en sorts spion i Berlin efter andra världskriget. Kern jobbar för den östra kommunistiska sidan men exakt var hans sympatier ligger är lite oklart. Till Berlin kommer Susanne (Claire Bloom), en ung och naiv brittiska, för att besöka sin bror och hans fru Bettina (Hildegard Knef). Snart träffar de på Kern (som tidigare haft ihop det med Bettina) och Susanne blir indragen i en ”farlig” spionhistoria. Regissör är Carol Reed och ibland kallas filmen för en uppföljare till Reeds mer kända efterkrigsthriller The Third Man.
Hmm, efter att ha sett t ex The Third Man, Odd Man Out — och nu The Man Between — kan jag bara konstatera att brittiska filmer från den här tiden antingen är överskattade eller så är de helt enkelt inte min kopp te. The Man Between är nämligen fånig, långdragen och helt ospännande. Den innehåller onödiga scener som inte leder nånstans. När det ska vara spännande får vi istället seg och corny dialog. Claire Bloom känns felcastad, men jag antar att hon ska vara så där oskuldsfull och tänka gott om alla. Mason dominerar varje scen han är med i så det är inte Masons fel att filmen är dålig. Jag tror helt enkelt Carol Reed inte var tillräckligt skicklig. Nu ska sägas att just The Third Man som helhet en bra film även om den innehöll vissa såsiga partier. The Man Between däremot är genomsåsig.
2/5
23 december, 2011 4 kommentarer
Titel: The Hitch-Hiker (Bilrånaren)
Regi: Ida Lupino
År: 1953
IMDb | Filmtipset | Movies – Noir
Ida Lupino hade inte bara ett underbart namn och var en framstående skådis på 40- och 50-talen utan var även en av väldigt få kvinnliga regissörer vid den här tiden i Hollywood. The Hitch-Hiker är en väldigt enkel thriller om två män på fiskarsemester som plockar upp en liftare (William Talman). Det visar sig vara ett misstag eftersom liftaren är en fullblodspsykopat och kallblodig mördare på flykt undan polisen. Filmen anses vara en film noir men jag vet inte riktigt om jag håller med. Jag ser det mer som en vanlig thriller. Två oskyldiga män i händerna på en galning och ingen femme fatale känns inte som en noir-handling.
Som sagt, det är en väldigt enkel film. Kanske är den lite väl enkel även om man brukar säga att less is more. Men The Hitch-Hiker blir lite tråkig då det är en film från punkt A till punkt B utan att den tar några överraskande omvägar. Talman är bra som skurk. Han är ren elaking utan några som helst försonande drag. Han är inte en smart skurk utan bara elak, dum och hänsynslös (vilket i och för sig var lite annorlunda). Bitvis är det en bra och utsatt stämning för de två fiskarsnubbarna i bilen i händerna på Talman. Det förekommer även snygga miljöer i den mexikanska öknen. The Hitch-Hiker är halvspännande, mysig och kort, men inget att hetsa upp sig över. Betyget blir en svag trea.
3-/5
22 december, 2011 4 kommentarer
Titel: Re-cycle (Gwai wik)
Regi: Danny & Oxide Pang
År: 2006
IMDb | Filmtipset
Som jag skrivit tidigare så har jag testat Voddler en hel del den senaste tiden. Utbudet är ganska trevligt. Man kan hitta en del filmer som man inte vet nånting om men som man blir sugen på att se. Re-cycle var en sådan film. Den handlar om författarinnan Ting-yin (Angelica Lee) som kämpar med att påbörja sin kommande bok. Hon har fått skrivkramp helt enkelt. Hennes förläggare har utan hennes godkännande redan börjat marknadsföra den kommande romanen trots att Ting-yin inte skrivit en rad. Jag antar att sånt kan sätta lite onödig press på en författare.
Så småningom börjar Ting-yin dock få ner en del ord på papper och dator. Märkliga saker börjar emellertid hända då. Det verkar som om det hon skriver sen händer på riktigt. Dessutom känner hon att nån annan befinner sig i hennes lägenhet. Telefonen ringer men ingen eller inget finns på andra sidan luren förutom märkliga ljud. Teven slåss på av sig själv. Ja, ni vet, såna saker som brukar hända i den här typen av rysare.
När förtexterna rullar igång ser jag att det är en film gjord av Pang Brothers. Det är alltså tvillingbröderna Danny och Oxide Pang det handlar om. Oxide Pang, now that’s a name! De två föddes i Hongkong men växte upp i Bangkok. Deras mest kända film är väl rysaren The Eye, en film som jag inte gillade trots i alla fall en riktigt obehaglig scen. Angelica Lee spelade förresten huvudrollen även i The Eye.
Re-cycle är en mycket ojämn film. Bitvis lyckas man få till väldigt rysliga scener. Jag tror att Pang-bröderna gillar scener med hissar. Jag minns en liknande scen i The Eye. Men Re-cycle är tyvärr även ibland jobbigt övertydlig och dessutom är det kackigt på slutet med sentimentalt dravel och ett läskigt budskap som ni inte kommer missa om ni ser filmen.
2/5
21 december, 2011 6 kommentarer
Titel: Pirates of the Caribbean: On Stranger Tides
Regi: Rob Marshall
År: 2011
IMDb | Filmtipset
Jag minns inte riktigt men tydligen har kapten Jack Sparrow varit på jakt efter Ungdomens källa tidigare. Åtminstone så minns jag den karta som dyker upp i början av den fjärde filmen i Pirates of Caribbean-franchisen. Jack Sparrow befinner sig i London efter att ha hört att det ryktas om att en viss Jack Sparrow försöker värva pirater… eh personal till sitt skepp. Istället för att avslöja denne bedragare måste dock Sparrow först försöka fly från det brittiska hovet. Vad vill den engelska kungen med Sparrow förutom att möjligen hänga honom? Jo, kungahuset har fått nys om att de så hatade spanjorerna vet var Ungdomens källa finns och de är på väg dit. Att spanjorerna hinner dit först måste givetvis förhindras.
Det hela urartar till en röra där alla lurar alla och the major players are: Jack Sparrow, kapten Barbossa (Geoffrey Rush), spanjorerna, kapten Svartskägg (Ian McShane) och hans dotter (?) Angelica (Penélope Cruz)
Alltså jag vet inte, är det inte dags att lägga ner den här serien nu? Det räcker väl nu? Ok, ska vi säga så? Första filmen var möjligen en frisk fläkt i focken men nu börjar det bli stiltje tycker jag. Johnny Depp som Sparrow, han kör sitt vanliga race med flams och trams, intet nytt under solen där. Själva historien känns också trött. Åtminstone så börjar jag tröttna rejält på att det är en hel massa folk inblandade och alla ska lura alla. Till slut blir man så yr i piratmössan att man inte vet vem man ska heja på.
I den här filmen tycker jag också att fantasyinslagen tar nästan för stor plats. Vi får se sjöjungfrur som mer påminner om datoranimerade sjömonster, vatten som faller uppåt och en kapten som kan kontrollera hela sitt skepp genom att vifta med sitt svärd när han inte använder sina zombiefierade officerare för att styra sin besättning.
Vad gillade jag? Jo, jag tyckte den inledande jakten där Sparrow flyr från hovet och jagas genom Londons gator var riktigt bra och fantasifullt gjord. Jag vet inte hur länge jakten pågår men det är ett bra tag och under hela tiden sätter inte Sparrow ner foten på marken en enda gång. Istället hänger han i skyltar eller åker lian i banderoller eller färdas på taket på droskor. Nästan lite parkour-känsla vilket alltid är trevligt.
Jag tycker även Cruz och McShane tillför en del genom att helt enkelt vara nya ansikten, och så slipper vi ju Keira Knightley vilket inte kan vara fel. Judi Dench gör en ganska rolig cameo under ovan nämnda jaktsekvens. En annan sak jag uppskattade var de miljöer man filmat i. Man har åkt ut i naturen och hittat riktigt snygga äkta miljöer vilket gör att det inte känns så sterilt.
Som helhet kan filmen dock inte få godkänt. Det är gammal skåpmat och den börjar ärligt talat mögla.
2+/5
Mina recensioner av de tre första PotC-filmerna:
Pirates of the Caribbean: The Curse of the Black Pearl 3+/5
Pirates of the Caribbean: Dead Man’s Chest 2+/5
Pirates of the Caribbean: At World’s End 3/5
20 december, 2011 7 kommentarer
Titel: Happy-Go-Lucky
Regi: Mike Leigh
År: 2008
IMDb | Filmtipset
Sofia på Rörliga bilder och tryckta ord har precis skrivit om Happy-Go-Lucky och här kommer min recension av samma film som jag såg på Stockholm Filmfestival 2008. Om ni undrar varför Poppy, som huvudpersonen i filmen heter, ser lite märklig ut på bilden här ovan så beror det på att hon går på en danskurs och försöker hitta sitt inre vilda jag. Typ.
Den här filmen var en liten chansning från min sida men det var den film som verkade bäst just den kvällen (ibland avgör filmerna och ibland tiderna vilka filmer som jag i slutändan ser). Jag visste dock att Mike Leigh var filmens regissör och att jag gillat hans All or Nothing skarpt. Leighs specialitet är väl brittisk realism. Det brukar vara ganska dystra, svarta, känslosamma filmer (men inte utan humor). Happy-Go-Lucky är istället en mer renodlad komedi, men med en del korn allvar, om helt sjukt uppskruvade Poppy (Sally Hawkins) som är glad och tänker gott om det mesta och de flesta. Vissa kan dock störa sig på hennes något påträngande sätt som t ex hennes bilskollärare (och en del som ser filmen skulle jag tro, haha).
Åh, stilen är så där skönt brittiskt. Jag vet inte vad det är. Det är väl variationen antar jag då filmintaget pga minsta motståndets lag ofta blir amerikanskt (inte på Filmfestivalen dock, där brukar jag tänka på att blanda upp). Hur som helst så gillar jag ofta den råa lite smutsiga känslan i brittiska filmer. Under de första 10 minuterna visste jag dock inte riktigt om jag skulle överleva Poppy. Det är lite väl mycket flams och trams. Sen lugnar det dock ner sig en aning eller så är det jag som lugnar ner mig. Sally Hawkins gör en sån där insats som sticker ut. Hon är faktiskt för skön helt enkelt. Hon ser livet från den ljusa sidan men tar även tag i problem och kan vara allvarlig när det behövs. Men ok, hon är på gränsen.
Scenerna mellan bilskolläraren Scott (Eddie Marsan) är sjukt roliga. Poppy är så jobbig som hon är och Scott som ska vara seriös blir galen. Man får även lite familjehumor när Poppy besöker sin gravida syrra och hennes toffelman, som dock försöker spela datorspel så fort frun lämnar rummet fast han inte får, haha. Den seriösa syrran tycker förstås Poppy inte är tar ansvar för sitt liv då hon bara flummar runt. Bästa scenen i filmen är när Poppy, obegripligt snäll som hon är, pratar med en uteliggare som verkar ha seriösa problem. Här blev filmen nästan surrealistisk. Happy-Go-Lucky är en sorts slice of life-film då handlingen inte är alltför uppstyrd utan mer visar scener ur Poppys liv med karaktärer som kommer och går. Återkommande är dock bilskolläraren. Det blir faktiskt en svag fyra.
4-/5
Om visningen: Det var en ganska munter stämning i salongen. Själv skakade jag skrattande på huvudet ett antal gånger, speciellt åt Scott. Happy-Go-Lucky var en av två filmer som jag såg på den skönaste biografen under festivalen, Sture. Jo, just det, volontären glömde mikrofonstativet framför duken— men blev givetvis påmind av publiken ganska så direkt.
19 december, 2011 2 kommentarer
Titel: All or Nothing
Regi: Mike Leigh
År: 2002
IMDb | Filmtipset
Jag har sett en riktigt bölare. För mot slutet så är det just det som Mike Leighs All or Nothing är. Handlingen kretsar kring några familjer som bor i ett slitet hyreshusområde i London. I centrum står den snälle men tafatte taxichaffisen Phil (Timothy Spall) som bor ihop med Penny (Lesley Manville) och två barn. Brist på pengar och en allmänt tråkig tillvaro har gjort att kärleken och lyckan liksom försvunnit i familjen. Främst Penny känner, eller i alla fall visar, att hon vill ha ut mer av livet än att jobba på snabbköpet, laga middag, tvätta kläder och bli utskälld av sin slöe son.
Jag måste först säga att Timothy Spall är strålande som den snälle taxichaffisen Phil. Spall spelar Phil med en sådan känsla, ett sådant vemod, att man inte kan annat än att känna med honom. Han är en sån där person som är snäll, vill alla gott men som helt enkelt inte får ändan ur vagnen när det verkligen gäller. Filmen har fokus på Phils familj men då och då får vi en inblick i några andra familjers liv i samma hyreshusområde. Dessa mellanspel stör inte alls utan bidrar till helheten. Som ofta i brittiska ”socialrealistiska” filmer bjuds vi på gedigna och trovärdiga skådespelarinsatser från samtliga. Grymt bra, helt enkelt. T ex så är en av rollfigurerna är en alkoholiserad kvinna och hennes fyllebeteende känns obehagligt äkta.
Mot slutet av filmen ställs allt hos Phils familj på sin spets pga av olika saker som händer. I samband med detta så har rollfigurerna Phil (Spall) och Penny (Manville) en av de mest gripande scenerna jag har sett (på länge). Det är en ganska lång scen där Phil berättar från hjärtat hur han känner. Och Penny lyssnar, reagerar, försöker förstå, berättar hur hon själv känner. Hur scenen slutar? Ja, det berättar jag ju förstås inte. Det är bara att se filmen själva! Förutom att vara ett gripande och jordnära drama har filmen även en lågmäld humor som roar på färden fram mot slutet. En ganska överraskande men klockren fyra blir det till Mike Leighs film.
4/5
18 december, 2011 8 kommentarer
Titel: Black Death
Regi: Christopher Smith
År: 2010
IMDb | Filmtipset
Digerdöden härjar i England under 1300-talet och folk dör som flugor. Överallt i byarna så letar man efter en orsak till smittan eller ett sätt att bli kvitt den. Oftast är det en kvinna som utpekas som häxa och därmed skyldig — och därmed bränd på bål. Ett munkkloster får besök av ett sändebud från biskopen. Sändebudet Ulric (Sean Bean) söker en vägvisare som ska leda honom till en by. En by som det ryktas om att pesten inte nått till. Den unge novismunken Osmund (Eddie Redmayne) kliver fram som frivillig. Anledningen är kanske inte främst att ha vill tjäna Gud, snarare tvärtom. Han träffar nämligen en flicka, Averill (Kimberley Nixon), i hemlighet munk som han är, och nu befinner sig Averill på flykt undan pesten i en skog i närheten av den mystiska byn.
Om man gillar medeltidsfilmer så tror jag man gillar Black Death. Miljöerna är ”trevliga”: Munkar i bruna tunikor med luva, kloster, riddare med stora tunga svärd, häxbränningar, smuts, råttor och död. Det bjuds på en hel del rått våld och gruppen riddare kring Ulric är krigsveteraner som vet hur man svingar ett svärd. Nu är det egentligen inte actionfilm alls utan snarare ett sorts drama om religion och pesten. Munken Osmund slits mellan sin gudstro och sin kärlek till Averill. När de kommer till den mystiska men till synes trevliga byn ställs allt på sin spets.
Filmen har en lite obehaglig stämning över sig i och med paranoian kring den digra döden. Jag ser också en del paralleller till filmer som Det sjunde inseglet där vi ju även har riddare, pest och gudstvivlan. Sen undrar jag om inte filmmakarna slängt in en bildmässig referens till Bergmans film. När gruppen riddare och Osmund ger sig av på sin färd i början gör de det i siluett uppför en kulle precis som i Det sjunde inseglet — och även Sagan om ringen för den delen. Sean Bean bidrar med tyngd och passar verkligen som skitig riddare. Det kanske beror på att på sätt vis repriserar sin roll från just Sagan om ringen. Black Death är ganska underhållande så länge den håller på, om man nu gillar genren alltså. Filmitch har sett Black Death men gillade den inte alls och skyller på Monty Python.
3-/5
17 december, 2011 8 kommentarer
Titel: Shine
Regi: Scott Hicks
År: 1996
IMDb | Filmtipset
Hmm, jag insåg idag att det var fredag igår och att jag fullständigt glömde bort att det skulle ha kommit en recension av en film noir. Istället blev det ett inlägg om Kristian Petris film Detaljer. Nåväl, jag får helt enkelt kompensera med två noir-rullar nästa fredag (dan för dopparedan). Nu kommer dock ett gammalt omdöme om den första film jag såg med Geoffrey Rush, pianopsykdramat Shine.
Det här filmen i regi av Scott Hicks (Hearts in Atlantis) kändes som en typisk Oscarsvinnar-film och mycket riktigt vann Geoffrey Rush en Oscar för sin roll som den australiensiske pianisten David Helfgott som får psykiska problem. David växer upp i Australien med en far som inte kan glömma att hans egen familj dödades av nazisterna under 2:a världskriget. David är ett pianogeni och lärs upp och uppmuntras visserligen av sin far men samtidigt får han stryck och måste till varje pris vinna alla musiktävlingar han ställer upp i. När David får chansen att åka till USA för att utbildas ytterligare vägrar hans far honom detta. När David är gammal nog åker han ändå till slut till London för att gå på musikcollege. Efter detta har David inte kontakt med sin far något mer.
Den bästa scenen i den här filmen tyckte jag var när David i London spelar sig genomsvettig med den svåra och jobbiga Rachmaninoffs 3:a, får stående ovationer och samtidigt kollapsar av psykisk utmattning. David åker tillbaka till Australien och tas in på psykisk klinik där han spenderar närmare 10 år.
Jag vet inte, jag imponerades inte så himla mycket av den här filmen. Jag tyckte det fanns en del lite ”smöriga” element. T ex när David som gammal hoppar hage på trottoaren precis som i en scen tidigt i filmen, eller när han i sin comeback (ja, den kommer förstås!) placerar sina glasögon på pianot precis som i en scen från hans ungdomstid. Sen tyckte jag pappan kändes lite som en stereotyp. Annars är det välspelat, bra musik och lite gripande. Jag tyckte också att Noah Taylor som spelade David som ungdom var minst lika bra som Geoffrey Rush.
3/5
16 december, 2011 2 kommentarer
Titel: Detaljer
Regi: Kristian Petri
År: 2003
IMDb | Filmtipset
För ett tag sen såg jag Kristian Petris senaste film Ond tro och nu kom jag att tänka på att jag faktiskt sett en av Petris tidigare filmer, nämligen Detaljer från 2003 och här kommer en gammal recension av den. Lite kul tycker jag är att jag berömmer dialogen i filmen. Den, dialogen alltså, brukar ju ofta kännas ganska stel i svenska filmer, om jag nu får ta till ett sånt där ogenomtänkt ”dra alla över en kam”-påstående.
Handlingen kretsar kring fyra personer: en ung aspirerande författarinna (Rebecka Hemse), en drogberoende pjäsförfattare (Jonas Karlsson) och så en förläggare (Michael Nyqvist) och hans fru (Pernilla August). Dessa fyra ingår i ett rektangeldrama som utspelas i Stockholm och under semestrar i Toscana. Manus bygger på texter av Lars Norén och filmen är regisserad av Kristian Petri.
Det första jag tänkte på när jag såg filmen var att dialogen var väldigt annorlunda jämfört med annan svensk film. Eller snarare, den var mer lik den dialog som jag upplever själv till vardags. Ni vet, när man ibland hör vad nån säger men ändå säger ”va?” eller när nån frågar ”Vad tycker du om henne?” och man svarar ”vem då, vem menar du?”, helt oskyldigt fast man mycket väl vet vem som avses. Filmen är fylld av människor som pratar förbi varandra, och besvarar frågor med onödiga frågor tillbaka. Det är bitvis faktiskt ganska roligt, speciellt då dialogen.
De flesta huvudpersonerna verkar känna att tillvaron är ganska meningslös, och hela filmen dryper av en ganska mörk syn på livet men ändå med en sorts galghumor. Bitvis känns det som en pretentiös konstfilm. Ibland hade jag svårt att hänga med i handlingen och hur det hängde ihop med alla förhållanden i filmen, mest beroende på vissa drömska sekvenser som ska skildra en sorts efter livet-tillvaro. Hur som helst, det här var en sevärd och lite annorlunda svensk film med bra skådespeleri. Filmen är möjligen lite för krånglig för att få toppbetyg.
3+/5
The Fast and The Furious
Överleva i vildmarken
Systrarna Brontë
Johan Falk
Marvel Cinematic Universe
X-Men
Alicia Vikander
Film noir
Jojjenito – om film... 
Vad säger folk?