The Reaping

5 maj, 2011 10 kommentarer


Titel: The Reaping

Regi: Stephen Hopkins
År: 2007
IMDb | Filmtipset 

Hillary Swank är skeptisk och lever (numera) för att jaga, och avslöja, bibliska fenomen tillsammans med sin assistent Ben (Idris Elba aka Stringer Bell från The Wire, yay!). Nånstans gillar jag just den här typen av historier: Djävulen visar sig på Jorden och slåss mot de goda krafterna (tänk filmer som Constantine (ja, jag gillar den!) eller Exorcisten). Men i The Reaping staplar man enbart de mystiska fenomenen på varandra utan att skapa en mystisk och obehaglig känsla. Specialeffekterna känns b; ja, totalintrycket av hela filmen är i frånvaron av bättre beskrivningar just b. Swank är bra, helt klart. Jag gillar också Elbas samspel och smågnabbande med Swank. Och så är ju ofta onda barn, vilket förekommer i The Reaping, bra på film trots att de möjligen är något överutnyttjade. Men tyvärr lyckas man inte få till rätt känsla i den här rullen.

2/5

Arkiverad under Betyg 2, Film, Recension, Skräck Tagged with , , , ,

Black Swan

2 april, 2011 7 kommentarer


Titel: Black Swan
Regi: Darren Aronofsky
År: 2010
IMDb | Filmtipset

Black Swan är en otroligt bra och nervig film. Natalie Portman är s-u-v-e-r-ä-n i sin roll. Hon står för en rejäl mental och fysisk prestation. Portman spelar Nina, en balettjej med höga krav på sig, från andra men inte minst från sig själv. Hon bor hemma hos sin överbeskyddande mamma som givetvis dansade balett i sin ungdom men aldrig blev en stjärna.

Nina ska spela i Svansjön och hon ska vara både den vita svandrottningen och den svarta svanen. Hon är som gjord för den vita svanen men för att spela den svarta måste hon omvandla sig själv till en annan person än vad hon är.

Filmen kryllar av speglar. Folk dyker upp i speglar, tittar sig i speglar, visas i speglar, spruckna speglar. Det var nästan så att blev övertydligt där ett tag. Speglar kan man se som symboler för mycket, här blir det en symbol för en annan sida av ens personlighet. Och sen är ju speglar som gjorda för film, inte minst skräckfilmer. Och Black Swan känns bitvis som en psykologisk skräckis.

Nina försöker bryta sig loss från sin mamma. För att klara de dubbla svanrollerna krävs det att hon faktiskt kommer fram och hittar den där mer äventyriska sidan av sig själv. Att släppa kontrollen, inte sträva efter perfektion. I takt med arbetet med baletten, som leds av Vincent Cassels ganska äckliga rollfigur, börjar Nina bli paranoid. Hon känner att alla är emot henne inklusive nya vännen Lily spelad av Mila Kunis.

Natalie Portman gestaltar Nina på ett oroväckande bra sätt. Jag blir helt uppslukad av hennes bräckliga men envisa personlighet.

Black Swan är en suverän psykologisk thriller och skulle jag nämna ett antal andra filmer som jag kommer att tänka på så nämner jag dessa: Mulholland Drive, Persona, Repulsion, Hyresgästen, Fight Club, Pianisten. Plus Aronofskys egna The Wrestler. Black Swan är en The Wrestler fast i balettvärlden och båda avslutas med ett hopp…

4+/5

Arkiverad under Betyg 4, Drama, Film, Recension, Skräck, Surrealism, Thriller Tagged with , , , , , ,

Splice

15 februari, 2011 15 kommentarer


Titel: Splice
Regi: Vincenzo Natali
År: 2009
IMDb | Filmtipset

Jamen kan du sluta lägga på huvudet på sned already! Det funkar möjligen en gång men sjuttonde gången så vill jag bara gå och lägga mig. Jag talar om den genframställda monstervarelsen Dren (Delphine Chanéac) som forskarparet Adrian Brody och Sarah Polley odlar fram i genetikskräckisen Splice. Vad jag är trött på är de där filmmonstrena som lägger huvudet på sned för att visa att de är lite lurigt intelligenta och hyperelaka. I Splice förekommer det… ofta, hyperofta.

Det här var den sämsta film jag har sett på väldigt länge. Själva grundhistorien kan ha en poäng men jag sitter och skrattar och skakar på huvudet åt scenerna jag får se i filmen. Det är skräp, det värsta skräp jag har sett så snyggt fotat. Hur har filmmakarna tänkt här? Sarah Polley har lyckats intala sig själv att hon tror på filmen. Det har dock inte Adrian Brody som känns som en skedstork som flugit fullständigt vilse. Varken Brodys hjärta eller hjärna är med i matchen. De båda, Brodys hjärta och hjärna, sitter förmodligen och skålar i whiskey på en bar i New York. De är i alla fall inte med i filmen.

Brody och hans brorsa i filmen? Kan någon tala om vilken frisör de använt. Jag ska skriva upp den i listan över frisörer att absolut inte besöka. Sen undrar jag även vem som kommit på den strålande idén att låta Brody ha en ny t-shirt med något nytt flashigt motiv i varje scen.

Jag skrev att det fanns en poäng i historien. Och det finns det. Det ställs en del frågor, om man vad som man ska betrakta som en levande tänkande varelse. Men detta tappas bort. Vad är dåligt? Det är förutsägbart. Dramascenerna är så dåliga att man får lust att själv söka in på scenskolan. Skräckscenerna är så dåliga att man sitter och längtar efter en skämskudde. Och då har vi inte ens nämnt sexscenerna.

1/5

PS. Är det bara jag som har tänkt på att Sarah Polley är djävulusiskt lik Julianne Moore?

Uppdatering: Var ju tvungen att lägga in bilder på Sarah och Julianne också. Men det som slog mig mest när jag såg Splice var att de två var lika i sina uttryck som skådisar, och speciellt när Sarah blev hysterisk på ett sätt som var snarlikt Juliannes känslosamma utbrott.

Arkiverad under Betyg 1, Film, Lika som bär, Recension, Science fiction, Skräck Tagged with , , , , , , , ,

Barnhemmet

3 december, 2010 4 kommentarer


Titel: Barnhemmet (El orfanato)
Regi: Juan Antonio Bayona
År: 2007
IMDb | Filmtipset

Jag fortsätter att envisas med att posta gamla recensioner av filmer som mina medfilmbloggare precis recenserat. Den här gången är det Plox som tokgillat Barnhemmet. Min recension kunde först läsas på Filmsnack.se i september 2008.

Spanskt/mexikanskt skräckdrama, producerat av Guillermo ”Pans labyrint” del Toro. En kvinna bosätter sig med sin man och son på ett gammalt barnhem där hon själv växte upp. Det visar sig vara en inte helt lysande idé. Nja, godkänt skräckrulle men inget extra. Själva historien börjar man känna igen nu: hemsk händelse med barn för länge sen, barn spökar och andra barn är de enda som kan se dem, någon måste avslöja hemligheten för att barn ska få ro igen. Men Barnhemmet är snygg, har ett skönt tempo och en del riktigt bra tajmade hoppscener. Slutet blir känslosamt och litet sorgligt. Något som drog ner betyget en aning var att ett gäng hormonstinna fjortisar satt och skrek ikapp och trodde de tittade på Scary Movie 5. Jo, just det, inhoppet som Geraldine Chaplin gjorde var för övrigt underhållande och bra (bästa sekvensen i filmen).

3+/5

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Recension, Skräck Tagged with , , , , , , ,

Bedevilled

23 november, 2010 2 kommentarer

Titel: Bedevilled (Kim Bok-nam Salinsageonui Jeonmal)
Regi: Jang Cheol-soÅr: 2010
IMDb | Filmtipset

Sydkoreanska filmer, åtminstone de som kommer till Sverige och som jag har sett, är ofta ganska speciella. Det brukar vara en märklig blandning av humor och allvar där det ofta kan skifta mitt i en scen och man vet ibland inte om man ska skratta eller gråta. Början av Bedevilled var mest konstig och väldigt svart. Inte mycket är gott och jag bryr mig inte om någon av karaktärerna. Hae-won (Ji Seong-won) är en kvinna som inte trivs på sitt jobb som socialarbetare i Seuol. Hon tar semester och återvänder hem till en svårtillgänglig ö där hon växte upp som barn. Kvar på ön finns hennes barndomskamrat Bok-nam (Seo Yeong-hie) som blev kvar när Hae-won flyttade/flydde till staden. Bok-nam behandlas som en slav av sin man och alla andra öbor inklusive öns äldre kvinnor. Inom Bok-nam finns tanken på att bli fri. Hae-wons ankomst sätter igång saker och avslöjar dessutom några av öns mörka hemligheter.

Det är ganska snart uppenbart att den lilla byn på ön inte helt frisk. Bok-nam misshandlas, betraktas som en slav. De äldre kvinnorna styr med hjälp av männen. När stadskvinnan Hae-won dyker upp vill Bok-nam ta chansen att fly till Seoul. Saker eskalerar. Länge är filmen mest konstig, som sagt. Mot slutet blir det dock plötsligt ultravåld vilket känns helt naturligt och rätt av den mobbade Bok-nam. De äldre kvinnorna på ön var hemska och förtjänade sitt öde, liksom männen. Lustigt med asiatiska filmer som blandar drama, humor, ultravåld i samma film på ett sätt som ofta inte förkommer i ”västerländsk” film. De udda våldsscenerna höjde filmen väsentligt. Jag blev alldeles upphetsad pga att det stack ut jämfört med mer normala filmer. Det kändes annorlunda. Just själva blandningen av drama och våld. Det är ingen ren genrefilm med bara våld. Jag tror faktiskt detta kan vara den första rape-revenge-film som jag har sett.

4-/5

Om visningen: Allt logistiskt funkade perfekt. Det var fullsatt på Grand 2. Regissören Jang Cheol-so och hans tolk var på plats på sätena bredvid mig och min bror. Sen hade jag en tjej bredvid mig på andra sidan som HELA filmen satt och flätade sitt hår. Helt otroligt. Vad håller människan på med? Men kan du sluta? Jag hade hela tiden detta i ögonvrån. Smått irriterande om man stör sig på sånt (check!). I slutet när våldet drog igång blev hon dock så chockad att hon slutade med sitt flätande. Haha, detta gjorde att filmen höjdes för mig. Face2Face: Lågmäld regissör, något som nog gäller många asiater. Han tyckte det var kallt i Sverige och tyckte själv att han och hans film tillhör underground-scenen i Sydkorea. Hans nästa film kommer att handla om Nordkorea (förhållandet mellan Nord- och Sydkorea men ur nordkoreanernas synvinkel) och kanske västerlandet.

Arkiverad under Asiatiskt, Betyg 4, Film, Recension, Skräck, Stockholm Filmfestival 2010, Thriller Tagged with , , , , ,

Monsters

21 november, 2010 7 kommentarer

Titel: Monsters
Regi: Gareth Edwards
År: 2010
IMDb | Filmtipset

Blanda Frank Darabonts The Mist med sydafrikanska District 9 och krydda lite med förra årets festivalfilm Sin nombre. Då har du en sorts beskrivning av sf-rullen Monsters, åtminstone rent stämningsmässigt. En satellit med utomjordiska prover kraschar i Mexiko. Sex år efter kraschen har hela norra delen av Mexiko, den del som gränsar mot USA, blivit en avstängd zon eftersom märkliga varelser nu lever och härjar där.

En slackerfotograf, Kaulder (Scoot McNairy), får i uppgift att föra Sam, dottern till sin uppdragsgivare, i säkerhet från Mexiko till USA. Diverse händelser leder till att de båda blir tvungna att korsa den ”infekterade zonen” för att nå säkerheten i USA. Mellan Kaulder och Sam (Whitney Able) börjar väl vissa känslor att spira eftersom man liksom är utlämnade till varandra.

Jag hade en känsla av att jag skulle gilla filmen när jag först hörde talas om den. Dels verkade det vara en road-movie, vilket skulle kunna vara min favoritgenre. Dels var det en science fiction-film, vilket också skulle kunna vara min favoritgenre. Dels utspelades den i Mexiko, ett land som jag besökt och gillat väldigt mycket. Nu hade jag snabbskummat en del ganska negativa recensioner så förväntningarna var väl sådär lagom. Så hur var filmen? Klart sevärd skulle jag säga. Om man gillar postapokalyptiska landskap så är det en no-brainer att se filmen. Vi får en hel del snygga och välintegrerade datoreffekter också, och det gäller både miljöer och ”monster”.


Att jag nämner Sin nombre beror på att Monsters är en road-movie där en grupp människor färdas genom Mexiko på väg till det förlovade landet USA. I Monsters är problematiken med gränsen mellan Mexiko och USA uppskruvad till max eftersom man byggt en gigantisk mur för att hindra de läskiga rymdvarelserna att komma in i USA. Kanske blir det lite väl övertydligt här.

Förutom den rent ytliga spänningen och stämningen i filmen som har med varelserna och de öde landskapen att göra så har de två huvudpersonerna ett ganska intressant socialt samspel. Båda har ett liv som väntar i USA fast båda har problem med det livet och känner nästan att det är skönt att de får annat att tänka på, åtminstone gäller det den förlovade Sam som inte verkar supernöjd med sitt val av fästman.

Det som gör att jag nästan ger filmen en fyra är att jag känner igen så mycket av de mexikanska miljöerna från min egna resa där. Det är tequila, aztekpyramider, djungler, flodbåtar, dvs samma saker som jag upplevde. Kalla det nostalgi om ni vill. Titeln på filmen är möjligen lite lökig. Vad hade man kunnat döpa den till? The Zone hade inte varit bättre. Slutligen vill jag säga att det är skönt med en sf-film med monster som faktiskt är ett långsamt drama i princip helt utan action. Fast filmen är ändå ljudsatt och klippt på ett sätt som gör att det förekommer en del hoppscener (aka jump scenes).

3+/5

Om visningen: I princip fullsatt på Saga 1. Kul! Nu är festivalen igång. Logistiken med insläpp och sånt fungerade ganska bra. Man var kanske lite sen med att börja insläppet men inga problem. Regissören själv, Gareth Edwards, var på plats för att presentera filmen och det var ett Face2Face efteråt. Jag hade inte tid att stanna på hela Face2Face-pratet men regissören hann bekräfta att det var som jag trodde: nämligen att filmen började med slutet. Så om ni ser filmen, var uppmärksam i början och titta inte så mycket på monster utan foka på människorna och lyssna på vad som sägs.

Förfilm var Jour sans joie (3/5): En ganska så kolsvart kvart med ödesmättat ljudspår om ett par som är på väg i bil till mannens mors begravning. Jag gillade fotot, musiken och stämningen. Ja, det mesta. Men svärtan är väl stark kanske.

Arkiverad under Betyg 3, Film, Kortfilm, Postapokalyptisk, Recension, Science fiction, Skräck, Stockholm Filmfestival 2010 Tagged with , , , , , ,

Invasion of the Body Snatchers (1956)

11 oktober, 2010 2 kommentarer


Titel: Invasion of the Body Snatchers (Världsrymden anfaller)
Regi: Don Siegel
År: 1956
IMDb | Filmtipset

He, jag gillade det här. Efter att ha sett alltför många b-filmer inom science fiction-genren så trodde jag att även denna skulle vara b. Den visade sig ganska överraskande vara en tät och spännande suspense-thriller där man inte vet vad som händer och man svävar i samma ovisshet som huvudpersonerna i filmen. Visst, vi förstår att människor i en liten stad tas över av kopior, men allt känns mystiskt och stämningen är bra. Just det här med att nåt som man är van vid plötsligt känns väldigt fel och att alla tror man inbillar sig är effektfullt på film.

Att filmen är ett barn av sin tid av anti-kommunistpropaganda är helt klart. Inget som stör så mycket. Historien i sig är tillräckligt bra även om vissa repliker blir väl övertydliga. Ja, det blir nästan roligt ibland. Den förekommer även ganska tänkvärda filosofiska tankar som t ex att om en människa tappar sina känslor lite mer för varje dag, blir lite hårdare för varje dag, så är det svårt att kämpa emot. Om man däremot märker att ens medmänniska från en dag till en annan förlorat alla sina känslor så reagerar man.

Nej, som sagt, det här var en kvalitetsfilm med ett foto som ger stämning, musik som funkar, och skådisar som förmedlar rätt känsla.

3+/5

PS. Jag återkommer med recension av remaken från 1978.

Arkiverad under Betyg 3, Film, Recension, Science fiction, Skräck Tagged with , , , , , , , , , , ,

Suspiria

25 september, 2010 2 kommentarer

Titel: Suspiria
Regi: Dario Argento
År: 1977
IMDb | Filmtipset

Den här recensionen kunde först läsas på Filmsnack.se i oktober 2005. Jag återkommer med flera gamla Argento-recensioner.

Jaha, då har jag äntligen sett min tredje Dario Argento-rulle och efter besvikelsen med den förra filmen, Tenebre, så hade jag inte så högt ställda förväntingar när jag nu tittade på hans kanske (i konkurrens med Profondo rosso) mest kända film, Suspiria. Döm då om min förvåning då jag älskade rullen, i princip från första till sista stund. Filmen handlar om den unga danserskan Suzy Bannion som kommer från USA till en berömd Tanzschule i Tyskland. Allt verkar dock inte stå helt rätt till och redan första kvällen blir en av studentskorna mördade. Muahaha.

Filmen lyckades med foto, ljussättning och musik (av Argentos favoriter Goblin förstås) anlägga en härligt hotfull stämning redan när vår hjältinna Suzy anländer till flygplatsen i Tyskland i första scenen. Just ljussättningen sticker ut, bl a när Suzy tillsammans med sina medpassagerare kommer ut från gaten i ett läskigt grönt ljus. Allt känns hotfullt: hur plötsligt Suzy liksom blir helt ensam utanför flygplatsen i regnet, taxibilarnas förbisvepande lyktor och ett läskigt forsande vatten som kameran zoomar in. Och inte blir det sämre när hon anländer till den härliga gamla byggnaden som rymmer dansskolan (och andra hemligheter, muahaha). Här frossar Argento i vackra bilder som går i rött, grönt, blått och gult. Det var länge sen jag såg sånt här ögongodis. Det var bara och sitta och njuta. Förutom snygga scener inomhus fanns också ett väldigt snyggt parti som utspelas på ett stort torg och där en viss hund är inblandad.

Långa stycken av filmen har egentligen ingen handling utan det är bara musik och en tjej som går i röda korridorer och öppnar stora tunga trädörrar. Ruggigt snyggt och kanske inte direkt läskigt, men ändå med en härlig känsla. Vissar scener är bara för underbara, som t ex när Suzy i en korridor passerar en gammal hushållerska som stirrar som en död fisk på henne. Ja, det här kändes faktiskt som en helt sanslös och unik film. Kanske var jag lite mer förberedd på vad som väntade efter att ha sett en Argento-film innan. Jag förväntade mig inte en smart eller läskig handling och bra skådespeleri, utan jag visste att det var en film som man bara ska låta sig sugas in i utan att störa sig på detaljer som ganska dåliga skådespelarinsatser, dålig dubbning osv. Nä, jag njöt i stället för fulla muggar av den här uppvisningen i stämningsskapande filmskapande där foto, ljus, musik, och inte minst den underbart 70-taliga scenografin, är själva målet och inte bara medlet för att berätta en historia.

Med detta sagt, så tyckte jag faktiskt ändå att skådisarna inte var speciellt dåliga. Detta var enligt mig helt klart sämre i Tenebre, kanske för att den mer försökte vara en berättande historia. Tyckte nog jag Jessica Harper som spelade Suzy var helt ok, liksom Joan Bennet (Madame Blanc) och Alida Valli (lärarinnan med militärstuket, ha ha, rolig). Vissa verkar störa sig på slutet men för mig gjorde det filmen varken bättre eller sämre (det kändes liksom inte avgörande). Tyckte det funkade bra även om vissa säkert ville se ett ”olyckligare” slut som i t ex Tenebre (vars slut i och för sig var det bästa med den filmen). Nä, som sagt, jag gillade verkligen den här filmen, och Argento fångade in mig redan i och med den hotfulla (faktiskt) stämningen som han lyckas bygga upp på kort tid under inledningsscenerna på flygplatsen. Det blir en klockren fyra.

4/5

Arkiverad under Betyg 4, Film, Recension, Skräck Tagged with , , , ,

The Host

23 september, 2010 14 kommentarer

Titel: The Host (Gwoemul)
Regi: Bong Joon-ho
År: 2006
IMDb | Filmtipset

Den här recensionen kunde först läsas på Filmsnack.se i augusti 2007

Sista insatsen från Astoria-biografen Grand (i Stockholm) var att ha en liten skräcksommar. Kanske inte nåt program som fick mig att springa benen av mig, men jag passade på att se franska Ils och även den här sydkoreanska ”skräckisen”. Skräckisen inom citationstecken pga att The Host är en salig, och typiskt sydkoreansk, blandning av det mesta: skräck (javisst), action, thriller, komedi, familjedrama.

En familj, en far och en lite trög son (spelad av Babyface Song Kang-ho) med dotter, driver ett litet matstånd (där man bl a kan få en sorts torkad, grillad bläckfisk) vid floden Han som rinner genom Seoul. Ett muterat fiskmonster dyker upp, går bärsärk och tar med sig dottern. Resten av familjen, en bågskjutande dotter och en passivaggresiv son hjälper till att leta efter dottern som kanske lever, allt medan myndigheterna försöker förhindra att ett märkligt virus sprider sig.

En film som har det mesta tycker jag (inklusive kritik mot USA:s agerande i Irak). Det är en spretig blandning. Ibland kan det vara problem med filmer som inte känns speciellt fokuserade. The Host kommer dock undan med det. Eller ”kommer undan med det”?. Den är bra, helt enkelt. Man blandar komedi och drama med vild datoranimerad action, och det är bra hela tiden. Ibland stannar liksom filmen upp och tar en helt annan vändning än man räknat med. Hollywood-formeln, om den finns, har inte regissören Bong Joon-ho använt sig av. Det är svart humor blandat med tragedi och action.

På ett sätt är det, mitt i tragedin, en sorts må bra-film. Huvudpersonen, som jag ser Song Kang-hos rollfigur som, är en happy go lucky-snubbe som kommer igen på ett skönt sätt efter motgångar. Ja, jag förstår att det verkar spretigt, men på nåt sätt lyckas man få ihop en spännande, rolig och sorglig film. Precis som när jag såg Old Boy så känns det ibland som om filmmakarna är från en annan planet. Antar att planeten heter Sydkorea. Uppfriskande är det i vilket fall som helst. Jag gillar med andra ord den här filmen som satte färg på mitt gråmulna juli.

4/5

PS. Om man har sett några sydkoreanska filmer så vet man att det brukar regna i dem — och det gör det förstås i The Host också.

Arkiverad under Asiatiskt, Betyg 4, Film, Recension, Science fiction, Skräck Tagged with , , ,

Nyare inlägg →