Film noir-fredag: Touch of Evil

20 januari, 2012 14 kommentarer


Titel: Touch of Evil (En djävulsk fälla)
Regi: Orson Welles
År: 1958
IMDb | Filmtipset | Movies – Noir

Denna den sista film noiren, som vissa hävdar, regisserades av en fetlagd Orson Welles och hade Charlton Heston i en av huvudrollerna som Miguel, en mexikansk narkotikapolis gift med en amerikanska (Janet Leigh, iih iih iih iih iih… Psycho). Miguel och hans fru smekmånar i en gränsstad (mellan Mexiko och USA) då en bilbomb exploderar och kommissarie Quinlan (Orson Welles) anländer (och dominerar både som karaktär i filmen och som skådis).

Den inledande långa sekvensen är ett mästerverk konstaterar jag direkt. Ruggigt snyggt filmat (med schyssta skuggor som sig bör), som fick mig att fundera på hur det egentligen var gjort. Samtidigt som det är snyggt är också hela scenen spännande pga av en inbyggd osäkerhet om vad och hur saker och ting ska hända. Synd då att Welles inte fortsätter lika bra i resten av filmen. Alltså, Heston funkar kanonbra i en film som Ben-Hur men här känns han lite stel och väl amerikansk. Det känns verkligen som han är en amerikan med mörkfärgat hår.

Nja, filmen tappar alltså rejält efter ett hand och när Janet Leigh kommer till ett motell och träffar en nattportier med Tourettes syndrom (typ) blev det mest fånigt. Varför skulle han vara med och förstöra den stämning som eventuellt fanns? Sen försvann även spänningen på nåt sätt, även om Welles är bra i sin roll som den vrånge kommissarien med kontaminerat mjöl i påsen. Och ja, slutuppgörelsen var ganska fyndigt gjort ändå. Men, tyvärr, efter en mycket lovande inledning rann denna film ut i sanden och stannar vid en svag trea.

3-/5

PS. Trots att Touch of Evil ibland betraktas som den sista film noiren så är det inte den sista filmen i mitt noir-tema. Nej, det återstår två filmer, och det blir två 40-talsfilmer med Humphrey Bogart. Men sen är det slut. 😉

Arkiverad under Betyg 3, Film, Film noir, Film noir-fredag, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , ,

Film noir-fredag: The Harder They Fall

13 januari, 2012 5 kommentarer


Titel: The Harder They Fall (Storstadsdjungel)
Regi: Mark Robson
År: 1956
IMDb | Filmtipset | Movies – Noir

När Sofia på Rörliga bilder och tryckta ord skrev om The Harder They Fall fick jag upp ögonen för den och därmed fick den ingå i mitt noir-tema.

En boxningsfilm är nästan per definition rutten. Eller snarare, den handlar om ruttna affärer eftersom boxningsbranschen är rutten. Åtminstone framställs det så i filmerna. Det blir ju liksom en bättre film då. I den här boxningsnoiren är fokus inte på en avdankad boxare, en boxare som tror han ska få chansen. Nej, i fokus är istället de som jobbar runt boxaren, managers, agenter, skribenter och medieansvariga. Rod Steiger gör rollen som ärkesvinet och boxningspromotorn Nick Benko som vill tjäna pengar på en jätte från Sydamerika, kallad El Toro Moreno, som nästa boxningsmästare. Enda problemet är att Moreno inte kan boxas. Benko övertalar arbetslöse sportjournalisten Eddie Willis (Humphrey Bogart) att vara ansvarig för marknadsföringen.

Regissören Mark Robson var nog fascinerad av boxning. 1949 gjorde Robson Champion där vi ser Kirk Douglas som hänsynslös boxare på väg mot toppen. Hur framställs boxningen som bransch och sport i dessa bägge filmer? Ja, haha, det är inte en bild av en ädel och ärlig sport man får. Default är att alla matcher är uppgjorda. En av boxarna ska lägga sig i tredje. Och om han inte lägger sig i tredje så riskerar han att bli lynchad efter matchen.

I den här världen försöker Bogarts Eddie att vara ärlig eller åtminstone inte vara alltför oärlig. Samtidigt vill han ju och behöver tjäna pengar. Och detta vet Benko, och Eddie vet att Benko vet. Rod Steiger är underbar som Benko som skyller på den bransch han jobbar i. Det hela är business, big business, så är det bara. Och Eddie han dras med även om han då och då gör tappra att göra rätt, framförallt mot det stora barnet El Toro. El Toro är som sagt en fullständigt värdelös boxare. Ändå reser han runt i USA och har snart ”vunnit” 30 matcher i rad på knock-out. Själv tror El Toro att han är bäst i världen, vilket i ärlighetens namn känns lite väl orealistiskt.

Detta var Humphrey sista film. Han var sjuk under inspelningen men man kan väl säga att he went out fighting. Det må vara så att han inte är i toppshape här men han gör ändå en toppinsats. Eddie är, oftast mot sin vilja, briljant på att övertala folk, han vet hur man ska skriva upp en match. Bogart får fram Eddies luttrade men splittrade natur på ett bra sätt.

Kvinnorna i filmen spelar biroller vilket inte var oväntat. Eddies fru (Jan Sterling) gillar inte den korrupta boxningen och vill att Eddie ska syssla med annat. De andra kvinnorna är rena kuttersmycken medan man skulle kunna säga att Eddies fru är filmens samvete. I slutet av filmen ställs Eddies samvete mot hans pengabegär. Hur han väljer? Ja, haha, det säger jag så klart inte!

3+/5

Arkiverad under Betyg 3, Boxning, Film, Film noir, Film noir-fredag, Recension Tagged with , , , , , , , ,

Film noir-fredag: Du rififi chez les hommes

6 januari, 2012 6 kommentarer


Titel: Du rififi chez les hommes (Rififi)
Regi: Jules Dassin
År: 1955
IMDb | Filmtipset | Movies – Noir

Det här tycker jag är ett typexempel på en sån där film som hyllas för att den är stilbildande och en föregångare inom en viss genre. Sen när man ser filmen i fråga så brukar man inte alltför sällan bli ganska besviken. I just det här fallet är det heist-filmen det handlar om.

I Rififi möter vi gammeltjuven Tony (Jean Servais) som just kommit ut från ett fängelsestraff. Två kompisar från förr försöker få med honom på en ny kupp men Tony som känner sig gammal tvekar. Men när han upptäcker att hans f.d. flickvän Mado (Marie Sabouret) är otrogen med ett slemmo så ångrar han sig och tar kommandot över stöten. Till sin hjälp har de även en italiensk kassaskåpsexpert (spelad av regissör Jules Dassin själv).

Mjaha, inte helt oväntat så var det inte fantastiskt bra, även om det är långt ifrån dåligt. Skådisen Jean Servais gjorde en speciellt insats. Hans rollfigur känns både bräcklig och brutal, en lite märklig kombination. Inledningen av filmen var ganska ospektakulär och tråkig. När så den långa dialoglösa scenen under själva stötet kom så blev filmen bra, intensiv och svettig, och det höll i princip i sig resten av filmen.

Kvinnorna i filmen är inte några femme fatales utan bara bifigurer i handlingen vilket sänker betyget. Jag gillade slutet med bilfärden. Musiken och klippningen gav här en desperat domedagskänsla och dessa scener kändes som poesi. Slutomdömet blir att filmen känns lite daterad. Jag tycker den här typen av film nog har gjorts bättre senare. Nu kan jag dock på rak arm inte komma med några bra exempel, haha.

3+/5

Arkiverad under Betyg 3, Film, Film noir, Film noir-fredag, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , ,

Film noir-fredag: Kiss Me Deadly

30 december, 2011 6 kommentarer

Titel: Kiss Me Deadly (Natt utan nåd)
Regi: Robert Aldrich
År: 1955
IMDb | Filmtipset | Movies – Noir

Hårda deckaren Mike Hammer (Ralp Meeker) håller en kväll på att köra på en förvirrad kvinna som står mitt ute på landsvägen. Han plockar upp henne och får höra att hon har rymt från en psykiatrisk anstalt. Till slut får skurkarna fatt i dem och Hammer blir slagen medvetslös och kvinnan dödad. De båda placeras i Hammers bil som rullas utför ett stup. Mot alla odds överlever Hammer och nu är han fast besluten att hitta mördarna och vad som ligger bakom. Eftersom det är Mike Hammer som är huvudperson så bygger filmen följaktligen på en roman av deckarförfattaren Mickey Spillane. Enligt den sköna filmaffischen ska vi bjudas på blood red kisses och white hot thrills. 😉

En skön film noir med en bra inledning som gav lite David Lynch-vibbar. Det är mystiskt och varken vi, eller Mike Hammer, förstår vad som pågår. Förtexterna är väldigt fina, bak och fram och med musik med Nat King Cole (som ju även förgyller In the Mood for Love med sin sammetslena stämma). Efter inledningen tyckte jag det blev lite ointressant ett tag. Kanske beror det på att filmen åldrats lite grann. Sen dyker en mystisk låda upp som innehåller nåt potentiellt farligt vilket också Hammer får uppleva. Här blir det lite science fiction-känsla plötsligt. Det var ganska oväntat och det lyfte filmen. Ralph Meeker funkar i rollen men Bogart är ju oslagbar i den här typen av roller. Jag gillade Hammers metod att övertala folk att prata: det räckte med en eller två örfilar så veknade alla, män som kvinnor. I dagens filmer brukar det krävas mer än så. Godkänt blir det hur som helst för denna film av regissören Robert Aldrich (The Dirty Dozen, What Ever Happened to Baby Jane?).

3+/5

Arkiverad under Betyg 3, Film, Film noir, Film noir-fredag, Recension Tagged with , , , , , , , , , , ,

Film noir-fredag: The Man Between

23 december, 2011 2 kommentarer


Titel: The Man Between (Träffpunkt Berlin)
Regi: Carol Reed
År: 1953
IMDb | Filmtipset

Den femte och sista filmen ur min James Mason-box blev Berlin-thrillern The Man Between. Tyvärr blev det även en besvikelse. Det är förmodligen inte heller en film noir men jag tyckte det kunde passa att ha med den här ändå. Mason spelar Ivo Kern, en sorts spion i Berlin efter andra världskriget. Kern jobbar för den östra kommunistiska sidan men exakt var hans sympatier ligger är lite oklart. Till Berlin kommer Susanne (Claire Bloom), en ung och naiv brittiska, för att besöka sin bror och hans fru Bettina (Hildegard Knef). Snart träffar de på Kern (som tidigare haft ihop det med Bettina) och Susanne blir indragen i en ”farlig” spionhistoria. Regissör är Carol Reed och ibland kallas filmen för en uppföljare till Reeds mer kända efterkrigsthriller The Third Man.

Hmm, efter att ha sett t ex The Third Man, Odd Man Out — och nu The Man Between — kan jag bara konstatera att brittiska filmer från den här tiden antingen är överskattade eller så är de helt enkelt inte min kopp te. The Man Between är nämligen fånig, långdragen och helt ospännande. Den innehåller onödiga scener som inte leder nånstans. När det ska vara spännande får vi istället seg och corny dialog. Claire Bloom känns felcastad, men jag antar att hon ska vara så där oskuldsfull och tänka gott om alla. Mason dominerar varje scen han är med i så det är inte Masons fel att filmen är dålig. Jag tror helt enkelt Carol Reed inte var tillräckligt skicklig. Nu ska sägas att just The Third Man som helhet en bra film även om den innehöll vissa såsiga partier. The Man Between däremot är genomsåsig.

2/5

Arkiverad under Betyg 2, Film, Film noir, Film noir-fredag, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , ,

Film noir-fredag: The Hitch-Hiker

23 december, 2011 4 kommentarer


Titel: The Hitch-Hiker (Bilrånaren)
Regi: Ida Lupino
År: 1953
IMDb | Filmtipset | Movies – Noir

Ida Lupino hade inte bara ett underbart namn och var en framstående skådis på 40- och 50-talen utan var även en av väldigt få kvinnliga regissörer vid den här tiden i Hollywood. The Hitch-Hiker är en väldigt enkel thriller om två män på fiskarsemester som plockar upp en liftare (William Talman). Det visar sig vara ett misstag eftersom liftaren är en fullblodspsykopat och kallblodig mördare på flykt undan polisen. Filmen anses vara en film noir men jag vet inte riktigt om jag håller med. Jag ser det mer som en vanlig thriller. Två oskyldiga män i händerna på en galning och ingen femme fatale känns inte som en noir-handling.

Som sagt, det är en väldigt enkel film. Kanske är den lite väl enkel även om man brukar säga att less is more. Men The Hitch-Hiker blir lite tråkig då det är en film från punkt A till punkt B utan att den tar några överraskande omvägar. Talman är bra som skurk. Han är ren elaking utan några som helst försonande drag. Han är inte en smart skurk utan bara elak, dum och hänsynslös (vilket i och för sig var lite annorlunda). Bitvis är det en bra och utsatt stämning för de två fiskarsnubbarna i bilen i händerna på Talman. Det förekommer även snygga miljöer i den mexikanska öknen. The Hitch-Hiker är halvspännande, mysig och kort, men inget att hetsa upp sig över. Betyget blir en svag trea.

3-/5

Arkiverad under Betyg 3, Film, Film noir, Film noir-fredag, Recension Tagged with , , , , , ,

Film noir-fredag: 5 Fingers

9 december, 2011 6 kommentarer


Titel: 5 Fingers (Affären Cicero)
Regi: Joseph L. Mankiewicz
År: 1952
IMDb | Filmtipset | Movies – Noir

I samband med att jag inledde mitt noir-tema så köpte jag en box med fem James Mason-filmer. Nu var det dags för den fjärde av dessa, nämligen spionthrillern 5 Fingers som även går under det — faktiskt bättre — svenska namnet Affären Cicero. Filmen är baserad på en sann historia om en betjänt på den brittiska ambassaden i Ankara som blir välavlönad tysk spion genom att sälja hemliga dokument till nazisterna i slutet av andra världskriget. Mason spelar givetvis spionen som får kodnamnet Cicero. Till sin hjälp (eller stjälp) har Cicero en polsk ex-grevinna (Danielle Darrieux) i behov av pengar.

Åhå, det här var en liten överraskning. Filmen började kanske lite segt. Åtminstone tog det ett tag innan filmen och karaktärerna satte sig för mig. Men även om inledningen kändes aningen intetsägande så var filmen ändå hela tiden småmysig. Bitvis var den även riktigt rolig, speciellt scenerna mellan Mason och en fantastiskt nervös tysk ambassadtjänsteman. 5 Fingers kändes som en väldigt brittisk film, trots att den är amerikansk. Det kan ju bero på att många av karaktärerna är så där härligt brittiska. Mason är t ex härligt arrogant och brittiskt självsäker.

Många av karaktärerna är riktigt sköna. Förutom Mason/Cicero och den tyske (och nervöse!) ambassadtjänstemannen (Oskar Karlweis) så gör John Wengraf en klockren insats som den pondusfyllde tyske ambassadören med det självklara (och autentiska) namnet Franz von Papen. Förutom att filmen är rolig och har en James Mason i högform så får vi faktiskt även lite hitchcock-spänning då Mason blir allt mer våghalsig för att komma över de hemliga handlingarna. Mot slutet tar filmen en del sköna vändningar och den absoluta slutscenen är en klassiker, perfekt ackompanjerad av Masons hysteriska skratt. Jag rekommenderar denna spion-noir hyfsat skarpt.

4-/5

Arkiverad under Betyg 4, Film, Film noir, Film noir-fredag, Recension Tagged with , , , , , , , , , ,

Film noir-fredag: Ace in the Hole

2 december, 2011 2 kommentarer


Titel: Ace in the Hole (Sensationen för dagen)
Regi: Billy Wilder
År: 1951
IMDb | Filmtipset | Movies – Noir

I denna dramanoir spelar Kirk Douglas en avdankad och cynisk sensationsjournalist. Han gör allt för en story men har svårt att behålla jobbet på de tidningar han skriver för. Nu har han utan pengar hamnat i en håla på landet och tar därför jobb på den lokala tidningen medan han väntar på att den stora storyn ska komma. När han och en ung kollega är ute och ska göra ett tramsreportage om skallerormsjakt så hamnar just den storyn i knät på Douglas. En man har fastnat i en grotta under ett heligt berg när han letade efter gamla indianföremål. Douglas drar igång en stor räddningsoperation som han mer eller mindre själv leder för att den ska bli så spektakulär som möjlig.

Ace in the Hole är en ganska absurd historia där en mans olycka utnyttjas av alla. Förutom Douglas så försöker även den lokale sheriffen och mannens egen fru att dra fördel av situationen. Douglas är bra i sin roll som den cyniske journalisten som vet vad folk vill läsa om och ger dem just det, trots att han förmodligen hatar sig själv för det. Hans självförakt lyser igenom, speciellt mot slutet.

Att jag inte gillar filmen mer kanske beror på att historien känns krystad. Att folk låter hela räddningsoperationen gå så långt att den blir till ett spektakel kändes överdrivet (men det var förmodligen meningen). Sen är frun till mannen i grottan inte en smart femme fatale utan bara blåst, irriterande och genomrutten. Och de som var ”goda” i filmen var bara ointressanta hjälplösa offer. Men — återigen — det var förmodligen meningen. Fokus var på Douglas men jag tyckte inte det ledde någon vart, förutom att hans självförakt växte än mer.

Avslutningsvis måste jag säga att Billy Wilder är en regissör som växer mer och mer i mina ögon. Jag tror inte jag har sett en enda dålig rulle av honom. Det är oftast intressanta teman, om människor, om samhället. Wilder brukar visa upp den smutsiga baksidan och filmernas ämnen känns lika aktuella idag, t ex i Sunset Boulevard (4+/5) och The Lost Weekend (4-/5). Men till Ace in the Hole blir det bara en trea.

3/5

Arkiverad under Betyg 3, Film, Film noir, Film noir-fredag, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Film noir-fredag: Where the Sidewalk Ends

25 november, 2011 4 kommentarer


Titel: Where the Sidewalk Ends (Nattens vargar)
Regi: Otto Preminger
År: 1950
IMDb | Filmtipset

Sex år efter den i mina ögon något överskattade Laura är regissören Otto Preminger och två av huvudrollsinnehavarna (Dana Andrews och Gene Tierney) tillbaka med Where the Sidewalk Ends. Filmen är en ganska ordinär kriminalrulle där Andrews på sitt lite träiga vis spelar en våldsbenägen kommisarie som under en mordutredning av misstag råkar ha ihjäl en misstänkt. Andrews tar beslutet att försöka dölja vad som egentligen hände. Tierney spelar frun till den misstänkte och Andrews blir givetvis förälskad i henne.

Mja, som sagt, inget speciellt i min bok. Dana Andrews är nog ingen favorit. Han känns… träig. Känslouttrycken kan räknas på ett eller två fingrar. Tierney är inte lika magisk som i Laura (där hon är fantastiskt sval och skön). Ändå är givetvis filmen helt ok. Mot slutet blir det mer och mer spännande, mer och mer svettigt för Andrews, och till slut ställs allt på sin spets för Andrews. Ja, just slutscenen är riktigt bra. Andrews tog rätt beslut, i alla fall moraliskt, när han lät sin chef läsa brevet. Annars hade liksom allt han gått igenom inte varit värt något. Nåväl, slutscenen gjorde att det nästan blev en stark trea.

3/5

Arkiverad under Betyg 3, Film, Film noir, Film noir-fredag, Recension Tagged with , , , , , , , , , , ,

Film noir-fredag: D.O.A.

18 november, 2011 6 kommentarer


Titel: D.O.A.
Regi: Rudolph Maté
År: 1950
IMDb | Filmtipset

En trevlig liten noirfilm som finns att se på Internet Archive. Frank är en man som plötsligt finner sig förgiftad och med bara några dagar kvar att leva. Under denna sin sista tid försöker han göra allt för hitta sin mördare. Filmmakarna har fått till en bra desperat stämning. Man jobbar med ganska små medel men får till en bra spänning med bra musik, lite annorlunda musik. Gillar speciellt inledning med musiken och hur man filmat ryggen på vår huvudperson när han är på väg in till poliskontoret för att anmäla mordet — på sig själv.

Som ofta i 40- och 50-talsfilmer så har jag lite problem med kvinnorna. Ja, femme fatales är det inget fel på men den andra kvinnotypen är ju helt ointressant. I den här filmen är det Franks flickvän hemma i småstaden Banning som är det ointressanta. Nu ska väl hon vara med för att Frank ska inse nånting i sin kris, ja, att han faktiskt älskar henne. (Frank tar i början av filmen semester och åker till San Francisco, ensam.) Men det hindrar inte faktumet att scenerna när hon är med är tråkiga.

Jag kan inte säga att det här är urtypen av noir, åtminstone tror jag inte det. Nåt jag tänker på när jag ser de flesta noir är att det helt enkelt är thrillers. Handlingen brukar inte skilja sig speciellt mycket i dagens thrillers. I just D.O.A. har vi en helt oskyldig man som dras in i problem, dödliga problem.

Vi har sett liknande handlingar i senare filmer (kanske tidigare också?). Skillnaden brukar vara att huvudpersonen ska hitta ett botemedel eller göra nån sorts uppgift eller nåt som gör att han klarar sig. Här är han redan död, han försöker bara hämnas sin egen död. Ja, det är en annorlunda upplägg helt klart.

Bäst är filmen när Frank springer, åker bil eller flyg till olika platser och personer för att få reda på mer om vem som kan ha dödat honom.

Just det, kul också med lite samtida musik, alltid intressant. Den här gången en galen spelning med ett band (helt svart förstås, men bara vit publik förstås) som spelar jive eller nåt.

Svensk översättning av originaltiteln: Lysande gift. Inte helt lysande.

3+/5

Arkiverad under Betyg 3, Film, Film noir, Film noir-fredag, Recension Tagged with , , , , , , , ,

← Äldre inlägg

Nyare inlägg →