#SFF15: Alice in Earnestland (2015)

13 november, 2015 2 kommentarer

sff_logoAliceDet bästa med Stockholm Filmfestival tycker jag är att se filmer som du vet inte kommer att komma upp på bio senare. Att kolla in en indiefilm från Sydkorea, en skräckis från Brasilien eller isländsk komedi. Att se filmer som du normalt inte kommer att få chansen att se.

Det näst bästa kanske är att se en film som du verkligen sett fram emot och som inte kommer på bio förrän i typ mars. Det sämsta är oftast att se en svensk film som har biopremiär tre dagar efter att festivalen avslutats.

Alice in Earnestland är en film som aldrig kommer att komma på bio i Sverige. Den inleds på ett ganska skönt quirky sätt som vilken indiekomedi som helst. Under förtexterna till quirky musik får vi mysiga närbilder på en tjej som åker skoter. Man zoomar in på detaljer: hennes hand med avklippta vita fingervantar på gasreglaget, hennes lustiga kängor, hjulen som snurrar. Vart är hon på väg? Jo, det ska vi snart bli varse. Hon besöker en kvinnlig psykolog som hon överfaller och binder fast i kontorsstolen. Skotertjejen heter Soo-nam och hon vill berätta sin livshistoria för psykologen. Men först bjuder hon på lite mat och inte vilken mat som helst…

Vi tittare får se vad som hänt tidigare i Soo-nams liv samtidigt som hon berättar för psykologkvinnan. Hur hon träffar en döv kille som får ett hörselimplantat. Hur de gifter sig. Hur saker går fel på jobbet för mannen. Rejält fel. Sen vet jag inte riktigt vad som händer. Mannen hamnar på sjukhus och Soo-nam går av nån anledning runt i kvarteret där de bor för att samla in namnunderskrifter för att supporta nån sorts nybyggnation/upprustning av bostäder. Andra personer i grannskapet var tydligen emot projektet. Jag förstod aldrig riktigt vad som hände här. Jag vet inte, det kan bero på att jag nickade till under några minuter under mitten av filmen…

Ganska länge är Alice in Earnestland fånig koreansk komedi. Humorn är udda. Grejen är att denna typ av tramsiga humor även förekommer i annars mörka thrillers som t ex Memories of Murder (där poliser plötsligt beter sig som fåntrattar som tagna ur en svensk nyårsrevy). I såna thrillers klarar jag av det eftersom det adderar en lustig krydda till resten av filmen. Det kan ta ett tag att vänja sig vid stilen men jag har lärt mig uppskatta den.

Alice in Earnestland är en komedi och de fåniga tramsinslagen är på ett sätt grunden här, och då blev det för mycket för mig. Humorn funkar inte. Jag får en överdos. Filmens karaktärer brister t ex ofta ut i en totalt överdriven skrikgråt som jag bara vill att den ska ta slut. Eller ska man skratta? Förmodligen.

Det som gör att jag ändå är lite fascinerad av filmen är att den samtidigt som den är en komedi är förvånansvärt mörk. Om man bara tar handlingen rakt upp och ner och beskriver den utan några humorinslag så är det ju en kolmörk film. Att Soo-nams man råkar ut för en liten olycka på fabriken där han jobbar är bara början om jag säger så. Att Soo-nam binder fast den där psykologen i sin stol är bara början det med.

Ju längre in i filmen vi kommer desto mer blandas det mörka i filmens handlingen upp med inslag av vrickat ultravåld. Soo-nam lägger inte fingrarna emellan om man säger så. Tyvärr funkade inte humorn på mig. Jag tror det är tänkt att man ska se det humoristiska i ultravåldet och hur det utförs. Jag ser humorn men det är inte riktigt min typ av humor.

Huvudrollen som Soo-nam spelas av Lee Jung-hyun. Jag läste på lite om LJH och det visade sig att hon i Sydkorea (och Kina) är en superkänd skådis och artist. Hon kallas ”The Techno Queen” eftersom hon var den som introducerade technon för det koreanska folket.

Avslutningsvis: såg jag några referenser till Alice i Underlandet? Nope, ingenting, men det står på filmens Wikipedia-sida att den är baserad på Lewis Carrolls nonsensroman.

betyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tombetyg_tomsep

Om visningen: Jag kom till Klarabiografen i Kulturhuset en kvart innan filmen skulle börja. Det hade bildats en kö som inte var alltför lång så jag fick en bra plats i mitten eftersom folk hade lämnat luckor mellan sig (att de aldrig lär sig?). En volontär utan koll sa att detta var Klarabiografen men glömde att hälsa oss välkomna till festivalen. Efter lite om och men lyckades hon (nästan) uttala filmens titel. En mobiltelefon ringde under filmen och bredvid mig satt en sån där ”smart” skrattare som minsann skulle visa att han förstod filmens humor. Men allt som allt var det en bra visning att starta festivalen med! 🙂

Arkiverad under Asiatiskt, Betyg 2, Drama, Film, Komedi, Recension, Stockholm Filmfestival, Stockholm Filmfestival 2015, Våld Tagged with , , , , , , ,

Filmspanar-tema: Syskon – Dogtooth (2009)

4 november, 2015 12 kommentarer

DogtoothNovember månads filmspanartema är Syskon och det gjorde att jag tog/fick chansen (riskerade) att kolla in den uppmärksammade grekiska filmen Dogtooth. Jag hade förstått att det skulle handla om en film som man tyckte nåt om, bra eller dåligt, och inte en film som bara passerade förbi obemärkt. Jag hade också för mig att en viss Fiffi hade satt ett antingen väldigt högt eller väldigt lågt betyg på filmen, men jag kunde inte minnas vilket det var. Uppdatering: Fiffi satte ett lååååågt betyg!

Wow! Jag säger bara wow! Den här filmen var nåt utöver det vanliga. Nu brukar man ju säga, åtminstone är det nåt jag hör emellanåt, att bara för att det är annorlunda så betyder inte det nödvändigtvis att det är bra. Dogtooth är nåt så trevligt som annorlunda OCH bra. Men jag måste ändå slänga in en brasklapp här. Som filmnörd så ser jag mängder med film och det är inte ofta man blir överraskad och får se en film som inte följer de vanliga mallarna. När det händer så kan man inte bortse från att det bidrar till att höja en film ytterligare. Kanske det t.o.m. är så, trots det jag hävdade tidigare, att annorlunda faktiskt betyder bra. Men nånstans är ändå en grundförutsättning att jag gillar det jag ser oavsett annorlundafaktor.

Faktum är ändå att när jag ser Dogtooth så hajar jag till i soffan. Jag känner att det är nåt speciellt jag ser. Filmen rycker mig ur den vanliga filmtittarkoman, vilket känns uppfriskande.

Dogtooth handlar om helt vanlig grekisk familj… nej då, skoja bara. Ok, den handlar om en grekisk familj, det gör den. Men sen leder filmskaparna in oss i en surrealistisk värld med helt andra regler än man är van vid. Familjen består av mor och far och tre barn, en son och två döttrar. Barnen får inte, och har aldrig, lämnat familjens hem beläget på landsbygden bakom stora plank och höga häckar. Barnen är vuxna, kanske mellan 25 och 35, och de ägnar dagarna åt att leka tillsammans eller få lektioner i uppförande och språk av sin mor och far.

När filmen är slut snurrar frågorna i huvudet. Vad är syftet för föräldrarna? Nånting måste ju ha hänt föräldrarna tidigare i livet? Vad? Varför tror barnen att de har en bror som bor på andra sidan planket? Varför tror barnen att bondkatter är livsfarliga rovdjursmonster som måste dödas med en häxsax? Varför låter föräldrarna en kvinnlig anställd på pappans jobb komma till hemmet för att ha sex med sonen med jämna mellanrum? Varför får inte döttrarna en liknande tjänst? Kommer nån av barnen att fly? Varför lär föräldrarna ut ord på fel sätt, och bl a lär dem att ”ett hav” är en fåtölj och ”ett tangentbord” är en fitta. Vad tror barnen flygplanen som flyger förbi på himlen ovanför är för nåt? Fåglar? Leksaker? Ska man se filmen som en historia om riktiga människor eller bara som en surrealistisk analogi? Och om det främst är en analogi, vad är det en analogi över? Vad tror man en telefon är om man aldrig har sett nån förut? Är filmen bra bara för att den är annorlunda? Hur blir man som människa utan kontakt med en omvärld och istället bara har två personer som talar om hur allt är och fungerar? Varför vill föräldrarna hålla kvar barnen? Eller är det en ointressant fråga eftersom det ändå inte är på riktigt utan ett filmiskt experiment?

Keyboard

Ja, många frågor blir det efter denna bisarra upplevelse. Men tillbaka till verkligheten. Nu närmar sig ju Stockholm Filmfestival med höststormsteg och en av de filmer som jag kommer att se är dokumentären The Wolfpack. Den handlar om en amerikansk familj där barnen hållits instängda i en lägenhet i New York under hela sitt liv. Barnens enda kontakt med omvärlden var genom filmer de såg i hemmet. Så jag vet inte, så rackarns bisarr kanske Dogtooth ändå inte är?

Barnen i Dogtooth har dock inte ens filmer att titta på, förutom sina egna hemmavideofilmer. Nej, föräldrarna vill ju skapa en instängd egen värld med egna regler helt utan influenser utifrån. Den enda information som sipprar igenom är via Christina, kvinnan som besöker sonen. Ibland stannar hon kvar och pratar med döttrarna, vilket så småningom leder till lite mer handfasta influenser av olika slag, bl a några VHS-kassetter med filmer som den äldsta dottern tittar på. Jag kan tycka att det var lite obetänksamt av föräldrarna att låta Christina gå omkring obevakad i hemmet efter utförda tjänster om de nu var så noga med att hålla barnen borta från all kontakt med omvärlden.

Vilka filmer är det dottern får chansen att kolla på? Ja, jag kom fram till att hon åtminstone såg Rocky, Hajen och Flashdance, vilket gav upphov till hysteriskt roliga scener där hon spelar upp scener från filmerna. Ja, jag skrattade faktiskt högt ett antal gånger under filmen. Det finns en udda, totalt vrickad, humor här.

Mot slutet blev det dessutom rejält dramatiskt och jag satt som klistrad (än mer klistrad!) och jag fick t.o.m. hålla för ögonen under en scen som involverade en hörntand (dogtooth!) och en hantel. Uuuuh.

Det blir snudd på femma till denna grekiska pärla.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Apropå Stockholm Filmfestival så är The Lobster en annan film som står på min agenda. Vem har regisserat The Lobster? Jo, samme Giorgos Lanthimos som ligger bakom just Dogtooth.

filmspanarna_kvadratKolla nu in vilka bröder och systrar som mina filmspanar-systrar och -bröder skriver om.

Fripps filmrevyer (Cloud Atlas regisserad av Tom T och *syskonen* W)
Filmitch (om en skräckis?)
Fiffis filmtajm (lista över de skönaste syskonparen på film?)
Movies – Noir (lista med skådissystrar som t ex Catherine & Françoise?)
Har du inte sett den? (snack om syskon på film rent så där allmänt?)
Rörliga bilder och tryckta ord (vampyrsyskon!)

Arkiverad under Betyg 4, Drama, Film, Recension, Surrealism Tagged with , , , , , , , , , , , , , ,

#MoF15: The Infinite Man (2014)

1 november, 2015 2 kommentarer

Monsters of FilmThe Infinite ManDags för tredje filmen under Monsters of Film och den här gången blir det nåt så ovanligt som en romantisk tidsresedrama(komedi). Eller när jag tänker efter så kanske det inte är så ovanligt. Filmer som dyker upp i skallen medan jag ser den australiensiska The Infinite Man är t ex Eternal Sunshine of the Spotless Mind, Måndag hela veckan och Mr. Nobody, och sen kom det för några år sen en brittisk film som hette About Time. Den sistnämnda har jag inte sett men som jag förstår det handlar det om att ha förmågan att resa tillbaka i tiden.

Just denna förmåga (att resa tillbaka i tiden) lyckas Dean, huvudpersonen i The Infinite Man, utveckla efter att först desperat ha försökt återuppleva en härlig och romantisk helg med sin flickvän Lana. Ett år tidigare har de båda spenderat en helg på ett motell vid havet och haft en härlig tid. Nu är de på plats igen bara för att se att motellet har bommat igen och romantiken är som bortblåst. Men Dean har en plan, eller vad man ska kalla det. Jag måste säga att jag aldrig riktigt förstod vad den där planen gick ut på från början. Först handlar det om att fånga ett minne så att man kan återuppleva det. Dean har byggt nån typ av hjärnscanner som man sätter på huvudet. En bit in i filmen så har denna elektrodmössa vidareutvecklats till en tidsmaskin. Med andra ord så är det dags att plocka fram sugrören och göra diagram.

The Infinite Man är en harmlös, småmysig, romantisk bagatell som involverar tidsresor. Huvudpersonen Dean, spelad av Josh McConville, är som en blandning av Martin Freeman och Mr. Bean.

I grunden är det väl ändå ett drama om en man i ett förhållande som är på väg att krascha. Dean försöker styra allt in i minsta detalj, och det inkluderar t ex vilken klänning som hans flickvän Lana ska ha på sig (samma som året innan!). Detta försök att återskapa magi, samma magi, går inte. Magi uppstår spontant, det går ju inte att krysta fram. Men Dean är som besatt, och det blir inte bättre när han kan resa i tiden. En gång till, den här gången ska vi göra rätt saker. Nej, ni hör ju, det funkar inte.

Som den tidsresefilm det är så blir det givetvis förvirrande ganska så omgående. Vem är vem, och när? Hur många kopior av Dean och Lana springer det omkring på det övergivna motellet. Jag släpper ganska snabbt idén om att hänga med rent logiskt. Då hade jag som sagt fått sitta resten av kvällen och göra diagram.

Ett problem med filmen är att jag inte tycker Josh McConville som Dean är speciellt bra. Jag vet inte om han ska vara rolig när han springer omkring med sina träskor (Lana har holländsk bakgrund). Ett annat problem är att filmen känns lite för liten. Ja, jag veeet, det är indierulle med låg budget. Den utspelas i princip bara på en enda liten plats och det förekommer bara tre skådisar. Nu behöver inte just det vara ett problem i sig. Vi har sett det upplägget funka tidigare *host*Ex Machina*host*. Här blev det till slut lite upprepande och trist tyckte jag.

The Infinite Man är ändå en s.k. helt ok film.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Arkiverad under Betyg 2, Drama, Film, Recension, Romantik, Science fiction Tagged with , , , , , , ,

Carriers (2009)

27 oktober, 2015 8 kommentarer

CarriersJag blev tipsad om Carriers av min filmbloggarvän Filmitch. Det skulle vara en film i stil med Stake Land, dvs en sorts indiepostapokalypsrulle (och jag hoppades även på lite övergivna white trash-miljöer) och en sån film ville jag givetvis se. Så mellan några av av alla Johan Falk-filmer jag har sett på sistone så kollade jag in Carriers. Den är skriven och regisserad av bröderna Pastor som även ligger bakom Los últimos días som jag skrivit om tidigare.

Efter ett klassiskt inledningsgrepp med super 8-hemmavideofilm från lyckligare tider så kastas vi direkt in i handlingen. Vi befinner oss i en bil tillsammans med bröderna Brian (Chris Pine) och Danny (Lou Taylor Pucci), Brians flickvän Bobby (Piper Perabo) och Dannys skolkompis Kate (Emily VanCamp). De är på väg bort från en smitta som spridit sig världen över. Planen är att ta sig till ett ensligt beläget strandmotell för att där vänta ut viruset.

I Carriers har bröder Pastor bitvis fått till riktigt bra miljöer. Inledningen ute på en öde ökenlandsväg för tankarna till The Walking Dead och det är ju inte fel alls. Ja, det är bitvis ganska stark TWD-känsla över filmen. Skillnaden är att vi inte har några walkers här, bara smittade människor som hostar blod.

Vad är folk villiga att göra för att överleva? Hur förändras vi i såna här situationer? Eller vi kanske inte alls förändras? Det kanske är en naturlig del av oss som i vanliga fall är dold och i vila?

Ja, det finns en del intressanta frågor, och så snygga miljöer på det. Det borde bli högt betyg till filmen kan man ju tro. Det är bara ett problem. Carriers innehåller nämligen några av de mest idiotiska och irriterande rollfigurerna nånsin. Jag vet inte vem som är värst av Chris Pine eller Piper Perabo. Det är hugget som stucket. De beter sig som idioter i princip hela tiden. Piper Perabo kanske är värst. Precis som Movies – Noir brukar skriva så önskade jag att hon skulle dö så fort som möjligt. Det gällde även Pine.

Visst, ibland vill filmen på ett crazy sätt visa hur man nu när allt gått åt pipsvängen kan göra lita som man vill och bejaka sin anarkistiska sida eftersom det inte finns nån som säger ajabaja. Höhö, vad crazy det är att skjuta sönder fönster med golfbollar på den övergivna golfklubben. Men det blir bara meningslöst och fånigt.

Pine och Piper är alltså jubelidioter och det väljer filmen att balansera upp genom att göra Danny och Kate till Josef och Maria. Det var bara Jesusbarnet som saknades.

betyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tombetyg_tomsep

Arkiverad under Betyg 2, Drama, Film, Postapokalyptisk, Recension, Skräck Tagged with , , , , , , , , , , , , , ,

1001 gram (2014)

18 oktober, 2015 Lämna en kommentar

1001

Snygg ”Saul Bass”-poster

Det var faktiskt mina föräldrar som tipsade mig om den här filmen när jag vara hemma på besök i Knivsta. Så på vägen hem till Bromma passerade jag biografen Victoria på Söder och kollade in den. 1001 gram är nåt ganska ovanligt. Det är nämligen en nordisk film som inte är svensk men som fick biopremiär i Sverige. Den handlar om Marie (Ane Dahl Torp) som jobbar på en norsk statlig myndighet som ser till att ett kg är ett kg, att en meter är en meter och att en liter är en liter. Marie åker runt i samhället och kontrollerar att bensinpumpar funkar korrekt och att jockeyvågar visar rätt. Två av tre delar i filmen funkar bra: 1. Den nördiga statistiska vetenskapshumorn och 2. Maries ensamma liv i sin sterila lägenhet. Det som funkar sämre är en ganska klyschig kärlekshistoria med en fransk trädgårdsmästare.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

PS. 1001 gram var för övrigt Norges bidrag till årets Oscar för bästa utländska film a.k.a. bästa icke-engelskspråkiga film. Den blev inte nominerad. DS.

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Komedi, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , ,

Mr. Turner (2014)

15 oktober, 2015 4 kommentarer

Mr TurnerMr. Turner var en av de där filmerna som jag tog mig tid att se innan jag satte samman min lista över förra årets bästa filmer. Jag hade hört en del gott om den och så var Mike Leigh regissör och jag har gillat några av hans filmer som t ex All or Nothing och Happy-Go-Lucky. Så det kändes som att det var värt att kolla in den.

Filmen handlar om den brittiske konstnären William Turner (1775-1851) vars tavlor nu säljs för runt 300 miljoner kronor (ok, rimligheten i det?). Här spelas han av Timothy Spall, skönheten känd från bl a Harry Potter och All or Nothing. Spall gör Turner till en grymtande grävling. Fast han är snäll? Bara lite vrång, vresig och butter. Eller? Turner bor ihop med sin far (Paul Gleeson) som agerar målarassistent och hushållerskan Hannah (Dorothy Atkinson). Hannah bistår med ”tjänster” och då pratar vi inte bara om sånt som att städa, tvätta och laga mat. ”Are you in need of anything else?”. Hannah avgudar uppenbarligen Turner men dessa känslor är, uppenbarligen, inte besvarade (eller är de bara undertryckta?). Samspelet mellan fadern, Hannah och Turner och roande. Det handlar om en torr, skröplig, brittisk humor som jag gillar.

Fast vänta, Turner är ju en gubbsjuk stofil!? Eller kanske inte, för nu kom det plötsligt en underbar scen där Turner sjunger en sång hemma hos en pianospelande madame. Jag vet inte, det fanns nåt rörande över scenen. Turners inte helt fina anlete och grymtande sångröst som ändå på nåt sätt blir vacker. Turner själv sjunger för att han gillar att sjunga och för att det då skapas konst. Vackert på nåt sätt.

Måleriet då? Ja, det var inte så enkelt att måla på den här tiden. Färgerna man använde bestod av alla möjliga saker och det gällde att vara kreativ för att hitta rätt. Turner var fascinerad av naturen och är väl kanske mest känd som landskapmålare. Det intressanta är ändå att han mot slutet av sitt liv när den industriella revolutionen satte igång även blev fascinerade av den också. Den puffande röken från ett ånglok var minst lika vacker som ett åskmoln över ett stormigt hav. Även fotografi var nåt han uppskattade som nåt kreativt och inte bara ett sätt att avbilda verkligheten.

En rolig aspekt med filmen är att vi får följa med i vardagslivet på den här tiden. Det är en mustig film. I en härlig scen kliver Turner ombord på ett fartyg för att resa till Frankrike. Det är ett myller av folk. Ett grälande par, en snubbe som försöker hooka upp med en tjej, ett partyband som spelar irländsk folkmusik. Turner headnoddar till svänget.

Plötsligt kommer jag på det! Turner låter som Beavis & Butt-head. Uh huh, huh huh. Ja, han låter som dessa MTV-”legender” förutom när han har sex. Då låter han som en gris.

Ja, Mr. Turner är i slutändan en märklig figur. Ibland en mansgris som inte bryr sig om andra människor överhuvudtaget (inte ens sin egen dotter). Ibland märkligt känslosam och med empati för andra.

Filmen är som två filmer, precis som Mr. Turner själv. En film med mängder av vackra naturscenerier och fina tavlor och sen en film som är mer av ett Downton Abbey-kostymdrama (fast med lite mer grisigt sex, ööh, ööh).

I slutändan kanske det ändå är hushållerskan Hannahs film och då blir det plötsligt en väldigt sorglig film. Nästan lika sorglig som The Remains of the Day fast på ett annat sätt. Här är det mer brutalt och patetiskt för Hannah istället för sorgligt på ett melankoliskt sätt om ni förstår vad jag menar.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Efter som Filmitch efterfrågade det så uppdaterar jag inlägget och lägger in två av hans målningar, Fishermen at Sea och Fort Vimieux. Dramatiskt!

 

Fishermen

Fort Vimieux

Arkiverad under Betyg 3, Biografifilm, Drama, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

The Martian (2015)

9 oktober, 2015 21 kommentarer

The MartianI våras gick min torsdagsbiokompis Anders och jag och såg PTA:s senaste Inherent Vice och efter det var det tänkt att Sagan om prinsessan Kaguya skulle bli vår nästa film. Men nu slumpade det sig så att Kaguya blev en filmspanarfilm och jag hade inte lust (läs: tålamod) att se den en gång till. Därför blev det ett litet uppehåll i vår trevliga tradition. Men i förra veckan plingade det till i mailboxen och Anders föreslog The Martian. Perfekt! Så i tisdags (japp, tisdag, torsdag, nästan samma) efter jobbet bar det av in till Sergel med 3D-glasögonen i kavajfickan för att kolla in MacGyver på Mars.

Matt Damon spelar den på Mars kvarglömda astronauten Mark Watney som medan han väntar på rymdtaxin roar sig (nåja) med att lyssna på disco, gödsla sin potatisodling med sitt eget bajs samt ta ökenturer med sin rover. Ja, och så försöker han överleva rent allmänt också.

På Jorden får NASA så småningom reda på att Mark lever och då inleds arbetet med hur man ska rädda… eller vänta, arbetet inleds med att prata om huruvida man ska rädda honom eller ej. Allt detta pågår utan att besättningen ombord på rymdfarkosten Hermes, som är på väg tillbaka till Jorden, vet nånting.

Jag gillade mycket med The Martian. Jag gillade att vetenskap stod i centrum. Jag gillade att det i mångt och mycket handlade om att lösa problem. Jag gillade att det inte finns en ond och en god sida i filmen. Det finns vissa rollfigurer, t ex NASA-chefen spelad av Jeff Bridg… Daniels, som behöver ta jobbiga beslut. Men det är just detta som chefer är till för, vilket en av NASA-medarbetarna uttryckte snyggt i en replik.

För att vara en science fiction-blockbuster som utspelas på Mars och i rymden så är The Martian ovanligt jordnära. Kanske är detta både till dess för- och nackdel. Just jag uppskattade det försök man gör att hålla det hela hyfsat trovärdigt rent vetenskapligt, och det säger jag utan att ha doktorerat i rymdfysik. Nej, jag går mest på magkänsla här. Andra tittare kan möjligen efterlysa mer explosioner och spektakulära scener. Fast vi får nog det så det räcker ändå.

När det gäller det jordnära så tappar man tyvärr bollen lite i slutet i scen som påminner inte så lite om en scen i mästerverket Gravity (ja, mästerverk!). Jag återkommer till det.

Hur upplevde jag Marks tid på Mars? Kändes det att han var där helt ensam och utsatt under så lång tid? Nja, inte riktigt. Jag vet inte om det berodde på att filmen växlade mellan Mark på Mars och scener på Jorden med NASA. Mark spelar in röstmeddelanden på datorn och dessa fungerar som en sorts berättarröst för att förklara hur han känner. Bl a beskriver han hur känslan var att för varje plats han kom till, varje liten kulle han besteg, varje sandkorn han trampade på, så var han den första människa som nånsin gjort det. Mmmm, maffigt. Men just detta gav inte en känsla av att tid passerade utan mer en storslagen, inte utsatt, känsla. Nej, jag tyckte nästan han hade det för lätt. Fast det var ju just det där med att filmen inte var för mycket over the top utan (nästan hela tiden) hade fötterna på jorden.

Mars

Nu till den oundvikliga jämförelsen. Hur står sig The Martian jämfört med de senaste årens rymdfilmer Gravity och Interstellar. Hyfsat bra skulle jag säga, men det går inte att komma ifrån att den är två snäpp sämre än Gravity och ett snäpp sämre än Interstellar. För mig är Gravity i det närmaste en perfekt liten film, och den känns unik. I den får vi inte en enda scen som inte utspelas uppe i rymden och hos Sandra. Det närmaste vi kommer mission control på Jorden är en del radiokommunikation i inledningen innan det börjar gå åt pipsvängen.

När det gäller Interstellar så gav den mig mer av en wow-känsla än The Martian. Den pampiga orgelmusiken av Hans Zimmer gav mig gåshud och dockningsscenen efter att en viss Matt Damon fuckat upp är magisk. Däremot håller Interstellar inte riktigt hela vägen för mig. Jag tycker den är för lång, för övertung, bitvis nästan töntig mot slutet. Hej, morsealfabetet, jag pratar med dig!

Musiken i The Martian funkar inte lika bra som Zimmers orgel. Disco och Abba i alla ära men jag fick lite jobbiga Guardians of the Galaxy-vibbar.

Är det dags att nitpicka lite? Ja, det är det. Jag kör det inom spoilertaggar. Spoiler I slutet ska Hermes fånga in Marks lilla kapsel efter att han skjutit upp sig från Mars. Hermes och Mark hamnar dock för långt ifrån varandra och det är dessutom för stor skillnad i hastighet mellan de båda föremålen för att man ska kunna fånga in Mark på ett säkert sätt. Hermes behöver sänka sin hastighet och det gör man genom att placera en hemmagjord på bomb i en luftsluss. När den sprängs ska explosionen göra att Hermes saktar ner. Min fråga är: varför behövde Sebastian Stans astronaut ge sig ut på en rymdpromenad utanpå hela skeppet när Kate Maras rollfigur ändå levererade bomben från insidan?! Det fanns ingen poäng med det… förutom att det skulle vara spännande när Stan (av nån anledning utan säkerhetslina!?) tog sig fram längs skeppet plus att Mara fick anledning att kyssa Stan på visiret. Och som grädde på moset dök de upp i slutmontaget med en nyfödd bebis. Haha, njaaee. Spoiler slut.

Just det, det var ju en sak jag skulle återkomma till. Det handlade om hur filmen kändes jordnära men att man tappade bollen. Det gäller förstås Spoiler när Mark ska leka Iron Man och sticker hål på sin rymddräkt för att på så sätt skapa nån sorts jetdrift. När Sandra använder en brandsläckare i Gravity funkade det (för mig). Här kändes det inte lika bra Spoiler slut.

The Martian är en klart godkänt rymdrulle som av några anledningar inte gav mig samma wow-känsla som jag fick av Interstellar och Gravity. Nu kan ju alla filmer inte ge samma wow-känsla. Då vore det ju samma film om och om igen, och det skulle ju vara tråkigt. I The Martian finns sekvenser mot slutet som jag fann ganska onödiga och som sänkte filmen en del. Hej, Mr Montage, jag pratar bl a med dig! Jag är ändå nöjd med mycket i filmen så det blir en stark, stark trea.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Även Fripps filmrevyer skriver om marsipanen (mmmm) idag. Andra som plitat ner sina tankar: Rörliga bilder och tryckta ord, Rymdfilm, Movies – Noir, Flmr och Spel och Film.

PS. Kul att se norske Aksel Hennie aka Max Manus som en av astronauterna. Under filmen försökte placera honom och till slut kände jag igen honom. Ser han förresten inte ut lite som simmaren Lars Frölander? Jo, fasiken. DS

Arkiverad under Äventyr, Betyg 3, Drama, Film, Recension, Science fiction Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Filmspanar-tema: Skurkar – Blue Velvet (1986)

7 oktober, 2015 15 kommentarer

filmspanarna_kvadratHannibalOktober månads filmspanartema är Skurkar. Jag var med och röstade på det själv och hade direkt en idé vilken film och skurkroll jag skulle fokusera på. Sen var det dags att se filmen i fråga och jag kunde inte komma på hur jag hade tänkt. Jag funderade och funderade som professor Balthazar och så plötsligt trillade polletten ner. Eller en pollett i alla fall. Jag är inte säker på att det var just den polletten eftersom jag kan ha kommit på en helt annan film. Åh, minnet, detta minne.

 

Blue Velvet (1986)

Att det blev David Lynchs Blue Velvet kändes till slut helt rätt. Jag är ett stort fan av Lynch och hans filmer. Det var dock evigheter sen jag såg just Blue Velvet. Dennis Hopper gör rollen som fullblodsgalningen Frank Booth, en skurkroll som många hyllar, t ex Adam på Filmspotting. Slutligen mindes jag filmen i sig som bra även om jag knappt mindes några detaljer, vilket bara kändes mer spännande.

Filmen inleds med att Jeffrey (en ung Dale Cooper a.k.a Kyle MacLachlan) hittar ett öra i gräset på en äng. Jeffrey är en collegestudent som är på besök i hemstaden efter att hans far råkat ut för en stroke. Han tar örat i örat och går med det till polisen som startar en utredning. Jeffrey blir oerhört nyfiken på vems örat är och hur det hamnade där i gräset på ängen. Polisen vill givetvis inget säga till honom men så blir han vän med utredarens dotter Sandy (en 19-årig Laura Dern) som med sina öron hört sin pappa prata om örat och fått reda på ett och annat. De två inleder i hemlighet en egen utredning, en utredning som leder Jeffrey till sångerskan Dorothy Vallens (Isabella Rossellini) och slutligen till en viss Frank Booth (Hopper).

Hmm, min första känsla efter att ha sett filmen var en viss besvikelse. Blue Velvet är inte dålig på nåt sätt men jag blev inte totalt uppslukad som jag blev av t ex Mulholland Drive och delar av Twin Peaks.

Filmens inledning är härligt lynchig med vita staket, vinkande brandmän och en man som vattnar i sin trädgård. Allt är som en amerikansk helylledröm från 50-talet och man känner givetvis att nåt är fel. Det dröjer inte länge förrän obehaget är över oss. Vattenslangens fäste i husväggen läcker. Slangen fastnar i ett par grenar. Mannen ramlar ihop. En hund hoppar fram och försöker dricka från den sprutande slangen utan att bry sig om mannen som ligger på marken. Kameran zoomar sen in och ner mot gräset och avslöjar att där finns det otäcka småkryp som deltar i ett slafsigt kalas. Det är en strålande sekvens.

In Dreams

Sen hittar Jeffrey örat och filmen puttrar på ett tag utan att göra nåt jätteintryck på mig. Nästa gång det blir intressant är när Jeffrey befinner sig i Dorothys lägenhet gömd i en garderob. Nu blir det först obevämt och sen lite ruggigt när plötsligt Frank dyker upp med sin gasmask för att leka rollspel med Dorothy. ”Baby wants to fuck!”. Weeeeird.

Efter ytterligare en liten transportsträcka blir Jeffrey påkommen av Frank och ett riktigt skumt och bra avsnitt tar sin början. Frank tycker de ska ta en liten biltur – till Ben (Dean Stockwell). Här dricker man öl. Pabst Blue Ribbon, inte Heineken, är det tydligen som gäller. Sen mimar Ben till en Roy Orbison-sång, ”In Dreams”, men då blir Frank alltför känslosam och tycker det är dags att dra. Ben verkar för övrigt vara förtjust i överviktiga medelålders damer då hela hans lägenhet är fylld med just sådana.

Efter detta tycker jag filmen tappar en del igen fram till en slutuppgörelse i Dorothys lägenhet.

Hur var Frank som skurk? Ja, jag tyckte nästan han var på gränsen till för galen och oberäknelig. Det läskiga med honom är väl ändå hur han går mellan djup svart sorg (som framkallas av melankoliska melodier) och våldsamt skrattande aggressivitet. Ja, och så gasmasken då.

Då tyckte jag kanske Jeffreys mörkare sidor var inressantare. Han är som yngre kopia av agent Dale Cooper här. Snäll, noggrann, naiv och nyfiken. Men han kommer att uppleva mörkare sidor av sig själv, vilket han blir livrädd för.

Isabella Rossellini var bra. Hon är lik sin mor och har en brytning som jag inte blir klok på. Det är väl förmodligen en blandning av engelska, italienska och svenska (hon spenderade ju i alla fall två år med sin mor när hon som barn var sjuk i skolios vilket vi lärde oss Jag är Ingrid).

Ofta känns Blue Velvet som en prequel till Twin Peaks. Musiken, Julee Cruise, susandet bland träden, fiket, lastbilar med timmer, mycket av scenografin, de udda personligheterna, etc, etc. Och så var det nåt med eld också. Det återkom ett klipp på ett brinnande och fräsande ljus, en form av ond symbol. Fire Walk with Me, någon?

    

 

Inhale

Andas in…

 

Kolla nu in vilka skurkar de andra filmspanarna skriver om.

Rörliga bilder och tryckta ord
Fripps filmrevyer
Filmitch
Fiffis filmtajm
Movies – Noir (Kvinnliga skurkar)
Movies – Noir (Manliga skurkar)

Arkiverad under Betyg 3, Brott, Drama, Film, Mysterium, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , ,

Irrational Man (2015)

2 oktober, 2015 4 kommentarer

Irrational ManWoody Allen måste vara en av de mest produktiva filmskaparna nånsin. Snubben, som nu fyller 80 (!), gör i princip minst en film om året och det har han hållit på med sen slutet av 60-talet. Galet. Han måste gilla att göra film. Ja, jag tror nog det är nödvändigt för att han överhuvudtaget ska behålla sitt förstånd.

Hans senaste rulle heter Irrational Man och den irrationelle mannen spelas av pappakroppsinnehavaren Joaquin Phoenix. Han spelar nån sorts lärare i filosofi som får ett nytt jobb på ett universitet. Där ägnar han dagarna (och kvällarna) åt att dricka whisky, leda lektioner och få ihop det med Parker Posey (en annan lärare) och Emma Stone (en elev). Han är av nån anledning ganska berömd, eller åtminstone känd i den akademiska världen, för sina åsikter och tidigare utgivna böcker. Han är less på livet och en cyniker av gigantiska mått. Inget kan nu få honom att få tillbaka gnistan. Men så överhör Stone och Phoenix ett samtal på en restaurang…

Efter att jag såg filmen under Malmö Filmdagar i slutet av augusti twittrade jag ut ett första kort omdöme:

”Det bästa med Woody Allens Irrational Man var musiken och den mysiga campusmiljön. Det sämsta var allt annat”.

Ja, det tycker jag är en ganska bra sammanfattning. Musiken är jazzigt avslappnande och miljön på campus är mysig. Här skulle man kunna glida omkring en ganska lång stund.

Det är sämre med resten av filmen. Att Emma Stone blir kär i Phoenix känns inte speciellt trovärdigt. T.o.m. hennes egen berättarröst i filmen försöker övertyga både oss tittare och henne själv att hon faktiskt blir det. Kompisar? Ja. Fascinerad? Ja, kanske det. Han kan vara kul att lyssna på en stund. Men förälskad och ihop med? Njae.

Ett problem, ett ganska stort sådant, med filmen är att jag inte bryr mig ett dugg om nån av karaktärerna.

Handlingen i filmens andra halva känns ganska osannolik men ändå inte helt ointressant. I slutet knyts vissa saker ihop ganska snyggt på ett sätt som fick mig att tänka på slutet av Match Point. Just hur slumpen spelar roll på ett ibland roligt eller dråpligt sätt.

Äh, jag delar ut två ficklampor av fem möjliga till Irrational Man. Trots en Woody på extrem tomgång så är detta inte totalt värdelöst.

betyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tombetyg_tomsep

Malmö Filmdagar 2015 smallIrrational Man har premiär idag och jag såg den alltså under Malmö Filmdagar tillsammans med några av filmspanarna och här under kommer det dyka upp länkar till deras recensioner när de finns tillgängliga.

Fripps filmrevyer
Rörliga bilder och tryckta ord
Fiffis filmtajm

Arkiverad under Betyg 2, Brott, Drama, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Jarhead (2005)

23 september, 2015 Lämna en kommentar

JarheadI fredags hade Denis Villeneuves nya knarkthriller Sicario premiär. Den filmen, precis som Villeneuves Prisoners, fotades av en mästare vid namn Roger Deakins. Han var även cinematograf filmfotograf i Sam Mendes Jarhead och här kommer en gammal text från april 2009 om just den filmen.

Sam Mendes är en skicklig regissör, inget snack om den saken. Han gör intressanta och varierande filmer. Hans film Jarhead – som faktiskt är baserad på en självbiografi skriven av en marinsoldat som var med i Kuwaitkriget – har en hel del likheter med t ex Full Metal Jacket och Den tunna röda linjen. Jake Gyllenhaal spelar en marinsoldat som sakta men säkert förlorar förståndet i öknen. Gyllenhaal ingår i en styrka som stationeras i Saudiarabien i väntan på att kriget ska börja.

En lite annorlunda film då den skildrar krigets väntan. Som det framställs i filmen så är väntan på krigets vansinne ungefär lika jobbigt som kriget självt. Det blir en märklig miljö, som en egen värld med egna regler. Stilmässigt känns det inte som en vanlig krigsfilm; det är vackert, overkligt, drömskt filmat. Schysst musik (Fight The Power!). Då och då förekommer det även lite svart humor, speciellt i inledningen.

Gyllenhaal är bra precis som han oftast är. Foxx likaså. Det är väldigt nära fyran men filmen har ibland inte styrfart eller är inte riktigt på väg nånstans, precis som soldaterna i öknen. Slutpoängen är inte så mycket att hurra för: om man varit i ett krig, glömmer man det inte (ok?). Men resan dit var snygg och fylld med bra skådespeleri och drömsk stämning. Det räcker nästan till fyran men inte riktigt.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Public EnemyApropå Fight The Power med Public Enemy så har jag satt samman en Spotify-spellista med mina Public Enemy-favoriter från åren 1987-1991. Låtarna kommer från albumen Yo! Bum Rush the Show, It Takes a Nation of Millions To Hold Us Back, Fear of a Black Planet och Apocalypse 91… The Enemy Strikes Black.

Lyssna här.
Spotify

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Krig, Musik, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , ,

← Äldre inlägg

Nyare inlägg →