Dodes’ka-den

28 mars, 2012 6 kommentarer


Titel: Dodes’ka-den (Dodesukaden)
Regi: Akira Kurosawa
År: 1970
IMDb | Filmtipset

Dodes’ka-den var den elfte Kurosawa-filmen jag såg och det var den hittills konstigaste och dessutom den första i färg. Sofia var inte så förtjust i den och tyckte den påminde om nidbilden av en Ingmar Bergman-rulle.

Dodes’ka-den handlar om en grupp fattiga människor som bor i ett slumområde i Tokyo, intill vad som verkar vara en soptipp. Här finns pojken som tror han är spårvagnsförare, två alkoholiserade män som byter fruar, den stumme, mystiske mannen som får besök av sin fru som han inte vill veta av, den snälle mannen med en elak fru, den unga flickan som tvingas jobba dygnet runt när hennes moster är på sjukhuset samtidigt som mosterns man antingen latar sig eller skäller på henne, pappan med sin lille son som bor i en skrotbil men drömmer om att bygga ett hus, m fl.

Filmen innehåller alltså många karaktärer och är uppbyggd i episoder och handlingen går liksom runt i cirklar. En karaktär avhandlas, vi går vidare till nästa, till nästa, osv, tills vi är tillbaka till den första karaktären igen. Bäst tyckte jag episoderna med den snälle mannen som förutom att han har märkliga spasmer och haltar lite lustigt även har en självisk och till synes elak fru som han ändå älskar. Även pappan med den lille sonen är skildrad på ett varmt och typiskt Kurosawa-sätt. Det finns även en del humor i filmen, bl a de alkoholiserade männen skulle jag tro, även om inte just jag tyckte det var speciellt roligt. En hel del tragiska livsöden skildras också. Filmen är lite seg emellanåt, ganska svår och lite skum. Betyget blir godkänt ändå. Exempelvis är Kurosawas nästa film Vägvisaren (1975) bättre tycker jag.

Titeln Dodes’ka-den är för övrigt vad pojken, som tror han är spårvagnsförare, säger när han ”kör” sin spårvagn. Det är ljudet som hjulen gör när de passerar skarvarna i rälsen. Dåddes kadden, dåddes kadden, dåddes kadden, dåddes kadden, dåddes kadden…

3/5

Arkiverad under Asiatiskt, Betyg 3, Drama, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , ,

Blodets tron

18 mars, 2012 3 kommentarer


Titel: Blodets tron (Kumonosu-jô)
Regi: Akira Kurosawa
År: 1957
IMDb | Filmtipset

Den här gången är det dags för ytterligare en historisk film av Akira Kurosawa. Just för mig så är det här en av Kurosawas bästa filmer. En lustig detalj är att när jag skulle se filmen så började titta på den en kväll. Trots att jag gillade filmen så började jag nicka till och insåg att det nog var bäst att gå och lägga sig. Nästa morgon gick jag upp extra tidigt och såg klart den sista timmen innan jag åkte till jobbet. Just att jag såg den i dåsigt tillstånd först på kvällen och sen yrvaket på morgonen gjorde att den obehagliga stämningen i filmen blev än mer påtaglig. Här hittar ni Sofias recension.

Filmen bygger på William Shakespeares tragedi MacBeth, fast det utspelas på 1700-talet i Japan. Huvudpersoner är samurajen Washizu (Toshiro Mifune, som vanligt), hans fru Asaji och hans samurajvän Miki. En dag när Washizu och Miki rider i Spindelvävsskogen på väg till kungen efter ett framgångsrikt slag i ett krig träffar de på en märklig spåkvinna. Hon förutsäger att både Washizu och Miki ska bli befordrade och Washizu senare ska bli kung liksom Mikis son. När den första förutsägelsen går i uppfyllelse blir Washizu besatt av spådomen. Hans intrigerande fru Asaji, som han berättat om spådomen för, lyckas övertyga honom om att döda kungen för att själv ta makten.

Washizu, som egentligen är snäll men manipuleras av sin ytterst läskiga fru, slits mellan sina karriärambitioner och sin lojalitet mot kungen och Miki. Sakta men säkert, hur han än gör, så styrs han mot sitt tragiska öde. När väl han har fått spådomen så spelar det ingen roll vad han gör för att kanske ändra framtiden. Spådomen blir sann i vilket fall. Washizu spelas bra av Toshirô Mifune och det verkar som jag nu börjat vänja mig vid hans spelstil och även Kurosawas filmer.

4/5

Arkiverad under Asiatiskt, Betyg 4, Drama, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , , ,

De sju samurajerna

17 mars, 2012 4 kommentarer


Titel: De sju samurajerna (Shichinin no samurai)
Regi: Akira Kurosawa
År: 1954
IMDb | Filmtipset

Dags för Akira Kurosawas mest kända film. Sofia gav den en femma. Enligt många är det inte bara Kurosawas bästa filmer utan också en av världens bästa. Man kan t ex notera att den ligger på plats 14 på IMDb:s topp-250-lista (för några år sen låg den sexa). Själv tycker jag inte det är nån av Kurosawas bästa men det kan ha med förväntningar att göra. Jag hade sett den sen tidigare men för några år sen såg jag den en gång till, på Cinemateket den gången för att verkligen ge den en chans. Mina intryck hittar ni nedan. Här försöker jag även förklara varför Kurosawa inte helt går hem hos mig. Texten skrevs för några år sen när jag var i slutet av mitt Kurosawa-tema.

Handlingen är välkänd: under 1500-talet drabbas en japansk by ideligen av överfall från rövarband och beslutar sig för att slå tillbaka genom att leja samurajer för att hjälpa till. Det blir en luttrad samuraj spelad av coole Takashi Shimura som tar sig an uppdraget. Snart är sex samurajer på väg mot byn. Dessutom har de wannabe-samurajen Kikuchiyo (Toshirô Mifune) i släptåg som alltså fullbordar septetten. Väl på plats utbildar de byborna i strid och bygger diverse skydd mot rövarna, och sen är det bara att avvakta tills rövarna kommer.

Det är väl bara att erkänna direkt: jag tycker inte det här är nån av Kurosawas bästa. Varför? Ja, det är svårt att förklara. Inget jag såg fick mig att tappa andan eller bli gripen. Filmen är inte dålig men däremot har jag svårt att bli helt engagerad. Det gäller för övrigt en hel del av de Kurosawa-filmer jag har sett. Jag tror inte Kurosawa är min påse helt och hållet. Det finns filmer som jag uppskattar och har gett fyra i betyg (Ran, Ikiru och Blodets tron bl a). Men det är nåt med känslan i De sju samurajerna som saknas. Jag vet inte om det är den japanska kulturen och sättet att vara som jag inte kan ta till mig helt. Jag har nu sett 13 Kurosawa-rullar på kort tid, så jag borde ha lärt mig kan man tycka. Jag vill verkligen gilla den mer, men… Jag tror det är blandningen av dråplig humor och allvar som på nåt sätt ställer till det i mitt huvud och gör att jag inte uppskattar humorn fullt ut eller tar allvaret på allvar, på nåt konstigt sätt.

Det blir inte mer än en stark trea (vilket i och för sig inte är ett dåligt betyg). Sen spelar det liksom ingen roll att filmen är en föregångare, epokgörare och stilbildare etc när det gäller actionfilm och film överhuvudtaget. Det tar jag inte med i min bedömning utan kan endast se till min personliga upplevelse. Klart bäst och den karaktär som jag känner mest för är ju Toshirô Mifunes. Han är mycket bra, liksom min personliga favorit bland Kurosawa-skådisarna, Takashi Shimura.

3+/5

Arkiverad under Asiatiskt, Äventyr, Betyg 3, Drama, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , ,

Ikiru

16 mars, 2012 4 kommentarer


Titel: Ikiru (Att leva)
Regi: Akira Kurosawa
År: 1952
IMDb | Filmtipset

Dags för Kurosawas — i mina ögon — första toppfilm. Omdömet nedan är inte speciellt innehållsrikt men jag minns att jag blev riktigt gripen av filmen. Det är en enkel men kraftfull film som jag rekommenderar skarpt. Läs Sofias utmärkta hyllningsrecension för en betydligt fylligare text.

Takashi Shimura spelar byråkraten Watanabe som går till en läkare för sina magproblem. Det visar sig vara cancer och Watanabe har högst ett halvår kvar att leva. Han går igenom en kris (inte så konstigt!) och ångrar saker han inte gjort i sitt liv. Han försöker glömma genom att ha roligt och dricka eller ”stöta” på en ung kvinnlig kollega. Han har även problem med relationen till sin son. Watanabe försöker helt enkelt hitta nån mening med sitt liv, jobb och sina sista dagar. Takashi Shimura som blivit lite (mycket!) av en favorit gör en helt annan roll än i t ex Revolvern eller De sju samurajerna där han spelar cool kriminalinspektör respektive en cool samuraj. Ämnena i Ikiru är aktuella även idag; jobb, fritid, vad är viktigt i livet, ska man åstadkomma nåt eller bara flyta med. Betyget kan inte bli annat än en fyra.

4/5

Arkiverad under Asiatiskt, Betyg 4, Drama, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Rashômon

15 mars, 2012 10 kommentarer


Titel: Rashômon (Demonernas port)
Regi: Akira Kurosawa
År: 1950
IMDb | Filmtipset

Då var turen kommen till ”mästerverket” Rashômon. Sofia ger filmen en stark fyra. Själv tycker jag det finns senare filmer av Kurosawa som är betydligt bättre.

Som vanligt spelar Kurosawa-kompanjonen Toshirô Mifune en av huvudrollerna (de gjorde 16! filmer tillsammans). Här gestaltar Mifune en bandit som våldtar en kvinna samtidigt som hennes man, fastbunden bredvid, tvingas se på. Senare hittar en skogshuggare mannen mördad. Vad som egentligen har hänt är oklart. Vi får se fyra versioner av det hela: banditens, kvinnans, den mördade mannens (via ett medium) och slutligen skogshuggarens version. Vilken är den sanna? När en händelse visas i en tillbakablick och vi som publik ser det hända så antar man att det man ser verkligen är det som har hänt. På sin tid var det förmodligen unikt att berätta på det här sättet och även idag är det ett annorlunda grepp som vi känner igen det från bl a De misstänkta och Hero.

Om man sett en del japanska filmer är en av sakerna man lägger märke till att skådisarna ofta, vad jag skulle säga, spelar över en hel del. Speciellt gäller detta Mifune som i Rashômon hoppar, frustar och skrattar som den värsta vettvilling. I Revolvern (1949) var han dock lite nedtonad, för att i De sju samurajerna (1954) återigen vara en sorts pajas. Jag vet att det finns en japansk/asiatisk skådespelartradition när det gäller det här sättet att spela. Alla känslor överdrivs nåt oerhört. Om det även har att göra med hur japaner är i verkliga livet vet jag inte riktigt, men jag tycker mig minnas en japansk företagsledare för en tid sen som på en presskonferens grät, bad om ursäkt, och tog på sig skulden för att nåt hade gått dåligt. Ett sorts skådespel. Nån som kan mer om asiatisk/japansk film får gärna bidra med åsikter här.

Hur som helst, när det gäller Rashômon så kände jag att överspelet ibland fick mig att inte riktigt ta filmen på allvar. Det är en välgjord film med ett annorlunda upplägg, lagom spännande men precis som när det gäller De sju samurajerna så får jag aldrig den där wow-känsla. När man läser andra recensioner som hyllar filmen så känns det som om man missat nåt och man vill ge högre betyg men i slutändan kanske det är så att Kurosawa helt enkelt inte är min påse (än så länge i alla fall, efter tre filmer). Jag tyckte nog Revolvern faktiskt var lite bättre, i alla fall mer spännande.

3/5

Arkiverad under Asiatiskt, Betyg 3, Drama, Film, Mysterium, Recension Tagged with , , , , , , , , , ,

Revolvern

14 mars, 2012 15 kommentarer


Titel: Revolvern (Nora inu)
Regi: Akira Kurosawa
År: 1949
IMDb | Filmtipset

Jag fortsätter att skugga Rörliga bilder och tryckta ords Kurosawa-tema. Revolvern var den andra Kurosawa-filmen jag såg efter De sju samurajerna. En lustig detalj är att IMDb listar Revolvern som en film noir.

Filmen handlar om den unge polismannen Murakami som på en trång buss råkar ut för en ficktjuv och blir av med sin pistol. Han skäms oerhört pga detta och försöker göra allt för att hitta sitt skjutvapen. Omgivningen tycker att han i viss mån överreagerar men när Murakamis pistol senare används i två rån, varav ett med dödlig utgång, så blir det plötsligt allvar. Den oerfarne Murakami paras ihop med den äldre och luttrade kriminalinspektör Sato för att försöka hitta mördaren och inte minst pistolen.

Murakami spelas övertygande av Toshiro Mifune som varit med i många Kurosawa-filmer, bl a De sju samurajerna. Även Takashi Shimura är skön som den lugne Sato.

Filmen är lite seg till en början tyckte jag men den blir bättre efter hand och slutet är spännande. Den är egentligen inte speciell. Det handlar om en helt ok polisdeckare med många element som man känner igen från modernare filmer. Murakamis naiva och envisa attityd är smått lustig och jag tycker mig känna igen den från andra asiatiska filmer, bl a Zhang Yimous Vikarien. Betyget till Revolvern blir en trea.

3/5

Arkiverad under Asiatiskt, Betyg 3, Drama, Film, Film noir, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Männen som trampade på tigerns svans

13 mars, 2012 2 kommentarer


Titel: Männen som trampade på tigerns svans (Tora no o wo fumu otokotachi)
Regi: Akira Kurosawa
År: 1945
IMDb | Filmtipset

Med anledning av att Sofia på Rörliga bilder och tryckta ord kör Kurosawa-tema under mars månad så postar jag några ”skuggrecensioner” av de filmer jag har sett. Första filmen visade sig bli en kort film med en lång titel.

Männen som trampade på tigerns svans är en av Kurosawas tidigaste filmer som gjordes mitt under under slutskedet av andra världskriget. Den bygger på gamla japanska teaterpjäser. Ni som kan allt om Japan vet säkert allt men ni andra kan läsa mer om de olika formerna av klassisk japansk teater (Noh, Bunraku och Kabuki) här om ni har lust. Filmens handlingen är ganska enkel: Yoshitsune, en framgångsrik general är på flykt undan sin bror som kontrollerar regionen. Med sig har han sina livvakter och alla är utklädda till munkar för att lura personalen vid gränskontrollen som de måste passera. I släptåg får de också en pajasaktig bärare.

Den japanska regeringen hade tydligen bett Kurosawa att göra den här filmen som, som sagt, byggde på en välkänd och populär Kabukipjäs. Den skulle hylla feodala ideal och lydnad mot överordnad. Kurosawa gjorde som han blev tillsagd men gjorde en del ändringar, bl a lade han till den där pajasen som spelade en bärare, vilket enligt regeringen förlöjligade det hela och de ansåg att det var ett hån. Man förbjöd därför filmen. När amerikanarna hade intagit Japan förbjöd den amerikanska armén i sin tur filmen. Man gillade inte feodalismen i historien och tyckte den stod i strid med sina egna demokratiska idéer. Ja, ja, ur vilken synvinkel man än ser så är censur alltid fel… Filmen fick slutligen japansk premiär 1952.

Det var rätt kul att se en så här tidig Kurosawafilm. En av skådisarna är Takashi Shimura som ju förekommer i mängder av Kurosawas senare filmer (bl a De sju samurajerna). Bäst i den här filmen var dock chefslivvakten Benkei (Denjirô Ôkôchi) som är smart och stenhård. Bäraren är en pajasfigur som ska vara rolig. Bitvis är han faktiskt det också men det blev lite för mycket ibland. Han spelades tydligen av en Japans främsta komiker vid den här den tiden vid namn Kenichi Enomoto. Lite halvspännande är det om sällskapet ska klara sig förbi gränsposten eller ej. Titeln på filmen syftar på att de var tvungna att smyga försiktigt och inte trampa på tigerns svans. Jag tycker det låter som ett gammalt japanskt talesätt. Det känns så.

Kurosawa brukar ju vara känd för att göra långa filmer (De sju samurajerna och Rödskägg är riktigt långa) men den här är bara 51 (eller 59) minuter och betyget blir en svag trea, inte för att det är en kort långfilm utan för att den inte var bättre än så.

3-/5

Arkiverad under Asiatiskt, Betyg 3, Drama, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , ,

Nostalghia

12 mars, 2012 8 kommentarer


Titel: Nostalghia
Regi: Andrej Tarkovskij
År: 1982
IMDb | Filmtipset

Med anledning av att Erland Josephson nyligen gick ur tiden så kommer här ytterligare en gammal recension av film där Josephson spelar en stor roll. Förutom att jobba med Ingmar Bergman så gjorde Josephson åtminstone två filmer (den andra är Offret) tillsammans med ryske mästaren Andrej Tarkovskij. Nostalghia såg jag efter att ha sett ett gäng Tarkovskij-filmer och det gjorde tydligen sitt till.

Handling: En rysk författare/poet reser genom Italien med en kvinnlig översättare, träffar galning/byfåne i en by, pratar med honom, grälar med översättaren, och tänder slutligen ett stearinljus och tar ett vandrande fotbad.

Alltså, jag måste ha fått en överdos av Tarkovskij eller nåt, detta var droppen som fick bägaren att rinna över, det slog slint helt enkelt, för det här var bland det jobbigaste filosofiska navelskådande dravlet jag sett. Jag satt fanimej och längtade efter Godzilla och Armageddon. Jag somnade som vanligt men det hör ju till. Annars var jag fullkomligt ointresserad av historien och människorna i den. Varför så dystra? Well, alla har väl sina problem och inre demoner und so weiter men det här vara bara för mycket. Jag förstod aldrig vad poeten var ute efter, eller snarare, jag var inte intresserad.

Erland Josephson var med och spelade byfånen som några år tidigare låst in sin familj (fru och barn) för att skydda dem från världens elakheter (eh, smart drag… NOT!). Jag störde mig en del på att den italienska rösten inte var Josephsons men inte mycket att göra åt då Erland väl inte snackar italiano. Annars gillade jag Josephson mycket i Fanny och Alexander, främst då han på ett ruggigt bra sätt läser en saga för Alexander och Fanny. (Jag trodde sagan var från bibeln/talmud men tydligen är det Bergman själv som står för texten.) Jag greps aldrig av vad hans rollfigur höll på med i Nostalghia. Hans tal på slutet kändes bara mysko, liksom den efterföljande majbrasan. Nä, det är med glädje jag delar ut en etta till denna stinkande kalkonrulle. Ja, ja, visst, jag glömde: fotot var hur vackert som helst.

1/5

Arkiverad under Betyg 1, Drama, Film, Recension Tagged with , , , ,

Real Steel

29 februari, 2012 4 kommentarer


Titel: Real Steel
Regi: Shawn Levy
År: 2011
IMDb | Filmtipset

Jag satt på planet från London till Montréal med dryga sju timmars flygning framför mig. Maten hade serverats och jag hade läst en timme i Jan Guillous Tempelriddaren. I stolsryggen framför mig fanns det liten display med pekskärm där man kunde välja bland ett gäng filmer. Jag ville se en lättsam film med inte alltför avancerad handling, en film som jag kanske inte trodde skulle vara bra. Om jag ska se en bra film, eller en film som jag tror ska vara bra åtminstone, så vill jag helst se den i en bra miljö. Jag valde robotboxningsfilmen Real Steel!

Hugh Jackman (kanske lite överraskande) gör huvudrollen som avdankade f.d. boxaren Charlie. I den nära framtid som filmen utspelas i så har vanlig mänsklig boxning ersatts av robotboxning. Istället för människor som pucklar på varandra så är det stora stålmonster som svingar sina nävar fjärrstyrda av sina mänskliga ”förare”.

Charlie är en ganska misslyckad figur som försöker göra karriär i botboxningsbranschen. Men så faller plötsligt hans för honom själv okände 11-årige son ner i knät på honom. Motvilligt får sonen följa med när Charlie ska försöka vinna några matcher. Av mer eller mindre en slump så börjar Charlie och hans son att samarbeta. Sonen har spelat boxningsspel (datorspel alltså) och är klurig och Charlie… ja, han har ju boxats.

Oj, en ganska typisk Disneyproducerad snygg sörja var det här. Ja, eller det kanske inte var Disney som producerade men det känns så. Vi får en slemmig pappa-son-historia där Charlie först säljer sin son för pengar men som sen plötsligt inser att han nog gjorde fel. No shit, Sherlock. Förutom slemmigt sirapsdrama får vi den vanliga underdog-historien som är så populär inom främst amerikansk sportfilm. Men trots att det är gjort efter mall så är det ju svårt att låta sig ryckas med. Fast jag lyckades motså ganska bra, haha.

Vad vi även får är en film i stil med Transformers. Robotboxarna påminner inte lite om Transformers-light. Och riktigt corny, precis som ofta i Transformers, blir det när sonen liksom bondar med sin nya pappa… nej, jag menar inte Charlie utan roboten Atom som sonen hittar.

De onda i filmen representeras dels av sonens morföräldrar, där den ena parten spelas av Hope Davies av alla (jag tänker alltid på About Schmidt eller American Splendor när jag ser henne). De andra elakingarna i filmen är teamet bakom botboxaren Zeus. Här vi finner vi en japansk robotprogrammerare och en ryskbrytande supersnygg men iskall manager spelad av fotomodellryskan Olga… wait for it… Fonda. Efter som de är ifrån Ryssland respektive Japan så har de givetvis ingen kämpaglöd utan litar helt på sina fuskiga knep. Jag vet inte, sånt här funkade i Rocky IV men inte nu.

Nej, trots att i princip vilken film som helst borde liva upp en seg Atlantflygning så kraschar Real Steel ganska hårt.

2-/5

Andra filmbloggare som har sett Real Steel är Flmr som tyckte den var charmig, Fiffi som satte fingret på en sak: nämligen att den är skittråkig att skriva och läsa om… ah, jag tar tillbaka det där med att läsa om. Filmitch som fick en sirapsöverdos av filmen skrev nämligen en riktigt underhållande text om detta sötsliskiga sportactiondrama.

Och förresten, lite research visade att det var Disney som låg bakom filmen. Touchstone Pictures som är ett av Disneys fyra filmbolag producerar Real Steel.

Arkiverad under Action, Betyg 2, Boxning, Drama, Film, Recension, Science fiction Tagged with , , , , , , , , , ,

En passion

26 februari, 2012 4 kommentarer


Titel: En passion
Regi: Ingmar Bergman
År: 1969
IMDb | Filmtipset | Ingmar Bergman Face to Face

Med anledning av Erland Josephsons död idag så vill jag uppmärksamma denne suveräna skådis med en recension av en film som han var med i. Det blir Ingmar Bergmans En passion. Som så många gånger förr och senare så jobbar Erland här med Bergman. Min favoritstund med Erland är nog när han läser en berättelse för Fanny och Alexander i F & A. Men Erland har även gjort en mängd andra saker, bl a har han gett ut en hel radda med litteratur vilket var nyheter för mig (det handlar om poesi, skönlitteratur, självbiografiska verk samt dramatik). Han har även varit med i en av mina absoluta hatfilmer, nämligen Andrej Tarkovskijs Nostalghia (kommer en recension på den). Men nu kommer det alltså handla om Bergmans En passion, som jag såg efter att ha sett Vargtimmen och Skammen (som det dyker upp recensioner av så småningom här på bloggen).

Efter Vargtimmen och Skammen var det dags för ytterligare en Fårö-film, nämligen En passion med Max von Sydow, Liv Ullman, Bibi Andersson och Erland Josephson i huvudrollerna. Handlingen är förlagd till en enslig ö (he, vad konstigt) där Andreas (Max von Sydow) isolerat sig efter juridiska bekymmer och äktenskapsproblem. Han finner dock viss gemenskap med tre andra personer på ön: ett gift par och deras vän Anna (Liv Ullman) som han inleder ett förhållande med.

Jag börjar känna igen mig på Fårö nu. Det är samma skådisar i samma miljöer. Rollfigurerna som dessa skådisar gestaltar brottas med liknande problem: inre demoner, relationsproblem, alienation, etc. Det finns några saker som sticker ut när det gäller En passion. Den första är att filmen, helt oväntat för mig, är i FÄRG. Det ger en helt annan känsla. Jag är inte säker på att det är en helt igenom bättre känsla. Fortfarande är det mästaren Sven Nykvist som står för fotot, vilket förstås garanterar kvalitet. Men svartvitt är alltid svartvitt, speciellt på Fårö.

Den andra saken som är annorlunda är att Bergman några gånger mitt under filmen låter skådisarna komma till tals och berätta om vad han/hon tycker om sin rollfigur. Ett lite kul grepp som samtidigt kanske störde filmkänslan. Jag kan inte avgöra vilket av det positiva eller negativa som väger över. Men just det här med att verkligen visa att det är en film vi ser — en film som är resultatet av en filminspelning, en film som är medveten om att den är en film — verkar Bergman ha fått dille på vid den här tiden (i slutet av 60-talet). Liknande saker förekommer i både Persona och Vargtimmen.

En passion är lite tråkig. Den känns bitvis lite väl intern; Bergman gör upp med sina demoner — igen. Jag får också intrycket av att det är väldigt mycket som händer ”mellan raderna”. Ibland känns det som om vissa delar av historien helt enkelt saknas. Det gör att man inte riktigt kommer personerna nära. Dock gör skådisarna fläckfria prestationer. T ex är Erland Josephson härligt sarkastisk och vig med orden. Han har ett äckligt överlägset sätt att prata på. Det blir en normal trea till En passion. Bergman är nästan alltid bra på ett eller annat sätt.

3/5

Arkiverad under Drama, Film, Metafilm, Recension, Svensk film Tagged with , , , , , , , ,

← Äldre inlägg

Nyare inlägg →