Blue Ruin (2014)

8 februari, 2015 6 kommentarer

Ibland handlar det om detaljerna. De där små detaljerna som gör att en film lyfter litet extra. När jag såg Blue Ruin var det precis så. Jag återkommer till detaljerna.

Blue Ruin är en sorts hämndfilm men den är gjord i en tidslucka som inte brukar förekomma i mer normala hämndfilmer. Själva hämnden kommer nämligen tidigt i filmen och händelsen som är orsaken till varför hämnaren vill hämnas, den är inte ens med i filmen. Istället handlar detta om vad som händer efter man har hämnats. Tar det, kan det, någonsin slut?

Blue Ruin är också en mysteriefilm. Frågan om vad som egentligen har hänt hänger i luften. I inledningen möter vi en uteliggare, Dwight. Han bor i en bil parkerad vid en sandstrand vid havet. För att få mat glider han omkring utanför restauranger och kollar igenom deras sopor efter matrester. Men se där, en halväten hamburgare och litet pommes. Middag!

Varför presenteras vi för Dwight? Vem är han och varför är han hemlös? Ja, en morgon knackar en poliskvinna på bilrutan och vill att Dwight ska komma med till stationen. Hon har något att berätta. Dwight tror att det har att göra med något han själv har gjort, som t ex att passa på att låna en familjs badrum medan de är borta. Men, nej, det handlar inte Dwight, i alla fall inte direkt. Fast, jo, det handlar absolut om Dwight. Han får veta att en fånge precis har frigivits efter ett fängelsestraff. Kopplingen till Dwight är oklar men något är det definitivt eftersom Dwight ger sig av i sin skruttiga bil mot sin gamla hemstad. Han väntar utanför fängelset och följer sen efter när fången blir hämtat av sin familj.

Blue Ruin

Jag skriver inte så mycket mer än så om handlingen. Det är bättre att helt enkelt uppleva filmen. Stämningen är väldigt speciell. Jag försöker komma på andra filmer att jämför med, och det är väl svårt att inte nämna några av Coen-brödernas filmer. Fargo t ex. Precis som i Fargo har vi här en man som tar sig vatten över huvudet och ger sig in i saker som han inte behärskar, inte kan kontrollera. Det här ger upphov till en mörk men ändå nästan dråplig humor. Samtidigt är stämningen hela tiden väldigt intensiv. Under en period i filmen satt jag framåtlutad med händerna tryckta mot ansiktet likt en fanatisk fotbollssupporter som är helt inne i en match. Jag var helt uppslukad.

Förutom spänning, intensitet, en mörk humor och en i grunden tragisk historia bjuds vi även på ett härligt filmfoto av Jeremy Saulnier som även regisserat. När jag kollar igenom vilka filmer som Saulnier varit inblandad på IMDb så tror jag inte jag känner någon och filmernas betyg är inget att skryta med. Helt otroligt att ta fram Blue Ruin ur bakfickan! Fast jag antar att han hade den inom sig och att han förmodligen har jobbat med att få den gjort väldigt länge. Det var nog dags att den kom ut.

Detaljerna var det. Jag tänker på detaljer i manus, hur det är skrivet. Det är väldigt smart. Saker planteras som man inte tänker på förrän de dyker upp en stund senare. Som exempel kan jag nämna en sekvens som händer en bit in i filmen. Jag vet inte om det är en spoiler men ni som är känsliga får väl sluta läsa. Hur som helst, så är Dwight ensam i ett hus. Han väntar på att hans motståndare ska komma. När de till slut kommer så springer Dwight upp i badrummet och sätter på kranen handfatet för att förvirra sina fiender. Efter en superintensiv kurragömmalek lyckas Dwight fly från huset. Ganska långt senare i filmen kommer Dwight tillbaka till det fortfarande övergivna huset. Det första han gör är att gå upp för trapporna till badrummet och stänger av den rinnande kranen. Detaljer.

Just sådana här detaljer gör att jag delar ut en klockren fyra.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Det är fler som skrivit om Blue Ruin. Kolla t ex in vad Fripps filmrevyer, Flmr och Movies – Noir tycker.

Arkiverad under Betyg 4, Brott, Drama, Film, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , ,

Filmspanar-tema: Kärlek – Blue Valentine (2010)

4 februari, 2015 25 kommentarer

filmspanarna_kvadratJag ser inte överdrivet många filmer i den romantiska genren. Det är nog den generiska romantiska komedin som är ett spöke för mig. Trodde jag. När jag kollade under Romantik-kategorin på min blogg så fanns det ändå 59 inlägg. Men det beror väl på vad man jämför med. Exempelvis hade Skräck hela 87 inlägg. Jag visste inte att jag var en sån skräckfantast. Science fiction dominerar med 158 inlägg, och det var mer väntat då det är en favoritgenre. Vidare blev Fantasy knappt slagen av romantiken med sina 52 inlägg. Den smala genren Martial arts hamnade på 45 inlägg. Under Brott hittar vi 91 inlägg vilket kanske säger en del om vilka ämnen som filmvärlden fokuserar på.

Den här månadens filmspanartema är Kärlek och därmed har jag alltså chansen att nå 60 inlägg i Romantik-kategorin. Nu är ju romantiska komedier och kärleksfilmer inte nödvändigtvis alls samma väsen och när jag funderade på vilken film jag skulle se behövde jag inte fundera speciellt länge. Det handlade om en film som många tipsat mig om men jag har inte kommit till skott med den. Förrän nu!

****

Blue Valentine (210)

Blue Valentine är regisserad Derek Cianfrance som gjorde den i mina ögon strålande The Place Beyond the Pines. Det var alltså på tiden att jag fick ändan ur och kollade in kärlekstragedin Blue Valentine. Filmen skildrar ett förhållande mellan två människor och hur det förändras från första förälskelsens blindhet till vardagens lunk och ovanor. En riktigt blå Alla hjärtans dag.

Paret i filmen, Cindy och Dean, spelas av Michelle Williams och Ryan Gosling. De båda är strålande. Jag kände nästan att så där man kan känna ibland i intensiva dokumentärer, att man kommer fööör nära verkliga personer, att man får ta del av deras vardag utan att de vet om det. Deras vardag är skildrad rakt upp och ner och jag förstår deras förhållande bit för bit utan att det behöver förklaras. Blue Valentine handlar nämligen om människor och inte plot points och då behöver inget förklaras utan det man ser det är det man får.

Blue Valentine

Åh, den här bilden…

Det som gör filmen extra stark är att den utspelas under två tidsperioder. Först har vi nutiden när Cindy och Dean bor i ett hus med sin typ 6-åriga dotter. Cindy är sjuksköterska och Dean jobbar som målare. Sedan hoppar filmen tillbaka flera år kring tiden när de möttes, blev kära och gifte sig. Och så hände det en hel del annat också men det får ni se när ni ser filmen (för det ska ni göra om ni inte har sett den!). Det som händer i nutid knyts snyggt ihop med händelser i det förflutna. Vi får bitvis hela bilden uppmålad för oss. Vi får förklaringar till varför vissa saker är känsliga mellan de båda.

Det som ändå sticker ut mest är konstrasten mellan de båda tidsperioderna. I dåtiden, ja, då är allt möjligt. Det finns problem givetvis. Allt är inte frid och fröjd men mellan Cindy och Dean finns en attraktion som känns spännande och lustfylld. I nutiden så har saker stannat upp. Dean är som en annan person. Han har stannat upp. Vanor har blivit till ovanor. Att vara slacker funkar inte livet ut. Att Cindys pappa (spelad av John Doman från The Wire, yay!) i nutiden behöver en syrgastub för att kunna andas ordentligt är en annan liten detalj som visar på tidens melankoliska gång.

Regissören Derek Cianfrance har en stil som jag kände igen från The Place Beyond the Pines. Det är en på samma gång episk och intim stil. En märklig kombination det där, men det är just det som gör hans filmer speciella.

Blue Valentine är fin, fin, fin film som alltså handlar om människor på ett för mig väldigt äkta sätt. När filmen började ta slut kände jag att jag ville ha mer. Jag ville en försoning, men jag visste att det var omöjligt. Jag ville ha ett sorts avslut. Filmen är dock bättre än så. När den är slut sitter jag med en känsla av att vilja ha mer men ändå är jag nöjd, och det är ett gott betyg till filmen. Ett tag var den faktiskt uppe och nosade på högsta betyg.

   

Kolla nu in vad de andra filmspanarna love bombar om.

The Nerd Bird
Rörliga bilder och tryckta ord
The Velvet Café
Fripps filmrevyer
Fiffis filmtajm
Har du inte sett den? (blogg)

Arkiverad under Betyg 4, Drama, Film, Recension, Romantik Tagged with , , , , , , , , , , ,

Turist (2014)

23 januari, 2015 14 kommentarer

Turist

Är du vaken, Lars? Har du borstat tänderna?

Jag gillade Turist. Jag tyckte inte Turist var trist. Jag tyckte Turist var en rolig film. Ibland pinsamt rolig, ibland roligt pinsam. Jag tyckte inte den var full med ångest. Jag såg den mer som en svart komedi. Om jag jämför med de andra av Ruben Östlunds filmer som jag har sett (Play och Gitarrmongot) så är det här den mest lättsamma, mest lättillgängliga. Mellan scenerna med dialog så förekommer ganska långa avsnitt med märklig musik och snyggt foto av Fredrik Wenzel. Vi får se skidpister och liftar. Musiken påminde mig om den i den svenska filmen Darling. Turist påminde mig även om Jessica Hausners märkliga film Hotel. En sak som inte riktigt funkade var scenen på discot med det skrikande killgänget. Slut på meddelandet.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Arkiverad under Betyg 4, Drama, Film, Komedi, Recension, Svensk film Tagged with , , , , , , , , , , ,

Filmspanar-tema: Utmana din smak – Att leva (1994)

7 januari, 2015 26 kommentarer

filmspanarna_kvadratDet är andra gången som vi filmspanare kör vårt Utmana din smak-tema. Förra och alltså första gången var för ungefär ett år sen och då fick jag i uppgift (av Fiffi) att utmana mig själv genom att se Cannibal Holocaust, en film som jag INTE var sugen på att se och förmodligen aldrig hade sett om det inte hade varit för utmaningen. Den gången blev det en riktigt lyckad utmaning för min del eftersom jag blev fascinerad och bitvis hypnotiserad av Cannibal Holocaust.

Vad går det utmaningen ut på? Jo, man har två uppgifter. Nummer ett är att välja en film åt en annan spanare. Det ska vara en film som man misstänker att personen kanske inte kommer att se, en film som är utanför den personens bekvämlighetszon. Men det ska också vara en film man faktiskt vill rekommendera, en bra film. Uppgift nummer två är förstås att se filmen som man själv blir utmanad med.

Jag blev utmanad av David från Filmmedia.se och han tyckte inte det var speciellt lätt att välja film åt mig. Jag kan förstå det. Jag har en bred smak och ser det mesta (förutom Pixar-filmer). Att det skulle bli en asiatisk film som David till slut valde var inte förvånande då han förmodligen är den svenska filmbloggare som kan absolut mest om asiatisk film.

****

Att leva (1994)

Ja, det blev alltså en relativt tidig film av den kinesiske regissören Zhang Yimou jag skulle ta mig an. Att leva handlar om… ja, om att leva, helt enkelt. Vi får följa en kinesisk familj från 1940-talet precis innan den kommunistiska revolutionen och fram till kulturrevolutionen i slutet av 60-talet.

I filmens inledning har pappan i familjen, Fugui (Ge You), stora problem med spelmissbruk. Han spenderar en stor del av sin tid med att spela tärning, och det går inte bra. Han riskerar att spela bort alla sina pengar och dessutom bli av med familjens hus, där även hans far och mor lever. Fuguis fru Jiazhen (Gong Li) försöker få sin man att sluta spela men ger till slut upp och lämnar honom och tar dottern Fengxia med sig. Fugui förlorar därmed allt men han har bara sig själv att skylla.

Det postiva med att bli av med allt, inklusive all förmögenhet, är ju att man då inte har något att kvar spela med. Fugui lyckas därmed bli av med sitt spelberoende, så något gott kom det ur det hela. Efter att ha insett att Fugui går att lita på igen så kommer Jiazhen tillbaka, nu även med deras nyfödda son. Trots att de är fattiga lever familjen nu i alla fall tillsammans och upplever en stillsam lycka. Nu bryter dock kriget ut då Mao och hans kommunistarmé försöker och lyckas ta över makten. Svåra tider igen för familjen… men livet är ändå värt att leva.

Vilken fin film detta är. Det är poesi i filmformat. Zhang Yimous film är så vacker, så enkel, så finstämd. Samtidigt handlar det om starka och storslagna känslor, men det är alltså framställt på ett vad jag skulle säga kinesiskt sätt. Jag har sett det förut i andra filmer (och även tv-serier). Det är så enkelt, helt utan sentimentala inslag. Enkelt men ändå storslaget. Det var faktiskt en njutning att se Att leva. Det är en episk film och vi får alltså följa familjen under flera decennier men det blir aldrig tråkigt. Det puttrar på men det puttrar behagligt.

Att leva

I Kina blev Att leva bannlyst och fick inte visas och dessutom förbjöds Zhang Yimou att göra film under två år. Det visar väl vilket galet land Kina är. Det är helt otroligt att kommunismen fortfarande lever vidare där… för att inte tala om det än mer extrema Nordkorea. Att leva innehåller vad jag skulle säga stenhård kritik mot det kinesiska samhället. Kommunismens följder framställs som absurda, som t ex under Det stora språnget i slutet av 50-talet där fattiga byar fick ge upp sitt jordbruk för att istället tillverka metall. Nu skulle jag ändå säga att filmen är snäll i sin kritik just när det gäller Det stora språnget. I själva verket dog miljoner med kineser av svält, våld eller regelrätta avrättningar. Samtidigt är det just denna lätta hand från Zhang Yimous sida som gör filmen så fin.

I slutet av filmen som utspelas under kulturrevolutionen får vi återigen se exempel på hur absurt det blir när man tillämpar galna idéer utan minsta eftertanke. Här blir filmen nästan en komedi samtidigt som följderna av komedin blir tragiska. En ganska udda men effektiv blandning.

Om jag nu ska skriva litet om filmen som just en utmaning så får jag vara ärlig att säga att det inte var mycket till utmaning, haha. Att leva är helt enkelt en film som passade mig och som jag mycket väl hade kunnat se någon gång. Zhang Yimou är en regissör som jag uppskattar och jag tycker t ex hans film Vikarien är ett lågmält mästerverk med samma enkla men episka stil som Att leva.

David ska givetvis ha ett stort tack för valet av film. Det var helt klart två timmar som jag absolut INTE vill ha tillbaka. En toppfilm med andra ord. Slutscenen kan för övrigt vara den finaste scenen i hela filmen.

Några timmar efter att ha skrivit texten ovan så kände jag att det var någonting som saknades i min text – och det var att sätta fingret på det där lilla extra som gjorde att filmen verkligen funkade för mig. Då ska jag svara på det. Livet, och det som gör det värt att leva, kan aldrig vara vad ett samhällssystem säger att det ska vara. Nej, det är vad vi själva gör av det. Livet är vilka människor vi omger oss av. Det är det som är livet, inte vad någon annan säger.

   

Kolla nu in de andra filmspanarnas inlägg för att se vilka filmer de har blivit utmanade med.

The Nerd Bird (som jag utmanade!)
Filmmedia
Flmr
Movies – Noir
Filmitch
Joel Burman
Rörliga bilder och tryckta ord
The Velvet Café
Fripps filmrevyer
Fiffis filmtajm
Har du inte sett den? (blogg, Carl)
Har du inte sett den? (pod, där Markus har blivit utmanad att se svenskt)

Arkiverad under Asiatiskt, Betyg 4, Drama, Film, Krig, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , ,

Gone Girl (2014)

23 december, 2014 13 kommentarer

Av någon anledning hade jag totalt missat att David Fincher skulle komma med en ny film. För några år sen var ju Fincher en av de hetaste regissörerna. Sen kom The Curious Case of Benjamin Button och en Stieg Larsson-filmatisering. Kanske var det då som Fincher litet försvann från min filmradar. Benjamin Button såg jag aldrig (den var ju så låååång!) och The Girl with the Dragon Tattoo tyckte jag faktiskt var sämre än den svenska originalet.

Någon gång i slutet av sommaren hörde jag, eller snarare läste på Twitter, om en ny hajpad film som hette Gone Girl där Ben Affleck spelade en man vars fru försvinner. Afflecks rollfigur, Nick Dunne, blir givetvis själv misstänkt för det eventuella mordet. Själv hävdar han förstås att han är oskyldig. Samtidigt som polisutredning startar drar även en mediecirkus igång kring fallet.

Jag tror jag såg den här filmen under helt perfekta förutsättningar. Jag visste i princip ingenting om handlingen. Jag visste inte att den byggde på en roman av Gillian Flynn (som även skrivit filmens manus). Jag trodde det var en ren thriller… vilket jag inte skulle säga att det är. Istället blir filmen en blandning av thriller och svart satir. Under visningen så hade jag, helt oväntat, riktigt roligt. Jag fann stora delar av filmen härligt roliga. Den tar oväntade vägar som jag inte var beredd på, vilket gjorde att jag ofta satt och småskrattade och samtidigt skakade på huvudet åt det jag såg.

Rosamund Pike. Vilken tjej! Hon har tidigare bara gett ett frostigt (ehe) intryck och inte stuckit ut för mig. Jag kan bara minnas att jag har sett henne i den där Bond-rullen som tydligen kom 2002 (fasiken vad länge sen!). Här är hon perfekt som den perfekta frun för slackern Nick Dunne. Eller hur perfekt är hon och är Dunne bara en slacker? Nåväl, de två förtjänar varandra kan man säga.

Gone Girl

Kim Dickens. Haha, Kim Dickens. Vet ni vad hennes rollfigur heter i Gone Girl? Jo, Rhonda Boney. Ja, jag vet inte, en händelse som ser ut som tanke? Hon är hur som helst kanske min favoritfigur i filmen. Boney är polisen som utreder Gone Girl-fallet. Hon är duktig, misstänksam och har en skön torr humor. Som assistent har hon unge polisen James, spelad av Patrick Fugit som vi känner igen från Almost Famous. ”Should I know my wife’s blood type?”. Underbart.

Tyler Perry. Tyler Perry? What? Han är ju bara regissör trodde jag. Nej, jag förväxlar nog honom med Lee Daniels. Well, här spelar han en kändisadvokat som tar sig an att försvara Nick. Här finns kosing att tjäna. Här ska spelas ett mediespel. Varje scen Perrys advokat är med i tyckte jag var härlig. Inför ett tv-framträdande ska Nick Dunne tränas för att inte se för självgod ut. Så fort han glider över i självgodhet kastar Perrys advokat godis på honom. Efter att ha fått ett antal geléhallon i ansiktet är Dunne till slut redo för sitt framträdande. LOL. Här blir filmen skön mediesatir. Eller satir och satir. Förmodligen är det inte så långt från verkligheten alls.

Jag har sett att en del tycker att filmen är obehaglig att se, att den är jobbig och att personerna är vidriga mot varandra. Well, kanske det. Själv såg jag det mer som en satir där jag inte blev känslomässigt drabbad alls. Jag hade bara roligt, speciellt under andra halvan där filmen verkligen tar ut svängarna.

Oj, jag höll på att glömma musiken. Eller musiken och musiken, det känns som fel ord. Jag syftar på ljudspåret som alltså Trent Reznor och Atticus Ross står för. Jag vet inte hur jag ska beskriva det men det var nervigt och påträngande utan att ändå ta fokus från bilderna. Mycket bra.

Eftersom det är David Fincher som står vid regispakarna så är Gone Girl givetvis rent hantverksmässigt en utsökt film och därför blir det en fyra i betyg. Årets The Wolf of Wall Street, fast bättre.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Idag skriver även Fripps filmrevyer och Flmr om Gone Girl. Tidigare har Fiffis filmtajm, Rörliga bilder och tryckta ord, Movies – Noir, The Nerd Bird, Filmparadiset och Toppraffel plitat ner sina tankar och så har Har du inte sett den? och Den perfekta filmen podpratat om sina diton.

Arkiverad under Betyg 4, Drama, Film, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

My Dinner with Andre (1981)

12 december, 2014 9 kommentarer

decadesEfter att det kört ihop sig ordentligt på jobbet på sistone så har jag tyvärr inte så mycket tid eller ork att få fram en riktigt genomarbetad recension av den här fredagens decenniefilm. Vår projektledare (hej, Henke!) på jobbet har t.o.m. börjat yra om att våra sen länge godkända julsemesterdagar inte längre är godkända. Så därför blir detta en klassisk ”skjuta från höften”-recension, vilket förmodligen ändå är det bästa sättet att skriva på när det kommer till kritan. 😉

My Dinner with Andre är egentligen inte en film, i alla fall inte en filmfilm. Den hade kunnat göras som radioteater utan problem.

Vi har alltså två snubbar, gamla vänner inom teatervärlden, som träffas över en middag efter att inte ha sett varandra på ett bra tag. Den ene, Andre (Andre Gregory), har varit borta från världen men har nu kommit ner till jorden så att säga. Den andra, Wallace (Wallace Shawn), är nervös för att träffa honom eftersom han misstänker att Andre kanske har psykiska problem och att det därmed kan uppstå pinsamma situationer.

I princip hela filmen utspelas på restaurangen med närbilder på Andre och Wallace när de sitter och pratar. Till en början är det i princip bara Andre som håller låda och berättar om sina flummiga äventyr i Skottland, Polen, Indien och andra ställen där han deltagit i moderna konstprojekt, det ena flummiga än det andra.

Alltså. Den här filmen, om man nu kan kalla den en film, ska ju bara inte funka. Det finns inget spektakulär med hur den är filmad, rent visuellt. Inget, inget, händer, förutom att de två pratas vid.

My Dinner with Andre

Men hur i helvete kan det då vara möjligt att jag verkligen gillade filmen! Haha, detta är helt otroligt.

Någon dag innan jag såg My Dinner with Andre så hade jag sett ett avsnitt av pratshowen Skavlan. Det var ett ganska lättsamt avsnitt med bl a John Cleese som komiskt centrum. Stämningen var god och alla skrattade. Sen kom det in en gammal japansk kvinna som var en överlevande efter atombombningen av Hiroshima. Det blev plötsligt en tät och intensiv stämning som gick att ta på. De andra gästerna satt på helspänn, helt fokuserade på kvinnan och gripna av det hon berättade.

Något liknande hände medan jag tittade på My Dinner with Andre. Jag minns inte exakt vad det var som Andre berättade men plötsligt fann jag mig själv sitta på helspänn och lyssna på det som han hade att säga. Fascinerande. Det var något med rösten och hur han berättade det han berättade.

My Dinner with Andre påminde mig även om en kort episod som utspelade sig på en restaurang i Amsterdam för några år sen där jag var på en jobbresa tillsammans med några kollegor. Under middagen berättade en kollega om en tragisk händelse då han och hans fru hade förlorat ett barn. Mitt under berättandet kom servitrisen och undrade om vi ville ha något mer och även för att hämta tomma talrikar och glas. Servitrisen schasades snabbt bort av en annan kollega med orden ”tyst, försvinn, vi är mitt uppe i något känsligt här, kan du försvinna”.

I My Dinner with Andre dök kyparen upp mitt under en djup filosofisk diskussion med frågan ”är ni redo för dessert?!”. Jag fann detta roligt.

Det som till slut lyfte filmen till mitt (oväntade) slutbetyg var att Wallace äntligen, vilket var tur, började delta i diskussionen själv. Ibland är han med på noterna, ibland är han mer skeptisk till det som Andre lägger fram. Det fanns en intressant dynamik här.

Jag överraskar alltså de flesta, inklusive mig själv, med slå till med en fyra till denna radioteater.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Nu är jag nyfiken på två saker: vem valde filmen och vad tycker de andra decenniespanarna om den?

Movies – Noir
Fripps filmrevyer
Rörliga bilder och trycka ord
Fiffis filmtajm

Arkiverad under Betyg 4, Biografifilm, Drama, Film, Recension Tagged with , , , ,

#SFF14: Whiplash (2014)

22 november, 2014 10 kommentarer

sff_logoWhiplash är titeln på en gammal jazzklassiker som jag aldrig hade hört tidigare. Det är även titeln på den bästa filmen jag såg under Stockholm Filmfestival.

Filmen har två tydliga huvudrollskombatanter: Miles Teller (The Spectacular Now) spelar den aspirerande jazztrummisen Andrew Neiman och J K Simmons gör den demoniske och efter perfektion strävande musikläraren Terence Fletcher.

Filmen utvecklas till en batalj mellan Neiman och Fletcher. Till en början var dock filmen inte något som stack ut för mig. Neiman är en ganska osäker snubbe, men besatt av att bli en framgångsrik trummis. Fletcher är krävande, för att inte säga sadistisk. Han förnedrar och bryter ner sina elever snarare än försöker inspirera dem. Eller är det kanske tvärtom, att han därmed inspirerar dem?

Efter att Andrew blivit förnedrad men ändå till slut tagit en plats i Fletchers band så undrade jag litet var filmen skulle ta vägen. Nu var liksom det svåra över och Neiman var på väg mot framgång. Jag tänkte att det var en ganska mysig film men ändå inget superduperspeciellt. Visst, alla scener där Fletcher leder sina musiklektioner och repeterar med bandet är härliga. J K Simmons har en intensitet som går att ta på. Rollfiguren Fletcher är person som ser rätt igenom dig. Det är en person du inte bör ljuga för eller försöka lura. Han har pondus.

Miles Teller är bra som Andrew, som är besatt av att bli trummis och detta gör honom till en person som inte är helt igenom trevlig. Han är självisk och villig att lyckas även om det gör att andra misslyckas eller blir ledsna. Oavsett detta så hejade jag på honom hela filmen. Kanske för att han var mänsklig, kort och gott, på gott och ont. Dessutom: Teller måste ha tränat en hel del på sitt trummande inför filmen. Kanske t.o.m. tränat sig blodig? Som jag har förstått så har även Teller spelat trummor som yngre. I vilket fall så såg det aldrig ut som att det var på låtsas även om förstås själva ljudet (alltid?) är från en proffsmusiker. Teller är i alla fall perfekt i rollen.

Trots lovord om bra och intensiva scener och riktigt bra skådespelarinsatser så jag tyckte ändå att något saknades för en riktigt toppfilm. Exakt vad saknade jag? Ja, jag vet inte, men kanske ett riktigt bra slut skulle kunna väga upp det hela…

Förutom scenerna med Fletcher och bandet förekommer det några scener med Andrew och hans pappa plus då en obligatorisk familjemiddag. Resten av Andrews familj förstår inte riktigt vad som är så speciellt med att Andrew är med i Fletchers band eller vad det ska leda till. Nej, tacka vet jag fotboll.

Whiplash

Andrew träffar även Nicole, en tjej som jobbar på en biograf får Andrew och hans pappa brukar se på film tillsammans (vilken bra tradition). Andrew är intresserad av henne men har inte modet att börja prata med henne. Efter att ha lyckats ta sig in i Fletchers band så blir han mer självsäker och frågar ut henne på date. Lustigt det där med hur Andrews självförtroende växer efter sina musikaliska framgångar. Då är det som han själv tycker att han är en intressant person för Nicole. Han har liksom något att säga om sig själv, vad han vill. Sen när de väl är på date så frågar Andrew om vad Nicole har för mål i livet och då uppstår en litet pinsam situation eftersom Nicole inte har något bestämt mål (än). Hon pluggar liksom vidare bara för att plugga vidare. Andrew blir mycket förbryllad över detta. Har hon inget som driver henne?! Intressant.

Just när jag trodde att filmen kanske skulle tappa sin intensitet så hände något. Jag minns inte riktigt vad som hände eller exakt när det hände men Fletcher kör igång med en ny manipulationsmanöver för att locka fram det bästa ur Andrew (eller någon annan som kliver fram). Det blir konkurrens mellan platsen som trummis. Andrew måste vara förtjänt av den.

Från och med nu så var det som att någon höjde temperaturen i salongen. Jag svettades, satt och spände mig, undrade vart filmen skulle ta vägen, var nyfiken, njöt av trummandet. Efter en intensiv sekvens där Andrew försöker ta sig till en spelning får vi en kort respit innan det makalösa slutet.

Slutet. Jag blev nu ännu svettigare. Är det kanske någon som faktiskt höjt temperaturen i salongen? Det framkom nu att Fletcher är en manipulatör av gigantiska mått och han skyr inga medel för att locka fram ett geni. Det spelar ingen roll hur hård han är. Om geniet inte kommer fram så var det inte meningen. Om geniet kommer fram så var hans sätt det enda sättet att få fram det.

Jag skriver inte mer om slutet för att inte spoila för er som inte sett filmen än. Men jag var alltså helt trollbunden av det jag fick se och höra på vita duken.

Whiplash har svensk biopremiär 6 februari och då går ni och ser den. Jag kommer förmodligen se den igen då bara för att få uppleva den sista kvarten.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Sen tidigare har Henke på Fripps filmrevyer och Christian på Movies – Noir skrivit om Whiplash.

Om visningen: Jag kom i hyfsad tid men det var ändå en ganska lång kö på Grand. Efter att ha lokaliserat Henke och Christian nästan längst fram i kön var det bara att ansluta sig till dem. Insläppet kom igång ganska sent eftersom det pågick ett Face2Face efter en visning av dokumentären om Carl Johan De Geer. Som jag förstod så var det De Geer själv som frågades ut men jag kan ha fel. Hur som helst, till slut började folk strömma ut från salongen och vi kunde gå in, givetvis med siktet inställt på den bästa raden med extra benutrymme. Jag trodde att jag först skulle hindras vid insläppet av en förvirrad tjej som hade glömt sin biljett men jag var fräck och klev förbi henne när hon stannade upp. Vi fick perfekta platser men fortfarande återstod en logistisk pusselbit. Henkes kompis Johan skulle ansluta men han var sen efter att ha varit på en tidigare visning. Dessutom skulle han hinna med att köpa något att äta också. Det är stressigt ibland på festival!

Medan vi väntade såg vi en del vänner (däribland Har du inte sett den?-Markus och Tommy och Niklas från Den perfekta filmen) som passerade förbi framför oss där vi satt och njöt av våra bra platser. Till slut dök Johan upp med maten i handen. Var det en hamburgare? Aj, aj, inte ta med sådant matosigt i biosalongen, Johan! Eller var det bara en doftande fralla? När Johan kom in noterade jag först inte vad han hade med sig och när jag sen kände matos var jag på vippen att nämna för Henke att någon idiot hade köpt med sig varm mat i salongen. Jag hann hejda mig eftersom jag såg Johans (varma?) macka i ögonvrån. LOL. Och så började filmen…

När filmen var slut försvann Tommy, Niklas och Markus snabbt på väg till en annan film medan jag satt kvar i salongen under hela eftertexterna som i trance. När jag kom ut på trottoaren utanför Grand stod Johan, Henke och Christian där. Jag anslöt och vi började hyllade filmen. Well, alla hyllade den inte. Christian kallade det en mellanfilm. Whiplash! På väg hem på tunnelbanan lyssnade jag på låten Caravan från filmens soundtrack.

Arkiverad under Betyg 4, Drama, Film, Musik, Recension, Stockholm Filmfestival, Stockholm Filmfestival 2014 Tagged with , , , , , , , , , ,

#SFF14: Reality (2014)

19 november, 2014 5 kommentarer

sff_logoQuentin Dupieux. Ja, jag hade hört namnet förr. Jag visste sen tidigare att en viss Fiffi från en viss filmtajm går helt bananas av hans filmer. Men Fiffi har ju en smak som är rena tombolan 😉 så det kändes som en för stor chansning att se några av hans filmer (det finns så ju mycket annat att se som vi alla vet…). Men sen nämnde min bror att han hade sett en av hans filmer, Rubber, och verkligen gillat den. Dessutom förstod jag av min bror, som gillar elektronisk musik, att Dupieux även var musiker (det var så brorsan fått nys om Dupieux från början).

När det så visade sig att Dupieuxs senaste alster skulle visas på festivalen och dessutom på en skön tid lagom efter jobbet så fann jag mig sittandes på en (för) liten salong på Grand tillsammans Fiffi, Henke, Christian och Jimmy. Filmen vi skulle se var Reality.

Filmen börjar stillsamt. En man och hans unga dotter har tagit bilen ut i en granskog. Dottern, som heter Reality, sitter kvar i bilen medan pappan skjuter ett vildsvin. Väl hemma är det dags för pappan att stycka grisen. När inälvorna väller ut ur svinets mage ser dottern plötsligt en blå videokassett. Kassetten hamnar i soptunnan tillsammans med slaktavfallet. Varför var det ett videoband i svinets mage? Vad är det på bandet? Ja, alla (alla!) frågor kommer att besvaras…

Efter inledningen med Reality och svinet hoppar handlingen till en tv-inspelning och vi träffar kameramannen Jason (Alain Chabat). Jason har en egen filmidé som han pitchar för filmproducenten Bob (Jonathan Lambert). Av någon märklig anledning gillar Bob idén och han visar ett speciellt intresse för stönet. Stönet som konstart. Bob vill att filmen ska innehålla det perfekta stönet. Därmed blir Jason besatt av att hitta just det perfekta stönet.

Ääääh, jag tror jag slutar skriva om handlingen. Den är på ett sätt av sekundär betydelse, även om scenerna som rullas upp bitvis är absurt roliga. Reality är nämligen en fullfjädrad surrealistisk film. Handlingen går runt i cirklar. En scen refererar till en annan utan att det hänger ihop logiskt. Scener kommer igen fast på fel sätt. Vi har en film i en film i en film och en film i ett svin… och så då en man som går omkring och spelar in sitt eget och andras stön.

Reality

Jason, stönmannen, går vid ett tillfälle i filmen på bio för att slappna av. Han har nämligen kört fast i sitt arbete med att hitta det perfekta stönet. Filmen som kör igång visar sig tyvärr vara exakt den film som han själv planerar att göra.

Inledningen var som sagt lugn. Jag förstod inte vad poängen med filmen var. Jag tyckte den var ganska tråkig. Alla skådisar var liksom nedtonade, precis som filmens färger för övrigt. Allt var liksom blekt, kört genom ett beiget filter. Men sen hände plötsligt något. Vänta nu här, det här stämmer inte! Jo, jaha, det är en film i en film. Aha. Oook, jag hänger fortfarande med. Neeej, inte längre. Nu är det för många lager. Jag har tappat bort mig.

Om ni tycker en film som David Lynchs Lost Highway är förvirrad och svår att förstå så har den filmen inte en chans i förvirrings-VM. Dupieux tar titeln. Fast när filmen är slut är man liksom inte förvirrad ändå eftersom man hade gett upp för länge sen. Lost Highway är mer frustrerande eftersom man där känner att man har lösningen nästan, men bara nästan, inom räckhåll. När man ser Reality är det bara att luta sig tillbaka och njuta av konstigheterna.

Det blir kanske ett väl högt betyg från min sida. Egentligen är det nog bara en stark trea men eftersom det var första gången jag hälsade på inne i Dupieuxs filmvärld så ska jag vara snäll.

Slutligen, hon som spelade dottern heter Kyla Kennedy (hon var för övrigt var mycket bra) och under hela filmen satt jag och funderade på var jag hade sett henne förut. Wikipedia gav mig svaret: fjärde säsongen av The Walking Dead!

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Hur förvirrade var de andra filmspanarna? Kolla in vad Fiffi, Henke och Christian skriver.

Om visningen: Filmen visades som sagt på favoritbiografen Grand. Tyvärr hade festivalen av någon anledning förvisat filmen till den allra minsta salongen. Detta fann vi filmspanare litet konstigt då Dupieux på senare år varit något av en festivalfavorit. Jag tror Reality är hans tredje eller möjligen fjärde film på festivalen.

I övrigt var det en bra visning. Precis innan filmen drog igång körde naturligtvis det vanliga strulet igång när volontärerna ska kolla om det finns några lediga platser på en utsåld vising för att då kunna sälja ”sista minuten”-biljetter. Undrar hur många gånger det händer att man säljer en biljett till någon som köat bara för att minuten senare upptäcka att den person som faktiskt hade en ordinarie biljett stormar in försenad för att se filmen… ”Tyvärr, vi har sålt din biljett”.

Arkiverad under Betyg 4, Drama, Film, Komedi, Recension, Stockholm Filmfestival, Stockholm Filmfestival 2014, Surrealism Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Interstellar (2014)

14 november, 2014 14 kommentarer

Under slutskedet av den pågående filmfestivalen så kommer då till slut en liten text om Interstellar. Eller kanske inte så mycket om just Interstellar, förutom litet på slutet. 😉 Där, i slutet alltså, förekommer det även en del spoilers till Interstellar.

För några dagar sedan lyssnade jag på ett avsnitt av podden The /Filmcast. En av värdarna, Jeff Cannata, dömde ut hela konceptet med trailers. Han ansåg att det var djävulens påfund och att det i princip var ett heltidsjobb att hålla sig borta från trailers och klipp från kommande filmer som man är peppad på att se. Människor som skärskådar trailers för att klura ut vad som ska hända i en kommande film ansåg han vara störda (sagt med glimten i ögat förstås). Han brann för historieberättandet. Att berätta en historia på en blankt papper där magi kan uppstå. Den magin uppstår inte om du sett en stor del av filmen i form av en trailer.

Jag håller med Jeff även om han tog det hela litet för långt.

Precis efter att lyssnat på avsnittet såg jag en tweet från Jessica på The Velvet Café där hon (nästan) slog fast att hon inte skulle läsa några recensioner av Interstellar eftersom nitpickers då skulle ta bort glädjen från filmen för henne.

Här håller jag faktiskt inte med – och anledningen till det hänger litet samman med det mothugg som Jeff fick av sina podkompisar David och Devindra när det gällde hans trailerhat. Även David är en sådan person som håller sig borta från trailers och annan information om filmer som han ser fram emot. Däremot så hade han insett att det finns (många) personer som älskar att analysera trailers in i minsta detalj utan att det på något sätt tar bort glädjen från deras upplevelse när filmen väl ses. Fast jag tror nog ändå att litet av filmupplevelsen går förlorad. Samtidigt jag förstår att det är en avvägning. Glädjen som det ger att detaljstudera en trailer, att ta del av information under tiden fram till premiären, att spekulera hit och dit, kan väga upp det negativa med att inte se filmen med ett helt blankt sinne. Märk väl: inte för mig, men för andra.

Själv har jag insett att det här med att nitpicka en film sönder och samman däremot faktiskt kan vara något riktigt roligt trots att man gillar filmen som helhet. Det är något jag kan roas av utan att det på något sätt tar bort glädjen från min filmupplevelse. Nitpickeriet är något jag gör med hjärnan medan min filmupplevelse mer handlar om min magkänsla. Därför så stör inte nitpickandet ut min filmupplevelse.

Insterstellar

Så. Nu till Interstellar. Jag hade givetvis hållit mig borta från alla trailers. Däremot hade jag faktiskt sett den första korta teasern. Den såg jag för ett år sen. Teasers tycker jag om. Teasers brukar bestå av ett kort klipp ur filmen eller så kan det vara en liten kortfilm både med klipp från filmen och kanske andra klipp som inte ens är med i filmen. Teasern förmedlar en känsla. En känsla av filmen. Den är inte, som är fallet med trailers, en fem minuter lång minifilm med en mitten, början och ett slut där vi får se stora delar av filmen.

Teasern till Interstellar var helt underbar. Jag kom att tänka på teasern till Man of Steel. Den hade samma storslagna känsla. I fallet Man of Steel så levererade kanske inte själva filmen. Hur som helst så blev jag supertaggad av teasern till Interstellar, och efter att ha sett den så lyckades jag hålla mig borta från (nästan) all information om filmen.

Jag hade alltså höga förväntningar. Jag hoppades på att Interstellar skulle bli 2014 års Gravity-upplevelse. Tyvärr blev det inte riktigt det även om det blev en mycket bra filmupplevelse.

Bra saker:

  • Matthew McConaughey! Förstås.
  • Gråtscenen när Cooper (McConaughey) får se filmerna som skickats efter 23 år på vattenplaneten.
  • Scenen när Cooper åker med bilen på väg till NASA för sitt uppdrag och lämnar sina barn. Det är som att McConaughey här har ett lager med blöt gladpack över ansiktet. Plus att det ser ut som han är blind på ena ögat. Jag kände igen scenen från teasern. Magiskt.
  • Den roterande dockningsscenen efter att Matt Damon sabbat allt. Här fick jag Gravity-vibbar.
  • Vattenplaneten var riktigt snygg och otäck.
  • Musiken! Den påminde mig om Philip Glass musik till Koyaanisqatsi.

Sämre saker:

  • Jag drogs inte in i filmen förrän handlingen hade tagit sig ut i rymden.
  • Det teoretiska pratet blev långdraget och bitvis fånigt.
  • Det blev för storslaget med att man ska rädda jorden och jordens befolkning hela tiden.
  • Det blev ostigt ibland, bl a när en avancerad gravitationsekvation tas emot via morse (som jag för övrigt sysslade med när jag gjorde lumpen… morse alltså).
  • Jag tyckte Michael Caine kändes litet trött.
  • Den där dikten. Hur ofta fick vi höra den? För ofta.

Summa summarum så blir det en stabil fyra till Interstellar.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Mysteriet med den försvunna mobilen – Upplösningen: Efter att ha på något märkligt sätt lyckats bli av med min mobil på Zita i samband med visningen av A Girl at My Door så hoppades jag på att jag nu skulle återfå den. Jag fick på morgonen efter visningen höra att den hade upphittats och fanns att hämta hos Zita. Men när jag skulle hämta den så hittade inte den person som nu satt i kassan min mobil. Han skulle ringa (min jobbmobil) när han hade hittat den.

htcHan ringde aldrig. Det var ju i och för sig ganska väntat. Jag ringde själv till Zita kring lunch nästa dag. En tjej svarade och hon kände inte till någonting alls om någon mobil. Gahaha, vad är det som händer här, tänkte jag. Sen hörde jag hur en annan tjej i bakgrunden lät höra ”jo, jag har hört om den där mobilen”. Den första tjejen lämnade över telefonen till tjejen med the 411. Hon hade hade sett en lapp om min mobil. Hon skulle bara springa iväg och hämta den. Så om jag bara kunde vänta någon minut. Den där minuten kändes väldigt lång men hon kom tillbaka och lät meddela att hon hade mobilen i sin hand.

Jag hade tidigare fått information om att skärmglaset hade gått sönder och mycket riktigt fick jag höra att mobilen var smashad. Nåväl, bara den startar tänkte jag.

Innan visningen av Interstellar gick jag förbi Zita och jag kunde till slut hämta ut min mobil. Glaset var krossat men den startade och den var min! My precious! Ridå.

Arkiverad under Äventyr, Betyg 4, Film, Recension, Science fiction Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

#SFF14: Nightcrawler (2014)

12 november, 2014 16 kommentarer

sff_logoNightcrawler blev den sista filmen som vi filmspanare såg i lördags under vårt Stockholm Filmfestival-bonanza, och det blev den klart bästa filmen. Jake Gyllenhaal spelar… ja, vad är det för rollfigur han spelar? Är han en simpel tjuv (som i början av filmen) eller en mer komplex skojare? I vilket fall som helst så är han fullkomligt störd i huvudet och saknar de mentala spärrar som stavas mänsklighet.

Nightcrawler utspelas till största delen nattetid i Los Angeles där Gyllenhaals rollfigur Lou åker omkring för att fånga de senaste tragiska händelserna som han sen säljer vidare till ”nyhetsprogram” på teve. Bäst säljer mord på välbärgade vita i trygga och rika bostadsområden. Men även en helt vanlig bilkrasch med människor som kämpar för sitt liv ”live” funkar och kan ge litet kosing.

Nightcrawler

Jag gillade filmen direkt. Den är snygg. Den utspelas som sagt nattetid. Det körs bil. Jag vet inte vart den ska ta vägen. Rene Russo är bra och enligt uppgift 60 år gammal. Men så gillade ju Gyllenhaals rollfigur enligt egen utsago äldre kvinnor, och kanske plastikopererade sådana? Hur som helst, jag tycker alltid det är litet tråkigt när äldre skådisar (gäller bägge könen) ser ut som silikondockor. Med det sagt, så gör Rene en perfekt och kongenial insats. Hon passar suveränt i rollen som tv-producent som ständigt letar efter något som kan få tittaren att fortsätta titta.

Nightcrawler är en rolig, supersvart och bitsk satir över ett mediesamhälle som gått överstyr. Ja, jag tyckte den alltså var rejält rolig. Jag skrattade högt ett antal gånger, och det är alltid ett högt betyg till en film.

Jake Gyllenhaal. What the fuck?! Han är smal, spinkig, i det närmaste sjukligt utmärglad med stora ögon som stirrar galet. Hans ansikte är som besatt. Besatt av att lyckas.

Filmen lyckas i alla fall.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

filmspanarna_kvadratVad tyckte mina filmspanarkompisar om Nightcrawler? Ville de sänka ner Jake Gyllenhaals rollfigur i en tunna med regnvatten eller bara boxa honom i magen?

The Nerd Bird
The Velvet Café
Fripps filmrevyer
Har du inte sett den? (Carl bloggar)
Movies – Noir
Fiffis filmtajm

Om visningen: Jag tror inte det hände något speciellt på den här visningen. Efter att ha lidit av Träsmakus Absurdus på Reflexen i Kärrtorp så kändes Park för en gångs skull som rena loungen. Jo, förresten, av någon anledning tog det en evig tid för filmen att börja, och det lustiga var att filmfestivalens personal skyllde på publiken (!) för förseningen. Haha, hilarious. Dessutom kallade volontären regissören för Tony Gilroy när det som alla vet var brodern Dan som stod för regin. Men det var ett lätt misstag att göra. Dan är ju betydligt mer okänd än sin bror.

Filmen fick en ganska lång applåd när den var slut. Välförtjänt.

(Svenskt ord för hilarious, Sofia? Google Översätt föreslår: munter, rolig, lustig, festlig, glad men jag tycker inget är riktigt rätt. Jag menar ju roligt men med en sorts negativ eller galen klang.)

Arkiverad under Betyg 4, Brott, Drama, Film, Recension, Satir, Stockholm Filmfestival, Stockholm Filmfestival 2014, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , ,

← Äldre inlägg

Nyare inlägg →