Ikiru

16 mars, 2012 4 kommentarer


Titel: Ikiru (Att leva)
Regi: Akira Kurosawa
År: 1952
IMDb | Filmtipset

Dags för Kurosawas — i mina ögon — första toppfilm. Omdömet nedan är inte speciellt innehållsrikt men jag minns att jag blev riktigt gripen av filmen. Det är en enkel men kraftfull film som jag rekommenderar skarpt. Läs Sofias utmärkta hyllningsrecension för en betydligt fylligare text.

Takashi Shimura spelar byråkraten Watanabe som går till en läkare för sina magproblem. Det visar sig vara cancer och Watanabe har högst ett halvår kvar att leva. Han går igenom en kris (inte så konstigt!) och ångrar saker han inte gjort i sitt liv. Han försöker glömma genom att ha roligt och dricka eller ”stöta” på en ung kvinnlig kollega. Han har även problem med relationen till sin son. Watanabe försöker helt enkelt hitta nån mening med sitt liv, jobb och sina sista dagar. Takashi Shimura som blivit lite (mycket!) av en favorit gör en helt annan roll än i t ex Revolvern eller De sju samurajerna där han spelar cool kriminalinspektör respektive en cool samuraj. Ämnena i Ikiru är aktuella även idag; jobb, fritid, vad är viktigt i livet, ska man åstadkomma nåt eller bara flyta med. Betyget kan inte bli annat än en fyra.

4/5

Arkiverad under Asiatiskt, Betyg 4, Drama, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Rashômon

15 mars, 2012 10 kommentarer


Titel: Rashômon (Demonernas port)
Regi: Akira Kurosawa
År: 1950
IMDb | Filmtipset

Då var turen kommen till ”mästerverket” Rashômon. Sofia ger filmen en stark fyra. Själv tycker jag det finns senare filmer av Kurosawa som är betydligt bättre.

Som vanligt spelar Kurosawa-kompanjonen Toshirô Mifune en av huvudrollerna (de gjorde 16! filmer tillsammans). Här gestaltar Mifune en bandit som våldtar en kvinna samtidigt som hennes man, fastbunden bredvid, tvingas se på. Senare hittar en skogshuggare mannen mördad. Vad som egentligen har hänt är oklart. Vi får se fyra versioner av det hela: banditens, kvinnans, den mördade mannens (via ett medium) och slutligen skogshuggarens version. Vilken är den sanna? När en händelse visas i en tillbakablick och vi som publik ser det hända så antar man att det man ser verkligen är det som har hänt. På sin tid var det förmodligen unikt att berätta på det här sättet och även idag är det ett annorlunda grepp som vi känner igen det från bl a De misstänkta och Hero.

Om man sett en del japanska filmer är en av sakerna man lägger märke till att skådisarna ofta, vad jag skulle säga, spelar över en hel del. Speciellt gäller detta Mifune som i Rashômon hoppar, frustar och skrattar som den värsta vettvilling. I Revolvern (1949) var han dock lite nedtonad, för att i De sju samurajerna (1954) återigen vara en sorts pajas. Jag vet att det finns en japansk/asiatisk skådespelartradition när det gäller det här sättet att spela. Alla känslor överdrivs nåt oerhört. Om det även har att göra med hur japaner är i verkliga livet vet jag inte riktigt, men jag tycker mig minnas en japansk företagsledare för en tid sen som på en presskonferens grät, bad om ursäkt, och tog på sig skulden för att nåt hade gått dåligt. Ett sorts skådespel. Nån som kan mer om asiatisk/japansk film får gärna bidra med åsikter här.

Hur som helst, när det gäller Rashômon så kände jag att överspelet ibland fick mig att inte riktigt ta filmen på allvar. Det är en välgjord film med ett annorlunda upplägg, lagom spännande men precis som när det gäller De sju samurajerna så får jag aldrig den där wow-känsla. När man läser andra recensioner som hyllar filmen så känns det som om man missat nåt och man vill ge högre betyg men i slutändan kanske det är så att Kurosawa helt enkelt inte är min påse (än så länge i alla fall, efter tre filmer). Jag tyckte nog Revolvern faktiskt var lite bättre, i alla fall mer spännande.

3/5

Arkiverad under Asiatiskt, Betyg 3, Drama, Film, Mysterium, Recension Tagged with , , , , , , , , , ,

Revolvern

14 mars, 2012 15 kommentarer


Titel: Revolvern (Nora inu)
Regi: Akira Kurosawa
År: 1949
IMDb | Filmtipset

Jag fortsätter att skugga Rörliga bilder och tryckta ords Kurosawa-tema. Revolvern var den andra Kurosawa-filmen jag såg efter De sju samurajerna. En lustig detalj är att IMDb listar Revolvern som en film noir.

Filmen handlar om den unge polismannen Murakami som på en trång buss råkar ut för en ficktjuv och blir av med sin pistol. Han skäms oerhört pga detta och försöker göra allt för att hitta sitt skjutvapen. Omgivningen tycker att han i viss mån överreagerar men när Murakamis pistol senare används i två rån, varav ett med dödlig utgång, så blir det plötsligt allvar. Den oerfarne Murakami paras ihop med den äldre och luttrade kriminalinspektör Sato för att försöka hitta mördaren och inte minst pistolen.

Murakami spelas övertygande av Toshiro Mifune som varit med i många Kurosawa-filmer, bl a De sju samurajerna. Även Takashi Shimura är skön som den lugne Sato.

Filmen är lite seg till en början tyckte jag men den blir bättre efter hand och slutet är spännande. Den är egentligen inte speciell. Det handlar om en helt ok polisdeckare med många element som man känner igen från modernare filmer. Murakamis naiva och envisa attityd är smått lustig och jag tycker mig känna igen den från andra asiatiska filmer, bl a Zhang Yimous Vikarien. Betyget till Revolvern blir en trea.

3/5

Arkiverad under Asiatiskt, Betyg 3, Drama, Film, Film noir, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Männen som trampade på tigerns svans

13 mars, 2012 2 kommentarer


Titel: Männen som trampade på tigerns svans (Tora no o wo fumu otokotachi)
Regi: Akira Kurosawa
År: 1945
IMDb | Filmtipset

Med anledning av att Sofia på Rörliga bilder och tryckta ord kör Kurosawa-tema under mars månad så postar jag några ”skuggrecensioner” av de filmer jag har sett. Första filmen visade sig bli en kort film med en lång titel.

Männen som trampade på tigerns svans är en av Kurosawas tidigaste filmer som gjordes mitt under under slutskedet av andra världskriget. Den bygger på gamla japanska teaterpjäser. Ni som kan allt om Japan vet säkert allt men ni andra kan läsa mer om de olika formerna av klassisk japansk teater (Noh, Bunraku och Kabuki) här om ni har lust. Filmens handlingen är ganska enkel: Yoshitsune, en framgångsrik general är på flykt undan sin bror som kontrollerar regionen. Med sig har han sina livvakter och alla är utklädda till munkar för att lura personalen vid gränskontrollen som de måste passera. I släptåg får de också en pajasaktig bärare.

Den japanska regeringen hade tydligen bett Kurosawa att göra den här filmen som, som sagt, byggde på en välkänd och populär Kabukipjäs. Den skulle hylla feodala ideal och lydnad mot överordnad. Kurosawa gjorde som han blev tillsagd men gjorde en del ändringar, bl a lade han till den där pajasen som spelade en bärare, vilket enligt regeringen förlöjligade det hela och de ansåg att det var ett hån. Man förbjöd därför filmen. När amerikanarna hade intagit Japan förbjöd den amerikanska armén i sin tur filmen. Man gillade inte feodalismen i historien och tyckte den stod i strid med sina egna demokratiska idéer. Ja, ja, ur vilken synvinkel man än ser så är censur alltid fel… Filmen fick slutligen japansk premiär 1952.

Det var rätt kul att se en så här tidig Kurosawafilm. En av skådisarna är Takashi Shimura som ju förekommer i mängder av Kurosawas senare filmer (bl a De sju samurajerna). Bäst i den här filmen var dock chefslivvakten Benkei (Denjirô Ôkôchi) som är smart och stenhård. Bäraren är en pajasfigur som ska vara rolig. Bitvis är han faktiskt det också men det blev lite för mycket ibland. Han spelades tydligen av en Japans främsta komiker vid den här den tiden vid namn Kenichi Enomoto. Lite halvspännande är det om sällskapet ska klara sig förbi gränsposten eller ej. Titeln på filmen syftar på att de var tvungna att smyga försiktigt och inte trampa på tigerns svans. Jag tycker det låter som ett gammalt japanskt talesätt. Det känns så.

Kurosawa brukar ju vara känd för att göra långa filmer (De sju samurajerna och Rödskägg är riktigt långa) men den här är bara 51 (eller 59) minuter och betyget blir en svag trea, inte för att det är en kort långfilm utan för att den inte var bättre än så.

3-/5

Arkiverad under Asiatiskt, Betyg 3, Drama, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , ,

Tom yum goong

3 januari, 2012 Lämna en kommentar


Titel: Tom yum goong (The Protector)
Regi: Prachya Pinkaew
År: 2005
IMDb | Filmtipset

Den spektakulära Ong-bak gillade jag just för att den var spektakulär, sjuk men spektakulär. Tony Jaa gjorde tricks jag aldrig sett. Egentligen kanske inte skillnaden mellan Ong-bak och den nya Tom yum goong är så stor, men här överväger det dåliga som givetvis även fanns i Ong-bak. Jag talar om lövtunt men ändå smetigt manus, uselt skådespeleri, töntiga försök till humor, och ett överdrivet våld som ger korvstoppningskänsla ganska snabbt. Det finns några coola fajter, t ex en mot en Capoiera-snubbe på ett vattentäckt golv omgivet av eld, haha. Men jag kan inte ge godkänt till det här dravlet. Ong-bak hade nån sorts skön känsla, det har inte Tom yum goong alls.

2/5

Arkiverad under Asiatiskt, Betyg 2, Film, Martial arts, Recension Tagged with , , , , , , , , , ,

Ong-bak

2 januari, 2012 8 kommentarer


Titel: Ong-bak (The Muay Thai Warrior)
Regi: Prachya Pinkaew
År: 2003
IMDb | Filmtipset

Ong-bak är en sjuk film, eller kanske en sjukt bra film. När Ong-bak kom så visades den på Stockholm Filmfestival och jag hade tänkt se den då men det blev inte av. Den hamnade på min ska-se-lista och ett par år senare så stod den helt oväntat framför mig på en hylla i en jämtländsk videobutik. Det var bara att greppa filmen och bänka sig i närmsta tv-soffa för att avnjuta drygt en och en halv timme av underhållningsvåld.

Ong-bak är huvudet på en helig lyckobringande Buddha-staty som blir stulet från en fattig by. Nu hotar missväxt och svält byn. Ting (Panom Yeerum aka Tony Jaa) som råkar vara mästare i Muay Thai (Thaiboxning) får i uppdrag att dra till Bangkok för att hämta tillbaks dyrgripen. Nog om det. Glöm handlingen, den är av underordnad betydelse. Det här är nämligen en film som är en ren uppvisning i stunts och fajtingscener med den galet bra Tony Jaa i centrum. I själva verket är det här ingen film utan en cirkusshow där Tony Jaa är huvudattraktionen. Nu har jag kanske inte sett mängder med t ex Hong Kong-action men actionscenerna i Ong-bak är hur som helst de bästa jag har sett på film nånsin. Bitarna mellan de spektakulära actionpartierna kännetecknas av mestadels usla skådespelarinsatser och flortunn handling. Handlingen är faktiskt så tunn att elektroner utan några problem alls skulle tunnla igenom den. Och Tony Jaa är ingen skådis utan en cirkusartist.

Hur som helst, bortsett från handling och skådespelare, så är det här en helt sanslös film. Den har de mest brutala, andlösa, råa, akrobatiska och välkoordinerade actionsekvenser man kan tänka sig. Bäst är kanske fajten på Muay Thai-spelklubben mellan Tony Jaa och den brutala snubben som bl a använder ett kylskåp som vapen. Kyligt gjort, haha. På samma spelklubb får vi även se en blixtsnabb japan (jag tror han hette Yoshiro) vars fötter rörde sig snabbare än vad jag trodde var möjligt. Roligt. I och för sig var han ganska chanslös mot den grymme Tony Jaa…

Filmen börjar faktiskt ganska lovande när det gäller annat än rena fajtingscener. Det hela inleds nämligen med en ganska fint filmad scen som inte är ren action där ett gäng unga killar tävlar om att klättra upp i ett gigantiskt träd för att hämta ner en flagga från toppen. Roligt och annorlunda och med några halsbrytande stunts som såg ut att göra ont. Apropå ont, så ser det ut att göra ont mest hela tiden. Det är armbågar och knän i huvudet, det är brutalt helt enkelt. Jag får en märklig blodtörstande känsla som jag kan tänka mig påminner om hur man känner när man ser en bra tungviktsboxningsmatch live. Även om man (jag) tycker att man (jag) är mot våld så rycks man (jag) med i de stenåldersbrutala fajterna. Främst kanske den sjukt grymma kylskåpsfajten.

Bitvis satt jag och tjöt rätt ut åt de makalösa stuntsen. Jag tappade hakan ett flertal gånger. Så snyggt, så brutalt, så sanslöst att det inte finns. Förutom stuntsen så tyckte jag faktiskt det komiska inslaget, i form av pajasen Petchtai Wongkamlao som spelar en f.d. byinnevånare som blivit småtjuv i Bangkok, var helt ok. Han blir Tony Jaas sidekick i jakten på Ong-bak. Däremot har den här småtjuven en ung tjej som ”partner in crime” och hon spelar över nåt så enormt. Det blev bara för mycket.

Ok, slutbetyget till Ong-bak blir en stark trea. Även om inte det är det som filmmakarna ska fokusera på så är det ändå lite synd att handlingen mellan actionscenerna inte är snäppet bättre. Det sänker helhetsintrycket lite för mycket att dessa scener är mestadels usla. Jag ser fram emot regissören Prachya Pinkaew och Jaas nästa film tillsammans, Tom yum goong.

3+/5

Och recension av just Tom yum goong kommer imorgon!

Uppdatering: Just Ong-bak valdes ut som en av de fredagsfilmerna som Henke, Christian och jag gemensamt skriver om i Tema: Decennier. Här hittar ni Henkes och Christians recensioner.

Arkiverad under Asiatiskt, Betyg 3, Film, Martial arts, Recension Tagged with , , , , , , , ,

Re-cycle

22 december, 2011 4 kommentarer


Titel: Re-cycle (Gwai wik)
Regi: Danny & Oxide Pang
År: 2006
IMDb | Filmtipset

Som jag skrivit tidigare så har jag testat Voddler en hel del den senaste tiden. Utbudet är ganska trevligt. Man kan hitta en del filmer som man inte vet nånting om men som man blir sugen på att se. Re-cycle var en sådan film. Den handlar om författarinnan Ting-yin (Angelica Lee) som kämpar med att påbörja sin kommande bok. Hon har fått skrivkramp helt enkelt. Hennes förläggare har utan hennes godkännande redan börjat marknadsföra den kommande romanen trots att Ting-yin inte skrivit en rad. Jag antar att sånt kan sätta lite onödig press på en författare.

Så småningom börjar Ting-yin dock få ner en del ord på papper och dator. Märkliga saker börjar emellertid hända då. Det verkar som om det hon skriver sen händer på riktigt. Dessutom känner hon att nån annan befinner sig i hennes lägenhet. Telefonen ringer men ingen eller inget finns på andra sidan luren förutom märkliga ljud. Teven slåss på av sig själv. Ja, ni vet, såna saker som brukar hända i den här typen av rysare.

När förtexterna rullar igång ser jag att det är en film gjord av Pang Brothers. Det är alltså tvillingbröderna Danny och Oxide Pang det handlar om. Oxide Pang, now that’s a name! De två föddes i Hongkong men växte upp i Bangkok. Deras mest kända film är väl rysaren The Eye, en film som jag inte gillade trots i alla fall en riktigt obehaglig scen. Angelica Lee spelade förresten huvudrollen även i The Eye.

Re-cycle är en mycket ojämn film. Bitvis lyckas man få till väldigt rysliga scener. Jag tror att Pang-bröderna gillar scener med hissar. Jag minns en liknande scen i The Eye. Men Re-cycle är tyvärr även ibland jobbigt övertydlig och dessutom är det kackigt på slutet med sentimentalt dravel och ett läskigt budskap som ni inte kommer missa om ni ser filmen.

2/5

Arkiverad under Asiatiskt, Betyg 2, Film, Recension, Skräck Tagged with , , , , , , ,

Ip Man

15 december, 2011 9 kommentarer


Titel: Ip Man (Yip Man)
Regi: Wilson Yip
År: 2008
IMDb | Filmtipset

För ett tag sen såg jag Bodyguards and Assassins, en historisk Hongkong-film med martial arts-inslag och Donnie Yen i en av rollerna. Jag tyckte den var fullkomligt usel. Då kan man fråga sig varför jag återigen har sett en historisk Hongkong-film med martial arts-inslag och Donnie Yen i huvudrollen? Jo, förutom att jag är en sucker för martial arts så jag misstänkte att den här kunde vara bättre. Jag vet egentligen inte varför men jag hoppades på lite mer fajtingscener… och det fick jag. Några fel med Bodyguards and Assassins var att den var för seriös, sentimental, smörig och hade för lite fajting. I Ip Man är egentligen hela historien uppbyggd kring fajtingscener. Allt som händer, händer i syfte att leda fram till… en fajtingscen.

Ip Man handlar om Ip Kai-Man (även Yip Kai-Man eller bara Ip/Yip Man), en kinesisk martial arts-legend som var en expert inom kung fu-stilen Wing Chun. Som elev hade han bl a Bruce Lee. Ip Man är alltså en högst verklig historisk person och filmen är baserad — om än väldigt löst — på hans dramatiska liv. När filmen tar sin början nån gång på 1930-talet lever Ip Man i den kinesiska staden Foshan som har blivit ett martial arts-centrum. Alla vet att Ip Man (tillbakalutat spelad av Donnie Yen) är den bäste fajtern även om han själv är ganska blygsam och egentligen inte har några elever. Då och då blir han dock utmanad och då sparkar han förstås rumpa.

När så några kaxiga utbölingar kommer till staden och börjar utmana alla martial arts-mästare får Ip Man till slut bekänna färg. Givetvis slår han den odrägliga utmanaren sönder och samman. Fast han gör det med respekt. Efteråt hyllas han som stadens hjälte. Så här långt är filmen en ganska skön actionkomedi. 1937 invaderas Kina av Japan och filmen tar en vänding till det mer dramatiska. I Foshan som tidigare var en välmående stad där alla mådde gott är det istället misär som gäller. De japanska soldaterna framställs som grymma och opersonliga stereotyper, ungefär som nazisterna framställs i västvärlden (ja, kanske inte i just precis tyska filmer då).

Jag hade betydlig roligare medan jag såg Ip Man om man jämför med Bodyguards and Assassins. Ip Man är sevärd bara för fajtingscenerna. Donnie Yen och hans kombatanter är grymt duktiga liksom martial arts-koreografen Kuang Hsiung. När Ip Man under den japanska ockupationen desperat söker jobb för att försörja sin familj påminner filmen en hel del om Cinderella Man (!). Ska Ip Man slita på kolfabriken eller ska han tjäna ihop till riset genom att fajtas med japanska karate-killar i en sorts uppvisningsmatcher som anordnas av den grymme japanske generalen som styr i Foshan? Ja, ni vet ju alla vad han till slut tvingas välja.

När filmen lider mot sitt slut och den oundvikliga uppgörelsen mellan Ip Man och den japanske generalen får jag Rocky IV-vibbar. Byt ryssar mot japaner och amerikanske Rocky mot kinesiske hjälten Ip Man och du har i princip samma historia. Vid ett tillfälle slåss Ip Man mot tio svartbältade karate-japaner.

Om jag ska klaga på nåt så är det väl att kvinnorollerna är få, det är väl egentligen bara Ip Mans fru som är en riktig person men hon framställs som totalt hjälplös och har liksom ingen egen vilja även om hon gnäller på att Ip Man fajtas för mycket. Bitvis blir filmen även lite smörig men det stör mig inte lika mycket som i Bodyguards and Assassins eftersom det i Ip Man vägs upp av skön fajting. Även filmbloggaren Voldo har sett och gillat Ip Man. Bodyguards and Assassins-diggaren Filmitch diggade inte Ip Man lika mycket.

3+/5

Ett litet smakprov ur filmen. Ip Man slåss med den kaxiga utbölingen. Det här är innan filmen blir mörkare i och med den japanska invasionen så det är en del humor.

Arkiverad under Action, Asiatiskt, Betyg 3, Film, Martial arts, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

I Saw the Devil

12 oktober, 2011 7 kommentarer


Titel: I Saw the Devil (Akmareul boatda)
Regi: Kim Ji-woon
År: 2010
IMDb | Filmtipset

En störande film. En film att bli störd av. En störd film.

En ung kvinna blir mördad av Kyung-chul, en ovanligt galen seriemördare spelad av Choi Min-sik, efter att hon har fått punktering ute på landsbygden. Hennes pojkvän Soo-hyun som är nån sorts hemlig agent svär att hämnas. Och eftersom det är en koreansk film så är det inte nån liten hämnd det handlar om. Den mördade kvinnan är dotter till en gammal polischef så Soo-hyun får tillgång till utredningsmaterial och snart är han Kyung-chul i hasorna.

Det var ett tag sen jag såg en så här jobbig film. Våldet är rått och explicit. Den obligatoriska koreanska crazy humorn lyser med sin frånvaro. Det gör däremot inte det extrema våldet och den genommörka handlingen.

Soo-hyun spelas av pretty boy Lee Byung-hun från A Bittersweet Life. Här förvandlas han till ett monster med endast hämnd i tanken.

En mer störd karaktär än den som Choi Min-sik spelar är nog svår att hitta. Filmens engelska titel antyder att han är eller representerar djävulen. En sak jag noterade var att han har ett par änglavingar på backspegeln i sin bil samt att han under en del av filmen har tröja med ett kors på sig.

Det regnar faktiskt inte i filmen. Däremot inleds filmen i snöfall så nederbörd blev det som sig bör i en koreansk film.

Vid ett tillfälle får vi se Choi Min-sik höja en hammare över sitt huvud och jag undrade om detta var en slump eller om det var en blinkning till Oldboy.

En störande film. En film att bli störd av. En störd film.

4-/5

Fler som sett och gillat (alla utom Sofia!) I Saw the Devil:

Movies – Noir
Fiffi
Rörliga bilder och tryckta ord
Vrångmannen
Filmitch

Mina recensioner av Kim Ji-woons tidigare filmer:

A Tale of Two Sisters (2003)
A Bittersweet Life (2005)

The Good, the Bad, the Weird (2008) har jag inte sett och det ska tydligen var nån sorts westernäventyrskomedi vilket gör mig lite tveksam men jag ska definitivt försöka se den då Kim Ji-woon har växt till en liten favorit hos mig.

Arkiverad under Asiatiskt, Betyg 4, Drama, Film, Recension, Skräck, Thriller Tagged with , , , , , , , , ,

A Tale of Two Sisters

11 oktober, 2011 15 kommentarer


Titel: A Tale of Two Sisters (Janghwa Hongryeon)
Regi: Kim Ji-woon
År: 2003
IMDb | Filmtipset

Tillbaka från en spännande kväll på Råsunda med trevligt slut! Sverige-Holland 3-2. Igår utlovade jag en recension av I Saw the Devil men det blir det inte. Jag kom nämligen på att jag även sett Kim Ji-woons dramarysare A Tale of Two Sisters från 2003 så vi kör en liten text om den filmen först.

Denna sydkoreanska psykologiska dramaskräckis handlar om två systrar som kommer hem efter en tids psykiatrisk behandling, vad det verkar. Deras mamma har nyligen dött, vilket tycks vara orsaken till deras sviktande mentala hälsa. Nu när de kommer tillbaka igen så är deras pappa ihop med den i systrarnas ögon ondskefulla Eun-joo. Stämningen blir allt mer spänd mellan de fyra samtidigt som mystiska saker sker i huset. Regissör är Kim Ji-woon som även gjorde A Bittersweet Life, en liten favorit från Stockholm Filmfestival 2005.

Oj, vilken vacker film! Den var faktiskt bland de vackraste jag har sett. Stämningen är helt underbar med ett foto utöver det vanliga och en sagolik ljudbild som skapar en krypande vacker känsla direkt. Fotot har en ren klar kvalitet med bilder som ibland är vackra och rogivande och ibland förmedlar en känsla av den krypande mystik som huset där allt utspelar sig är insvept i. Filmens ljudspår ackompanjerar bilderna utmärkt och främst är det den rent stämningsskapande ljudbilden som imponerar. Ibland är det nästan helt tyst, ibland bara ett lågt vibrerande som gör att man är på helspänn. Den mer traditionella musiken är ok, ett sorgligt stycke som till en början kändes lite smörigt men som i slutändan ändå gav rätt känsla.

Skådisarna i filmen känns handplockade för sina roller. De två som spelar systrarna lyckas förmedla det starka band som ofta finns mellan syskon, där det är den äldre systern Soo-mi som beskyddar sin yngre syster Soo-yeon. Styvmodern är en ganska läskig figur som är så där hispig och överdrivet snäll i början, och systrarna kan ju inget annat göra än att hata henne. Pappan verkar bortkommen och inte veta vad han ska göra i situationen.

Som jag skrev tidigare så är stämningen i filmen underbar och de hopp-scener som förekommer får bra effekt pga just denna krypande stämning. Jag hoppade till ordentligt några gånger, ofta när man precis slappnat av efter att man trott att hopp-scenen inte skulle komma den här gången. Bra timing med andra ord. A Tale of Two Sisters rekommenderas att se i ett mörkt rum, med bra bild samt framförallt bra och högt ljud för bästa effekt! Filmen är både ett drama om jobbiga minnen och syskonkärlek och en bra rysare.

4-/5

Arkiverad under Asiatiskt, Betyg 4, Drama, Film, Recension, Skräck Tagged with , , , , , ,

← Äldre inlägg

Nyare inlägg →