The Eiger Sanction (1975)

I The Eiger Sanction hittar vi Clintan som Jonathan Hemlock, en historieprofessor, konstsamlare, bergsklättrare och före detta lönnmördare. En multikonstnär. Take your pick. Han har tidigare jobbat för nån typ av hemlig spionorganisation men har slutat. Tar han ett till ”sista” jobb? Ja, givetvis. Uppdraget går ut på att delta i en klättringsexpedition som ska bestiga berget Eiger i de schweiziska Alperna, och samtidigt klura ut vem som är förrädaren i gruppen.

Handlingen i filmen låter som tagen ur en Alistair MacLean-roman men i det här fallet är det Trevanian som ligger bakom bokförlagan med samma namn som filmen.

Inledningen kändes som en Bond-film. John Williams står för musiken som var väldigt dramatisk och påminde mig lite om Ennio Morricones tema till den mästerliga italienska tv-serien Bläckfisken. Allt känns även väldigt europeiskt vilket inte är så konstigt då filmen inleds i Zürich.

Hemlock besöker sin uppdragsgivare, kallad Dragon, på den där mystiska organisationen och även här är det väldigt mycket Bond över det hela. Dragon är mer av en Bond-skurk än Bond-skurkarna själva. Han är en albino-nazist som överlever genom att vistas i mörker och få ständiga blodtransfusioner. Haha! Det är inte så konstigt att filmen i Sverige fick heta ”Licens att döda”. Notera att Bond-filmen Licence to Kill från ’89 i Sverige fick heta ”Tid för hämnd”. Oh, the joy of svenska filmtitlar.

Det kanske bästa, nej, det bästa med filmen (förutom George Kennedy) är dess klättringsscener. De är helt otroliga. Fotot är strålande liksom miljöerna förstås. Först när Clintan behöver träna upp sina klättrings-skills i Monument Valley genom att bestiga The Totem Pole. Sen när Eiger ska besegras (?). Clintan gör dessutom det mesta av klättringen själv à la Tom Cruise. Det var han tydligen väldigt noga med.

Det som sänker filmen för mig, likt en klättrare som sänker sig ned längs El Capitan med ett rep, är att den inte har åldrats speciellt väl. Filmen är misogyn och rasistisk. Om man ska vara snäll så får åtminstone i princip alla grupper sig en släng av sleven. Ingen går fri. Det görs narr av: svarta, kvinnor, den amerikanska ursprungsbefolkningen, bögar… och stammare.

Jag kanske borde inse att det var en annan tid och bara acceptera filmen som ett barn av sin tid. Men så tänker jag på en film som The French Connection där huvudpersonen Popeye är ett rasistiskt svin. Skillnaden där är att det är rollfiguren som är som han är och filmen bara visar upp det. I The Eiger Sanction är det filmen i sig som agerar mobbare.

Slutligen kul att norska Ringnes tagit sin ”Til tops, bestefar”-reklam härifrån.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_halvbetyg_helsep

George Kennedy: ”Til tops, Clintan!”

Nätrullarna – Kalevala

Nätrullarna hälsar våren med ett nytt avsnitt! Den här gången tar vi oss an Antti J Jokinens Kalevala, en filmatisering av det finsk-karelska nationaleposet.

Förutom det så tipsar Daniel om podcasten och YouTube-kanalen The Editing Podcast där filmklippare hyllas och intervjuas…

…och Johan jämför bioupplevelsen med hur det funkar på teaaaaatern. Vem vinner?

Podden hittas på Spotify eller i din vanliga poddspelare.

Vi finns på Instagram, Facebook och har även en e-postadress: natrullarna@gmail.com om du vill komma med feedback den vägen.

Shinypodden Special: 2025 års bästa filmer – del 1

One Battle After Another tog hem Oscarn för bästa film. ”Viva la revolución!” Eller?

Jag är med i Shinypodden (yay!) där jag tillsammans med värden Henke och gästerna Carl och Niklas pratar om filmåret 2025! Vi listar vi våra tio favoriter från året. I det första avsnittet handlar det om filmer som hyllas av endast en av oss, uteliggarna, the outliers. Kanske lite udda filmer som bara en hade med på sin lista. Upplagt för att få trevliga filmtips med andra ord.

Del två kommer på måndag och då kommer vi in på de verkliga toppfilmerna som är med på flera listor. Hos Shinypodden kan du lyssna på det första avsnittet men det går givetvis även att hitta på iTunes och Spotify eller så dyker det upp i feeden i din podcastspelare om du prenumererar på Shinypodden.

The Rocky Horror Picture Show (1975)

Det var en udda men inte helt angenäm upplevelse att titta på The Rocky Horror Picture Show. Jag visste på förhand att det var en musikal och en bit in i filmen när själva musikalbiten drog igång tänkte jag för mig själv ”jaha, då får vi se hur det här går”.

Inledningen var dock ganska lovande. Blodröda droppande förtexter och en knallröd mun utan ansikte stack ut visuellt. Det förekom en massa referenser till gamla filmer inom genren skräck och science fiction. The Day the Earth Stood Still, The Invisible Man, King Kong och It Came from Outer Space med flera. Mm, den här filmen är medveten om att den är just en film. Meta!

En återkommande detalj är en berättare, spelad av Bond-skurken Charles Gray, som kommenterar det som händer i filmen och han pratar direkt in i kameran och bryter alltså den fjärde väggen. Meta igen!

Som sagt, när väl musikaleriet drog igång kände jag hur min skepticism triggades, och mycket riktigt så var det här inget för mig. Det är showmusikalrevy med viftande jazz hands… och, nej, det är inte min stil. Det kändes ofta som studentikost flams och trams.

Jag får ändå ge Tim Curry att han i rollen som transvestiten Dr Frank-N-Furter visar upp en väldig pondus, utan tvekan. ”How ‘bout that”. Men som helhet, njae.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_helsep

Spock hade inte gjort det bättre

Death Race 2000 (1975)

Jag undrar om det krävs en speciell gen för att man ska kunna tycka att en film är så dålig att den blir bra. Fast det handlar nog inte om att filmen blir bra egentligen. Snarare är det upplevelsen av att titta på filmen som är bra. Man skrattar åt det dåliga och fåniga. Å andra sidan, hur ska man bedöma en film om inte utifrån sin upplevelse av den. Oavsett så har jag nog inte den där genen.

Enligt Wikipedia kom Death Race 2000 till i kölvattnet efter Rollerball. Producenten Roger Corman ville göra sin egen version av en sci-fi-sport-action-film. Det låter lite konstigt eftersom Rollerball kom ut i juni och Death Race 2000 i april. Men det kanske förekom en förhandsbuzz kring Rollerball, vem vet?

Världen, eller åtminstone USA, har kollapsat och styrs av en totalitär regim. För underhålla folket ordnas årligen ett tv-sänt bilrejs där förarna ska tas sig från den amerikanska östkusten till västkusten. Den som kommer först vinner. Eller? Nej, egentligen går det ut på att ha ihjäl så mycket folk som möjligt. Köra över dem helt enkelt.

Oj, oj, det här var camp, satir och överspel. Det skulle kunna vara bra om man bara tittar på handlingen. Det är en dystopi som Rollerball. Det finns en motståndsrörelse som försöker sabotera rejset. David Carradine och Martin Cove spelar två av förarna, vilket är bra. Tyvärr är även Sylvester Stallone med och, oj, vilken dålig skådis han är eller åtminstone var i den här filmen.

Som sagt, det hade kunnat vara bra men det är så dåligt gjort alltihop. Det är sexploitation, våld, satir, tönterier. Camp! Det var ganska cool musik dock, och det finns en sorts glädje kring att skapa film som lyser igenom. Men yxan måste trots det falla.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_halvbetyg_helsep

Breakheart Pass (1975)

Charles Bronson är som en nallebjörn. Han är timid och mjuk men stenhård när det verkligen gäller. Breakheart Pass är inget undantag från den bilden. Här spelar han en mystery man som hamnar på ett tåg med soldater och medicin på väg till ett fort där difteriepedemi har brutit ut.

Förutom att vara mjuk och hård samtidigt gör Bronson en hel del stunts själv. Jag får mig att han var gymnast eller liknande tidigare i livet.

Det är alltid kul att känna igen skådisar. Här dök kaptenen från The Hindenburg, Charles Durning, upp som en av de civila passagerarna på tåget. Richard Crenna, Rambos styvpappa, spelade en guvernör. Roligast var ändå att se Ed Lauter som en major som jag instinktivt trodde skulle vara på den onda sidan. Varför trodde jag det? Jo, för att jag som barn hatade honom i Familjen Macahan där han spelade skurk som var ute efter Luke.

Tåget tuffar på mot Fort Humboldt (svensk title drop!) och filmen utvecklar sig till en sorts Agatha Christie-deckare. En efter en av passagerarna på tåget går en ond bråd död till mötes. Charles Bronson, eller John Deakins som hans mystiska rollfigur kallar sig, anar oråd och börjar nysta. Är han en konspiration på spåren? Ja, vi har bokstavligen en konspiration på järnvägsspåren.

Jag tyckte det här var en riktigt mysig matinérulle. Miljöerna och (tåg)detaljerna är underbara med gamla träbroar, telegrafistolpar, dynamitgubbar, ånglok, vedeldning, vattenpåfyllning, en tender och bromsar som gnisslar. Ja, vi får till och med snö! Snö OCH tåg, ja, ni fattar ju.

Filmens manus är skrivet av en viss Alistair MacLean och bygger på hans egen roman med samma namn. Vi känner igen MacLeans stil då vi som så ofta får följa en grupp personer men där det finns en förrädare bland dem. Frågan är vem?

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_halvbetyg_helsep