Million Dollar Baby
4 december, 2012 14 kommentarer
”What are you waiting for? You’re faster than this. Don’t think you are, know you are. Come on. Stop trying to hit me and hit me”
Titel: Million Dollar Baby
Regi: Clint Eastwood
År: 2004
IMDb | Filmtipset
Efter recensionen som jag skrev i april 2005 berättar jag inom spoilertaggar om en litet jobbig grej (*host*host*) som hände under visningen på Saga. Apropå det så kom jag att tänka på den klassiska 80-talshitten som gick under namnet hostlåten i Sverige!
Clintan Oscarsregisserar denna boxningsrulle där Hillary Swank Oscarsspelar den fattiga vita boxningstjejen Rock… eh, Maggie, som inte ger sig förrän hon har fått Frankie (Eastwood själv) som tränare. Med Morgan Freeman som ledsagare i form av en trygg berättarröst får vi följa Maggie på sin väg mot den stora fajten mot den östtyska, f.d. prostituerade, monsterboxaren.
Nja, tyvärr, lite besviken blev jag allt. Filmen är mysig i början. Eastwood och Freeman har ett skönt samspel när de smågnabbas som de gamla vänner de är i filmen. Swank är strålande, som envis och ibland naiv trailerbrud med en vilja av stål. Riktigt kul när hon får reda på att hon ska få gå en titelmatch. Hon blir glad som ett litet barn på julafton. Skönt med lite barnslig glädje. Fotot är vackert och lugnt men ibland lite väl utstuderat med siluetter och skuggor på exakt de rätta ställena.
Jag tyckte det fanns några sämre saker i filmen. Scenerna med Frankie och prästen kändes onödiga. Trodde att det skulle leda till nån sorts vändpunkt, en nyckelscen där prästen och Frankies samtal leder till nåt, men den där prästen var inte mycket för världen. Kanske var det meningen så och att det skulle symbolisera något. Maggies familj… jaha, det var ju bara för mycket. Det finns säkert såna här familjer men det blev bara för mycket kontrast i filmen. Snälla Maggie och sen den bitchiga white trash-familjen. Nja. Fattig servitris som tar med sig oätna köttbitar hem. Nja, återigen.
3/5
Spoiler
Under de mest intensiva, känsliga, tysta scenerna, när det blir en så där påtaglig tystnad som man kan ta på, alltså när Frankie är hos Maggie och har bestämt sig för att stänga av respiratorn och låta henne somna in, vad händer då? Jo, jag får plötsligt världens jävla jobbigaste rethosta som man absolut inte vill ha i en sån situation. Försöker in i det längsta att inte hosta men det gör ju bara saken värre egentligen. Får nästan panik och funderar på att springa ut. Det är alltså alldeles, alldeles tyst i salongen, och Frankie sitter vid Maggies säng och ska till att stänga av respiratorn och ge henne den sista sprutan. Inte ett ljud hörs, förutom Frankie som tyst talar till Maggie och berättar vad han ska göra. Till slut blir jag tvungen, jag kan inte låta bli. Jag hostar till. Högt. Om jag ändå ska hosta är det väl lika bra att ta i, tänker jag, så går det kanske över. I mina öron låter det som en jävla bomb briserar mitt i salongen. Efter några sekunder hostar jag en gång till. Sen lyckas jag på nåt sätt bli av med den mest akuta hostkänslan och kan slappna av resten av filmen. Host!
Spoiler slut
Om Jojjenito
Jojjenito – om film... 
Jag råkade ut för en liknande grej under en Cinemateket-visning. Minns inte vilken film det var jag såg, men jag var förkyld och trodde jag var på bättringsväg när jag inte ville missa en film som visades. Det var riktigt jobbigt att försöka hålla det inom sig, och det går ju inte under en hel film så det blev några attacker där också.
Filmen då? Jo, jag tycker nog det är en 4/5 på den. Såg den också på Saga när den kom på bio och minns att det var flera näsdukar som kom fram runt om i salongen.
Kom näsduken fram för dig också? 😉 Nja, tror nog de där näsdukarna nog bara berodde på att folk var förkylda, haha.
Fasiken, Saga är en trevlig salong. Stor, röd och med bra lutning. Synd att det oftast bara går ”kvalitetsfilmer” där.
Nja, det trodde jag också först, men filmens känslosammare scener påverkade publiken ordentligt märkte jag efter ett tag. Blev själv ganska påverkad, men mer av att den var gripande. Nej, jag tycker det är en stabil film, som givetvis är bäst första gången man ser den. Lite som Crash var, när man är ovetandes om vad som väntar en – och sen smäller det.
Jo, Saga är stor och fin, men med ett problem för oss som är långa – benutrymmet suger. Minns att jag alltid fick ont i knäna på filmfestivalvisningarna där, ajaj…
Men om man gripen av en film så kan det väl ibland komma fram en tår, eller?
Aha, har inte tänk på problemet med benutrymmet (jag är inte lång!) men det kan nog stämma då det är en ganska gammal salong.
Ja, absolut. ”Tyvärr” gråter jag aldrig till filmer, men visst händer det att man får rysningar i hela kroppen. Då vet man att filmen har gripit tag i en 🙂
Mm, rysningar är oftast ett gott tecken.
Detta är ingen favorit för mig heller. Tycker liksom du att den kändes lite väl stereotyp, särskilt när det gällde vändningen som Maggies karriär tog om man säger så utan att försöka spoila för mycket.
Mm, vändningen gjorde tyvärr att filmen dog lite för mig. Det blev en så pass annorlunda film att jag nästan blev knockad.
Ja, den blev annorlunda men jag störde mig mest på att det kändes så väntat…
För mig var det faktiskt inte väntat och kändes inte stereotypt. Däremot gillade jag inte vändningen speciellt mycket ändå.
Million Dollar Baby har jag inte sett sedan den kom men håller Clintans Mystic River mycket högre. Hosta på bio är det jobbigaste jag vet.. Jag var med om världens jobbigaste hostattack när jag såg The Town, tur att det inte är en särskilt ”tyst” film. Gå gärna in och kommentera på min blogg i ”Veckan blogg” så är du med och tävlar.
Håller med. Mystic River är bättre och inte lika… vad ska man säga?… melodramatisk. Ah, tävling, trevligt.
Gillar den här filmen kanske inte Clintans bästa men kan iofs hänga med på resonemanget om att den är melodramatisk men det störde mig inte märkbart.
Maggies familj är kanske släkt med familjen i Killer Joe? De rör sig åtminstone inom samma empatispekra 😉
Haha, japp, de båda familjerna är i alla fall white trash à la Hollywood. Finns många såna familjer… på film. 😉 T ex i The Fighter och Winter’s Bone.