Un divan à Tunis (2019)
6 mars, 2020 8 kommentarer
Un divan à Tunis är en fransktunisisk dramakomedi om Selma som kommer tillbaka hem till Tunisien efter att ha bott i Paris under flera år. Hennes mamma och pappa (eller om det var moster och morbror?) undrar om hon är helt frisk när hon meddelar att hon ska öppna en terapeutmottagning i stan. Psykoanalys, det kommer aldrig gå hem. Det vet man inte ens vad det är och än mindre nåt man skulle vilja testa. Men Selma ger sig inte utan kämpar på mot fördomar och korrumperade myndigheter som kräver att det ska ansökas tillstånd för såna här tokigheter.
Ja, men det här var väl inte så illa, eller? Selma spelas av en skådis med det underbara namnet Golshifteh Farahani, som jag kände igen från den mysiga Jim Jarmusch-rullen Paterson. Farahani har en skön tillbakalutad stil som funkar, och ett trollkrulligt hår som också funkar. Hår och huvuddukar spelar för övrigt en ganska viktigt roll i filmen.
Filmens fokus är väl hur Selmas idé och tankar om tillvaron krockar med hennes familj, som helst nog hade velat gifta bort henne för över tio år sen. Släktingarna har dock sina egna problem som så småningom kommer upp till ytan. Själva terapi-sessionerna blir givetvis uppskattade av lokalbefolkningen (det är ju en komedi!) för folk behöver uppenbarligen prata av sig om allt möjligt.
Selmas problem med myndigheterna ger en viss Kafka-stämning till filmen. När Selma försöker vara seriös och fixa sitt tillstånd verkar kvinnan som ska ta emot ansökan mer intresserad av att sälja underkläder till henne. Kommer hon få sitt tillstånd? Insha’Allah.
Det jag kanske gillar mest med filmen är att få uppleva annorlunda kulturer och miljöer. Hur saker både funkar på samma sätt men ändå annorlunda. Språket i filmen är härligt. Franska och arabiska blandas hejvilt. I slutändan kanske filmen är lite väl lättviktig. Alla problem som diverse personer har, t ex olika medlemmar i Selmas familj, löses mot slutet alldeles för lätt genom ett montage. Men nu är det en ganska lättsam komedi det handlar om, inte Magnolia, så då kan jag köpa det.
Un divan à Tunis har premiär idag fredag 6 mars och ja, varför inte ta sig till biografen för en lite annorlunda och samtidigt mysig film om mänskliga problem och relationer. Obs! Filmen heter Terapi i Tunisien i Sverige bara så ni vet. Jag tyckte dock originaltiteln var så mycket vackrare så jag vill lyfta fram den.
Andra som psykoanalyserat sina åsikter om filmen: Henke och Carl.
Om Jojjenito
Jojjenito – om film... 
Schysste text och starkt betyg. Jag fann filmen gullig och lättsmält men också alldeles för tillrättalagd. Tror att det den stolte polisen hävdade om sitt hemland antagligen gäller för filmen i helhet också. Speciellt hur allas problem som genom magi löstes på slutet… Filmen är som polisen, den önskar att det skulle vara så som det visas här.
Tack! Ja, slutet hade en del att önska. Det blev fånigt när ett magiskt montage löste allt. Men som du säger, en gullig film.
Jag håller med om att det är roligt att få en bild av en underexponerad kultur, men jag fick mothugg på Letterboxd av en tunisier som hatar filmen för att det är en fransk nidbild. Inte för att det förtar upplevelsen av filmen som en behaglig bagatell.
Intressant. Läste på lite om regissören och hon säger bl a så här:
”Manele Labidi medger också att huvudpersonen har vissa likheter med henne själv, även om filmen inte är självbiografisk.
– Men den är nära mig, i viljan av att vilja åstadkomma någonting. Och filmen är en sorts blandning av fiktion och verklighet. Mina föräldrar flyttade till Paris när jag var liten, så jag har vuxit upp där. När jag återkommit till Tunisien har jag känt mig som en främling, även om vi såg till att åka dit varje sommar.”
Så om filmen uppfattas som en nidbild så är det ändå den fransktunisiska regissörens nidbild.
Jag tror att den som hade invändningar önskade mer av ett tunisiskt perspektiv. Jag kan tänka mig att det är lite känsligt i kolonierna när den internationella bilden formas av de som växt upp i Frankrike och har det där halva utifrånperspektivet, men ser det som deras födslorätt och en välgärning att tolka en kultur de har rötter i men egentligen inte levt i. Särskilt känsligt alltså när det gäller forna kolonier som slagit sig fria.
Ja, då får din Letterboxd-kompis uppmuntra personer med ett heltunisiskt bakgrund att göra film från sitt perspektiv, eller göra en själv. 😉
Här förresten länk till hela intervjun med regissören (i Smålandsposten!): https://www.smp.se/okategoriserade/starka-arabiska-kvinnor-lyfts-fram-i-ny-film/
(Kolla in Nöjesguidens recension för en rejäl sågning av filmen.)
Jag föreställer mig att en tunisisk film utan franska producenter har ca. noll procents chans att visas på svenska biografer.
När jag såg filmen var regissören för övrigt på plats. Hon gav ett gott intryck, även om hon jobbade i motvind med en moderator som var mer intresserad av genus än etnologi.
Well, vår Letterboxd-vän kan i alla fall se den!
Ah, klassiskt när en moderator har en egen agenda. Och just genusfrågan var inte filmens poäng som jag kände det utan det var mer brett än så.