The Great Dictator

6 december, 2013 6 kommentarer

decadesSlicka brevTitel: The Great Dictator
Regi: Charles Chaplin
År: 1940
IMDb | Filmtipset

Kan man skämta om krig? Ja, det kan man och bra kan det bli också, speciellt om man lägger in lite satir i mixen. Ett bra exempel tycker jag är Stanley Kubricks Dr. Strangelove, en underbar satirkomedi (som jag för övrigt såg när SVT visade den dagen innan jag ryckte in i lumpen). Ett dåligt exempel tycker jag är Roberto Benignis Livet är underbart, men det kanske mest beror på att det är den irriterande Roberto Benigni själv som gör huvudrollen.

I Charlie Chaplins första ”riktiga” ljudfilm får vi i inledningen träffa en judisk soldat, som väl är en version av Chaplins Luffare, som slåss för Tyskland under första världskriget. I en slapstickversion av kriget råkar vår soldat ut för diverse äventyr som slutar med att han drabbas av minnesförlust. Tyskland, eller vänta, Tomania heter landet här, förlorar kriget. Flera år senare blir Luffaren, som visar sig vara Barberaren, frisläpt utan att vara medveten om att makten i Tomania tagits över av en viss Adenoid Hynkel (Chaplin). Tillbaka i det judiska gettot inser han efter ett tag att judar av Tomania betraktas som avskum. Barbereraren försöker driva sin salong som vanligt men livet plågas av ständiga upprensningsattacker från Hynkels stormtrupper. Tillsammans med granntjejen Hannah (spelad av Paulette Goddard, Chaplins fru vid den här tiden) försöker Barberaren kämpa emot, samtidigt som Hynkel vill invadera grannlandet Osterlich.

Inledningen, under första världskriget, kändes oväntat påkostad med explosioner, en lång kamerapanorering, en stor kanon och en hel del statister. Det är ren slapstick och jag tycker det funkar hyfsat även om jag aldrig skrattar. Av nån anledning kom jag att tänka på hur Bond-filmer inleds. Vi får en ganska lång inledande sekvens där vi får träffa huvudpersonen men som egentligen inte har nåt med resten av filmen att göra. Ok, här får vi ändå veta att Barberaren har deltagit i första världskriget på den tomanska sidan.

Hynkel vs Brown

Hynkel vs Brown

När vi sen hoppar framåt i tiden och filmen utspelas i det judiska gettot kom jag att tänka på filmen Good Bye, Lenin!. I den faller en östtysk kvinna i koma just före Berlinmurens fall. Eftersom hon var kommunistpartiet väldigt troget och älskade samhället i DDR så låter hennes son henne inte förstå vad som har hänt när hon väl vaknar upp. Han tror att chocken kanske skulle ta kål på henne. Här är det Barberaren inte fattar vad som har hänt när han glad i hågen kommer för att öppna sin salong och undrar vem som kluddat J-E-W på hans fönster.

Adenoid Hynkel? Hur tycker jag han funkar som en parodi på Hitler? Hmm, hyfsat. Jag tyckte inte hans inledande tal var så roligt. Det lät mest som en blandning av svenske kocken i Mupparna och Fredrik Lindström som försöker prata tyska i en Hassan-sketch. Ändå inte på något sätt dåligt. Chaplin visar prov på mästartakter när han låter Hynkel jonglera med en jordglob i en klassisk scen. En annan udda parallell jag drog var den mellan Hynkel och James Brown. Hur tänker jag nu, undrar ni. Jo, när Hynkel är upprörd och samtidigt utmattad efter att ha eldat upp sig efter att en officerare har bedragit honom, så kommer hans assistent och lägger en stor mantel på hans axlar efter talet. Precis på samma sätt brukade det gå till på konserter på 60- och 70-talet med James Brown. Han sjunger med sån inlevelse att han håller på att svimma och måste tas om hand och värmas med en mantel.

TihihihiFunkar sekvenserna i gettot fullt ut? Mmm, jag kan tycka att det blir lite sentimentalt bitvis. Jag kan ändå säga att Paulette Goddard är en tjej med krut i. Kan det vara så att Goddard är anledning till att Henke ville ha med den här filmen som en del av 40-talet? En anledning så god som någon. Hon är skicklig med stekpannan t ex. Well, förutom när hon av misstag träffar Barberaren i huvudet. Vilket för övrigt gav upphov till den första sekvensen jag skrattade åt. Chaplin gör det hela till en liten dans. Yr i huvudet dansar han fram och tillbaka, upp och ner från trottoaren.

Bästa scenen (om den inte hade förstörts) i hela filmen förekommer faktiskt i gettot. Hynkel vill alltså invadera Osterlich men till det behöver han pengar och han vill låna dessa av en jude, så han beslutar att sluta med trakasserierna av judarna för att blidka honom. Stormtrupperna ska inte vara elaka, de ska vara snälla. När de dyker upp tror Hannah och Barberaren som vanligt att det betyder trubbel men istället hjälper brunskjortorna till. Båda två blir förvånade, glada men anar kanske att det inte kommer förbli så. Tyvärr förstörs scenen i slutet genom att Hannah håller ett sorts tal. Talet hade inte behövts; det räckte med hennes ansiktsuttryck.

Det jag gillar mest med filmen är de små sakerna. T ex: Hynkel dikterar för sin sekreterare och långt blir kort och kort blir långt, Hynkels kvinnliga assistenter med Bondskurksliknande likformiga dräkter, barberarscenen tonsatt av Brahms, att Jack Oakie som spelar Benzini Napaloni inte bara var lik Mussolini utan även Henrik Dorsin.

I slutändan tycker jag inte riktigt filmen funkar som helhet. Den känns som en serie sketcher hopsatta till en film. Lite som The Naked Gun och liknande filmer ungefär, fast bättre. Bitvis blir det även aningen sentimentalt vilket jag varit inne på. Detta kommer igen en del mot slutet. Det som är läbbigt med filmen är att den gjordes 1940 och fem års helvete i form av andra världskriget återstod.

betyg_hel betyg_hel betyg_hel betyg_halv betyg_tom

Vad tyckte nu Henke och Movies-Noir? Heil Hynkel eller vill de skicka stormtrupperna?

Fripps filmrevyer
Movies – Noir

Lika

Lika som bär: Benito, Jack och Henrik

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Komedi, Krig, Lika som bär, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

The Scarlet Pimpernel

25 oktober, 2013 4 kommentarer

The Scarlet PimperneldecadesTitel: The Scarlet Pimpernel
Regi: Harold Young
År: 1934
IMDb | Filmtipset

Röda nejlikan visst jag inte mycket om. Jag visste knappt att filmen byggde på en litterär förlaga men jag hade det på känn och förtexterna bekräftade det. En viss Emmuska ”Baronessan” Orczy har skrivit en radda romaner om den gäckande Röda nejlikan som hjälper franska aristokrater att inte tappa huvudet under den franska revolutionen. Röda nejlikan är det kodnamn som den engelske klädsnobben Sir Percy Blakney använder när han inte är klädsnobb utan är i Frankrike för att rädda fellow franska aristokrater undan Robespierres skräckvälde.

Jag tänkte förresten omgående på den svenska ”Röda nejlikan” Axel von Fersen som ju försökte rädda den franska kungafamiljen och var nära, men bara nära, att lyckas. Kanske inspirerades Orczy av denna storyn?

Ibland är det kul att se gamla filmerna bara för att de är så udda. Det känns som om de är gjorda i en helt en annan tid (d’oh!). Det som sticker ut i den här filmen är Leslie Howards helt galna insats som Röda nejlikan. Bruce Wayne och Don Diego de la Vega är chanslösa när det gäller vara den som man minst anar skulle vara orädd hjälte. När Percy är hemma i England är han omsusad av kvinnor pga av sin poesitunga och sitt sinne för hur en kravatt ska knytas. Percy är en fruktad klädkritiker (bl a prinsen av Wales får känna på det då han har osmakliga manschetter) som tagen från Project Runway. Helt hilarious. Själv har han en frisyr som jag aldrig tror jag har sett. En sorts polisonger i pannan. Men det kanske var mode på 90-talet, 1790-talet alltså.

Så. Det var väl det positiva med filmen. För förutom Howards totala scenäteri så tyckte jag inte det fanns så mycket annat att bli upphetsad över. Well, vi har väl en hyfsad men ändå mesig skurk i form av ambassadör Chauvelin (Raymond Massey) och så har vi en kort toköverspelad insats av Ernest Milton som Robespierre. Just Robespierre kanske kläcker ur sig den roligaste repliken, eller i alla fall den jag minns bäst: ”I sent them to the guillotine for the future happiness of the human race, but I do not allow torture!”

Problemet med filmen är att det känns som filmad teater. Det finns inget filmiskt i det jag ser. Inget av det jag ser hade inte kunnat göras på en teaterscen. Jag saknar helt en känsla av att det är den franska revolutionen, att vi befinner oss i Frankrike eller i England. Jag vill ha mer ryttarjakter, mer segelfartyg som kommer ut ur dimman, mer svärdfäktning. Ja, faktum är att det inte förekommer svärdfäktning överhuvudtaget. Vafalls? Jag behöver mer som ger mig en större känsla. Jag undrar om det är kopplat till att det är en brittisk film. Tidiga filmer från just England brukar vara ganska trista. De saknar nåt, helt enkelt. Kanske nåt så enkelt som filmmusik just i det här fallet? Förmodligen har jag sett filmen med helt fel förutsättningar. Det är en vitsig, dialogtung, möjligen lite äventyrlig, komedi och inte ett roligt och spännande äventyr som jag trodde. Apropå spänning så finns det faktiskt en spännande scen när en dam ska försöka norpa en papperslapp från en av Sir Percys medhjälpare. Nästan lite Hitchcock-stämning här och en bra scen.

Apropå det jag skrev om att filmen känns som teater, så visade det sig mycket riktigt att Orczy först skrev The Scarlet Pimpernel som en teaterpjäs innan den kom ut som roman.

2+/5

Rödmire

Rödmire

Förresten, Röda nejlikan. Om man ska vara noga så borde filmen heta Rödmiren eftersom engelska ”scarlet pimpernel” är just örten rödmire på svenska.

Vad tyckte nu Henke och Movies-Noir? Tappade de huvudet fullständigt och gillade filmen eller agerade de bödel som jag? Klicka på länkarna så får ni veta.

Fripps filmrevyer (tack för filmen, det uppskattas!)
Movies – Noir

Arkiverad under Äventyr, Betyg 2, Drama, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Das Testament des Dr Mabuse

18 oktober, 2013 11 kommentarer

Dr MabusedecadesTitel: Das Testament des Dr Mabuse
Regi: Fritz Lang
År: 1933
IMDb | Filmtipset

Det är fredag igen och det betyder decennietema med Movies-Noir och Henke. Den här gången fuskar jag dock och postar en gammal recension av filmen i fråga. Det handlar om Fritz Langs Doktor Mabuses testamente, en film jag såg på Cinemateket i Stockholm för tio år sen. Några år efter det såg jag även Langs första film om doktor Mabuse, Dr. Mabuse, der Spieler, även den här gången på Cinemateket men med livemusik (yay!) eftersom det var en stumfilm. Förutom att vara en stum film var det dessutom en bättre film än uppföljaren. Dr. Mabuse, der Spieler rekommenderas starkt om ni inte sett den.

En galen doktor, Mabuse, på ett sinnessjukhus skriver som besatt ner detaljerade planer för mängder av kriminella handlingar som ska leda till maktövertagande. En kriminell organisation styrd av en hemlig ledare bakom ett draperi utför just dessa brott. Hur hänger detta ihop? Vi får följa en poliskommissarie under hans utredning, liksom en ung man som vill hoppa av från sin kriminella bana. Det här var Fritz Langs (Metropolis) sista film innan han lämnade Tyskland för USA. Det är en sevärd kriminalfilm med en skön poliskommissarie, och lite lustiga skräckeffekter där Mabuses själ spökar för doktorn som behandlar honom. Tyvärr var det rätt så dålig kvalitet på filmen, förutom en 20 minuter i mitten som måste ha restaurerats. Filmen är inte alls lika bra som Metropolis, men det här var en helt annorlunda film. Det är en vanlig kriminalthriller som var lite seg emellanåt. Inget att bli upphetsad över.

3-/5

Vad tyckte Henke och M-Noir? Vill de testamentera sin kopia av filmen till nån när och kär eller hamnar den på soptippen?

Fripps filmrevyer
Movies – Noir

Arkiverad under Övernaturligt, Betyg 3, Brott, Film, Recension, Skräck Tagged with , , , , , , , , , , , ,

Trouble in Paradise

11 oktober, 2013 18 kommentarer

decadesTrouble in ParadiseTitel: Trouble in Paradise
Regi: Ernst Lubitsch
År: 1932
IMDb | Filmtipset

Förra fredagen skrev jag om det franska krigsdramat La grande illusion som en del av M-Noirs och Henkes decennieprojekt. Det var en ganska trist, ibland fånig, film som var fylld med symbolik och försökte säga allvarliga saker om relationer mellan olika länder i Europa. Konstrasten mot denna fredags film kunde nog inte vara större. Trouble in Paradise måste ha varit Henkes val, väl?! Jag kommer direkt att tänka på The Thomas Crown Affair, en film som jag vet ligger Henke varmt om hjärtat. I den är det Pierce Brosnan och Rene Russo som heistar sig till varandras hjärtan. I Trouble in Paradise är det 1930-talsstjärnorna Miriam Hopkins (som Lily) och Herbert Marshall (som Gaston) som träffar på varandra i Venedig och upptäcker att de försöker blåsa varandra. De slår sina påsar ihop och riktar in sig på en viss Madame Colet, en rik arvtagerska i Paris.

Haha, det här var helt hysteriskt. Om filmen hade gjorts efter 1 juli 1934 så hade den nog inte varit lika hysterisk eller lika bra. 1 juli 1934 var nämligen det datum då filmstudiorna slutligen bestämde sig för att följa sin egen produktionskod, även kallad Hayskoden, en sorts guidebok med moraliska regler kring vad som fick eller inte fick visas på vita duken. Det är en ganska lång lista som man nu blev tvungen att rätta sig efter. Alternativet var att filmen inte fick gå upp på bio. Men i Trouble in Paradise hade man lösa tyglar, vilket man märker. När Lily får reda på vem Gaston egentligen är så är det pang på rödbetan och hopp upp Gastons knä och börja kyssas som gäller. En märklig scen, måste jag säga. Uppbyggnaden när det gäller deras romans var nästan obefintlig. Men ok, de skojade med varandra en stund när de ficktjuvsnodde olika saker från varandra.

Filmen är en klassisk komedi med dubbelspel, romantik, harmlösa heister, och en hel del charm. Samspelet mellan Hopkins och Marshall är ganska skönt men jag kan nästan tycka att man får för lite av det. När de båda har anlänt till Paris handlar det mesta om hur Gaston ska bearbeta arvtagerskan Colet (som spelas av Kay Francis), få henne att smälta. Tempot i filmen är furiöst och jag har faktiskt svårt att hänga med på vad som händer. Vem är vem och vad betyder det? Och detta trots att jag såg filmen med engelsk text som stöd. Kanske är den för smart för mig, jag vet inte. Nåt som förvirrade mig en aning, eller jag förstod inte riktigt deras funktion i alla fall, var två rollfigurer som jag kallar tonsillmännen. Tonsillmännen bestod av Majoren (det är det enda han kallas) och så Monsieur Filiba. Filiba var med i handlingen i Venedig där han fick besök av en läkare som ville undersöka hans tonsiller. Detta återkommer då och då i handlingen och det är nåt skumt med den där ”läkaren”. Vad ville han egentligen undrar tonsillmännen? Och vad vill tonsillmännen förutom att de är konkurrenter som uppvaktare av Madame Colet?

Det förekommer en del udda, liksom lösryckta scener, som t ex när Madame Colets handväska har försvunnit och belöning har utlysts. Till Colets bostad kommer en mängd personer som säger sig ha hittat väskan. Plötsligt stormar en ung ryss in och börjar gorma på ryska. Jag får känslan av att han vill genomföra en kommunistisk revolution i Paris. Vad detta har med resten av handlingen att göra är oklart. En annan lite udda sak jag noterade var att det plötsligt dök upp en scen med tonsillmännen där man fick gayvibbar, eller åtminstone metrosexvibbar, mellan de båda då de diskuterar smokingmärken. Dessutom pratar Gaston allvar med Madame Colet när det gäller vilken makeup man ska använda plus tipsar en av tonsillmännen om ”speciella” harem i Konstantinopel.

Samtidigt som jag nu skriver min recension så ser jag om delar av filmen och jag måste säga att många scener är väldigt underhållande. Det är nåt speciellt med språket och hurtigheten och det är svårt att värja sig. Men för att få en fyra så måste man vara underhållande precis hela tiden plus ge mig rollfigurer som engagerar mig hela tiden och det får jag inte riktigt här men en stark trea blir det.

Henke brukar börja sina recensioner med ett citat. Jag tar och avslutar med ett den här gången. Det är i början av filmen och Gaston ska bjuda en celebritet i Venedig på middag i syfte att sätta in en stöt på damen i fråga. Gastons instruktioner till sin betjänt lyder:

”It must be the most marvelous supper. We may not eat it, but it must be marvelous.”

3+/5

Kay och Miriam

Härlig marknadsföringsbild på Kay och Miriam

PS. En sak till. Jag misstänker att Madame Colet var en skojare hon med, som gift sig med den rika företagspampen för att kunna ärva efter honom. Hon avslöjar sig bland annat när hon doppar brödet i morgonkaffet när ingen ser.

PPS. En annan liten notering: visst var Herbert Marshall (Gaston) aningen puckelryggig?

PPPS. Ytterligare en detalj som jag noterade var att filmens förtexter faktiskt hade de två kvinnliga huvudrollsinnehavarna först i castinglistan. Herbert Marshall fick nöja sig med tredjeplatsen. Det skulle väl aldrig hända idag?

****

Vad tyckte Henke och Movies-Noir? Var det rena rama paradiset eller var det mest trubbel? Klicka på länkarna så får ni veta!

Fripps filmrevyer
Movies – Noir

Arkiverad under Betyg 3, Brott, Film, Komedi, Pre-code-film, Recension, Romantik Tagged with , , , , , , , , , , ,

La grande illusion

4 oktober, 2013 4 kommentarer

decadesLa grande illusionTitel: La grande illusion
Regi: Jean Renoir
År: 1937
IMDb | Filmtipset

På tredje försöket lyckades jag komma igenom den här filmen, som är en av filmerna i M-Noirs och Henkes decennietema där jag är gästbloggare två gånger (kanske fler?) i månaden. Vi har nu kommit in på 30-talet. Först satte jag mig bara ner och började titta utan att veta nånting om filmen. Jag fattade ingenting. Handlingen var helt obegriplig. Musiken, en fånig cirkusmusik, kändes daterad (konstigt när filmen är från 1937, eller hur?!). Språket var obegripligt. Jag brukar normalt förstå tyska och franska hyfsat. Visst, jag behöver textning förstås men jag hänger liksom med på ett ungefär. Nu hörde jag inte ens om de pratade franska eller tyska. Jag hörde överhuvudtaget inte vad de sa. Som sagt, jag förstod ingenting. Jag stoppade filmen och läste på lite om den för att förstå handlingen bättre och sen började jag titta igen.

Vad filmen handlar om kanske jag ska berätta. Jo, den utspelas under första världskriget bland franska krigsfångar i Tyskland. Huvudpersoner är väl två franska officerare, aristokraten de Boeldieu (Perre Fresnay) och arbetaren Maréchal (Jean Gabin). På den tyska sidan hittar vi kapten von Rauffenstein (en helt underbar Erich von Stroheim). Den franska gruppen officerare är krigsfångar men de lever ett hyfsat gott liv. De får paket från sina släktingar hemma i Frankrike med mat och dryck och de tyska officerarna är avundsjuka. Ja, det vet ju alla att fransmän är livsnjutare till skillnad från de tråkiga och stela tyskarna.

Som ni kanske förstår så är ett av filmens problem avsaknad av vad Filmspotting brukar kalla ”stakes”. Inget står riktigt på spel, i alla fall inte i början av filmen. Just därför så har jag svårt att komma in i filmen även vid andra försöket även om jag nu förstår sammanhanget bättre efter att ha läst på. Ett problem är att filmen känns för liten. Jag får ingen känsla alls var händelserna äger rum. Först är vi hos fransmännen, sen ska det flygas flygplan (vilket vi aldrig får se i bild), och sen är vi plötsligt hos tyskarna. Problemet är att det inte känns som att vi bytt land, bara filmstudio.

De franska officerarna får en bit in i filmen en kista med kvinnokläder levererad till sig. Kläderna är tänkta att användas i nån sorts revy. Nu följer plågsamt jobbiga scener. Dessutom var det en av de franska officerarna som var en riktigt jobbig pajastyp. Jag störde mig på honom så fort han var i bild och framförallt ”i ljud”. Jag var tvungen att avbryta tittandet en andra gång. Det farsartade blandat med en massa allegorier hit och dit funkade inte alls. Kommer jag nånsin ta mig igenom filmen, tänkte jag?

Dagen efter testade jag igen och nu gick det bättre, kanske för att jag nu var förberedd på den plågsamma inledningen. Jag tog mig igenom hela filmen den här gången. En sak jag noterade är att klippningen är lite speciell. Ofta tar scenerna slut abrupt när man sitter och väntar på en fortsättning. Det kändes udda.

Det slår mig att La grande illusion är en enda lång reklamfilm för EU. Det görs väldigt tydligt att Europas folk behöver varandra. Trots sina olikheter så är de ekonomiskt beroende av varandra. Den stora illusionen tolkar jag på två sätt, det finns säkert fler. Filmen bygger på boken The Great Illusion av engelsmannen Norman Angell, men det visste jag inte när jag såg filmen så mina tolkningar har inte påverkats av nåt jag redan visste om boken. Mina två tolkningar:

1. Att tro att vi, i Europa, på Jorden, som människor, kommer att sluta kriga är en illusion.
2. Att tro att ett land genom krig kan nå framgång, ekonomisk och annan, är en illusion.

I efterhand när jag läser om boken (alltså läser om boken, inte läser om boken) så är det tolkning nummer 2 som den vill lägga fram. I filmen nämns just orden ”la grande illusion” några gånger och då fick jag intrycket att det passade mer in på tolkning nummer 1. Det jag tar med mig i slutändan är ändå det jag skrev om tidigare, att filmen känns som en dåligt maskerad men ändå skicklig reklamfilm för EU.

Filmen visar också hur, eller påstår att, samhällsklasser behålls även i krig. Det finns en tydlig skillnad mellan hur von Rauffenstein behandlar och pratar med de Boeldieu jämfört med Maréchal. De båda överklassmännen har nåt gemensamt som de inte delar med sina arbetarbröder.

Hur intressant det än är att fundera på tolkningar och allegorier så är det ett faktum att filmen länge är trist och jobbig. Sista halvtimmen ändrar den dock karaktär och blir bättre, då två av fransmännen efter att ha flytt hamnar i en annan miljö. Detta skifte hindrar mig från att ge den det lägsta betyget men mer än en tvåa kan det inte bli.

2/5

Vad tyckte Henke och Movies-Noir? Uppskattade de filmen eller blev de desillusionerade? Ja, ni vet ju var ni ska klicka.

Fripps filmrevyer
Movies – Noir

Arkiverad under Betyg 2, Drama, Film, Krig, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , ,

La Passion de Jeanne d’Arc

15 september, 2013 17 kommentarer

decadesjeanne1Titel: La Passion de Jeanne d’Arc
Regi: Carl Theodor Dreyer
År: 1928
IMDb | Filmtipset

Den första filmen i Henkes och M-Noirs decenniespektakel blev ju den ryska stumfilmen Pansarkryssaren Potemkin och jag blev överraskad över hur bra jag tyckte den var. Jag kanske inte borde ha blivit överraskad. Jag har sett stumfilmer förr som jag verkligen har gillat, t ex Metropolis och Dr. Mabuse, der Spieler av Fritz Lang. Men det är ju nåt med frånvaron av dialog som gör att filmen på ett sätt är på minus från början. En sak man kan notera är att stumfilmer inte innebär frånvaro av ljud, bara frånvaro av dialog. Filmmusik (score) finns alltid, eller fanns åtminstone. När filmerna visades då på 20-talet så ackompanjerades visningarna oftas av en pianist eller kanske t.o.m. en liten orkester (?). När jag såg Fritz Lang-filmerna på Cinemateket var det Matti Bye som stod för (den utmärkta och nyskrivna) musiken.

Vilken musik det ska vara till La Passion de Jeanne d’Arc är oklart. Ingen vet vilken musik som den danske regissören Carl Theodor Dreyer ansåg vara den rätta. Vissa anser att man ska se den helt utan musik. Den version av filmen som jag såg hade musikstycket Voices of Light av Richard Einhorn som score. Jag valde att köra med det på lite halvlåg volym för att det inte skulle ta fokus från bilderna.

jeanne2Innan jag kommer in på vad tyckte om filmen måste jag berätta historien om filmen, och då menar jag historien om den fysiska filmen, filmrullarna alltså. Efter att filmen, som spelades in i Frankrike, var klar 1928 så släpptes den i en mängd omklippta versioner eftersom Dreyers original ogillades av både franska kyrkan och staten. Dreyer själv gjorde så småningom en egen version men både den och originalfilmen förstördes vid olika bränder.

Nu troddes Dreyers original vara borta för alltid… fram till 1981 då en anställd på ett mentalsjukhus (!) i Oslo (!) i en städskrubb (!) hittade några filmrullar. Det var Dreyers original! En helt galen historia som man nästan skulle kunna göra en film av (John Malkovich som Dreyer i filmen med titeln La Passion de Dreyer). Nu till filmen och vad jag tycker om den!

jeanne3Oj, var ska man börja? Jag börjar med att konstatera: min första tanke när filmen började var: Oj, det här blir jobbigt! Vi kastas direkt in i handlingen och om man inte läst på tidigare om vem Jeanne d’Arc var så är man ganska borta. För er som inte vet vem hon var, läs på här, vilket jag gjorde innan jag såg filmen.

Ganska snart konstaterar jag att det en väldigt stor brist med filmen är att det är en stumfilm. Det känns som en dialogtung film. Visst, man har sina textskyltar, men dels är det inte samma sak som att höra skådisen säga repliken, och dels visas inte allt som sägs. Filmen är en klassisk rättegångsfilm kan man säga, och dessa brukar ju i grunden vara dialogdrivna filmer.

jeanne4För er som inte klickade och läste på Wikipedia-länken ovan: Jeanne var en ung flicka och hjälte i kriget mellan Frankrike och England på 1400-talet. Hon tillfångatas av styrkor som stöder England och anklagas för kätteri eftersom hon säger sig vara kallad av Gud, kallad av Gud för att befria Frankrike.

Allt det jag har skrivit om hittills är väldigt intressant och fascinerande. Framförallt är det mer fascinerande än filmen. Filmen är nämligen fullkomligt urtråkig. Ur. Tråkig. Maria Falconetti som Jeanne hyllas för sin insats. Själv blev jag trött på hennes uppspärrade och gråtande ögon efter tre sekunder. Jag var less på filmen efter fem minuter och det blev aldrig bättre. Vi får se en rättegång men utan ord. Vi får se Jeanne lida och lida, gråta och gråta. Jag ville bara att filmen ska ta slut.

jeanne5Jag drar paralleller med många andra filmer medan jag tittar: Rosens namn (medeltida munkar i rättegångsdrama), Dancer in the Dark (kvinnooffer) och valfri Jesus-film (så mycket tro måste vara farligt). Kyrkan framställs inte i nån god dager. De är rädda om sitt eget skinn. En person, som Jeanne, som tror på Gud men inte behöver kyrkan är att betrakta som farlig och måste röjas ur vägen. Hon tror att hon tror på Gud men i själva verket är det Djävulen hon tillber. En av de som dömer henne inser dock mot slutet att de nog gör fel och han gråter i smyg, troligen även för att han inte har Jeannes blint barnsliga tro.

Fotomässigt fanns det några scener som stack ut. Vid några tillfällen filmas från udda kameravinklar, uppifrån, upp och ner. I Pansarkryssaren Potemkin noterade jag mängden närbilder på ansikten. Oj, oj, det var inget mot hur det var här. Enda problemet var att jag som sagt var less på Falconetti redan efter några minuter och den närbild som dominerar totalt är den på Falconetti. Den finns några scener när hon är uthärdlig, när hon inte spärrar upp ögonen fullt så mycket. Dessa scener gillade jag mer och då ser hon ut att tänka ”ja, ja, de vet inte vad de gör, Gud förlåt dem” på ett medlidande sätt.

jeanne6Spiken i kistan för min del var en märklig detalj under slutet av filmen när Jeanne ska brännas på bål framför en stor skara åskådare. En av åskådarna är en kvinna med en bebis. Vi får se ett klipp på bebisen suga på mammans bröst för att plötsligt sluta, vända huvudet mot Jeanne på bålet, för att nån sekund senare återgå till bröstmjölken. Ok, symbolik i kubik, tack för det. Eller, jag tar tillbaka det, jag fattar inget.

Samtidigt fanns det en märkligt rörande liten detalj under bålbränningsscenen. När Jeanne ska bindas fast vid pålen så tappar bödeln repet. Jeanne hjälper till, böjer sig ner och plockar upp repet som om det handlade om att plocka upp ett äpple som nån tappat. Är det inte lite Lars von Trier-känsla här? Hur som helst, det spelade ingen roll om det var rörande eller bara over the top; filmen hade redan förlorat och betyget kan bara bli ett.

1/5

Vad tyckte Henke och Movies-Noir om La Passion de Jeanne d’Arc? Blev de brända eller passionerat förälskade? Kolla in här:

Fripps filmrevyer
Movies – Noir

Arkiverad under Betyg 1, Biografifilm, Drama, Film, Historisk film, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Pansarkryssaren Potemkin

6 september, 2013 8 kommentarer

decadesEfter att ha hört Henke prata om ett kommande projekt som han skulle göra ihop med Movies – Noir så kände jag mig inte speciellt sugen på att delta aktivt. Det kändes lite som när man får en telefonförsäljare på halsen. ”Tack men nej tack. Jag kan gå in och kolla på nätet senare och så får vi se”. Och så blev det. När Henke och M-Noir skrev om det kommande monsterprojektet så läste jag deras beskrivningar om vad det hela gick ut på… och blev nyfiken, så pass nyfiken att jag tänkte att det kunde vara kul att haka på.

Vad betyder det? Jo, det betyder att jag de två första fredagarna varje månad (förhoppningsvis) kommer att skriva om två för mig nya filmer som jag inte har sett tidigare. Projektet går ut på att se filmer som man har missat från olika decennier, med start på 1920-talet för att sen arbeta sig framåt i tiden. Henke och M-Noir kommer att skriva om en film varje fredag. Själv nöjer jag mig med de två filmerna som är gemensamma, som båda två kommer att skriva om. Om jag redan sett en utvald film så kan det hända att jag ser om den och skriver om den utifall att jag inte skrivit om den på bloggen tidigare.

Det som är extra kul med projektet tycker jag är att man slipper välja film själv, haha. Det är lite av en lyx att nån väljer åt en. Om den är bra, ja, då är det kul. Om den är dålig, ja, då kan man alltid skylla på att nån annan har valt den. Så då kör vi.

****

Potemkin3Titel: Pansarkryssaren Potemkin
Regi: Sergej Eisenstein
År: 1925
IMDb | Filmtipset

Först ut var Pansarkryssaren Potemkin från 1925, en film jag hört väldigt mycket om men egentligen inte visste nånting om förutom att den innehöll en scen med en barnvagn som rullar ner för en lång trappa i Odessa. En scen som kopierats och hyllats ett antal gånger i en mängd filmer.

Det första jag insåg när jag läste om filmen och började titta på den var att det var en propagandafilm, vilket jag inte heller hade fattat tidigare. Filmen, som är baserad på verkliga händelser, skildrar ett uppror mot tsarryssland som ägde rum bland matroser på ett örlogsfartyg 1905, ett sorts förspel till de ryska revolutionerna 1917. Männen på skeppet får usel mat, köttstycken där maskar glatt kryper omkring. Skeppets doktor kallas dit men anser att det inte är nåt fel på maten. Missnöjet kokar och till slut är myteriet faktum.

Som vanligt i äldre filmer så var det intressant att studera vissa detaljer i miljöer eller hur saker fungerade. Just här så fanns det några guldkorn som t ex hur glasögonen såg ut på den här tiden eller borden ombord på Potemkin som var upphängda i rep för att motverka effekten från vågorna.

Propagandafilm var det. Det är en skickligt gjord propagandafilm. Den är gjord med en effektiv berättarteknik som skulle platsa i vilken Neill Blomkamp-film från 2013 som helst. Det är lite lustigt hur den här filmen hyllas som världens bästa nånsin, eller åtminstone den mest inflytelserika. Stilen i filmen är oerhört överdriven. Matroserna är goda, officerarna och tsarens soldater är ooonda. Om filmen gjorts idag hade alla klagat på hur förenklad den var. Jag tänker t ex på det jag hör om en film som Elysium. Men nu snackar vi ju om en stumfilm från 1925 så då får man vara förenklad och övertydlig. Fast grejen är alltså att jag gillar Pansarkryssaren Potemkin – och jag gillar Elysium också. Haha, det kanske finns ett samband där.

Under filmens gång och under vissa scener, speciellt mot slutet, så tänkte jag en del på en regissör som Michael Bay. Stilarna är väldigt lika, vilket känns roligt och märkligt med tanke på vad de olika filmerna ska representera och stå för. Regissör Eisenstein vet hur man med musik och bilder bygger upp en pampig stämning. Det blir mer och mer uppumpat och pompöst. Det var kul att se i en så här pass tidig film. För mig känns den väldigt modern i sitt sätt att skapa känslor och spänning. Ytterligare en detalj som kändes modern är hur Eistenstein jobbat vid klippbordet. T ex finns en scen när Potemkin är på väg in i hamnen i Odessa och invånarna strömmar ner mot hamnen. I en bild får vi först se en helt öde och tom trappa. I nästa klipp är den full med folk som hastar nedåt. Inget speciellt kanske men ändå effektivt berättat.

Potemkin2Potemkin1

Det mest effektiva, har regissören Sergej Eisenstein förstått, är att ibland dröja kvar vid människors ansikten. Det här var nåt som stack ut. Vilka ansikten vi får se! Det fanns nåt magiskt över dessa (och då syftar jag inte bara på mustascherna). Skådespelarna gör faktiskt magnifika insatser. Ta t ex de onda officerarna på skeppet Potemkin. Haha, de framställs verkligen som genomonda, speciellt i jämförelse med en ung lidelsefull matros som börjar gråta i sin hängkoj.

Även under den berömda scenen vid Odessa-trappan är det väldigt tydligt vilka som är onda och vilka som är goda. De onda soldaterna förblir ansiktslösa medan de goda revolutionärerna blir personer då ansiktena visas i stor närbild. Ett oskyldigt spädbarn används t.o.m. för att understryka detta ännu mer. Haha, helt underbart. Scenen är väl uppbyggd när det gäller klipp och musik. Skräcken och paniken går fram bra. Jag tyckte kanske scenen slutade lite väl abrupt utan ett riktigt avslut, och det kanske beror på att det var en händelse som i själva verket aldrig ägt rum i verkligheten. Men allt för bästa propagandaeffekt.

Filmen är givetvis fylld med symbolik. På skeppet finns en ortodox präst som försöker stävja upproret med sitt kors. Det funkar så där. Religion är alltså fel. Vi har även en matros som blir en klockren martyr. Ja, det blir ju nästan inte symbolik när det är så direkt berättat. Nåt som inte kändes övertydligt var några av filmens repliker. Nu är det ju en stumfilm men vi får ju då och då se skyltar med replikerna i textform. Det finns en replik som jag minns speciellt just för att den kändes tagen från en film av idag. När matroserna klagar på maten så säger en av dem: ”Inte ens ryska krigsfångar i Japan får så här dålig mat!”.

3+/5

Vad tyckte Henke och Movies-Noir om Pansarkryssaren Potemkin? Blev de helt sänkta eller flöt filmen på bra? Kolla in här:

Fripps filmrevyer
Movies – Noir (som även designat den snygga loggan uppe till höger)

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Historisk film, Recension Tagged with , , , , , , , , , , ,

Nyare inlägg →