Triangle of Sadness (2022)

Jag har sett alla Ruben Östlunds filmer utom De ofrivilliga. Den borde jag definitivt beta av. Varför borde jag beta av den? Jo, förutom att jag då blir Östlund-komplett så har jag verkligen gillat alla Östlunds filmer hittills. Samtliga har fått 4/5 i betyg. Om jag ska utse en favorit så är det nog Play.

Triangle of Sadness såg jag inför att jag skulle lista mina favoriter från 2022 men den hamnade inte på topp-10 men väl på en plats som bubblare.

Östlund är expert på att få mig att leta efter skämskudden. Jag älskar middagsscenen i början om vem i influencer-paret som ska betala notan. En till synes liten grej som bara växer och växer, och som inte heller tar slut efter att middagen är över.

Under den del av filmen som utspelar sig på lyxjakten förekommer det nog endast en sån scen, och då tänker jag på när en av de välbärgade gästerna vill få en ung tjej i personalen att bada i poolen.

Jag tyckte Triangle of Sadness kändes mindre personlig än hans tidigare filmer. Eller personlig nog är fel ord. Men istället för att det handlar om socialt obekväma situationer blev det kanske mer av övertydlig satir. Well, övertydlig satir funkade ju (för mig!) i Don’t Look Up. Fast jag är nog ute efter nåt annat när jag ser en Ruben Östlund-film. Klart godkänt blir det ändå förstås.

Slutligen: filmens titel är dålig men jag lärde mig åtminstone ett nytt uttryck.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

The Square (2017)

Ruben Östlund är något av en svensk favoritregissör. Jag har sett alla av hans filmer utom hans andra (De ofrivilliga) och hans senaste (Triangle of Sadness). Medelbetyget är högt på de fyra jag har sett: 4/5. The Square var alltså inget undantag. Det är möjligt att Östlund har upprepat sig själv ett tag. Trots att Play kanske är hans bästa film så kände jag redan då att han kanske borde testa nåt nytt. Men varför ändra ett vinnande koncept? The Square är både rolig och pinsamt obehaglig. Claes Bang är strålande i huvudrollen som en museichef som råkar ut för ett mediedrev. Apimitatören Terry Notary (bättre än Andy Serkis?) dominerar fullkomligt i filmens bästa sekvens som i steg för steg eskalerar från rolig via jobbig till läskig.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Turist (2014)

Turist

Är du vaken, Lars? Har du borstat tänderna?

Jag gillade Turist. Jag tyckte inte Turist var trist. Jag tyckte Turist var en rolig film. Ibland pinsamt rolig, ibland roligt pinsam. Jag tyckte inte den var full med ångest. Jag såg den mer som en svart komedi. Om jag jämför med de andra av Ruben Östlunds filmer som jag har sett (Play och Gitarrmongot) så är det här den mest lättsamma, mest lättillgängliga. Mellan scenerna med dialog så förekommer ganska långa avsnitt med märklig musik och snyggt foto av Fredrik Wenzel. Vi får se skidpister och liftar. Musiken påminde mig om den i den svenska filmen Darling. Turist påminde mig även om Jessica Hausners märkliga film Hotel. En sak som inte riktigt funkade var scenen på discot med det skrikande killgänget. Slut på meddelandet.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Gitarrmongot (2004)

GitarrmongotJag firar vår nationaldag med en gammal och kort text om den första filmen jag såg av Ruben Östlund. Det handlar om Gitarrmongot från 2004 som jag såg och skrev om 2010. Jag har fortfarande inte sett Östlunds De ofrivilliga vilket jag borde göra nåt åt. Dessutom ser jag fram emot Turist när det nu kommer på bio i Sverige.

Det blev äntligen av att jag såg Ruben Östlunds långfilmsdebut med den märkliga titeln, Gitarrmongot. Det är en episodisk skildring av olika personers liv i Göteborg. Filmen visade sig bitvis vara briljant. En udda fågel är det i vilket fall. Kanske var det aningen för mycket med gitarrkillen även om han oftast är underbar. Varje scen i filmen är filmad med helt statisk kamera. Man påminns givetvis om Roy Andersson; det känns lite som en mer realistisk och skitig version av Andersson (med liknande humor). Vissa scener var vackra, t ex de som utspelas endast i skenet från gatlyktor. Stämningen som filmen förmedlar är udda, nästan surrealistisk. Vissa scener är riktigt obehagliga (t ex den där tre snubbar leker med en pistol), så där så att man ville ha skämskudde. Jag älskar slutscenen med ”väderballongen”. Och vad var grejen med cyklarna?!

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tom

Play


Titel: Play
Regi: Ruben Östlund
År: 2011
IMDb
| Filmtipset

Jag har sen tidigare sett Ruben Östlunds Gitarrmongot (och gillat den skarpt) så jag visste på ett ungefär vad jag hade att vänta mig av hans senaste film Play, om Östlund nu inte helt ändrat stil alltså. Vilket han inte hade. Play är precis som Östlunds tidigare alster nästan genomgående filmad med en statisk kamera. Den här gången finns det dock några undantag med snygga panoreringar och zoomningar. Men i princip är det en helt statisk bild vi får. Man får känslan av att Östlund helt enkelt satt ut sin kamera i Göteborg och filmat vanliga människor. Givetvis är så inte fallet. Vanliga människor har han film, ja, men varje scen är förstås genomtänkt in i minsta detalj. Var ska kameran stå för att få den bästa bildkompositionen, när och var ska personer synas ordentligt i bild. Ska de vara suddiga eller bara skymtas i utkant av bild. Jag tror nog Östlund vet precis vad han gör och inget är en slump.

De vanliga människorna jag skriver om de gör för övrigt strålande skådespelarinsatser. Om ni vill höra äkta svensk dialog som inte klingar falskt och teater så titta på Östlunds filmer.

Vad handlar Play om? Mja, jag väljer att inte säga så mycket om det utan vill rekommendera alla att se den helt enkelt. Det är nämligen en mycket bra film. Men hur är filmen då? Ja, Östlund är en mästare på att få till en viss typ av scen. Det är en sån där scen som börjar lite anspråkslöst där nån kanske irriterar nån annan. Kanske i en offentlig miljö. Det hela börjar lite löst, det kanske är aningen obekvämt att titta på. Sen eskalerar det hela. En eller flera personer blir utsatta för nåt pinsamt, jobbbigt. Och scenen liksom bara fortsätter. Ingen i omgivningen hjälper till. De tittar men hjälper inte till. Typiskt är att det utspelas på t ex en spårvagn. Jag råkade precis se snutt från ett sånt klipp från De ofrivilliga (som jag inte har sett) och det förekommer ett flertal liknande scener i Play.

I en sekvens i filmen får jag se nåt som jag faktiskt tror att jag aldrig har sett på film. I alla fall inte så grafiskt. Jag tänkte att ”va fan Östlund, kan du inte ta och klippa nu?!” Men nej scenen fortsatte. När ni ser filmen tror jag ni kommer förstå vilken scen jag tänker på.


Förutom såna här påträngande scener som är ganska jobbiga att se på så har Östlund även på nåt märkligt sätt fått till en udda humor. Under filmens gång skrattade flera i publiken inklusive jag. För att i nästa scen svälja skrattet i halsen. De situationer som uppstår i filmen är vissa gånger helt absurda. Det finns en underbar scen med ett träd inblandat t ex. När ni ser filmen kommer ni förstå vad jag menar.

Jag tänker inte heller nämna några referenser till andra filmmakare för att försöka beskriva filmen. Då kan alltid några få förutfattade meningar. Se den bara. Gör det med lite tålamod bara. Vissa scener kan jag tänka mig att de kan upplevas som lite långa. Det förekommer liksom inga klipp utan det är en stillastående kamera som kallt betraktar händelserna utan att följa med när nån person går ut ur bild. Men det finns som sagt några snygga undantag från den regeln.

När det gäller teman som Play tar upp så är det rasism, rädsla för våld, fördomar, politisk korrekthet, rädsla för att ingripa eftersom det kan vara obehagligt, hot, hot om våld, hur man beter sig när man är över- eller underläge, mm, mm. Och sen är filmen alltså bitvis riktigt rolig på ett udda sätt. Bitvis är den faktiskt briljant rolig. Som slutord kan säga att det kanske är dags för Östlund att fundera på att byta stil lite. Nu har han gjort tre filmer i samma tekniska stil och det kan vara dags att överraska. Nu säger jag inte att han ska göra en Beck-film men nånting som bryter av kanske. Med det sagt så rekommenderar jag givetvis ändå Play.

4/5

Om visningen: På väg till denna min första film på festivalen hann jag med att äta en märklig skapelse. Jag gick förbi en korvkiosk. Det visade sig vara en lite annorlunda moj. Istället för vanligt bröd eller mos så serverades korven i en friterad potatisspiral. Även korven friterades tillsammans med potatisen (tror jag i alla fall). Mja, inte helt klockrent kan jag säga. ”Kocken” valde även innan jag hann stoppa honom att fullkomligt hälla på BBQ-krydda. Denna kulinariska egenhet var inte heller helt lätt att äta eftersom jag ville inmundiga den på vägen till bion då jag var lite sen. Nåväl, efter denna snabba måltid inhandlades lite godis och för säkerhets skull en kopp kaffe.


Jag anlände till biografen Grand kanske i senaste laget, typ 10 minuter innan utsatt tid. Men trots att insläppet redan hade varit och föreställning var utsåld så fick jag en bra plats på tredje eller om det var fjärde raden. Innanför mig satt en snubbe som plötsligt reste sig utan ett ord och gick ut. Nån minut senare kom två andra som undrade om platserna innanför mig var lediga. Ja visst sa jag eftersom den första snubben inte sagt ett ord om att hålla platserna. Ytterligare nån minut senare kom den första snubben tillbaka och fick då snällt sätta sig längst ut på kanten. Fast han verkade inte sur över det, haha.

I övrigt var det en skön första visning på festivalen. Inga logistiska problem utan allt funkade bra. Bra publik men ingen applåd efter filmen — en applåd som det var väldigt nära att jag startade men jag får applådera här istället. 😉

Kändisspotting: Jag kände igen Nahid Persson Sarvestani, regissör bakom dokumentären Drottningen och jag.