Naked Lunch (1991)

15 september, 2019 2 kommentarer

David Cronenberg. Vad har vi på honom? Det var ett tag sen jag nån av hans filmer. Den senaste var nog Eastern Promises under hans period då han gjorde ganska starka filmer med Viggo Mortensen. Min korta preblogg-text om Naked Lunch skrevs i maj 2003.

David Cronenberg är en annorlunda regissör. Hans filmer innehåller ofta groteskheter av olika slag. Trots detta (eller pga av detta…) gillar jag många av hans filmer (The Dead Zone, Videodrome och eXistenZ t ex). Hans senaste Spider tyckte jag däremot var ett riktigt bottennapp. Naked Lunch är bättre än Spider men liknar den ändå en del eftersom jag tycker att den är rätt seg och staplar konstigheter på hög, till synes utan mening.

Filmen handlar om insektsbekämparen William Lee (Peter Weller… just det RoboCop!) vars fru blir beroende av insektsmedlet han använder. Lee blir kontaktat av en gigantisk kackerlacka som vill att han ska döda sin fru. Under en Willhelm Tell-lek råkar han sen (av misstag?) skjuta frun och reser sen till den mystiska staden Interzone som verkar ligga i Nordafrika men som kanske i själva verket bara är en droghallucination. Där skriver han rapporter om skumma typer på levande skrivmaskiner som pratar. Att kalla det konstigt är en underdrift. Nåja, Weller gör ett bra jobb och dessutom är Ian Holm och Roy Scheider med vilket är ett plus. Betyget till Naked Lunch blir en stark 2/5.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

En (mindre) lustig detalj är att författaren William S. Burroughs, som skrivit romanen Naked Lunch, och som i viss mån är William Lee i filmen, även i verkligheten sköt ihjäl sin fru under en Wilhelm Tell-lek (min kommentar: Burroughs sköt verkligen ihjäl sin fru men att det hände under en Wilhelm Tell-lek var en en utsaga som han senare tog tillbaka låter allvetande Wikipedia berätta).

Arkiverad under Betyg 2, Drama, Film, Recension, Surrealism Tagged with , , , , , , , , , , , ,

Marathon Man (1976)

1 maj, 2017 Lämna en kommentar

På onsdag publicerar jag och några andra filmbloggare våra topplistor över 1976 års bästa filmer. Av den anledningen har jag grävt några gamla preblogg-texter om filmer från just ’76. Idag handlar det om Marathon Man, en thriller av John Schlesinger där Dustin Hoffman hamnar i en mardröm. Texten skrevs i september 2003.

Jag gillade verkligen den här filmen från första början. Den börjar ju ganska mystiskt och man fattar inte vad som händer, vem som är vem och varför. Jag gillar filmer där oskyldiga (spelas vanligen av Harrison Ford) dras in i mardrömsliknande trubbel. 70-talskänslan i filmen är underbar. Det var härligt att se hur det, och folk, såg ut i New York på den tiden. Jag gillar när en film (typiskt en thriller) utspelar sig, kanske i USA, men där delar av handlingen tilldrar sig Europa eller nån annan världsdel för den delen. Man får försöka pussla ihop hur de olika delarna hänger samman. I detta fall är det New York, Paris och till viss del Sydamerika. Jag gillar när Roy Scheider går på operan bl a. Sen har vi den berömda ”Is it safe?”-scenen. Mycket bra. Jag gillar verkligen hur Laurence Olivier kommer in och liksom helt oberörd ställer ner sin väska, tar av sig kavajen, börjar tvätta händerna, medan Hoffman sitter fastspänd utan att veta vad som väntar. Och sen kommer frågan: ”Is it safe?”. Det var kul att se Olivier förresten. Jag har inte sett alltför många filmer med honom.

Betyget till Maratonmannen blir fyra hål hos tandläkaren av fem möjliga.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Arkiverad under Betyg 4, Film, Konspirationsfilm, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , , ,

The Punisher

3 april, 2011 6 kommentarer

Titel: The Punisher
Regi: Jonathan Hensleigh
År: 2004
IMDb | Filmtipset

En rejäl filmsmocka skulle jag vilja kalla den här rullen. Det är en rejäl film helt befriad från cgi vilket känns… befriande. Historien är klassisk. Jag kan ju inte låta bli att tänka på Death Wish speciellt med tanke på Rörliga bilder och ords genomgång av Bronsons hämnar-serie. Här är det Thomas Jane som får sin familj mördad och förvandlas till en mean killing machine. Skillnaden är väl kanske att Jane inte är arkitekt utan spelar en vältränad FBI-agent och f.d. elitsoldat vid namn Frank Castle.

John Travolta passar bra som skurk. Han har ett äckligt sätt att liksom skrida fram när han går och göra snygga konstpauser när han pratar. Han spelar ungefär som på samma sätt som när han var Castor Troy i Face/Off. Bra helt enkelt, och perfekt som den där sofistikerade skurktypen.

Filmen har en märklig blandning av humor och allvar. Grundhistorien är allvarlig men den berättas med humor och på ett överdrivet sätt. Actionscenerna är riktigt bra och jag gillar speciellt en helt sjuk fajtscen som Jane har med en gigantiskt ryss i randig tröja (en Frank Andersson-kopia). I och med det överdrivna sättet kan det hända att jag får serietidningskänsla. Allt är tillskruvat lite extra, utstuderat och överdrivet — men på rätt sätt. Jag gillar att Castle inte får nåt samvete på slutet. Närå, han är grym hela vägen.

3+/5

Arkiverad under Action, Betyg 3, Film, Recension, Serietidningsfilm Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , ,