Ex Machina (2015)

Jag vill egentligen inte börja i den här änden eller ens skriva om det men det går liksom inte att komma ifrån. Men det här är det sista jag skriver eller säger om detta. Ok?

VARFÖR I HELA FRIDEN KOM INTE EX MACHINA UPP PÅ BIO I SVERIGE?!

Mysteriet med icke-releasen av science fiction-filmen Ex Machina på svensk bio började på Göteborgs Filmfestival januari. Nu hörde jag i och för sig inte så mycket om den just därifrån, men det jag hörde var positivt. På SF:s hemsida och hos IMDb kunde man se att filmen skulle få sin breda biopremiär i Sverige 20 mars. Gott så. En vecka innan premiären försvann den plötsligt från SF:s program. Beskedet som gavs var att SF hade blivit ombedda av distributören UIP att ta bort filmen. Ingen förklaring gavs. Premiären skulle istället äga rum i slutet av april. Av den premiären blev intet. Nu var beskedet från SF:

”Orsaken till att den inte går upp på bio är en sammanlagd bedömning baserad bland annat på filmens kvalitet och potential för att hålla för en biografvisning”.

Senare låter distributören UIP meddela att det inte alls är bestämt att den inte kommer på bio. Det kan den mycket väl göra, det är bara oklart när. När beslut finns så ska vi alla få veta. SF och UIP agerar helt osynkat och till synes utan nån intern kommunikation om vad som gäller.

Session

Under tiden går Ex Machina upp på bio i USA, först i en begränsad release men senare i över 2000 salonger. Den hyllas och recenseras hos både Filmspotting och /Filmcast och ligger som högst fyra på box office-topplistan. Svenska Alicia Vikander får lovord för sin insats som intelligent robot (med ett medvetande?). Debutregissören Alex Garland (som tidigare skrivit manus till filmer som 28 Days Later och Sunshine) verkar ha skapat en sleeper hit, dvs en film med lägre budget som ändå når ut till många människor när djungeltrumman börjar ljuda. En trumma som UIP och SF uppenbarligen inte hörde.

På IMDb kan man nu se att bioreleasedatumet för Sverige är borta och istället står det att den kommer släppas direkt på dvd. Eller vänta… ”direkt”? Direkt betyder i det här fallet 15 augusti. 15 augusti? Hur tänker egentligen filmbolagen och distributören? Tänker de alls? Att först inte låta den gå upp på bio överhuvudtaget och sen ovanpå det släppa den svenska dvd:n över två månader efter att det enkelt och smidigt går att köpa den brittiska utgåvan från t ex Amazon.co.uk. Fullkomligt obegripligt. Men ändå begripligt eftersom filmbranschen fortfarande envisas med att klamra sig fast vid sina gamla vanliga trötta releasefönster.

Jag har spekulerat i vad som var orsaken till att Ex Machina aldrig kom upp på bio och varför den så plötsligt togs bort från programmet. Jag kan inte komma fram till nåt vettigt svar – förutom att det förstås handlar om pengar. Det kokar nog bara ner till att man inte trodde att tillräckligt många skulle gå och se filmen. (Men varför då ha med den i programmet från första början?) Vi har redan sett det här sorgliga fenomenet många gånger tidigare. I mina ögon riktigt intressanta, lovande, unika och speciella filmer som vi aldrig fick se på bio. Filmer som Snowpiercer, Under the Skin och Enemy för att nämna några som försvann förra året. Det är filmer som varken är blockbusters eller vanliga dramafilmer och de hamnar ofta i ett ingenmansland.

Var distributören rädd för att det skulle vara för många filmer med Alicia Vikander på reportoaren under 2015? Vår svenska blivande världsstjärna är med i en mängd filmer, typ nio stycken, under 2015. De allra flesta har visats eller kommer att visas på bio i Sverige som t ex Seventh Son, The Man from U.N.C.L.E. och Testament of Youth men tyvärr inte den som verkade mest intressant.

Slut på min rant om detta!

CalebVad tyckte jag om filmen? Haha, ja, det glömde jag nästan bort. Efter att ha först ha sett Ex Machina hemma bjöd jag in mig själv till min filmspanarvän Henke eftersom jag vet att hans filmrum bjuder på riktigt bra kvalitet, bättre än vad jag kan erbjuda, vad gäller ljud och bild. Sällskapet var ok också. 😉

Domhnall Gleeson spelar Caleb, en programmerare som jobbar på Bluebook, världens största sökmotorföretag. Caleb vinner en tävling och får åka till Bluebooks grundare Nathans ”stuga” ute i vildmarken och spendera en vecka där med honom. Förutom att dricka öl och prata filosofi med Nathan får Caleb i uppgift att utvärdera om Ava (Alicia Vikander), en robot som Nathan skapat, har ett eget medvetande.

Nathan

Skål!

Jag tror inte jag skriver så himla mycket mer nu. Det är bättre att se den utan att veta så mycket. Jag gillar filmen skarpt. Den är rolig, spännande, tankeväckande och har en krypande stämning över sig. Alicia Vikander är strålande som robot. Caleb och Ava pratar vid ett tillfälle om mikrorörelser, och hur Caleb avslöjas av sina mikrorörelser. Vikander spelar Ava med mikrorörelser. Små, subtila rörelser. Ryckigt men ändå flytande. Perfekt liksom.

Oscar Isaac gör Nathan väldigt bra. Han är rolig och obehaglig på samma gång. Han är en skitstövel men rolig att lyssna på. Det förekommer en scen som involverar dans som bröt av på ett snyggt sätt mitt i allt det skumma. Fast den scenen var skum den med, fast på ett annat sätt.

AvaFilmens kanske svagaste kort är Domhnall Gleesons rollfigur Caleb. Gleeson är inte dålig alls men jag kände att Caleb bitvis var väl tafatt och naiv.

Ex Machina är väldigt snygg också. Både miljöerna och Ava själv är perfekt gjorda och filmade.

Jag har inte mycket att klaga över. Det finns kanske en del hål i handlingen om man vill leta efter såna. ”Varför gjorde han så?”, ”Varför gjorde han inte så?”, ”Men det där kan aldrig att funka?”. Men som vanligt har jag överseende med dessa eftersom filmen som helhet funkar. Om filmen inte hade funkat så hade jag säkerligen lyft fram dessa hål som en del av filmens brister. Men icke nu.

Gå och se filmen på bio… eh, köp den på dvd/bluray, menar jag. Den finns t ex hos brittiska Amazon och Rakuten.

Uppdatering: Efter den andra titten har jag inte kunnat släppa filmen. Tankar och bilder snurrar runt i huvudet. Det är inte ofta jag höjer ett betyg på en film i efterhand. Jag brukar bara bedöma min upplevelse av filmen just när jag ser den. Den här gången var det som att upplevelsen fortsatte efter att filmen var slut. Det är väl i och för sig alltid så att en film stannar kvar i sinnet, mer eller mindre, efter en titt, men för mig brukar det ändå inte styra vilket betyg jag i slutändan sätter. För mig har det varit två olika saker, och jag vet att jag är lite udda när det gäller detta. Den här gången kan jag dock inte göra den separationen.

Härmed delar jag ut den första fullpoängaren sedan Denis Villeneuves Enemy (som jag fortfarande inte har skrivit om!). Toppbetyget innebär även att bloggen får en uppdaterad header.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Andra som tyckt till om Ex Machina:

Fripps filmrevyer
Flmr
Filmitch
Rymdfilm
Movies – Noir
Fiffis filmtajm
The Nerd Bird

 

Ex Machina poster

Inside Llewyn Davis

filmspanarna_kvadratFilmspanarfilmen för den här månaden valdes av Johan från Har du inte sett den? och jag tyckte, innan visningen, att det var ett utmärkt val. På det efterföljande pubhänget anslöt nygammelkomlingen Gustav från bloggen We Could Watch Movies och nykomlingarna Tommy och Niklas  från utmärkta podden Tommy filmar Niklas OCH EMILIO. Niklas kan väl räknas som seminykomling då han skymtade förbi på en filmspanarträff under Stockholm Filmfestival i höstas. Riktigt roligt med nytt filmspanarblod, och jag tror vi satte rekord med 14 filmbloggare/poddare på träffen i lördags. 🙂 Trots en för min del uppkastat lunch kvällen innan så blev det en mycket trevlig dag med fika, Coen-film, pubhäng och slutligen RoboCop. Nu till filmen för dagen: Inside Llewyn Davis.

****

Inside Llewyn DavisTitel: Inside Llewyn Davis
Regi: Ethan Coen & Joel Coen
År: 2013
IMDb
| Filmtipset

Vid ett tillfälle i filmen besöker filmens huvudperson en musikproducent i Chicago för en audition. Producenten säger nåt i stil med ”let’s see what’s inside Llewyn Davis”. Kanske med ett frågetecken efter. Det är en berättigad och passande fråga. Dels är namnet på folksångarens första soloalbum just Inside Llewyn Davis, och dels kan man faktiskt undra vad som finns inuti mannen i fråga, Llewyn Davis själv. I bröderna Coens senaste rulle, som mig veterligen INTE är en BOATS (!), spelar för mig okända Osar Isaac titelrollen. Llewyn är en person som verkar ha tappat gnistan och riktningen i sitt liv. Allt går i cirklar, runt, runt. Likaså gör filmen upptäcker man som tittare efter ett tag. Davis bor hos bekanta, hos sin gamla flickvän (?) Jean (Carey Mulligan), hos nån medmusikant. Där han får en soffa helt enkelt. Han hankar sig fram genom spelningar på New York-klubben The Gaslight. Ibland ”säljer” han sig genom att agera studiomusiker när t ex Jeans nya snubbe Jim (en käck Justin Timberlake i stickad tröja) spelar in en ”schlager”.

Det går inte bra för Llewyn. Men frågan är vem man ska skylla på? Världen eller Llewyn? Llewyn är vrång. När han märker att publiken på The Gaslight sjunger med i texten när Jim & Jean uppträder, så ser han sig förvånat omkring. Folkmusik, det är allvarliga grejor ju! And remember: If it was never new, and it never gets old, then it’s a folk song.

Det breakar aldrig för Llewyn. Han är fast i ett kontrakt på en gammal skivetikett som drivs av pensionärspar. Det är ett charmigt Coenskt pensionärspar (som taget ur en Coen-film, d’oh) men speciellt mycket royalties strömmar det inte in till Llewyn. Men Llewyn gör aldrig nåt helhjärtat försök att komma ur sin situation till nåt bättre. En orsak till hans håglöshet kan vara att hans tidigare partner Mike för en tid sen tagit livet av sig genom att hoppa från the George Washington Bridge (fel bro dessutom, the Brooklyn Bridge ska det vara). Det enda som verkar kunna styra Llewyns tillvaro i nån riktning är en katt. Katten tillhör paret Gorfein som Llewyn får sova över hos ibland. Katten hamnar i Llewyns ägo och han känner ett ansvar… eller så vill han bara ta hand om den för att han ska kunna sova hos paret igen.

(Mitch Gorfein spelas för övrigt av Ethan Phillips som gjorde den frejdige skeppskocken Neelix i Star Trek: Voyager, yay!)

Jag ska säga direkt att jag faktiskt satt med ett litet leende på läpparna under större delen av den här filmen. Många säger (har jag hört!) att filmen är ganska dyster. Ja, kanske det. En del säger att Llewyn är en person som man inte kan relatera till. Ja, kanske det. För mig är filmen ändå så välgjord och Coenskt mysig och underfundig att jag inte hade tråkigt en sekund. Missförstå mig rätt, det är inte en ny No Country for Old Men, en ny Fargo eller en ny The Big Lebowski. Men för mig är den mil (eller åtminstone miles) bättre än filmer som The Hudsucker Proxy och Brun After Burning.

Jag känner ganska direkt att jag ser en Coen-film. Fotot är superduperbra. Musiken är härlig. Och vi får mycket musik. Oscar Isaac gör alla sånger själv. Nu vet jag inte om han spelar gitarr i alla lägen men han sjunger allt själv, och det gör han bra. Detta är en viktig detalj. Om det hade varit melloklass på sångerna (sorry, Fiffi) så hade filmen fallit en del. Nu är det ändå uppenbart att Llewyn har talang men han har inte gnistan och/eller kunskapen att göra sin musik populär för en bredare publik.

Coen-känsla var det. I ett märkligt mellanspel under en bilfärd från New York till Chicago (den där provspelningen, ni vet) så träffar Llewyn på en märklig och fetlagd man spelad av… ja, ni vet ju redan vem. Mannen känns nästan som en sagofigur. Fanns han ens på riktigt där i baksätet? I samband med dessa scener kunde jag inte heller låta bli att låta tankarna fara iväg till det tråkiga som hände Philip Seymour Hoffman (vila i frid).

Så, vad gick filmen egentligen ut på? Well, för mig spelar det inte så stor roll. Jag upplevde inte att jag hade tråkigt under visningen. Nu kanske inte filmen satte igång en massa tankar dagarna efter jag sett den. Under den efterföljande pubdiskussionen hörde jag Jimmy nämna att den där katten var det som gjorde att Llewyn fick en sorts mening i sitt liv. Och ja, det stämmer faktiskt. Men vid ett tillfälle stängde han dörren rätt i ansiktet på den. Stängde han egentligen dörren för sig själv där? Eller öppnande han den kanske? Haha, man kan faktiskt börja nysta i den här filmen märker jag. I slutet får, både vi tittare och Llewyn, reda på vad den där katten heter och hans (ja, det var en han) namn skvallrar kanske varifrån bröderna har fått en del av inspirationen till filmen ifrån. Det handlar om en bok kan jag säga. En bok som jag inte har läst och det ska nog mycket till om jag nånsin gör det. Men om jag är sugen på litet inre monolog, så kanske…

Jag har inte nämnt Carey Mulligan märker jag. Det beror på att jag tyckte hon var dåligt utnyttjad. Hon poppar upp då och då i handlingen men är mest sur, ilsk och ungefär lika bitter som Llewyn men mer utåtriktad med den där bitterheten.

I slutet av filmen dyker en viss Robert Zimmerman upp på klubben The Gaslight. Den mannen lyckades med det som Llewyn inte lyckades med. Nämligen att nå en bred publik med folkmusik. Jag upptäckte nu att det finns ett album med Bob som heter Live at the Gaslight. Därmed är cirkeln sluten och min recension slut. Vid en omtitt kan betyget bli högre.

Betyg hel Betyg hel Betyg halv

Vad tyckte mina spanarkompisar? Det var väl inte kattskit det här?

We Could Watch Movies
Rörliga bilder och tryckta ord
The Velvet Café
Fiffis filmtajm
Har du inte sett den? (podcast)
Movies – Noir
Fripps filmrevyer
Except Fear
Moving Landscapes
Filmparadiset

Drive


Titel: Drive
Regi: Nicolas Winding Refn
År: 2011
IMDb
| Filmtipset

I fredags skrev en journalist i DN om en ny trend inom film (texten finns tyvärr inte på nätet). Ja, i själva verket handlar det väl bara om sätta ord på ett sätt att göra film. Begreppet är slow film. På samma sätt som slow food ska vara mat som är tillagad utan stress och som man äter utan stress, så får det — ska det — i slow film gå långsamt. Snabba klipp är portade. Scenerna får ta sin tid. Som jag skrev så är långsam film ingen nyhet, snarare tvärtom. Till mästarna inom långsam film räknas (enligt DN) bl a Alexander Sokurov, Abbas Kiarostami, Kim Ki-Duk och så förstås Andrej Tarkovskij. Jag skulle själv lägga till Theo Angelopoulos (som tyvärr omkom i en trafikolycka för en tid sen). Några svenskar kan man säkert räkna också. Roy Andersson platsar förmodligen.

Varför skriver jag om det här? Ja, om ni har läst titeln på inlägget så förstår ni att jag har sett filmen Drive. Drive är den perfekta kombinationen av slow film, Michael Mann, film noir, melankolisk synthmusik, bröderna Coen och bilfilm. Jag blev fullkomligt såld på den här filmen. Fullkomligt såld.

Danske regissören Refn är superduktig på att få till en nervig krypande spänning som samtidigt hoppar upp och överraskar ibland. Tidigare har jag sett och gillat Pusher, och Drive har en hel del likheter. Huvudpersonerna hamnar i knipa och får det rejält svettigt, jagade av kriminella högdjur. Skillnaden är väl att Kim Bodnia är Mr Slarver som inte kan göra nåt rätt. Ryan Gosling är en kall katt med en silverjacka med en guldskorpion på ryggen och en tandpetare i mungipan. Men han hamnar ändå i trubbel. Kanske för att han är för snäll, i alla fall mot de som är snälla eller såna som han tror är snälla.

Under filmens första del sitter jag och undrar ”vad har den här killen för story?”. Varför är han så avvaktande hela tiden, på sin vakt. Är det för att han vet att om man känslomässigt ger sig hän så kommer det att gå åt helvete. Vad har han varit med om? Jag pratar alltså om Ryan Goslings karaktär som regissören Refn låtit förbli namnlös. Han är som en robot, och det förblir han egentligen hela filmen. En snäll robot som är duktig på att köra bil. Han skulle kunna vara tagen ur Spielbergs A.I. och där spela robotpappa till robotsonen Haley Joel Osment. I Drive är han plastpappa till Irenes (Carey Mulligan) son Bencio. Ett tag i alla fall. Tills Irenes man Standard (Oscar Isaac) blir utsläppt från fängelset. Pappan är skyldig elaka män pengar. Gosling erbjuder hjälp som förare vid ett rån som de elaka männen vill att pappan ska göra. Det går käpprätt och Gosling får de elaka männen efter sig. Samtidigt måste han ju givetvis skydda Irene och sonen. Hmm, han känns nästan lite väl… snäll.

Stämningen är helt underbar. Bilderna, miljöerna, musiken är precis i min smak. Förtexterna i rosa är ju hur snygga som helst. Jag tänkte inte så mycket på 80-talet. Visst, Miami Vice och så, och lite synthig musik. Men det var ett uppdaterat 80-tal i såna fall. Musiken är superduperbra. Det förekommer ett spår som egentligen inte är en låt utan mer en stämningshöjande dov synthslinga som försätter mig i trance.

Och så var det här med slow film. Scenerna tar sin tid. Inte så mycket sägs. Jag tror det tar 10 minuter innan vi får höra Gosling och Mulligan prata med varandra. Och när det sker sägs det inte mycket. Och det behövs inte. Det här är så långt ifrån en dialogdriven rulle man kan komma. Allt handlar om stämningen och yta. Och dessa två är melankoliskt sköna.

Jag skulle kalla filmen för en neo-noir, och en riktigt bra sådan. Jag tänker på några av bröderna Coens filmer som Blood Simple och No Country for Old Men. Jag tänker även mycket på Michael Mann. Det är machomelankoli. Kvinnorna har tyvärr inte mycket att spela med. Hur man kan ge t ex Heat en etta men Drive en femma har jag lite svårt att förstå. Det är filmer som jag tycker i vissa avseenden är ganska lika. Jag tänker även på Collateral: L.A., natt, neon, bilar, vapen, våld — och snyggt.

Egentligen hade jag nog velat att filmen skulle sluta så här istället:

Spoiler

Gosling blir knivhuggen men dödar skurken, tar pengarna åker till tjejen, lämnar pengarna men dör i sin bil. Det slutar med samma scen som när Gosling sitter med halvöppna ögon och man tror han är död. Fast i min version öppnar han inte  ögonen. Slut. Och då ska han verkligen vara död. Undrar om det här var nåt som man funderade på hur man skulle ha det men att filmbolag osv la sig i. Testvisningar och sånt.

Spoiler slut

Återigen är det här en sån där film där våldet gör att man plötsligt blir fokuserad. Utan detta grafiska våld hade filmen helt enkelt inte varit lika bra. Blandningen av arty långsamhetsfilm à la Jessica Hausner och tung våldsaction är hur bra som helst. Min favoritscen i filmen är nog den i hissen som går från kyss till stomp. Ni som sett filmen vet vilken scen jag menar.

Nästan en femma blir det men jag stör mig på att jag inte bryr mig om Carey Mulligans karaktär och att det inte riktigt finns tid för mer kemi mellan Mulligan och Gosling. Visst, det finns några vackra ögonblick och -kast men det är ändå en bisak i filmen. Fast det är väl ok så, jag får väl se Blue Valentine för mer sånt.

4+/5

Många andra filmbloggare har sett Drive. Det känns som om jag var typ… sist. Här hittar ni några andra hyllningar: Movies – Noir, Plox, The Velvet Café, Fiffi, Flmr, Fripp, Royale with Cheese och ExceptFear. De enda som är aningen skeptiska är Voldo och Filmitch.

Uppdatering: Nu har även Rörliga bilder och tryckta ord-Sofia sett Drive och hon är som vanligt lagom sansad i sin reaktion. 😉

Slutligen, tack till Voddler för filmen. Den här gången frös filmen bara två gånger. 😉