Wildlife (2018)

Paul Dano är inte nån av mina skådespelar-favoriter. Han har en udda stil som jag inte blir klok på. Har han nånsin spelat en helt vanlig normal person undrar jag? På Stockholm Filmfestival fick jag chansen att ta reda på hur Dano funkar som regissör då hans regidebut Wildlife visades där.

I huvudrollerna ser vi Jake Gyllenhaal, Carey Mulligan och nykomligen (för mig) Ed Oxenbould. (Oxenbould! Oxenbould! Haha, vilket fantasy-namn.) Gyllenhaal och Mulligan spelar ett gift par som precis flyttat till Montana med sin son (Oxenbould).

Gyllenhaal verkar ha problem med att behålla de jobb han får och därmed försörja familjen, och det är anledningen till deras flytt. Men historien upprepar sig då Gyllenhaal återigen får sparken. Dagen efter erbjuds han dock jobbet tillbaka men stoltvägrar ta det och sticker istället iväg och jobbar med att släcka bränder i bergen. Sonen och frun blir ensamma kvar i stan (eller hålan kanske är mer rätt).

Tyvärr så funkade inte Dano speciellt mycket bättre som regissör. Eller han funkade inte alls om jag ska vara ärlig. Jag förstår knappt nånting av historien. Vad går den ut på? Vad har vi för stakes? Jag förstår att det är en film om ett äktenskap på fallrepet skildrat ur barnets perspektiv. Det är sonen som är huvudpersonen och försöker förstå sina föräldrars agerande. Problemet med filmen är kanske att varken han eller jag förstår deras agerande.

Gyllenhaal verkar gå in i en depression när han blir av med jobbet och sen vill han i princip fly fältet genom att ta jobb på annan ort. Så han slipper ansvar antar jag. Slipper frågorna. När han sitter på flaket på trucken som köra dem upp i bergen andas han ut.

När Gyllenhaal berättar för frun att han ska jobba med bränderna blir hon fullkomligt rasande. Ja, jag förstår att det kanske är en rimlig reaktion efter att han tackade nej till sitt förra jobb (som golftränare på den lokala golfklubben) för att istället ta ett lågavlönat och potentiellt farligt jobb. Men hela scenen när de grälade kändes ändå orimlig. För överdriven. Och då var det ändå den kanske bästa scenen i filmen och enda gången det hettade till.

Ett misstag filmen gör är att Gyllenhaal försvinner ur handlingen under större delen av filmen. Han är spårlöst borta. Ja, filmen är baserad på en roman och det är säkert så i boken, men det betyder ju inte att man måste följa den till punkt och pricka. För mig dog dynamiken i filmen, både den mellan sonen och pappan, och mellan man och hustru.

Jag tycker inte det är en tajt berättad historia. Den är långsam, seg och tråkig. Det förekommer en del trådar och scener som jag aldrig tycker följs upp. Joe, som sonen heter, har tjejkompis på skolan och de umgås då och då men hon förblir helt anonym och tillför i slutändan ingenting. På ett sätt påminde filmen mig om den vedervärdigt trista svenska filmen Korparna. Nu är ändå Wildlife aningen mer upplyftande än Korparna, vilket i och för sig är svårt att inte vara.

Slutligen var det en märklig känsla att se på en film om bränder som härjar samtidigt som stora delar av Kalifornien läggs i aska.

Om visningen: Jag såg filmen tillsammans med Movies – Noir-Christian och för att läsa om inte bara vad han tyckte om filmen utan även om våra upplevelser före och under visningen kolla in här (rolig läsning utlovas!).

Wildlife får vanlig svensk biopremiär 4 januari under titeln Under en öppen himmel.