Det går fort när man har roligt! Vi har kommit fram till det sista avsnittet av första säsongen av Shinypodden där Henke, Carl och jag pratar om filmerna som ingår i Marvel Cinematic Universe. I denna avslutning går vi igenom poddäventyret, pratar om MCU generellt, rankar alla filmerna i serien med extra fokus på topp-5, pratar lite kort om Guardians of the Galaxy Vol. 2 och slutligen ser vi framåt emot de filmer som kommer ut senare i år och under de kommande åren. Ja, det blir som vanligt ett ganska kort avsnitt, det hör ni ju.
Avsnittet hittar du på Shinypodden.se, iTunes eller så dyker det upp i feeden i din podcastspelare om du redan prenumererar på podden.
När och hur Shinypodden återkommer och om jag eventuellt är med igen på ett hörn är skrivet i stjärnorna. Tills dess: stay tuned.
Henke, Carl och jag pratar vidare om Marvel Cinematic Universe på Shinypodden. Den här gången har vi celebert besök då producent-Johan från Buffypodden är med som gäst. Vi pratar om Captain America: Civil War och Doctor Strange a.k.a. Mister Doctor. Som vanligt önskar jag att jag tycker mer om filmerna, och då menar jag mer åt vilket håll som helst, bättre eller sämre.
Avsnittet hittar du på Shinypodden.se, iTunes eller så dyker det upp i feeden i din podcastspelare om du redan prenumererar på podden. Nästa avsnitt som kommer om en vecka är faktiskt det sista. Då försöker vi komma ihåg vad vi tycker om Guardians 2, sammanfattar poddäventyret samt listar våra favoriter bland alla 15 MCU-filmer.
Henke, Carl och jag pratar vidare om Marvel Cinematic Universe på Shinypodden. Den här gången möter vi återigen The Avengers när de fajtas mot Ultron, en artificiell intelligens gone rogue som Tony Stark och Dr Banner skapat. Vidare i podden drar jag mitt strå till stacken för att försöka lyfta Ant-Man men stöter på visst motstånd från mina poddkollegor.
Avsnittet hittar du på Shinypodden.se, iTunes eller så dyker det upp i feeden i din podcastspelare om du redan prenumererar på podden. Nästa avsnitt kommer om en vecka och då handlar det om inbördeskrig och en konstig doktor.
Henke, Carl och jag pratar vidare om Marvel Cinematic Universe på Shinypodden. Den här gången tar vi oss an Captain America: The Winter Soldier och nykomlingarna Guardians of the Galaxy. Skönt att slippa diskussionen om Tony Stark för en gångs skull. Vad gäller filmerna vi såg så blev en av dem allmänt hyllad medan åsikterna gick rejält isär om den andra.
Avsnittet hittar du på Shinypodden.se, iTunes eller så dyker det upp i feeden i din podcastspelare om du redan prenumererar på podden. Nästa avsnitt kommer om en vecka och då handlar det om Avengers: Age of Ultron samt den lilla filmen om myrmannen.
Henke, Carl och jag pratar vidare om Marvel Cinematic Universe på Shinypodden. Den här gången har vi kommit till inledningen av fas två i och med Iron Man 3 och Thor: The Dark World. Diskussionen om Tony Stark fortsätter som vanligt. Nu är mitt förhållande till Tony inte kluvet längre, och det känns som det är Shane Black vi har att tacka för det.
Avsnittet hittar du på Shinypodden.se, iTunes eller så dyker det upp i feeden i din podcastspelare om du redan prenumererar på podden. Nästa avsnitt kommer om en vecka och då handlar det om Kapten Amerika versus Vintersoldaten samt den första filmen om galaxens väktare.
Henke, Carl och jag pratar vidare om Marvel Cinematic Universe på Shinypodden. Den här gången har vi kommit till avslutningen av fas ett i och med Captain America: The First Avenger och framförallt The Avengers. Diskussionen om Tony Stark fortsätter. Till skillnad från Carl och Henke har jag ett kluvet förhållande till Tony (än så länge).
Avsnittet hittar du på Shinypodden.se, iTunes eller så dyker det upp i feeden i din podcastspelare om du redan prenumererar på podden. Nästa avsnitt kommer om en vecka och då handlar det om den tredje filmen om järnmannen Tony Stark samt den andra filmen om guden med hammaren.
Henke, Carl och jag pratar vidare om Marvel Cinematic Universe på Shinypodden. Den här gången tar vi oss an Iron Man 2 och Thor. Åsikterna går isär om Tony Stark men inte om Pepper Potts…
Avsnittet hittar du på Shinypodden.se, iTunes eller så dyker det upp i feeden i din podcastspelare om du redan prenumererar på Buffypodden. Nästa avsnitt kommer om en vecka och då handlar det om den första filmen om Captain America och The Avengers.
Jag var en av få (?) som inte fångades av lattjostämningen i den första filmen om galaxens väktare. Behållningen för mig var delar av gnabbet mellan filmens huvudpersoner; hur de till en början tycker att de inte trivs ihop alls men allt eftersom dras samman till en Fast & Furious-liknande familj. I övrigt var jag inte speciellt road av nåt alls, förutom det komiska som jag uppskattade i jätten Drax (Dave Bautista).
Nu var det dags för den andra volymen i serien. Vi möter samma gäng som i den första filmen. En skillnad är att trädvarelsen Groot blivit den omtalade (och överhajpade) Baby Groot. Annars är det mesta sig likt. Faktum är att jag skulle kunna kopiera stora delar av min recension av den första filmen. Väldigt mycket av det jag skrev då stämmer in den här gången också.
Några exempel på citat från den texten:
”Själv kände jag att jag fick underhållning för stunden men kanske inget mer. Jag fick aldrig gåshud. Jag kände aldrig att nåt ögonblick var ett wow-ögonblick. Allt rullade på egentligen helt utan stakes.”
”Det som var kul var ju samspelet mellan våra fem huvudpersoner. Snacket, gnabbbet, käbblet. Samtidigt är gnabbet ibland väldigt meta. Dialogen antyder att den vet att den är med i en film och just sånt kan jag ibland störa mig på.”
”Ja, den där skitsnackande tvättbjörnen var ingen favorit hur bra cgi:ad han än var.”
Ja, allt ovan skriver jag under på den här gången också.
En annan sak jag skrev var att det förekom brutalt våld i en film tänkt för sjuåringar, och att jag tyckte detta faktum skavde rejält. Jag tyckte precis samma sak nu. Jag tyckte t.o.m. det var osmakligt. När Yondu (Michael Rooker) med sin pil och tillsammans med tvättbjörnen massakrerar en hel besättning framställs det som en crazy, cool och rolig sekvens. Jag kände mig mest obekväm.
Min favorit Drax var tyvärr en besvikelse den här gången. I den första filmen var han en figur med ett korrekt och gammaldags sätt som inte förstod metaforer i språket. Den här gången hade han förvandlats till en sorts socialt inkompetent sanningssägare som sa vad han tänkte rätt ut. Jag vet inte, men han funkade inte lika bra. Dock gillade jag hans relation till nykomlingen Mantis, empaten med de söta antenner i pannan.
Baby Groot didn’t do it for me. Varför var han med i livsfarliga situationer ibland, men behandlades som en bebis ibland? Och varför tryckte han utan förklaring på rätt knapp? Nej, han var en gimmick för att locka barn till bion, varken mer eller mindre. Nu kan ju givetvis denna figur uppskattas av fler än barn är väl bäst att säga.
Kurt Russell spelade Ego, en ganska tråkig skurk med en tråkig plan och planen blev inte roligare av att Russell förklarade den i en fem minuter lång monolog. Egos sanna natur ledde till att slutfajten växte till planetariska proportioner, och det gjorde inte den bättre. Dock tyckte jag planeten i sig var ganska snygg och dess innandöme påminde om delar av den visuella stilen i Doctor Strange.
Jag gillade några av relationerna: Drax-Mantis, Gamora-Nebula och Quill-Gamora. Mest intressant tyckte jag nog relationen mellan systrarna Gamora (Zoe Saldana) och Nebula var. Vi fick lära oss mer om deras uppväxt och varför Nebula var som hon var. Vem är det som spelar Nebula förresten? Jag gillade henne. *googlar*… Karen Gillan. Hmm, helt okänd för mig.
Jag gillar inte The Ravagers. Jag tycker inte de är likable bad guys alls. De påminner mest om nån sorts högljudda pirater som tagna från Pirates of the Caribbean-filmerna . Ja, högljudda pirater är väl just vad de är. Och sen är ju Yondu vidrig. Men som jag skrev i min text om den första filmen:
”Den jag gillade mest var förstås Michael Rookers karaktär Yondu men så var han ju också inte en ren skurk utan lite mer komplex än så. Han kanske till och med blir snäll i en kommande film.”
Ja, där hade jag ju rätt. Men ändå, jag gillar inte Yondu här. Eller snarare, jag gillar inte hur filmen verkar vilja att man ska tycka att Yondu plötsligt är snäll och förtjänar en pompös begravning. Snubben hade ju dödat hundratals av sina förra kollegor utan att blinka?! Njae.
Filmen är till stora delar en komedi. Den enda gången jag skrattade under filmen var när David Hasselhoff dök upp i en cameo, och det visar väl att det här inte riktigt var min typ av film. Men usel är den inte.
Guardians of the Galaxy Vol. 2 var denna månads filmspanarfilm. Klicka på länkarna nedan om du vill få reda på vad de andra tyckte. Är jag ensam i min ringhörna igen?
Slutligen: Stort plus för låten Flashlight, med favoriterna Parliament, som spelades under eftertexterna. Härligt. RIP Bernie Worrell som spelar minimoog-bas på Flashlight.
Bonusvideo: Atmosphere, en galen låt med Funkadelic med Bernie på keyboard.
Dags för Jojjenito att podda igen. Buffypodden har gått i graven men på ett sätt återuppstått i form av Shinypodden. Värden Henke bjuder in gäster för att podda om filmer eller tv-serier.
Det första projektet handlar om Marvel Cinematic Universe och det är jag och Carl som med glimten i ögat ger järnet då vi under Henkes guidning pratar om de två första filmerna: Iron Man och The Incredible Hulk. Avsnittet hittar du på Shinypodden.se, iTunes eller så dyker det upp i feeden i din podcastspelare om du redan prenumererar på Buffypodden. Nästa avsnitt kommer om en vecka och då tar vi oss an den andra filmen om Iron Man och den första om superhjälteguden Tor.
Efter Malmö Filmdagar i slutet av augusti tappade jag till viss del intresset att se på film. Innan jag gick på en specialvisning av Alien och Aliens på Bio Rio så hade jag endast sett en film (Jätten) på bio under hösten. Jag har inte heller haft speciellt bra koll på de filmer som funnits på repertoaren.
Fördelen med att leva så där lite vid sidan om filmsnacket är att när det väl är dags att gå på bio så har man noll koll på vad som väntar, och det ser jag som nåt positivt.
I helgen var det alltså dags att gå på bio igen då den senaste Marvel-filmen, Doctor Strange, hade premiär ganska nyligen. Att se MCU-filmer på bio känns ganska givet. De är liksom gjorda för det, och ibland blir man rikligt belönad som t ex med Ant-Man och Winter Soldier.
I den senaste filmen från Marvel Studios möter vi neurokirurgen Stephen Strange (The Batch). Strange är briljant som kirurg, men mindre briljant som människa om man säger så. Även om jag egentligen inte sett tv-serien i fråga så påminde han mig om doktor House (Hugh Laurie), men utan kryckan.
Stranges arroganta briljans blir dock hans fall då han som en följd av den råkar ut för en allvarlig olycka. När han vaknar upp i sjuksängen upptäcker han att hans dyrbara kirurghänder är oåterkalleligt skadade. Eller? I sin desperation att bli frisk reser Strange till Nepal för att där söka upp en mystisk sekt (nej, det är ingen sekt!) vars läror enligt uppgift kan bota de värsta skador.
Just det faktum att jag gick in i princip helt blank till filmen gjorde att Doctor Strange kändes som en fräsch upplevelse. Jag visste att Benedict Cumberbatch spelade titelrollen och att Mads Mikkelsen skulle vara med i nån roll. När sen Tilda Swinton, Rachel McAdams och Chiwetel Ejiofor dök upp i ganska stora roller visste jag att det förmodligen skulle bli en sevärd film. De vägar som handlingen tog hade jag ingen koll på alls. Fräscht!
En ganska stor del av filmen är ett sorts träningsmontage där Strange försöker lära sig av ”sektledaren” Den forna (Swinton) och mästaren Mordo (Ejiofor). Jag gillar dessa scener! Kanske beror det på att jag är svag för martial arts-filmer där just sådana här avsnitt är vanligt förekommande. För att lyckas som lärling gäller det att tappa kontrollen och förlora sig själv. Jag kommer att tänka på Morpheus som i The Matrix under ett träningspass säger till Neo: ”Come on, stop trying to hit me and HIT ME!”. Den forna använder liknande men en aning mer extrema tekniker för att få Strange att förstå och bli av med sitt kontrollbehov.
Filmens visuella stil är härlig tycker jag. I vissa delar påminner den om, och nu slår jag in öppna dörrar, Inception. Jag tycker faktiskt den är aningen snyggare även om Nolans film är den bättre.
En sak jag uppskattade, mer än i en del andra av MCU-filmerna, var humorn. Jag skrockade till några gånger och hade riktigt roligt då den något torra ordvitshumorn tilltalade mig. Ett exempel från när skurken Kaecilius (Mikkelsen) träffar Strange för första gången:
Kaecilius: You’ll die defending this world, Mister…? Dr. Stephen Strange: Doctor! Kaecilius: Mister Doctor? Dr. Stephen Strange: It’s Strange! Kaecilius: Maybe, who am I to judge?
Min typ av humor som jag förmodligen är ensam om att gilla.
Jag gillade även slutuppgörelsen som tog en vändning som jag inte riktigt såg komma. Strange står här ansikte mot ansikte (ehe) med en till synes oövervinnlig motståndare. Han lyckas ändå (givetvis) besegra fienden genom en metod som förde mina tankar till Stephen Kings roman The Dark Tower IV: Wizard and Glass (en favorit!) där ett intelligent och självmedvetet tåg vid namn Blaine the Mono låter sig luras.
Det finns en del negativa saker med filmen men jag går inte in på dem just idag utan nöjer mig med att dela ut en trea till Doctor Strange.
Jag såg Doctor Strange på Filmstaden Scandinavia i IMAX och 3D tillsammans med Fripps filmrevyer-Henke. Visningen var helt ok tyckte jag – inga problem med bild eller ljud – men det förekom en del störningsmoment i form av repiga 3D-glasögon, baconchipstuggande och en ensamt evighetsskrattande tjej.
Här hittar ni Henkes revy och igår publicerade även Fiffi en märklig text.
Sen tidigare har jag en tema-sida där jag samlat mina betyg och länkar till recensioner av samtliga MCU-filmer så det är bara att kolla in där för att se vad jag tyckt om tidigare filmer.
Det går fort när man har roligt! Vi har kommit fram till det sista avsnittet av första säsongen av Shinypodden där Henke, Carl och jag pratar om filmerna som ingår i Marvel Cinematic Universe. I denna avslutning går vi igenom poddäventyret, pratar om MCU generellt, rankar alla filmerna i serien med extra fokus på topp-5, pratar lite kort om Guardians of the Galaxy Vol. 2 och slutligen ser vi framåt emot de filmer som kommer ut senare i år och under de kommande åren. Ja, det blir som vanligt ett ganska kort avsnitt, det hör ni ju.
Jag var en av få (?) som inte fångades av lattjostämningen i 
Guardians of the Galaxy Vol. 2 var denna månads filmspanarfilm. Klicka på länkarna nedan om du vill få reda på vad de andra tyckte. Är jag ensam i min ringhörna igen?
Buffypodden är död, länge leve 
Efter Malmö Filmdagar i slutet av augusti tappade jag till viss del intresset att se på film. Innan jag gick på en specialvisning av 
Jojjenito – om film... 
Vad säger folk?