The Party (2017)

5 januari, 2018 Lämna en kommentar

The Party är ett kammarspel i regi av Sally Potter som helt bygger på dialog och skådespelarinsatser. Det hela utspelar sig i princip i realtid hemma hos Janet (Kristin Scott Thomas) och hennes man Bill (Timothy Spall). Janet har precis blivit befordrad till en ministerpost, eller skuggministerpost eftersom hon tillhör ett oppositionsparti. Detta faktum ska firas med en fest tillsammans med de närmsta vännerna, som spelas av bl a en cynisk Patricia Clarkson, en nervig Cillian Murphy och en flummig Bruno Ganz.

Tyvärr levererade filmen inte för mig. Den borde kanske ha gjort det med tanke på rollbesättningen som på pappret ser väldigt stark ut. Men det är nåt med filmens ton som skaver för mig.

Nu när det har gått några veckor sen jag såg filmen nere under filmdagarna i Malmö så tar jag mig en titt på trailern för att försöka sätta fingret på vad det är som är fel. Trailern ger mig ungefär samma känsla som när jag såg filmen. En massa mestadels otrevliga människor som ska droppa smarta repliker. En sorts märklig farsartad stämning som för mig mest känns krystad. Det ska vara en svart humor antar jag, men jag tycker varken det är speciellt roligt eller svart. Mest larvigt om jag ska vara ärlig.

Vad Timothy Spalls rollfigur Bill höll på med under större delen av filmen har jag fortfarande inte förstått. Jag trodde länge han hade fått en hjärnblödning där han satt i sin fåtölj med ett glas vin och bara stirrade efterblivet i fjärran utan att svara på tilltal med nåt annat än ett stön.

När Cillian Murphy anländer till festen förstod jag inte vad han höll på eller varför han var så svettig och nervös. Och det behöver jag inte förstå heller, det är inte därför en film blir bra. Men jag kände absolut noll för honom, dvs ungefär lika mycket som för alla de andra för övrigt.

Men jag ska inte såga filmen totalt. Även om jag inte var road av den smarta, bitska, vuxna (för vuxna för mig?) dialogen så gör en del av skådisarna, främst Kristin Scott Thomas och Patricia Clarkson, bra insatser. Den flummiga livscoachen Bruno Ganz funkade också bitvis.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

bioThe Party har premiär idag fredag och jag kan inte rekommendera ett biobesök. Om man nu gillar filmens stil så går den nog precis lika bra att se hemma. Annars kan man ju alltid se Carnage, en film med ett liknande upplägg, som funkade betydligt bättre för mig.

Andra som tyckt till om The Party: Fiffis filmtajm och Fripps filmrevyer.

Arkiverad under Betyg 2, Drama, Film, Komedi, Recension Tagged with , , , , , , , , , , ,

God’s Own Country (2017)

17 november, 2017 4 kommentarer

En lerig, bister, rörande och fin version av Brokeback Mountain som utspelar sig på det skotska höglandet. Så lyder en perfekt minisynopsis av God’s Own Country som man skulle kunna hitta i Stockholms Filmfestivals program.

Filmen har faktiskt lite samma tema som den erbarmliga svenska lerfilmen Korparna. Dessutom såg jag den på visningen innan Korparna under Malmö Filmdagar. Bägge filmerna handlar om press och ansvar att ta över en gård efter sina föräldrar. Men God’s Own Country är förstås såååå mycket bättre.

Johnny (Josh O’Connor), som bor kvar och jobbar på familjens gård i Skottland, håller alla på armlängds avstånd. Det är hans ohållbara sätt att hantera att han är gay och att han känner press att ta över gården från sin pappa. Han dränker sina problem i princip varje kväll på krogen och kommer oftast hem helt redlös. Han har opersonlig sex med en snubbe i en boskapsvagn. När killen senare frågar om de kanske kunde ta en öl och snacka får han svaret: ”There is no we”. Taggarna ut.

En bit in i filmen anländer en rumänsk gästarbetare vid namn Gheorghe (Alec Secareanu) för att hjälpa till på gården under den mest hektiska perioden. Johnny kör samma hårda stil som vanligt. Han kallar honom gipsy och försöker förnedra honom med alla medel, kanske för att han i själva verket känner sig dragen till honom. Gheorghe är dock en person med integritet och pondus och visar Johnny hur man agerar mänskligt. Han försöker leder honom rätt och få honom att öppna sig.

Hur olika Johnny och Gheorghe är som personer gestaltas ganska bra av två totalt olika sexscener. Först när Johnny helt enkelt ”attackerar” Gheorghe på typ det enda sättet han kan, och sedan när Gheorghe kör en betydligt mjukare stil som Johnny inte är van vid och nästan blir chockad av.

En bit in i filmen råkar fadern ut för en hjärnblödning och behöver ständig hjälp. Johnny blir då mer ansvarstagande och vi får ett par väldigt rörande scener här. Dessutom är det väldigt bra spelat av Ian Hart som gör pappan. Starkt.

Mot slutet av filmen så ska det bevisas om Johnny verkligen har förändrats och faktiskt klarar av att gå hela vägen med Gheorghe. Att de två helt enkelt ska bli ett par, där ute på den fördomsfulla skotska landsbygden, och jobba på gården tillsammans. Det sker givetvis nån typ av brytning och Johnny stöter bort Gheorghe. Eller kan han öppna sig och lämna ut sig själv? Jag tyckte slutet var hoppfullt och fint och det blev t.o.m. lite dammig i salongen. Det blir ofta det när jag ser filmer där en person har begått misstag, svikit någon, men sen blir förlåten.

Hur står sig då God’s Own Country jämfört med Brokeback Mountain? Jag tyckte kanske lite förvånande att den var snäppet bättre!

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

God’s Own Countrys sista visning under Stockholm Filmfestival är imorgon lördag i den stora salongen på Grand men just nu är det fullbokat (välförtjänt!). Jag hoppas du har en biljett redan eller så får du hoppas på återbud.

Om du missar den festivalen får du istället ta chansen att se den när den får vanlig svensk biopremiär 24 november.

Arkiverad under Betyg 4, Drama, Film, Recension, Romantik, Stockholm Filmfestival, Stockholm Filmfestival 2017 Tagged with , , , , , , , , , , ,

Three Billboards Outside Ebbing, Missouri (2017)

13 november, 2017 2 kommentarer

Så här skrev jag på Twitter direkt efter visningen av den här filmen:

”Så kom då äntligen det där ögonblicket under Filmdagarna som jag väntat på. Three Billboards Outside Ebbing, Missouri är fullkomligt… *

* fyll i valfritt beröm.”

Och, ja, Three Billboards Outside Ebbing, Missouri var den klart bästa filmen under årets filmdagar i Malmö. Den lyfte upp filmdagarna till en toppnivå efter en lite tveksam inledning. Dessutom är Martin McDonaghs film årets hittills bästa.

Frances McDormand spelar Mildred, en mor som förlorat sin dotter i ett brutalt (finns det nån annan sort?) våldtäktsmord. Sju månader senare har ingen gripits och hon ledsnar på att den lokala polisen inte verkar göra nåt. Hon hyr tre övergivna reklamskyltar där hon sätter upp ett budskap till Ebbings polischef (spelad av en sympatisk Woody Harrelson) och undrar varför inget händer. Drama och svart humor à la Martin McDonagh tar vid.

Jag har faktiskt bara sett en film av Martin McDonagh och det är In Bruges (som är en toppfilm). Seven Psychopaths hoppade jag över efter att ha hört en del dålig kritik. Det skulle jag förmodligen inte ha gjort, och den kommer jag definitivt att se inom kort.

(Martin har en bror vid namn John Michael som också är manusförfattare och filmregissör. John Michaels irländska drama Calvary är en 2014 års bästa filmer.)

Samtliga skådisar i Three Billboards Outside Ebbing, Missouri är helt otroligt bra, även om jag kanske bara tycker att Frances McDormand är värd en Oscar. Sam Rockwell är bra men på nåt vis känner jag att han kan göra den där white trash-figuren i sömnen.

John Hawkes dyker upp i en liten biroll och är otäck. Han kan verkligen vara både och. Jämför t ex med hur han var i Me and You and Everyone We Know.

Det nästan roligaste för mig var att se Clarke Peters (a.k.a Lester Freamon from The Wire, yay!). Han kommer in och dominerar i slutet av filmen. Kul att se.

Den där jobbiga Steven (spelad av Caleb Landry Jones) från säsong tre av Twin Peaks lyckas faktiskt att inte vara jätteäcklig vilket han i alla fall var i Twin Peaks.

Trots det i grunden allvarliga så har filmen en stämning, främst pga den strålande naturkraften Frances, som gjorde att jag bara satt och njöt, skrattade och log. Jag kommer lite att tänka på Hell or High Water kanske. Den filmen har samma typ av välskrivna rollfigurer.

Filmen är ganska länge en sorts komisk och tragisk film noir, eller hur jag nu ska beskriva den. Men sen kunde det plötsligt bränna till i hjärtat också. Det brände exempelvis till när <spoiler>Woodys rollfigur hostade blod</spoiler> under förhöret med Mildred. Här insåg man att de trots deras till synes hårda jargong brydde sig om varandra. Det var filmens finaste scen.

Filmen är otroligt välskriven, genomtänkt. En annan film som poppar upp är Blue Ruin. Allt hänger ihop och finns med av en anledning. Inget extra som känns onödigt. Tiden flög fram. Jag hade gärna kunnat spendera en timme till i Ebbing.

Är det manuset som är filmens stora styrka? Är ett välskrivet manus underskattat rent generellt? Att man har nån (en person!) som tänkt igenom allt och präntat ner sig själv och sina personliga tankar, idéer och huvudpersoner? Att man inte har sex manusförfattare som kommer in för att göra rewrite på rewrite? Ja, jag tror det. Jag är ganska säker på det.

Om jag ska klaga på nåt så är det att Sam Rockwells rollfigurs omvändelse gick lite väl snabbt. Slutet i sig var fint men jag tyckte inte Rockwells rasistfigurs resa förklarades fullt ut. Men å andra sidan räckte måhända med att en person talade till honom och uttryckte sin tro på honom som en god människa.

Och dessutom: baptism by fire.

För mig är det väldigt nära högsta betyg. Snudd på en femma och därmed en uppdaterad bloggheader. Det är en filmfilm med en blandning av djupt tragiskt drama och humor som känns som en rar konstruktion. Martin McDonagh är tydligen en mästare på just detta.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Three Billboards Outside Ebbing, Missouri visas just nu på Stockholm Filmfestival och får ni chansen så är det bara att fixa biljetter pronto. Den visas ikväll och på tisdag.

Vanlig svensk biopremiär blir det inte förrän 11 januarii.

Länkar till andra recensioner av filmen dyker upp här när de blir tillgängliga: Fiffis filmtajm, Movies – Noir, Fripps filmrevyer, Flmr, och Rörliga bilder och tryckta ord.

Arkiverad under Betyg 4, Brott, Drama, Film, Filmfilm, Komedi, Recension, Stockholm Filmfestival, Stockholm Filmfestival 2017 Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

The Killing of a Sacred Deer (2017)

10 november, 2017 9 kommentarer

Minns ni den unga killen som var på fiskebåten tillsammans med Mark Rylance i Dunkirk? Han, skådisen alltså, heter Barry Keoghan och är 25 år gammal. 25 år gammal?! What? Jag trodde han var typ 17. Han ser ut som det i alla fall.

I Dunkirk är han inte med så mycket men det lilla han var med så fanns det nåt envist, nästan obehagligt eller åtminstone udda, över honom.

I Giorgos Lanthimos nya film The Killing of a Sacred Deer är Keoghan (lustigt stavade namn de ofta har, de goda irländarna) perfekt castad som en psykopatpojke som plågar en familj bestående av läkaren Steven (Colin Farrell), hans fru Anna (Nicole Kidman), dottern Kim (Raffey Cassidy) och sonen Bob (Sunny Suljic).

Psykopatpojken, som heter Martin, verkar till en början vara en ganska vanlig pojke (i alla fall för att vara en pojke i en värld skapad av Lanthimos). Efter ett tag inser vi som tittare emellertid att inte allt står rätt till i huvudet på Martin. Av orsaker som ni får upptäcka när ni ser filmen så börjar Martin på ett Funny Games-liknande sätt att infiltrera Stevens familj. Till en början är det till synes oskyldigt, men känslan av att nåt är fel finns ändå där. Och det blir bara värre och värre för stackars Steve och resten av familjen.

Mmm, ja, Giorgos Lanthimos har verkligen en egen stil. De tre filmer jag nu har sett av denne grekiske auteur (eller är det ett förlegat uttryck?) har alla det gemensamt att de bygger upp en konstruerad värld där vanliga spelregler inte gäller. För att filmerna ska funka behöver man släppa det här med logik, normalt beteende och vanliga fysiska eller biologiska lagar. Här kan allt hända, och i Lanthimos värld så funkar det, förutsatt att du går in i filmen med öppet sinne.

Ta bara en sån sak som hur skådisarna levererar sina repliker. De uttrycker sig stelt och utan känslor. Jag undrar vilken regi skådisarna har fått från Lanthimos. ”Spela totalt uttryckslös utan ilska, sorg, glädje eller nerv”. Och sen blir det ändå så nervigt som det blir. Känslan av att nåt är fel är påtaglig redan från början. Är det lite som en kall version av David Lynch kanske?

Jag tror det kan vara bra att se om filmen för att snappa upp tonen som filmen vill sätta så fort som möjligt och liksom vänja sig vid den.

Hur klarar sig skådisarna då? Ja, Colin Farrell passar exempelvis perfekt i Lanthimos filmer. Det har han ju redan visat i The Lobster. Farrell är uttrycklös på ett sätt som ändå förmedlar nåt sorts uttryck (vilket vet jag inte riktigt).

Pojkvaskern Keoghan (som alltså är 25) är som sagt suveränt castad och mycket obehaglig, så det räcker och blir över, i sin gestaltning av psykopatpojken Martin. Han kan säga helt vansinniga saker med en ton som om han i förbifarten nämner vad han åt till frukost. Otäckt.

Alicia Silverstone har en trevlig liten biroll som Martins mamma. Det var kul att se henne eftersom det var ett tag sen (för mig i alla fall).

Nicole Kidman är bra hon med men jag undrar om inte en sån som Farrell passar ännu bättre ihop med Lanthimos och det icke-skådespeleri som han vill ha.

Om jag ska jämföra med hans andra filmer så gillade jag Dogtooth ganska så mycket mer. Den känns som en än mer vrickad konstruktion fullt ut. The Killing of a Sacred Deer kändes inte lika extrem vilket gjorde att den sjönk en aning för mig. Det går ju inte att känna nåt för rollfigurerna då de aldrig visar känslor, och då kan det lika gärna vara så extremt (skruvat, vrickat) det bara kan vara, vilket jag tyckte det var i Dogtooth. Här kändes det kanske ibland som en ”vanlig” film och då blev den möjligen inte lika intressant.

Det är lite svårt att sätta betyg. Som jag skrev på Twitter direkt efter att jag sett filmen så är den en konstruktion som jag behöver fundera på ett tag till.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

bioThe Killing of a Sacred Deer har premiär idag fredag och jag rekommenderar ett biobesök. Jag tror man tjänar på att se den på bio där man, förutsatt att publiken sköter sig, kan ha fullt fokus på filmen.

Länkar till andra recensioner av filmen dyker upp här när de blir tillgängliga: Fiffis filmtajm.

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Recension, Surrealism, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , ,

All Inclusive (2017)

8 november, 2017 2 kommentarer

Varje år under Malmö Filmdagar så brukar det alltid visas minst en hyfsat stor ny svensk produktion i den härliga singelbiografen Royal (jag hoppas att den aldrig läggs ned då det förmodligen är Sveriges bästa biosalong!). Tidigare år har vi sett filmer som Monica Z (2013), Mig äger ingen (2013), Medicinen (2014), Så ock på jorden (2015), Jag är Ingrid (2015), Jag älskar dig – En skilsmässokomedi (2016) och Den allvarsamma leken (2016). Verkligen en blandad kompott om man säger så.

Årets film var All Inclusive, en sorts uppdaterad version av Sällskapsresan med kvinnlig touch. En mamma (Suzanne Reuter) åker till Kroatien på chartersemester med sina två fullkomligt olika döttrar (Duktiga Flickan Jennie Silfverhjelm och Partypinglan Liv Mjönes). På planet ner droppar mamman nyheten att hennes man varit otrogen och därför inte följer med. Döttrarna ser det som sin uppgift att få mamman på fötter igen. De har dock lite olika syn på hur det ska gå till. Hilarity ensues. Eller nåt.

Njae. Det hade varit roligt att få se en riktigt lyckad och rolig svensk komedi. Tyvärr levererar inte All Inclusive. Filmen känns inte välskriven. Rollfigurerna beter sig ologisk jämfört med sin natur. Skämten känns inte klockrena eller fullföljs inte.

Jag hade velat se mer från de andra semesterfirarna i gruppen. De visas upp i början när man anländer till hotellet. Vi har gayparet, vi har hippiepappan som går med sin bebis på magen, vi har Jonas Karlsson som inte kan sluta gråta eftersom hans fru dött i cancer, vi har irriterande ungar.

Men ingen av dessa figurer följs egentligen upp utan förblir siluetter. I fokus är förstås mamman och hennes döttrar. Inget fel i det, men då krävs att jag känner för dessa rollfigurer, att jag blir indragen i deras problem och skrattar med dem när dråpliga situationer uppstår. Tyvärr händer inte det.

Jag tycker inte Suzanne Reuter får chansen att briljera som den komedienn hon är. Det är som att hon, och regissören, inte hittar rätt ton. Ett tag får jag för mig att hon ska ha fått en hjärnblödning då hon verkar fullkomligt förvirrad, inte vid sina sinnes fulla bruk. Men hon var bara upprörd över att hennes man lämnat henne. Eller? Det var oklart ett tag för mig.

Döttrarna funkar bättre. Både Liv Mjönes och Jennie Silfverhjelm har hittat rätt (komisk) ton. Framförallt så kanske Mjönes funkar bäst som den spontana Slarverdottern som den Duktiga Flickan-systern är avis på. Det är det vanliga med den Duktiga Flickan som sköter all markservice och sen glider Slarvern in och får all kredd.

Jonas Karlsson funkade också och jag tyckte det var roligt att han hade tårar i ögonen i varje scen, vad han än gjorde. Det var over the top på rätt sätt.

Det finns några sekvenser som inte funkar alls. Som t ex när Partypinglan vill få sin mamma att gå ut och festa medan den Duktiga Dottern, liksom mamman, tycker det är en dålig idé. Sen i nästa scen är alla tre festklädda och kommer gående i hotellkorridoren, i slowmotion och till cool musik. Jaha, och hur gick det till?

Apropå musik så behöver nån se över filmens soundtracket och kanske inte använda endast två låtar, eller om det bara var en låt, absolut precis hela tiden. Det blev till slut komiskt tröttsamt när samma låt drogs igång, igen, igen och igen. Och igen. Jag undrar om det inte var en tidig version av filmen som vi fick se (och höra) där soundtracket inte var spikat? Vi får hoppas på det.

I övrigt: ett ganska stor nja. Ingen katastrof dock.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

bioAll Inclusive har premiär nu på fredag och ni gör som vanligt som ni vill. Filmen bygger förresten på en dansk förlaga med samma namn från 2014. Undrar om det är en bra idé att kolla in den istället? Den finns att hyra på alla möjliga ställen.

Länkar till andra recensioner av filmen dyker upp här när de blir tillgängliga: Fiffis filmtajm och Rörliga bilder och tryckta ord.

Arkiverad under Betyg 2, Film, Komedi, Recension, Svensk film Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Loving Vincent (2017)

20 oktober, 2017 5 kommentarer

Loving Vincent är kanske en sån där film där dokumentären om hur filmen kom till är bättre än filmen själv. Det jag visste om Loving Vincent var att det skulle vara en visuellt häftig film, i alla fall var det det jag hade hört och även misstänkte själv när jag hörde filmen beskrivas. Denna animerade film skulle handla om konstnären Vincent van Gogh och den skulle vara animerad i samma stil som Van Goghs egna tavlor. Jag tyckte konceptet lät ganska spännande.

Och, ja, filmen ÄR visuellt imponerande, speciellt i inledningen där man på ett sätt bränner av sitt bästa krut. Just att se stilen på animationen och hur det är som att titta på en levande målning är coolt, men det är lite som att nyhetens behag bleknar efter ett tag. Men inledningsvis var jag faktiskt förtrollad.

Jag hade som sagt gärna sett en ”making of”-dokumentär. När jag läser på om filmen inser jag hur galen idén är. Först har man filmat en ca 90 minuter lång film med vanliga skådisar i studio med greenscreen. Sen har man använt sig av flera hundra konstnärer som med olja på duk producerat 65000 bildrutor, baserat på den inspelade filmen, i form av fullstora tavlor, äkta oljemålningar. Crazy. En sekund tog två veckor att måla och fyra år tog arbetet totalt.

Storyn är en hyfsat intressant detektivhistoria där Armand (Douglas Booth), sonen till en gammal brevbärare (Chris O’Dowd), försöker leverera ett brev till Vincents bror Theo, det sista brevet som Vincent skrev. När Armand upptäcker att Theo inte är i livet längre blir han istället besatt av ta reda på vad som orsakade Vincents död. Tog han sitt eget liv eller var det nåt annat som hände?

Vi får höra en mängd personer (en spelad av Saoirse Ronan exempelvis) berätta om Vincent och hur han var när de träffade honom. Var han deprimerad? Glad och på bättringsvägen? Alla verkar ge olika besked.

I flashback-sekvenser får vi ta del av olika episoder ur Vincents liv. Här har man valt en annan animationsstil, svartvitt och mer realistisk som påminner om blyertsteckningar eller gamla fotografier.

Jag gillade det faktum att man använde sig av olika stilar. Nutiden med Vincents galna stil och dåtiden med en mer återhållen stil. Det påminde mig lite om Instagram och hur man applicerar olika filter för att ge olika känsla beroende på vad man vill förmedla.

Filmens problem är att jag, hur visuellt imponerande den än må vara, inte fann historien tillräckligt engagerande. I detektivhistorien lägger man fram idén om att Vincents död kanske inte alls skedde på det sätt som man kan läsa om på Wikipedia. Var det fler personer inblandade? Vad hände egentligen? Och det i sig var hyfsat intressant men jag tyckte filmen segade sig fram i snigelfart för att komma fram till pudelns kärna.

Visuellt är filmen som sagt häftig. Landskap, byggnader, broar, tåg, hus, sädesfält, himmel, vattendrag och allt sånt är riktigt snyggt gjort. Ett litet problem är dock att människorna ser lite för verkliga ut. Det är ett problem jag har ibland med filmer som är gjorda på det här sättet, med rotoscoping där man filmar skådisar på vanligt sätt och sen animerar i efterhand. Jag tas liksom ur den animerade världen och påminns om att det är verkliga skådisar i en studio.

Hur filmen är gjord är däremot alltså galet imponerande och inspirerande. Men nu visste jag ju inget om det i detalj när jag såg filmen och en film är ju trots allt en film hur den än har gjorts (ja, jag tittar på dig Boyhood!).

Loving Vincent är en tragisk historia om en under sin livstid helt okänd man. Det som fascinerar mig är att Van Gogh endast sålde en enda tavla (säger legenden) när han själv levde men numera går hans tavlor för över hundra miljoner dollar. Galet.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

bioLoving Vincent har premiär idag fredag och om du är konstintresserad rent allmänt så är det nog värt att ta en titt på filmen. Om du har ett specialintresse för Van Gogh så är filmen ett måste!

Det var inte så många av mina filmspanarkompisar som såg Loving Vincent nere i Malmö. Men några var vi i alla fall och länkar till recensioner dyker upp här när de publiceras.

 

Här är några av oljemålningarna som alltså existerar i verkligheten och går att köpa!

Arkiverad under Animerat, Betyg 2, Biografifilm, Drama, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Home Again (2017)

13 oktober, 2017 2 kommentarer

Sockervadd. Rosa sockervadd, möjligen med nån typ av chilikaramellströssel ovanpå. Så skulle man väl kunna beskriva Home Again, eller Home Again – Kärleken flyttar in som den så fyndigt får heta i Sverige.

Vi träffar frånskilda Alice (Reese Witherspoon) som precis flyttat tillbaka till Los Angeles efter att ha bott i New York tillsammans med sin numera f.d. man Austen (Michael Sheen).

Alices vänner ska givetvis, det ingår ju i genren, försöka hooka upp Alice med nya snubbar. Nu ska man ut på krogen och festa. Upp på hästen igen.

Under en av dessa utekvällar stöter gänget ihop med tre unga snubbar, knappt torra bakom öronen, som nästan är för trevliga och goa. Finns de verkligen på riktigt? Ja, i den här filmen. Kvällen slutar med efterfest hemma hos Alice, som nu bor i sin fars fancy villa med tillhörande gäststuga.

Alices pappa var en hyllad filmregissör, en sorts blandning av Woody Allen och John Cassavetes. När pappan gick bort ärvde Alice villan och allt som följde med i form av filmrelaterade prylar som gamla originalmanus och annat.

Efter den där efterfesten leder till det ena till det andra och de tre killarna har plötsligt flyttat in i gäststugan. Den utlösande faktorn är Alice mamma (Candice Bergen) samt det faktum att killarna är utblottade filmskapare som försöker förverkliga sin dröm i Hollywoods filmindustri.

Varför funkade den här filmen för mig? En anledning kan vara det där chilikaramellströsslet jag nämnde inledningsvis. Vad menade jag med det? Jo, filmen är söt som sockervadd. Allt är förhöjt som det ska vara, eller är, i en amerikansk romantisk komedi. Grejen med Home Again är att det här är så utstuderat förhöjt att den på så sätt lyfter sig över eller möjligen blinkar med sin egen genre. I det här fallet bryr jag mig inte om det är medvetet gjort eller inte eftersom resultatet var roande för mig.

En annan anledning till mitt gillande kan vara att jag såg Home Again under Malmö Filmdagar, vid precis rätt tillfälle efter att ha genomlidit, men även njutit av, ett antal ångestframkallande filmer. Home Again kändes som en lisa för själen just i detta då.

Home Again är fylld till bredden med mysiga montage där rollfigurerna har kul utan att man hör vad de säger när de festar på krogen eller äter middag och sippar rosévin utomhus i det varma skenet från en perfekt trädgårdsbelysning och allt är så där perfekt att det bara är för bra.

Uppskattar du de klassiska greppen från romantiska komedier? Då kommer du att älska Home Again. Jag tror banne mig filmen kryssar av alla? Skillnaden jämfört med många andra filmer i samma genre är att allt, som sagt, är förhöjt. I själva verket är det som om man har tagit den där sockervadden och kört in den i en varm ugn under högt tryck (sintring) och sen fått fram en romcom-karamell med hög densitet men som ändå är helt tom på innehåll.

Jag ser även Home Again som ett sätt för Reese Witherspoon att dra in pengar så att hon kan fortsätta agera producent för filmer och tv-serier som Wild, Gone Girl och Big Little Lies. Gott så.

Mina slutord tar jag från min spontantweet efter att ha sett filmen nere i Malmö: Home Again med Reese Whiterspoon är nästan en genre i sig. Gullgulligullgull blandat med sötmontage och tre killar från snäll-town.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

bioHome Again har premiär idag fredag och jag kan garantera att du inte kommer ha tråkigt om du går och ser den. Dra med ett helt kompisgäng vettja!

Andra som tycker till om filmen: Har du inte sett den?-Carl, Fripps filmrevyer och Fiffis filmtajm. Uppskattar de den här sockervadden eller får de kväljningar?

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Komedi, Recension, Romantik Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Korparna (2017)

12 oktober, 2017 5 kommentarer

Låt mig börja med att konstatera att Jens Assur är ett fotografiskt geni!

Hans nya spelfilm Korparna fick mig dock att häpet skaka på huvudet och undra om jag skulle skratta eller gråta. Korparna kan nämligen vara den mest statiskt misärfyllda film jag nånsin har sett. Det är misär i kubik. Hela tiden. Oavbrutet.

Korparna utspelar sig i slutet av 70-talet och handlar om en bondefamilj som kämpar med att få det hela att gå ihop. Pappan sliter hårt och förväntar sig att den äldsta sonen ska ta över gården en dag. Sonen Klas är mer intresserad av fåglar och så småningom tjejer från Stockholm.

Filmen inleds med en fem minuter lång scen där vi får se Reine Brynolfssons bondepappa Agne försöka få bort en stor sten från åkern sin. Först hugger han med spett, igen och igen och igen. Det är en lång statisk scen. Han försöker få in en kedja under stenen för att kunna dra upp stenen med sin traktorn. När han väl gasar iväg med traktorn går nåt sönder och bakrutan krossas. Här fanns en absurd och skön humor. Kanske lite Roy Andersson? Jag kände visst hopp.

I fortsättningen är filmen inte helt humorfri men det går med snabba stövelsteg mot det enbart mörka och karga. Eller är det faktiskt så att det hela är ett skämt? Att filmen kan ses som en sketch som tagen ur Lorry där man driver med svenska ångestfilmer? För mig framstår det hela som helt obegripligt. Under några scener under inledningen var det med nöd och näppe att jag lyckades kväva ett antal skrattattacker. Det var så mycket misär och ångest att det slog över till att bli humor eller parodi, för mig är väl bäst att säga. Handjobb!

Klas (Jacob Nordström) heter sonen i familjen och han förväntas alltså av pappan att ta över driften av gården. Han är typ 13-14. Det känns lite tidigt kanske för att verka trovärdigt? Pappan använder dessutom helt absurda metoder för att försöka få in sonen på det spår han vill, att få honom intresserad av driften av gården.

Klas träffar även en tjej från Stockholm (spelad av Saga Samuelsson från bl a Mig äger ingen och Medicinen) som ska spendera sommaren ute på landet. Men inget kommer ut från det här. Hon åker tillbaka (eller till Öland) och sen var det bra med det. Inte heller kommer nåt egentligen ut från Klas stora fågelintresse. Det var ändå kul att få se en del fåglar och t.o.m. få höra rördrommen med sitt märkliga tutande läte.

Parallellt med all misär så får man se frukterna av Jens Assurs fotografiska genialitet, och tur är väl det. Annars vet jag inte vart jag hade tagit vägen. Bildkompositionerna är otroligt vackra och genomtänkta. Det är grymt snyggt helt enkelt.

Agne pratar vid ett tillfälle om skymningen och om horisonter… och många fina bilder på horisonter blir det.

Själv ville Agne som ung bli meteorolog, därav hans intresse för horisonter och skymningar. Men han tvingades, kände sig tvingad, att ta över gården efter att ha pluggat en tid i Uppsala. Hans far och farfar dog båda i förtid. Dränkte sig. Agne visar Klas fotoalbum på dessa bortgångna hedersamma män med de uppmuntrande orden ”och nu är det din tur!”. Det var en av de där absurda metoderna som Agne använde för att få sonen intresserad av bondelivet. Hehe, vilken galen pepp Klas måste ha känt här. NOT. Just den scenen var för övrigt ett typexempel på en sån scen där jag hade svårt att hålla mig för skratt för att den var så absurt överdriven.

Slutet av Korparna är så deprimerande det kan bli. För mig är filmen för statisk. Den är som en exponentiell kurva med tid på x-axeln och misär på y-axeln. Den funkar inte som film, som historia. Det finns ingen dynamik.

Filmen bygger förresten på Tomas Bannerheds Augustprisvinnande roman Korparna. Förmodligen är den lika deprimerande men jag tror även den är mycket bättre. När jag läser på om den så ser jag att i romanen så berättas historien ur sonen Klas synvinkel. Det är han som är bokens berättare och protagonist. I filmen är han ingetdera utan bara en anonym son med samma stela ansiktsuttryck hela filmen. Trist.

Kanske blir filmen bättre om man har läst boken, jag vet inte. En kvinna som satt bredvid oss på visningen som hade läst boken verkade uppskatta filmen mycket och jag har sett andra som tycker Korparna var den bästa filmen som visades under Filmdagarna nere i Malmö.

Ja, det är väl tur att vi alla tycker olika, annars skulle det bli väldigt tråkigt.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

bioKorparna har premiär imorgon fredag och ni gör som ni vill. Gå och se den! Speciellt om ni vill se vinnaren av bästa manliga huvudroll på den kommande Guldbaggegalan. Det priset har nämligen Reine Brynolfsson som i en liten potatissäck.

Andra som tycker till om filmen: Fiffis filmtajm. Har Jens Assur satt sin sista potatis?

Arkiverad under Betyg 1, Drama, Film, Recension, Svensk film Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , ,

Villebråd (2017)

29 september, 2017 2 kommentarer

Villebråd verkade vara en typ av film som jag borde gilla, i alla fall på ytan och speciellt när man läser filmens synopsis.

En del av Malmö Filmdagar är att välja ut vilka filmer man ska se. Jag själv börjar med att gå igenom programmet och läsa distributörens beskrivning av handlingen. Det är en konst det där att med några korta rader sälja in en film. Det är även en konst av se förbi dessa rader och inte låta sig luras.

Det påminner mig förresten om när man läser igenom programmet för Stockholm Filmfestival, som för övrigt börjar närma sig med stormsteg nu när höstmörkret sänker sig över oss. De är roliga att läsa de där korta synopsisarna (ja, det heter så i plural).

I beskrivningen av Villebråd läser jag bl a ”Villebråd är Oscarsnominerade Agnieszka Hollands återkomst till hemlandet Polen efter en framgångsrik tid som regissör för serier som House of Cards och The Killing. Filmen har av kritiker jämförts med mordmysterier som Twin Peaks och Fargo”.

Hoppla! Nej, men den hamnar ju förstås på listan.

Villebård visade sig vara en snygg film och den hade en lagom mystisk handling som kretsade kring ett antal mordfall i skogarna utanför ett polsk samhälle. Påminner den om Twin Peaks? Nej, den har inte alls samma mysiga, otäcka, varma och blöta känsla.

I fokus är en gammal engelsklärarinna som bor tillsammans med sina två hundar ute på landet. När hundarna en dag försvinner spårlöst tar hon med sig hela skolklassen ut i de mörka skogarna för att gå skallgång. (Några av föräldrarna klagar efteråt.) Men några hundar hittar de inte. Senare hittas istället människor som vad det verkar blivit dödade av djur. Hur hänger allt ihop är väl frågan som ska få sitt svar.

Nja, det här var tyvärr inte speciellt engagerande. Jag kom aldrig in i handlingen. Jag lärde egentligen aldrig känna några av rollfigurerna, inte ens lärarinnan som ju är med väldigt mycket. Hon var en ganska mysig kvinna, lite barnslig men med en stark vilja. Men jag förstod nog aldrig henne.

Det fanns en massa andra bifigurerna som jag inte ens förstod vilka det var. Det fanns nån granne med stor näsa som verkade vara förtjust i lärarinnan. Det fanns en ung kvinna som jobbade i en klädbutik som verkade vara ihop med en ond man som hade nån sorts djurfarm i en betongbunker. Det dök upp en insektsforskare som lärarinnan blev ihop med vilket gjorde grannen svartsjuk. Eller? Då blev filmen plötsligt en sorts fars eller mustig komedi eller nåt.

Nej, filmen är för spretig, för otajt. Jag kände inte att det fanns några stakes. Jag antar att det var meningen man skulle ”heja på” lärarinnan, men jag vet inte, jag hejade inte på nån.

Att jag inte hängde med i handlingen kan ha berott på att jag var väldigt trött när jag såg filmen. Jag hamnade ibland i ett tillstånd där jag inte visste om jag drömde eller tittade på film. Eller så var det filmen som gjorde mig trött. Oavsett så funkade den inte. Berodde det på att den var gjord i en polsk stil som jag inte förstod eller var van vid?

Jag försöker sätta fingret på vad det var som inte funkade men jag känner att det är svårt. Så det kanske är lika bra att sluta och konstatera att detta inte var nån höjdare. Men ändå inte värdelös.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

bioVillebråd har premiär idag fredag och den kan nog vara värd att se på bio för det snygga fotot. Sen om man kommer gilla filmens stil det vet jag inget om. Det är ju personlig smak det handlar om.

Andra som tycker till om Villebråd: Fripps filmrevyer och Har du inte sett den?-Carl. Är den värd att hälla upp en sexa Żubrówka och skåla för?

Arkiverad under Betyg 2, Brott, Drama, Film, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

The Nile Hilton Incident (2017)

27 september, 2017 6 kommentarer

The Nile Hilton Incident har tydligen blivit något av en biosuccé i Frankrike då den under några veckor i somras låg på topp-10-listan där. Dessutom vann den juryns pris för bästa utländska film på Sundancefestivalen i vintras. I Sverige är det nog inte många som ens känner till filmens existens.

Vad jag kände till innan visningen, förutom dess existens, är att den var regisserad av Tarik Saleh, utspelade sig i Kairo, skulle vara ett sorts crimedrama och hade Fares Fares i huvudrollen som polis. Dessa fakta gjorde det ganska självklart att jag skulle se den nere i Malmö under filmdagarna.

Just Tarik Saleh har jag varit intresserad av under en längre tid. I slutet av 80-talet gick Saleh under namnet Weird och var graffitimålare. Bl a gjorde han tillsammans med Circle den stora målningen Fascinate i Bromsten, som jag cyklat förbi ett otal gånger. Den finns fortfarande kvar att beskåda.

2009 gjorde han den animerade dystopithriller Metropia som nog var lite väl dyster och blek för min smak.

The Nile Hilton Incident är en, som jag tyckte, tät kriminalare som utspelar sig i ett korrumperat Kairo. I Kairo, om man ska tro filmen, är allt korrumperat. Det är satt i system. Hela ekonomin är i princip baserad på korruptionen.

Fares Fares spelar Noredin, en polis och änkeman som får ta hand om ett fall där en känd sångerska blivit mördad. Noredin är lika korrumperad som alla andra och en del av systemet. Han verkar dock mer desillusionerad än andra, kanske beror det på att han inte verkar ha startat om sitt liv efter att frun gått bort. När han inte är på jobbet verkar han mest ägna sig åt att röka och titta på en tv som inte fungerar.

Fallet med den döda sångerskan får dock Noredin att vakna till av nån anledning. Han blir besatt av att ta reda på vad som faktiskt har hänt istället för ta emot en summa pengar från den misstänkte och sedan lägga ner fallet genom att konstatera att det var ett självmord. Men om Noredin inte insett att allt handlar om flos så kommer han inse det nu.

Jag gillade filmen en hel del. Jag tycker den ger en intressant inblick i hur det egyptiska samhället fungerar. Tariks Salehs egyptiska bakgrund gör att jag litar på det jag ser. Miljöerna känns autentiska, trots att filmen är inspelad i Casablanca.

Fares Fares gör en kanoninsats som polisen som tror han ska kunna göra rätt. Man har lagt till små detaljer kring rollfiguren som gör att han funkar. Han är besatt av sin frisyr och kammar håret noggrant varje morgon – och så har han en skön skinnjacka.

Att han blir besatt fallet får mig att tänka på en Laura, en film noir där Dana Andrews spelar en polis som blir förtrollad av det kvinnliga mordoffret. Och The Nile Hilton Incident har helt klart en del noir-vibbar över sig.

Filmen kanske inte är världens mest tempofyllda film och det tar möjligen för lång tid innan stämningen blir så tät som man skulle kunna önska. Jag tyckte ändå det fanns detaljer att uppskatta på vägen till den där konspiratoriska spänningen som till slut infann sig.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

bioThe Nile Hilton Incident har premiär nu på fredag (i Sverige, inte i Egypten) och jag rekommenderar ett biobesök. Det är inte så ofta man ser filmer som utspelar sig i Kairo.

Andra som tyckt till om filmen: Fripps filmrevyer och Fiffis filmtajm. Är detta lika läckert som en egyptisk mango?

 

Och här är målningen Fascinate av Circle och Weird (Tarik Saleh).

Arkiverad under Betyg 3, Brott, Drama, Film, Recension, Svensk film, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , ,

← Äldre inlägg