Deadpool & Wolverine (2024)

28 april, 2025 8 kommentarer

Jag insåg nu att Deadpool & Wolverine inte är en X-Men-film. Det är en MCU-film. Ja, rent handlingsmässigt så är det förstås en X-Men-film, och både Deadpool 1 och 2 plus alla tidigare filmer med Hugh Jackman som Logan har varit X-Men-filmer. Men ur filmuniversumperspektiv och rent affärsmässigt är filmen, och kommande filmer med X-Men, alltså en del av Kevin Feiges fasligt seglivade skapelsesaga. Bra eller dåligt? Ja, det återstår väl att se när väl den än så länge icke namngivna X-Men-filmen under MCU-paraplyet ser dagens ljus (2028?).

Jag ska erkänna att jag var ganska skeptisk när jag satte mig ner för att bli översköljd av Deadpools (Ryan Reynolds) metahumor. De tidigare filmerna om Wade Wilson har jag inte uppskattat speciellt mycket. De är helt ok men inte riktigt min kopp te. Däremot har jag alltid gillat Hugh Jackman som Wolverine så det fanns hopp ändå.

Kombinationen Ryan Reynolds och Hugh Jackman som Deadpool och Wolverine visade sig vara rena jackpotten. Jackmans vresige och buttre Logan är en perfekt motpol till Reynolds ordbajsande clown. Deras motsatser attraherade mig. Allt eftersom filmen rullade på upptäckte jag att jag gillade den mer och mer. Jag var underhållen och jag tror att jag till och med skrattade högt rakt ut i min ensamhet. Det är ett gott betyg.

Vad handlar filmen om? Ingen aning, och jag tänker inte läsa på på Wikipedia. Det är nåt med en massa universum som håller på att kollapsa och av nån anledning så är det upp till Deadpool och Wolverine att återställa ordningen. Bl a med hjälp av världens fulaste hund, som tydligen var äkta och inte en cgi-skapelse.

Det förekom en kvinnlig skurk vid namn Cassandra (Emma Corrin) som jag inledningsvis inte tyckte hade speciellt mycket karisma, något som krävs om man ska lyckas att gestalta just en skurk. Men hon växte även hon. Kanske beroende på att hon såg ut som Max Schrecks Nosferatu eller Tom Hardy som Jean-Luc Picard-klon i Star Trek: Nemesis.

Troligen gillade jag filmen eftersom jag sett alla X-Men-filmer och alla MCU-filmer och kanske insett att när man gjort det så återstår det nästan bara ironi och humor. Det är kanske den enda vägen kvar med den här typen av superhjältefilmer. Är det så att Logan var den sista riktigt seriösa men som ändå lyckades fullt ut?

Slutligen blev jag tokig av att inte komma på vem som Channing Tatums rollfigur Gambit lät som. När väl den polletten trillade ner var tillfredsställelsen enorm. Det var ju samma cajun-brytning som Eduard Delacriox (Michael Jeter) hade i The Green Mile.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Action, Äventyr, Betyg 4, Film, Recension, Science fiction, Serietidningsfilm, Superhjältefilm Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

American Fiction (2023)

6 juni, 2024 2 kommentarer

American Fiction är en helmysig hängfilm om den svarte författaren Thelonious Ellison (men som alla kallar Monk) som stör sig på att just kallas för en svart författare. Han är författare, punkt. Men det accepteras inte av bokbranschen. Monk är en svart författare och han ska skriva svarta böcker om svarta problem. Till slut, i nån sorts desperation, skriver Monk på pin kiv en SVART bok under pseudonym., och se på fan, nu blev bokförlagen plötsligt intresserade (till Monks förtret).

Monk är även lärare på ett universitet. Det går inte speciellt bra för Monk där heller och han uppmanas att ta ledigt och åka från L.A. till hemstaden Boston för att gå på ett bokseminarium och träffa sin familj som består av en mamma på demensens gräns, en underbar syrra som ser igenom Monk, och lite senare en storebror med sina egna problem.

Ja, det här är alltså en kanske lite ovanlig blandning av satir och familjedrama och jag gillar det skarpt. Det var väldigt roligt att se Jeffrey Wright i en huvudroll. Jag kan bara komma på Basquiat (vilket var evigheter sen) och Hold the Dark. Wright är som klippt och skuren för rollen som bitter men ändå rolig författare som inte hittar rätt i livet. Rollfiguren påminner kanske en aning om den man som Paul Giamatti spelade i The Holdovers. De kommer liksom inte loss.

Monks syster (Tracee Ellis Ross, dotter till Diana Ross, det visste jag inte!) var en underbar karaktär som jag gärna hade velat hänga mer med. Jag tyckte det var synd att hon försvann ur handlingen så snabbt. Samtidigt var det ju en del av historien som ledde till att Monk behövde ta mer ansvar, bl a för sin mamma. Plus att brorsan (spelad av Sterling K. Brown) dök upp som en följd av att syrran försvann. Det är bara att tugga i sig.

Jag vet inte om jag gillade satir-bitarna eller familjedramat bäst. Det var lite som att det pågick två filmer parallellt med olika ton. Satiren var rolig medan dramat var rörande. Man skulle kunna störa sig på detta, att filmen inte vet vilken film den vill vara. Men för mig funkade båda delarna även om jag kände av tonskiftena. En klockren fyra blir det till American Fiction.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Arkiverad under Betyg 4, Drama, Film, Komedi, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , ,

Deadpool 2 (2018)

20 september, 2020 5 kommentarer

Den första Deadpool-filmen som kom 2016 tyckte jag var bra. Men den hade aldrig chansen att kunna bli en favoritfilm med tanke på vilken typ av film det var. De populärkulturella referenserna som haglade skapade en distans mellan mig och filmen. Jag tyckte ändå den var småputtrig och trevlig och delade ut betyget 3/5.

Nu har tvåan setts, och det mesta är sig likt. Som var fallet med ettan så är det Deadpool 2 jag beundrar på avstånd. Jag beundrar hantverket. Men det är inte min typ av film. Är nåt på riktigt? Inte ens när det är på riktigt är det på riktigt. Det är i mina ögon långt ifrån vad jag kallar en filmfilm. Jag känner inte det där mysiga med att se på film.

Referenserna kryllar det, som sagt, av och jag uppskattar dessa på nån nivå men det är som ett annat lager i filmen istället för att vara en del av filmen. Det är helt enkelt inte min typ av film. Det är som att ge en otroligt välgjord och läcker citrontårta till nån som inte gillar citron. Jag förstår att det känns lite surt men så är det.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Arkiverad under Action, Betyg 2, Film, Komedi, Metafilm, Recension, Science fiction, Serietidningsfilm, Superhjältefilm, X-Men Tagged with , , , , , , , , , , , , , , ,

Deadpool (2016)

23 oktober, 2017 7 kommentarer

Jag har konstaterat det förr: en viss sorts av referens- eller metahumor i filmer funkar inte fullt för mig. Visst kan sån här humor funka men aldrig fullt ut. X-Men-filmen Deadpool är ett bra exempel, kanske t.o.m. typexemplet. För mig kändes Deadpool som en serie, ofta roliga, sketcher staplade på varandra snarare än en film med en story. Jag har nog samma problem som jag hade med The Lego Movie. Det finns ett lager för mycket, ett metalager eller vad vi nu ska kalla det. För mig ger det en sorts distans som i viss mån underminerar filmen. Då gillar jag MCU-filmen Ant-Man betydligt mer, om jag nu ska jämföra med en annan superhjältefilm med humorinslag. Där tycker jag humorn mer bygger på situationer som rollfigurerna hamnar i snarare än coola repliker. Men Deadpool är ändå småputtrig och rolig. Förtexterna var nog det bästa med hela filmen. Sen missar jag säkert massor pga det uppskruvade tempot (samma problem hade jag med Lego-filmen).

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Arkiverad under Action, Betyg 3, Film, Komedi, Metafilm, Recension, Science fiction, Serietidningsfilm, Superhjältefilm, X-Men Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,