Shelter

21 februari, 2012 2 kommentarer


Titel: Shelter
Regi: Måns Mårlind & Björn Stein
År: 2010
IMDb | Filmtipset

Måns Mårlind och Björn Stein gjorde 2005 den svenska mysterieactionthrillern Storm som jag tyckte var en frisk fläkt i det stiltje som råder i Sverige när det gäller ”genrefilm”. Vad är genrefilm? Ja, jag syftar i alla fall på en film som inte är ett drama, en romantisk komedi eller en kriminalare. Utan nåt annat. Efter den relativa framgången med Storm fick de två chansen att göra film i det stora filmlandet på andra sidan pölen. Inte oväntat så blev det en film i mysterieskräckgenren.

I Shelter gör Julianne Moore huvudrollen som psykiatern (eller psykiatrikern som man tydligen också kan stava det) Cara Harding. Harding är något av en skeptiker som inte tror på konstigheter. När det gäller t ex multipla personligheter så är hon övertygad om att sådana patienter bluffar eller åtminstone går att bota med ren logik. Hennes pappa, som även han jobbar i psykbransch, är dock av en annan åsikt. När pappan ”får tag i” en intressant patient, David (spelad av Jonathan Rhys Meyers), så tycker han att dottern borde intervjua patienten som inombords verkar ha hur många personer som helst. Cara går motvilligt (förstås) med på det (förstås).

Kvaliteten på produktionen är helt ok eller snarare av toppkvalitet. Fotot är så där skönt mysigt som det är i produktioner med stor budget. Däremot så är filmen inte originell överhuvudtaget. Man sitter liksom och väntar på twistarna som kommer med jämna mellanrum. Moore är en kompetent och seriös skådis som aldrig gör mig besviken. Hon tar sin roll på allvar och går inte på tomgång, trots att det egentligen inte finns så mycket att spela med i Shelter.

Filmen är helt ok psykskräck i stil med Doctor Sleep, The Mothman Prophecies eller The Reaping. Själva förklaringen till det som händer i filmen känns lite för krystad. Början är hyfsat intressant men när sen allt ska avslöjas så faller det hela lite grann, ungefär som vanligt. Som slutkommentar kan säga att jag alltid tycker Rhys Meyers har nåt obehagligt över sig. Jag vet inte, är det för att han är för modellsnygg som man liksom inte litar på honom. Han passar ju t ex väldigt bra i sin roll Woody Allens Match Point.

3/5

Arkiverad under Övernaturligt, Betyg 3, Film, Mysterium, Recension, Skräck Tagged with , , , , , , , , , ,

Boogie Nights

26 januari, 2012 8 kommentarer


Titel: Boogie Nights
Regi: Paul Thomas Anderson
År: 1997
IMDb | Filmtipset

Boogie Nights är Paul Thomas Andersons resa genom porrindustrin på 70/80-talet. En av våra medresenärer är unge Eddie (Mark Wahlberg) som upptäcks på en nattklubb av Jack Horner (Burt Reynolds), regissör av exotiska filmer, och därmed introduceras Eddie i en värld som i filmen består av ganska trasiga människor, sex (doh), droger och mycket yta. För Eddie, som givetvis döper om sig till Dirk Diggler, går karriären spikrakt uppåt till en början, men det är ensamt på toppen och mycket vill ha mer… droger framför allt. Filmen är egentligen en klassisk uppgång-och-fall-historia.

Paul Thomas Anderson (PTA) är en oerhört ambitiös regissör, det visar han i samtliga sina filmer. I Boogie Nights förekommer ett otal ruggigt sköna långa scener utan klipp och med svepande kameraåkningar där kameran följer en person ett tag för att sen byta till en annan som kommer in i bild. Vi kanske har sett det både förr och senare men det är snyggt och njutningsbart. I rollerna ser vi PTA:s favoritskådisar som Julianne Moore, William H. Macy, John C. Reilly, Philip Seymour Hoffman, Melora Walters, Philip Baker Hall, mm. Krydda dessa med t ex Reynolds och Don Cheadle och man får en kanonfilm vad gäller skådespelarna. Wahlberg gör väl sin bästa roll nånsin skulle jag tro.

De flesta av rollfigurerna är ganska snälla, halvt misslyckade, lite sorgsna, älskvärda figurer, som de flesta hamnar i situationer där de lämnar ut sig själva bara för att bli förnedrade. Ta bara Cheadles sorglustiga figur som försöker sälja stereoapparater iklädd cowboyklädsel och spelandes countrymusik. Eller när han försöker få ett banklån. Eller när Eddie och John C. Reillys rollfigur försöker spela in en musikdemo. Ja, det hela är ganska tragikomiskt, men PTA skildrar ändå allt med en värme och känsla för sina karaktärer. Den enda som till synes går oberörd genom filmen är Reynolds rollfigur, regissören som vill skriva filmhistoria genom porrfilm med handling (yeah, right) och dessutom vägrar övergå till 80-talets video (han ska ju göra film!).

Även om det alltså är en riktigt välgjord film med helgjutna skådisinsatser så tyckte jag den bitvis, främst i mitten, var lite tråkig. Den blev då lite väl enkelspårig på sin väg mot sina karaktärers botten. Det var lustigt, på nåt sätt kändes det som om när filmen gick in i 80-talet så blev allt lite fulare och lite sämre och det verkar som om även karaktärerna i filmen tyckte det. På 70-talet kom man liksom undan med sex, drugs and rock’n’roll-livet men 1981 känns allt sunkigt och inte coolt. Nu blev inte filmen sämre av just det här, utan pga att det blev lite stiltje i handlingen, tyckte jag. Som tur var så räddas filmen av ett helt sanslöst avsnitt där Eddie och två kompisar ska försöka blåsa Alfred Molinas rollfigur. De kommer hem till honom och hans kinesiske ”betjänt” (eller nåt) som är besatt av att smälla smällare, samtidigt som Molina har stereon på högsta volym och verkar mer intresserad av att recensera skivan som spelas än att köpa droger. Helt sjukt svettigt bra.

Jag gillade även scenen mot slutet med Cheadle (som ständigt sökte den rätta looken) som hamnar i ett rån i butik. Oväntat och bra — precis som William H. Macys sista insats i filmen. Den allra sista scenen i filmen påminde mig lite om Robert De Niros motsvarande ”pep talk” i slutscenen i Raging Bull… ja, förutom att De Niro inte halar fram slangen då, haha. Jag måste också nämna scenografin men kanske framförallt musiken som är perfekt och verkligen sätter rätt stämning och tidsstämpel. Very good gummisnodd. Betyget blir en svag fyra. Det fanns ändå inte riktigt samma intensiva stämning i Boogie Nights som i den helt makalösa Magnolia om man nu ska jämföra.

4-/5

PS. PTA verkar för övrigt riktigt bra på att få skådisar (som liksom inte är riktigt erkända som seriösa skådisar) att göra kanoninsatser i roller som de visar sig passa perfekt för, t ex Tom Cruise i Magnolia, Adam Sandler i Punch-Drunk Love, och Wahlberg och Reynolds i Boogie Nights.

Arkiverad under Betyg 4, Drama, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Children of Men

16 mars, 2011 12 kommentarer


Titel: Children of Men
Regi: Alfonso Cuarón
År: 2006
IMDb | Filmtipset

Den här recensionen skrevs i juni 2007.

Jag har sett en grymt bra film och dessutom den bästa filmen jag har sett i år (även fast filmen i sig är från 2006). Det visade sig lite överraskande vara Children of Men med Clive Owen som något livstrött och cynisk föredetting i 2027 års London.

Världen är ett kaos. Alla verkar hata alla, och i England hatar man invandrare/flyktingar mest. En av anledningarna till kaoset i världen är att kvinnor inte blir gravida längre. I filmens inledning blir dessutom Jordens yngste medborgare, 18-årige Baby Diego, mördad. Världen sörjer och Clive Owen åker hem till hippien Michael Caine och röker på. Dagen därpå blir han dock kidnappad av en gammal bekant och återfinner sen livslusten när han träffar, och beslutar sig för att beskydda, en ung, och på något sätt GRAVID, kvinna.

Åh, vilken fantastiskt film! Jag har läst en hel del omdömen där det klagas på brister i manus, logiska fel, för lite bakgrundshistoria, för lite djup, etc. Själv tycker jag det är skönt att det inte finns några förklarande avsnitt, där världens tillstånd, orsaken till oförmågan att få barn, ska förklaras av några forskare i ett laboratorium. Världen är liksom tillräckligt kaotisk redan som det är nu i vår tid. Nej, här kastas vi istället direkt in i en grymt spännande och visuellt makalöst snygg road movie där Clive Owen försöker transportera den gravida tjejen till skyddad mark (eller skyddat vatten).

Fotot och klippningen, eller snarare den märkvärdiga avsaknaden av klipp, ger filmen en helt unik levande känsla. Jag lever mig, på ett ovanligt sätt, in i händelserna som Owens rollfigur upplever. Jag vet inte, kanske har det datorspelskänsla, även om det antika Doom är det senaste jag upplevt när det gäller datorspel. Några scener är så spännande att de får mig att fysiskt spänna mig och att högt skrika ut i något sorts hejarop.

Jag tycker filmen är otroligt snygg. De miljöer som man skapat är mörka, skitiga, dystra, farliga, kaotiska, levande; dvs väldigt snygga i mina ögon. Filmskaparna har i vissa scener verkligen lyckats skapa en klaustrofobisk stämning där man liksom inte fattar hur rollfigurerna ska klara sig ur det hela. Så här ska actionscener vara. Jag är med i händelserna. Det är ett inferno. På något sätt kan vi klara oss ur det. Hoppet, det eventuella nyfödda barnet, är det som gör att jag som tittare inte bara blir tittare utan dras in i filmens verklighet.

Jag förstår mig inte riktigt på folk som säger att filmen är ”ack så snygg, men ack så tom”. För mig är det en otroligt, snygg, spännande och intensiv film. Jag tyckte det var ruggigt skönt att bjudas på en riktig bergochdalbanetur i form av en snygg actionfilm. (Det kan bero på att jag sett mycket Ozu och Bergman på senare tid, haha.) Dessutom är ju filmen en road movie, som är något av en favoritgenre. Nej, jag tyckte faktiskt Children of Men talade både till hjärnan och hjärtat, och kanske till nötterna som man brukar säga. Åtminstone till reptilhjärnan. Och min reptilhjärna säger fem av fem.

5/5

Arkiverad under Betyg 5, Dystopi, Film, Recension, Science fiction Tagged with , , , ,

Nyare inlägg →